Banou träffade sin blivande man på en flyktingförläggning i Sverige. Hon beskriver sin föräldrafamilj som varken rik eller fattig: ”Andra hade det värre”. När hon lämnade Iran sörjde hon en person som stått henne nära men dödats av regimen och berättar att hon och den blivande mannen fungerade som stöd för varandra den första tiden. Banou förde också en kamp med en grupp män på förläggningen som hon menar ville kontrollera hennes handlingar. En grupp iranska kvinnor på förläggningen som var ”högljudda, tuffa och rökte” blev också föremål för missnöje från den nämnda gruppen män. På förläggningen bildades därför ”två läger” med Banou, mannen och gruppen kvinnor å ena sidan, och gruppen övriga män å den andra. Hon berättar här om sin relation med den blivande mannen.
[D]å sa han något mycket viktigt. ”Vi älskar varandra, och så länge vi gör det så är vi tillsammans. Du behöver inte binda dig och vi behöver inte binda oss. Du får gå om och när du vill.” Det var såå viktigt att han sa så. Han var så mjuk och fin. Jag tänkte på det sättet. Men han tydliggjorde det. Jag glömmer aldrig detta. Det blev så också. Under alla år vi har levt ihop. Vi säger aldrig åt varandra vad den andra ska göra. Därför blev vårat liv så fint också tycker jag. Vi är fria gentemot varandra. När jag berättade för min mamma sa hon ”Sa han så? Och ni lever så?”. Han skrev en text till mig ”så länge jag älskar dig är vi tillsammans”. Om jag inte haft samma tankar hade jag kunnat bli sårad. Men vi tänkte på samma sätt. (Banou, kvinna)
Kärlek och att bli och vara ett par kopplas samman med ”frihet”. Friheten består i att inte ”säga åt varandra vad den andra ska göra”, att kunna gå, och att inte behöva binda sig (för livet). Banou talar inte om behovet av att lämna, utan om frihet att lämna. ”Om jag inte haft samma tankar hade jag kunnat bli sårad. Men vi tänkte på samma sätt.” säger hon. Att tänka på samma sätt om detta kan därmed ses som en viktig förutsättning för relationen. Om Banou istället framhållit ett behov av trygghet eller livslånga åtaganden hade mannens ord inte upplevts som positiva, eller som Banou säger: sårat henne. Detta ”tydliggörs” av mannens ord i berättelsen säger Banou (vilket naturligtvis också kan jämföras med en situation där detta kunde betraktas som något underförstått – och kanske självklart). Mammans ord ”Sa han så? Och ni lever så?” kan kanske läsas som att Banous ”relationskontrakt” inte tillhörde vanligheterna enligt moderns erfarenhet, och därmed att mannen hon mött var ovanlig.
Den rena relationen & Scientia sexualis
Det finns inga uttalade praktiska eller ekonomiska ställningstaganden i Banous beskrivning. Man kan kanske också se det som att även de är omgärdade av fri(villig)het. Meningen ”vi älskar varandra och så länge vi gör det är vi tillsammans” skulle därmed kunna ses som en sammanfattning av tesen om kärlek, sexualitet och erotik i det moderna samhället i
sociologen Anthony Giddens Intimitetens omvandling från 1992.40 Den rena relationen som Giddens kallar det, utgörs av en frikoppling av intima relationer från kollektiva funktioner, ekonomi, arbetsgemenskap och barnalstrande (vilket utgör den traditionella parrelationens främsta funktioner). Detta har naturligtvis inverkan även på familjebildning och skilsmässor då barn, gemensam ekonomi och den arbetsgemenskap, som ”konvenansdimensionen” i den traditionella relationen utgjordes av, inte längre väger lika tungt. Giddens skriver att detta utgör
[---] den rena relationens möjligheter. Denna relation, som utmärks av sexuell och känslomässig jämställdhet, har i flera avseenden en stor inneboende sprängverkan i förhållande till existerande former av könsmakt. [---] Intimitet i denna mening innehåller möjligheten till en demokratisering i stor skala av det mellanmänskliga området, en demokratisering som fullt ut låter sig förenas med det offentliga livets demokrati.41
De transformationer Giddens talar om tar framförallt form i det moderna, västerländska samhället.
Foucault använder sig i Sexualitetens historia. Viljan att veta genomgående av en uppdelning mellan något han kallar ars erotica och scientia sexualis.42 Den förstnämnda, ars erotica, tillhör österlandet (exemplifierat av Kina, Japan, Indien, Rom och de ”arabisk-muslimska samhällena”). ”I kärlekskonsten [ars erotica] extraheras sanningen ur själva njutningen som utvunnits under utövandet och skördats i form av erfarenhet”.43 Detta ställs i kontrast till västvärldens scientia sexualis som får sin form genom bekännelsen. Genom bekännelsen utövas makt genom viljan att veta i biktstolar, hos psykologer/psykiatriker (och i sexualrådgivningsspalter). Förenklat kan man kanske säga att efter den kyrkliga bikten tog psykoanalysen, psykiatrin och medicinen över bekännelseakten och därigenom upprättades dominerande diskurser om könet och sexuella beteenden. I Foucaults tappning får ”den förvetenskapligade sexualiteten” i Väst tragiska konsekvenser genom normalisering respektive patologisering av det onormala. Detta ställs mot österlandets ”direkta” och ”instinktiva” sexualitetssyn. Som jag läser Foucault kan man ana att ars erotica är bättre än scientia sexualis,44 precis som man kan anta att den rena relationen är bättre än den traditionella relationen hos Giddens. I Giddens fall ska detta också ses i relation till teori som, liksom den moderna framstegstanken, ser utveckling som både nödvändigt och gott.45
Det som kan betraktas som bekymmersamt i Foucaults framställning är just den dikotoma uppdelningen av den sexualvetenskapliga regimen i Väst som ställs mot den ”oförvanskade njutningen” i Öst. Detta föranleder Afary & Anderson att beteckna Foucault
40 Anthony Giddens (1995). 41 Anthony Giddens (1995) s 10. 42 Michel Foucault (1976/2002). 43 Michel Foucault (1976/2002) s 75.
44 Se även Afary & Anderson (2005) om Foucaults resor till Iran under revolutionsåren 1978-80 för denna tes.
som orientalist (i Edward Saids bemärkelse).46 Foucaults beskrivning skulle också kunna betecknas som ett ”ätande av den Andre” i enlighet med bell hooks analyser.47 hooks skriver:
Just precis denna längtan efter den sublima njutningen har varit orsaken till att vita i västerlandet bibehållit en romantisk bild av det ”primitiva”, vilket i sin tur lett till det ständiga sökandet efter ett verkligt primitivt paradis, vare sig denna plats är ett land eller en kropp, en mörk kontinent eller mörk hud uppfattade som det ideala förverkligandet av en sådan möjlighet.48
I sina texter under de revolutionära åren i Iran ser Foucault ett hopp om en annan ordning i den iranska revolutionen, och gör denna till en form av frälsning bortom den västerländska logiken.49 Det skulle kunna betraktas som ett ätande av den Andre. Men Foucault ser också en, vad man skulle kunna kalla, perverterad ars erotica i västerlandets scientia sexualis som innebär en form av överskridande av uppdelningen Väst/Öst.
Det som ur mitt perspektiv blir problematiskt med både Giddens och Foucaults i sig intressanta analyser, handlar just om uppdelningen mellan Öst och Väst, modernitet och tradition (även om den hos Giddens möjligen främst ska betraktas som implicit). Upphöjandet av den Andre som frizon för njutning å ena sidan, respektive som fäste för traditionella seder å den andra, lämnar inte utrymme för positioner där emellan. Det innebär att när Banou (som ”oriental”) intar en position som kan läsas i enlighet med Giddens rena relation, riskerar den att bli en anomali i berättelsen om Öst respektive Väst. Man kan då fråga sig vart denna position hör om den inte ”tillhör”/kan uppstå i Öst? Ska positionen betraktas som något utom Öst? Som en del av en modernitet som inte är möjlig i Österlandet? Det är min övertygelse att Giddens och Foucault inte skulle argumentera emot hybrida positioner på en individuell nivå. Ingen av dem talar – för att använda Foucaults begreppsapparat – om ”totala regimer”, utan om en form av övergripande sanningsregimer. Samtidigt infinner sig dessa frågor vilka, i likhet med resonemanget i analysen av Hamids berättelse, tvingar in benämningen av sociala handlingar och individers positioner i ett antingen-eller. Antingen Väst/modernitet/frihet eller Öst/tradition/tvång. Banous position som ”frihetsivrande oriental” blir i Giddens och Foucaults teoretiska perspektiv på Öst respektive Väst en (o)möjliggjord position som tar/tvingas ta plats i en motdiskurs.
46 Afary & Anderson (2005). 47
bell hooks “Att äta den Andre. Begär och motstånd” i Johansson, Sernhede & Trondman red. Samtidskultur.
Kareoke, karnevaler och kulturella koder (1999). hooks citerar en passage ur Power/Knowledge av Foucault och menar att Foucault´s tes om västerlandets oförmåga att uppleva njutning leder honom att söka njutningen i den Andre. 48
bell hooks (1999) s 168. 49
Frihet &/eller trygghet?
Om vi trots denna problematisering fortsätter i Giddens fotspår och den rena relationen, kan man i Banous begrepp frihet finna konnotationer som osäkerhet, otrygghet eller risktagande. Just begreppet risk betecknar en av det moderna samhällets grundläggande förutsättningar enligt Beck, både inom och utom familjen.50 Det livslånga löftet, och därmed en form av garanti, säkerhet och trygghet, utlovas inte i den ”fria relationen”. Motsatsen till den fria relationen blir därmed: tvång, trygghet och att handla säkert. Banou säger att det var viktigt att hon och hennes blivande man hade samma tankar om relationen. Vid betoning på frihet och mjukhet (och därmed risk) blir trygghet och förtryck/tvång uteslutna motsatser.
Motsatsen till den relation Banou beskriver är alltså en relation där parterna inte är fria i förhållande till varandra; där mannen är elak och hård (inte mjuk och fin); det råder en uppdelning av hans och hennes liv (istället för ett gemensamt liv); det finns inte frihet att gå; man säger alltid åt den andre vad den ska göra; man är tillsammans utan att älska varandra och tänker olika om detta. Ska man föreställa sig den ”traditionella relationen” på detta sätt? Och är det denna Banou implicit jämför med?
Alternativen otrygghet och frihet/risk respektive trygghet och tvång kan därmed ses som polerna i en diskurs och delar i ett antingen-eller. Genom att koppla specifika relationsmodeller till storheter som Öst och Väst (som Giddens och Foucault) blir man tvungen att välja; antingen har man en ”modern, fri, otrygg genomanalyserad relation” som i Väst, eller en ”traditionell, trygg relation baserad på tvång (och ars erotica)” i Öst. Genom att Banou, som kommer från Iran, valde någon vars tankar om ett liv tillsammans korresponderade med hennes, och därmed ett liv som kunde byggas upp på ett sätt hon önskade, kan man istället utläsa ett varken-eller där friheten utgör just en trygghet.51 I det perspektivet kan flyktingförläggningen symboliskt ses som en plats utan namn, en plats mitt emellan.
Varken frihet eller tvång
Det var så vi kände varandra. Det var inte så stark…det var inte stark kärlek först. Men sen blev det….nu är det stark kärlek. (Akram, kvinna)
Akram berättar att hon inte riktigt vet vem som tog ”beslutet” om att hon och hennes man skulle gifta sig. Hon uppfattar inte riktigt att det togs något beslut. Det bara blev så. Familjerna kände varandra och Akram var sedan länge vän med mannens syster. Paret kände ”inte stark kärlek” när de gifte sig säger hon, men mannen var en bra person och familjerna tyckte om varandra. När jag frågar Akram hur det beslutades att de skulle gifta sig får jag
50
Ulrich Beck Risk Society. Towards a New Modernity (1992). 51
intrycket av att hon inte riktigt förstår vad jag är ute efter. Det vill säga, den diskurs om partner, val och plats som är så stark i Norden, och i vilken min fråga ingår, får inte genklang i Akrams svar. Det tycks vara något av en ”icke-fråga” för henne och blir inte laddad eller speciellt intressant att svara på. Akram positionerar sig därmed inom både en kärleksdiskurs och en syn på parbildning som praktiskt och socialt, men bortom frågan om att välja själv eller inte välja själv.