Syftet i denna del är att i intervjupersonernas berättelser om familj och kön, analysera betydelser och förskjutningar i diskurserna.I den avslutande diskussionen beskriver jag först de olika diskurser och motdiskurser som framkommit i analysen och svarar sen på frågan om intervjupersonernas sätt att förhålla sig till och i dessa olika diskurser. Jag diskuterar också detta i förhållande till den större transnationella kontext jag nämnde i inledningen.
Med mig – och möjligen också läsaren – finns två envisa följeslagare: begreppen modernitet och tradition, och till dem knutna tankesätt. Dessa används flitigt som både explicita och implicita tolkningsinstrument. I ett försök att avväpna den tysta föreställningsmakt de två begreppen utövar, sätter jag ord på denna vana. Däremot är de svåra att undvika på grund av sin centrala position inom samhällsanalys. Socialantropologen Vassos Argyrou talar om äktenskapet som en plats för symbolisk kamp mellan tradition och modernitet.52 Han menar att “modernitet” fungerar som en legitimerande diskurs i det grek-cypriotiska samhället och används för att omformulera relationer i familjen, mellan könen och mellan klasser. Samtidigt innebär detta ett accepterande av att betrakta “det egna” med ”utländska ögon” och därmed acceptera Europas symboliska dominans. Detta är även min analys av diskussionen om parbildning, familjeliv och sexualitet i den nordiska debatten om ”arrangerade äktenskap” och ”generationskonflikter”. ”Modernitet” blir både ett legitimerat sätt att göra familj och symbolisk indikator på en skala för att avläsa ”graden av integration” och (o)likhet i förhållande till det västerländska samhället.
Genom att i stället analysera platsade logiker utan att bibehålla Europa/Väst som osynlig utgångspunkt kan fler förståelser framträda.53 I mitt fall har det inneburit att granska begrepp som kön, äktenskap, familj, barndom och vuxenblivande utifrån de förutsättningar som tycktes råda där och då. Men här måste också närvaron av dominerande diskurser om kön och nation (plats) här och nu inbegripas. Centrala begrepp har kommit att bli det politiska, familjens funktion, kön, makt, synen på barndom, (ungdom), vuxenblivande, begreppet patriarkat, ansvar (och skuld). Även kärlek och den sociala omgivningens betydelse ingår här. Dessa begrepp får olika innebörd i dominerande formationer respektive i motstånd och ambivalenser, de får också olika innebörd beroende på kontext.
Intervjupersonernas olika positioner kan dels läsas utifrån gjorda erfarenheter (som därmed är mer influerade av ett ”då”, till exempel barnet Fatemehs position i förhållande till modern), dels utifrån de positioner som intas i förhållande till dominerande diskurser (som relateras till såväl då som nu). Förhållningssätten intas därmed inte i, eller i förhållande till, någon ”ren iransk” kontext. Man kan i stället se en ”dubbel inskrivning” i förhållande till
52
Vassos Argyrou Tradition and Modernity in the Medeterraniean. The Wedding as Symbolic Struggle (1996). 53
dominerande diskurser, både i Iran (för 30 år sen) och Sverige idag. Orsaken är dels min närvaro i intervjusituationen som aktiverar både ”svenskhet”, ”iranskhet” och Annanhet, dels det faktum att berättelserna tar plats i Sverige varigenom diskurser om nationlighet54 och tillhörighet aktiverar något både ”iranskt” och ”svenskt”. Till dessa två kontexter förhåller sig intervjupersonerna både explicit och implicit.
En dominerande diskurs i konstruktionen av familj, kön, barn(dom) och äktenskap som framförts explicit och kan skymtas implicit i berättelserna, är en könsseparatistisk och patriarkal (kapitalistiskt influerad) diskurs. Den är synlig i både lagstiftning och storpolitiska krafter, men även i religiösa föreställningar som upprätthålls av enskilda familjer som social (och i vissa fall påtvingad) norm. I den dominerande diskursen ingår en syn på människor som andra människors egendom. Här kan man också se en avsaknad av empati för den Andre (i bemärkelsen mindre bemedlad, barn eller kvinna). Därigenom är det möjligt att ”köpa sin fru” genom hemgiften mahr och barn kan förses med möjliga framtidsinvesteringar på ett ibland okänsligt sätt. Avsaknaden av empati kan också exemplifieras genom berättelser om att kapitalismen gjorde kvinnor till horor.
Den dominerande diskursen framträder tydligast i förhållande till behov av försörjning och planering för framtiden. Den bidrar till att exploatera och skapa oflexibla förutsättningar för kommunikation mellan generationer i familjen och kringskär utrymmet för enskilda viljor. Resultatet blir en accentuering av relationer som ”investeringar”, där män och kvinnor tenderar att bli en form av handelsvaror. Detta syns i till exempel Fatemehs, Javads och Sheilas berättelser. Naturligtvis får detta konsekvenser för familjens makt över enskilda medlemmar och vuxnas makt över barn.
Synen på äktenskapet som knutet till försörjning och respektabilitet bidrar till att göra mäns och kvinnors erfarenheter delvis olika i berättelserna och innebär olika agendor för kvinnor och män. Kvinnor blir också dubbelt utsatta som ogifta och vid inträdet i äktenskapen. Kön görs utifrån möjlighet till självbestämmande och äktenskapet som försörjningsmöjlighet. Vidare görs kön utifrån synen på ”barndom” och ”vuxenhet”. I förhållande till exempelvis vuxenblivande i Fatemehs fall görs kön och ålder (mognad) i förhållande till äktenskapet. Officiellt räknades flickor som sexuella varelser (vuxna?) vid 9 års ålder om de ingick äktenskap, annars inte alls som sexuella varelser. Detta svarar väl upp mot feministiska forskares hårda kritik av familjen som det främsta patriarkala fästet55, därmed inte sagt att det bara är män som, tvärtom är kvinnors agentskap och utövande av makt tydlig i vissa fall.
Men det ska också framhållas att berättelserna inte är homogena. Snarare utgör de en heterogen helhet, vilken också förmedlar att ekonomiska, politiska och sociala strukturer, samt olika positioneringar i förhållande till dessa, medför såväl maktlöshet som makt och
54
Benedict Anderson (1992/2000). 55
motmakt. Jag väljer därför också att säga att den dominerande diskursen har begränsad räckvidd då såväl motdiskurser som ambivalenser är synliga. En dominerande diskurs blir alltså inte nödvändigtvis reproducerad av alla som berörs av den. Därmed blir intervjupersonernas sätt att förhålla sig till de erfarenheter de själva gjort också det bärande fundamentet i berättelserna.
Familjebilder ser olika ut i berättelserna. Familjen betraktad som en enhet blir både ett slags filter och transparent. I vissa fall är familjen den centrala kontexten för de skeenden som återberättas, i andra fall är den mer perifer. Ibland framstår familjen som en marionett i händerna på sociala, politiska och ekonomiska krafter och ibland som en hårdför instans för att genomdriva tvingande strukturer. I åter andra fall är familjen ett skydd just mot dessa krafter. Medlemmar från samma familj kan positionera sig olika i förhållande till olika situationer. Familjen är också i olika grad synonym med de vuxna/föräldrarna (eller eventuellt andra vuxna släktingar”). Detta innebär i vissa fall planering av äktenskap på de ungas ”bekostnad”, i andra fall samarbete mellan vuxna och unga för gemensamma mål. Ibland gör unga i familjen själva sina val utan inblandning av familjens vuxna. Familjen erbjuder därmed både motstånd mot dominerande diskurser och utgör en del av dem. Därmed kan man också se det Beck & Beck-Gernsheim kallar familjens förhandling mellan motsägelser.56 De olika diskursiva stråk, som bygger upp det landskap familjerna har att förhålla sig till, finns inte i ett ”traditionellt samhälle” utan i en miljö som redan är blandad, i vilken reflexivitet innebär olika sätt att göra familj.57
Bilder av fader- och moderskap omgärdas av en skillnad då berättelser om fäder är relativt få. Påfallande många av de manliga familje- och släktmedlemmarna har dött i förtid av sjukdom och två av mödrarna var ensamstående. Men även i övrigt intar fäder en mer undanskymd roll i berättelserna. Ett sätt att förstå detta är att mödrarna var hemmavarande och fäderna arbetade utanför hemmet och helt enkelt inte deltog lika mycket i familjens liv. Det bidrar till att göra mödrarna till den verkställande makten medan fäderna symboliserar den yttre makten (i Fatemehs och Sheilas fall utgör mödrarna båda). Fäder används som formell talesperson för familjen som i fallet med Lalehs giftermål till exempel. Men beslutet att åka till huvudstaden tas efter starka påtryckningar från modern. Fäders makt i familjen har i de flesta berättelserna en symbolisk dimension som yttersta exekutiva makt.
De tidiga äktenskapen som beskrivs av Fatemeh och Sheila genomförs i familjer med ensamstående mödrar. Det kan betraktas som att behovet att förse döttrarna med den framtid man såg möjlig – äktenskapet – accentueras i denna familjetyp. Enförsörjarfamiljer ingår i en kontext där få kvinnor yrkesarbetar (och riskerar att bli trakasserade när de gör det). Ingen av dessa familjer levde i en ekonomiskt utsatt position. Att bli försörjd ingick i Fatemehs fall i en klassad och könad diskurs där kvinnor inte skulle behöva arbeta. Äktenskapet blir då inte
56 Ulrich Beck & Elisabeth Beck-Gernsheim (1995).
57 Anthony Giddens Modernity and Self-Identity (1991); Masoud Kamali (1995), (2006). Jag återkommer till denna diskussion.
en försörjningsmöjlighet bland andra – utan den enda försörjningsmöjligheten. Bilden av den gränssättande mamman som handlar i enlighet med patriarkala strukturer står här i kontrast till den gängse bilden. Ur ett försörjningsperspektiv kan detta handlande möjligen ses som funktionellt men utgör likväl exempel på ett förtryckande föräldraskap. Sheilas mamma däremot, intar en position av både-och, där tanken på både utbildning/arbete och äktenskap ingår. De tidiga äktenskapen måste också ses i relation till Iran som ett utpräglat klassamhälle.58 Båda dessa mödrar uppvisar ett kraftfullt föräldraskap som man får anta utövades med döttrarnas bästa i åtanke, även om det skadade dem, men där man också kan se inslag av ambivalenser och tvekan.
Motdiskurser och motståndsakter i förhållande till den dominerande diskursen om kön och familjerelationer är i olika grad verksamma i familjernas och de ungas liv. De kan ses utifrån det jag i brist på bättre begrepp benämnt den politiskt/marxistiskt influerade diskursen (Lalehs och Javads berättelser), diskursen om kärleksäktenskap (Akram och Banous), och en ”ungdomsdiskurs” (Laleh och Javad). Man kan också se en motdiskurs i vilken tidiga äktenskap inte sågs som normerande och där unga själva gör val ifråga om partners (Fatemeh). Den politiska/marxistiska diskursen öppnar upp för delvis radikalt annorlunda beteenden avseende både kön, relationer, kärlek och val. Diskursen kring kärleksäktenskapet och betoningen på frihet blir en motdiskurs i förhållande till en strategisk planering av äktenskapet som försörjningsmöjlighet och norm. För Javad och Laleh blir också politisk aktivitet och egen försörjning inslag i en ”ungdomstid” (utom äktenskapet) bortom både familjen och den dominerande diskursen. Försörjning och politisk aktivitet bidrar till ett uppskjutet vuxenblivande, som inte är ”barndom”.59
Bilder av ambivalens och förhandling är synliga i berättelser som Davoods om arrangerade äktenskap och den kärleksfulla familjen, Sheilas mammas både-och, Lalehs kärleksrelation utan giftermål där två bröllop genomförs och Javads giftermål med en ung brud. Andra exempel är att det är möjligt att leva ett bra liv trots åldersskillnad och Javads position som feminist. Javad intar också en skuldposition i förhållande till den unga bruden utifrån en feministisk diskurs och positionerar sig i en ansvarsdiskurs för män. Begreppet ”ungdom” framträder både i motsats till den dominerande diskursen och som en ”delvis utesluten” diskurs. ”Ungdom” relaterar till begreppet ansvar (ansvar för försörjning, att göra rätt för sig och svara upp mot könade förväntningar). Med ansvarsbegreppet kommer också begreppet skuld (”Misslyckades jag i mitt ansvarstagande?” ”Tänk om han/hon kunnat få ett bättre liv utan mig” och ”Hur ska jag som man hantera att jag gift mig med en yngre brud?”). I en kontext där få skyddsnät finns aktiveras ”ansvar” möjligen på bekostnad av lekutrymme. Detta könas genom att den dominerande diskursen skapar större handlingsutrymme för män, medan motdiskurser delvis skapar utrymme även för kvinnor.
58 Shahram Khosravi (2003), Azar Nafisi (2003).
59 Det är också viktigt att inte betrakta äktenskapet endast som en plats, eller situation, där ”livet tar slut”, utan detta framställs även som tillfredsställande.
Bilden av barn som subjekt är frånvarande. Barns kringskurna utrymme omtalas ofta i termer av den ”patriarkala familjemodellen” i migrationssammanhang.60 Genom att föra in begreppet ”kommunikation” framträder en mer dynamisk dimension i vilken de olika positionerna i familjen inte låses fast utifrån kön och ålder, utan blir just kommunicerbara. Detta ligger också i linje med nyare familje- och barndomsforskning som fokuserar en balansgång mellan synen på barn som subjekt/agenter och barn i behov av skydd.61 Detta forskningsfokus accentuerar med nödvändighet kommunikation mellan generationerna. Den tysta frågan om modernitet respektive tradition menar jag här transformeras till frågor om klass (som att det är fint för kvinnor att inte yrkesarbeta), praktiska försörjningsfrågor, kommunikation (eller bristen på detta) och den dynamiska uppfinningsrikedom som utvecklas genom att leva under diktatur och oroliga förhållanden. 62
Berättelserna i kapitlet består av rekonstruktioner utifrån den kontext som utgjorde Iran för ungefär trettio år sen. Om man tar sin utgångspunkt i det jag kallade dessa berättelsers olika ”lager”, eller kontexter, kan intervjupersonernas erfarenheter i den iranska kontexten där och då beskrivas som komplexa och heterogena. Denna komplexitet utspelas i relation till en dominerande diskurs som kännetecknas av könsförtryck och könsseparatism. Den andra kontexten är den svenska och består av ett ”här och nu”. Intervjupersonerna positionerar sig på ett tydligt sätt, men mer eller mindre, mot den patriarkala diskurs som sägs dominera erfarenheterna från Iran. Även om berättelserna visar att de också var underkastade denna utifrån gjorda erfarenheter.
I en första position tas ett tydligt och generellt avstånd från den diskurs som sägs dominera erfarenheterna från Iran. Detta skapar ett antingen-eller och ett klart urskiljbart där och då respektive här och nu. Det innebär antingen förtryck, eller inte förtryck; antingen en röst, eller inte en röst; och antingen bra eller dåliga upplevelser. Denna position görs utifrån en upplevelse av sig själv som offer visavi den diskurs som sågs som dominerande i Iran. Erfarenheter av förtryck görs till normalitet och man kan urskilja konstruktionen av ett brott, som både tidsligt och rumsligt skapar åtskillnad och avståndstagande mellan där och då och här och nu. Detta förhållningssätt riskerar också alltid att reduceras till en position i enlighet med ”svenskhet” eller modernitet som i Väst.
I en andra position aktiveras ”ett behov” av att framställa sig mer explicit i enlighet med en dominerande bild av ”svenskhet”. Det innebär att se på de egna erfarenheterna utifrån en föreställning om sig själv som ”icke modern”, ”patriarkal” eller förtryckande, men också utifrån en bild av mäns ansvar. Detta skapar skuld och ambivalens eftersom man både ser sig själv som en del av detta förtryck och positionerar sig emot det. Denna skuld och ambivalens
60 Se exempelvis Riyadh Al Badawi ”I migrationens och exilen spår: Psykosociala konsekvenser av en förändrad familjestruktur” (1998). Underlaget utgörs av enskilda och familjer som uppsökt en psykiatrisk vårdavdelning för psykiska och sociala problem. Utifrån detta görs generaliserande slutsatser om ”invandrarfamiljer” i Sverige. Problemen i familjerna hänförs till ”de förändringar som drabbar familjestrukturen i det nya landet.” s 2223. 61
Julia Brannen i Silva & Smart red (1999); James & James (2004). 62
kan alltså sättas dels i relation till en bild av ”svenskhet” (och en jämställdhetsdiskurs), dels i relation till det ansvar som avkrävdes män i ursprungsfamiljen. Detta är främst manligt könat. Denna position kan även innebära att förhålla sig till två olika bilder samtidigt, utan att låta den ena dominera. Till exempel kan man (som kvinna) positionera sig som radikal och agera i enlighet med religiösa föreställningar. Ett annat förhållningssätt är synen på ett påtvingat äktenskap som både traumatiskt och en möjlighet till förändring och att växa på ett positivt sätt. Denna position kan alltså innebära både ambivalens och att låta olika förhållningssätt existera sida vid sida utan att det ena tillåts dominera.
Den tredje positionen utgörs av något man kan kalla kontinuitet och avsaknad av en uppdelning mellan ”iranskt” och ”svenskt”. Istället ingår gjorda erfarenheter, olika förhållningssätt och ”då och nu” i en oproblematiserad helhet. Förhållningssättet till den dominerande diskursen i den ”iranska kontexten” framställs här som ”obrutet” och präglas av kontinuitet. Erfarenheterna av förtryck, likväl som sättet att förhålla sig till detta, ingår därmed i ett kontinuum. Det varken-eller som utkristalliseras kan till exempel ses då frågan om att välja eller inte välja partner inte betraktas som laddad, såväl som i att inte klassificera ”det iranska” som endast förtryckande. Det innebär i sin tur att inte betrakta Iran utifrån en dominerande bild av Sverige och att på ett självklart sätt benämna och peka ut förtryck som problematiskt. Det görs en åtskillnad mellan erfarenheter av förtryck och att vara förtryckt eller förtryckande. Detta blir en mer oproblematisk position att inta för kvinnor då de inte inbegreps i den patriarkala ordningen (som män kunde komma att göra), men detta sätt att förhålla sig är inte bara förbehållet kvinnor. ■