Barndomen som koncept (i västerländskt tänkande) innehåller konnotationer till något som är ”heligt” eller okränkbart, oskyldigt, säkert och skyddat.26 James & Prout menar att denna idé om barndomen har lite med enskilda barndomar att göra. När barnet, som en del av den sociala konstruktionen av barn, börjar betraktas som subjekt i forskningen, blir det svårt att tala om en ”universell barndom”. De menar istället att det är rimligt att tala om barndomen som ”biologisk omogenhet” eller ”de tidiga åren av människolivet”, snarare än ”barndom”, och att man måste inbegripa kön, klassmässiga och andra situationella förhållanden.27 Om vi i enlighet med detta går med på att ”frigöra barnet/barndomen” från till exempel utvecklingspsykologisk teori och andra diskurser om vad som är ett barn, och hur ett barn ska vara eller ha det, blir det möjligt att ställa frågan: vad var barndom när och där Fatemeh växte upp?
Fatemeh talar om (sin) barndom som ”lek” (ensam, och med pappa), ”lydnad”, ”skräck” (inför mamma), ”misshandel”, ”sorg”, att besluten som fattades ”inte var hennes sak”, ”förvirring” och att vara ”liten till växten”. ”Barndom” betyder också att inte ha ansvar. Dessa begrepp ställs i förhållande till begrepp som ”stor”, ”gammal man” och ”gråa hår”. När Fatemeh blev gift tycks ”lek” och ”ansvarslöshet” transformeras till ansvar och allvar, och ”gemenskap” till ensamhet. Ansvar, ensamhet och allvar blir därmed motsatser till ”barndom” och detsamma som att vara gift och vuxen i hennes berättelse. Att gifta sig innebär att bli vuxen, lämna barndomen och börja ta ansvar och beror inte av biologisk ålder eller känslomässig och mental mognad.
Äktenskapslagstiftningen i Iran har förändrats under olika regimer. Lägsta tillåtna giftermålsålder för flickor ändrades 2002 från 9 år till 13 år.28 För pojkar har den hela tiden varit något högre och är sedan 2002 15 år. I en rapport om mänskliga rättigheter i Iran sägs: ”Enligt religiösa påbud betraktas pojkar som könsmogna strax före 15 års ålder och flickor
25 Liz Kelly (1988) s 23. 26
Se även Jo Boyden (1990). 27 James & Prout (1999) s 3.
28 Regeringskansliets rapport “Mänskliga Rättigheter i Iran 2005” UD; Carla Makhlouf Obermeyer red. Family,
Gender and Population in the Middle East (1995); Janne Bjerre Christensen It depends on the Family. Esteem and
strax före 9 års ålder. Det har traditionellt också varit den lagligt tillåtna giftasåldern.”29 Detta kan säga något om ”normalitet” och synen på ”barndom” och ”kön” utifrån regimens perspektiv och även synen på äktenskapets funktion i ett samhälle som i lag förbjuder sexuellt umgänge mellan könen utom äktenskapet. Det säger däremot inte något om den faktiska giftasåldern. Enligt sociologen Janne Bjerre Christensen var denna 1971 i genomsnitt 15 år för flickor och 24 för pojkar, och år 2000 var den runt 23-25 år för kvinnor och 28-32 år för män.30 Giftasåldern synes alltså stiga med tiden och flickor gifter sig i regel tidigare än pojkar trots att olika ”officiella” normer borde varit i omlopp samtidigt, då regimerna haft skiftande syn på religionens roll i lagstiftningsprocessen.
Enligt lagstiftning som följer de religiösa påbuden i Iran är det inte ”onormalt” med äktenskap med yngre brudar. Utifrån denna institution innebär äktenskapet att mannen ”tar över ansvaret” för (den unga) kvinnan. Ändå talar både Fatemehs erfarenheter och reaktionen hos delar av hennes omgivning för att det tidiga äktenskapet inte var helt oproblematiskt. Man kan därmed se att lagstiftningen inte utesluter andra sätt att tänka.
Lagstiftningen säger också något om att konceptet ”barn”/”barndom” har en förskjuten betydelse om man ställer det bredvid den utvecklingspsykologiska diskursens tankar om vad ett barn är. Detta då ”barndomens” övergående i ”vuxenhet” i berättelsen får ett abrupt slut (för flickor/kvinnor) i och med äktenskapets ingående. Fatemeh beskriver detta som obegripligt och chockartat, men att det efter några månader ”öppnade en helt, helt annan värld” och att situationen då blev en helt annan. Den västerländska (utvecklingspsykologiska) diskursen inbegriper ett steg som ”hoppas över” i Fatemehs berättelse, nämligen tonåren och ungdomstiden. Den tid då den unge vuxne frigör sig från familjen utesluts (för flickor). För Javad kunde denna period fyllas med både studier, arbete och politisk aktivitet. För Laleh likaså. Hon säger: ”Precis som iranska tonåringar gör idag” och jämför detta med sin egen ungdomstid. Bilden av ungdomstiden får i deras berättelser en subversiv betydelse.31 Det kan möjligen förklara den framskjutna betydelse ungdomstiden som ”mellanposition” har idag i Väst. Det kan också förklara den iranska regimens rädsla för det Khomeini kallat an army of twenty million, det vill säga den stora andelen unga i Iran och dessas mottaglighet för ”utländskt kulturellt inflytande”.32
I en tidigare sekvens av intervjun med Fatemeh säger hon:
[---] Och när det gäller min mellansyster hon gifte sig tio år gammal, när hon var tio år. Och det var samma sak, det var genom släkten hon blev bortgift och det var mamma som bestämde alltid. Vem man ska gifta sig med. Man hade inte någon rättighet att säga sina synpunkter. För att dels att man var inte i den åldern att…eh, hur man säger, fatta något beslut själv för att man var…fortfarande barn [fyller jag i]. Fortfarande barn. Och det var ett beslut som man måste följa och lyda. Betraktades det som…var det vanligt i era kretsar att man giftes bort i den
29 Regeringskansliet ”Mänskliga rättigheter i Iran 2005” UD s 16.
30 Bjerre Christensen (2000). Enligt Darvishpour (2003) var kvinnors giftermålsålder 20 år 1986 och 22 år 1996. 31
Se Thomas Ziehes, Johan Fornäs och Ove Sernhedes forskning till exempel. 32
åldern, för tio år måste väl betraktas som ungt eller? Ja! Jo det var..från pappas sida det var arton år, sexton år gammal, inte så tidigt som mammas släkt, mammas släkt är väldigt…eh, nu flög bort ordet. Eh..dom är inte religiösa, utan dom har en viss kultur inom sig, man tycker att flickan ska giftas så tidigt som möjligt för att mannens familj ska kunna forma henne på det sätt som dom tycker att det ska uppfostras hos mannens familj. Och..men nu är det lite bättre, det har förändrats och unga generationer har börjat göra uppror och motstå det. Men förut det var absolut inte ett ord att prata om. (Fatemeh)
I Fatemehs familj fanns alltså en tradition från fadern där flickorna gifte sig mellan sexton och arton år, och en från modern där de gifte sig yngre. Textsekvensen i fet stil säger också något om synen på barn och barndom, flickors roll i äktenskapet och synen på kvinnan. Här blir flickan aldrig myndig, inte inom överskådlig framtid i alla fall. Föreställningen om mannens familj ”som fostrare av den unga kvinnan” vittnar om det som feministiska forskare benämnt den omyndigförklarade kvinnan, utan egen kontroll över sitt liv då förmyndarskapet övergår från fadern till maken.33 Det framstår därmed som att Fatemeh, som förlorat sin pappa, både rättsligt, och känslomässigt fick en ”ny pappa” som tog hand om henne när hon gifte sig.
Både unga brudar, konvenansäktenskap och familjen som en ekonomisk arbetsenhet utgör tradition i den nordiska och europeiska kulturhistorien34. Giddens och etnologen Eva Lis Bjurman beskriver till exempel hur ”de nya kärlekskraven” och rörelsen mot en mer öppen relation var att betrakta som något revolutionerande och en subversiv kraft.35 Jag skulle inte vilja gå så långt som till att dra en strikt historisk gräns mellan konvenansäktenskap och ”den rena relationen”. Jag menar i stället att såväl ”gårdagens” som dagens relationer innehåller element av båda även om företeelserna kan ”dateras” på en övergripande nivå. Jag återkommer till detta i kapitel 9.
Javads och Lalehs erfarenheter skiljer sig från Fatemehs, och är ibland radikalt annorlunda. Fatemehs berättelse pendlar mellan betydelser av ”normalitet”, ”icke normalitet”, ”förtryck”, ”vuxenblivande” och en ”säkrad framtid”. På ett övergripande plan är berättelsen lätt att betrakta genom en diskurs om de Andras förtryck av kvinnor och barn (som implicit inte skulle förekomma i väst). I en närläsning är berättelsen emellertid svår att sammanfatta i termer av homogenitet. Fatemehs position i förhållande till den dominerande diskursen (representerad av modern) kan kanske beskrivas som förhandlande. Hon säger: ”Å ena sidan var det skräcken för mamma, jag skulle lyda. Mm…å andra sidan….jag kunde inte begripa varför det skulle vara så.” Hon var rädd, underkastade sig och var på så vis maktlös. Men hon ifrågasatte också giftermålet och skapade sig ett delvis eget utrymme. Genom sitt sätt att berätta tar Fatemeh som vuxen avstånd från skeendena i berättelsen, men utan att fördöma. Hon intar en position mot den dominerande diskursen, men beskriver också sina
33
Renate Bridenthal, Claudia Koonz & Susan Stuard red. Becoming Visible. Women in European History (1987); Maud Eduards red. Kön, makt, medborgarskap. Kvinnan i politiskt tänkande från Platon till Engels (1983). 34 Rita Liljeström Det erotiska kriget (1981); Anthony Giddens (1992/1995); Anita Göransson red Sekelskiften och
kön. Strukturella och kulturella övergångar 1800, 1900 och 2000 (2000). 35
erfarenheter utifrån den miljö hon växte upp i. Dessa kan hon inte bara förkasta. Hon positionerar sig för barns och kvinnors rätt till sina egna liv och kroppar, samtidigt som giftermålet var både traumatiskt och (delvis) något ”naturligt” när hon växte upp.