Sociologerna Fereshteh Ahmadi och Nader Ahmadis avhandling Iranian Islam and the Concept of the Individual från 1995 tar sin utgångspunkt i en (antagen) identitetskris bland iranier som lever i västerländska samhällen idag. De skriver:
Losing sense of inner integrity which is a result partly of the discrepancy between the dominant culture of society and the culture internalized in the individual, partly of the individual’s failure in identifying himself with the social groups or classes of the new society, can involve the
1 Studierna som presenteras är Iranian Islam and the Concept of the Individual av Feresheteh Ahmadi & Nader Ahmadi från 1995; Iranska familjer möter Sverige av Reza Eyrumlu från 1998; Invandrarkvinnor som bryter mönstret av Mehrdad Darvishpour från 2003; Population-Based Empowerment Practice in Immigrant Communities av Ali Reza Moula från 2005; samt Inte samma lika av Åsa Andersson från 2003. Jag nämner även en artikel av Riyadh Al Badawi från 1998, Spaces of Diaspora av Minoo Alinia från 2004 och rapporten ”Patriarkala enklaver eller ingenmansland” från 2003 av Paulina de los Reyes.
individual in an identity crisis. Our point of departure [---] has been exactly the existence of such an identity crisis among Iranian refugees and immigrants.2
Den empiriska delen i avhandlingen bygger på en teoretisk analys av persisk filosofi/metafysik vilket kontrasteras mot ett västerländskt individbegrepp.3 Författarna menar att medan det persiska tänkandet främst präglas av sufismens föreställningsvärld och även islam, betraktas den liberala och existentialistiska filosofin som tongivande inom västerländskt tänkande. Ahmadi och Ahmadi fokuserar de karakteristika som återfinns i iranska sätt att tänka som en del av identitetskrisens upphov. Det finns, menar de, en diskrepans mellan moderna västerländska tankesätt, och iranska sätt att tänka om individen. Det persiska tänkandet har i själva verket inte något individbegrepp som motsvarar det västerländska, utan individen identifieras istället utifrån sin grupp.
The individual, as found primarily in modern Western civilization, is defined as ”the independent, autonomous and thus (essentially) nonsocial moral being”, ”the rational being” who is ”the normative subject of institutions”. [---] In the field of social interaction conformity characterizes the relationships of persons whose identity is not individualized. With individualized identity we mean, as Taylor explains, ”one that is particular to me, and that I discover in my self. This notion arises along with an ideal, that of being true to myself and my own particular way of being”.4
[---] we suggest that the Iranian approach – whether of pre-Islamic origin or belonging to the Islamic period – to the nature of political power has been one of the most important factors which have hindered the growth of concern for the individual self in the ways of thinking of Iranians.5
Den despotiska (oftast religiöst framburna) makten i Iran har, enligt Ahmadi och Ahmadi, skapat ett oöverstigligt gap mellan folket och den politiska makten. Betraktandet av imamen/kungen och andra spirituella ledare som ”guds skugga på jorden” bidrar till en syn på individen som underordnad dessa högre makter. Att inte kunna styra de egna livsförutsättningarna leder till en form av sociala relationer baserade på samarbete, vilket i sin tur betyder att konformitet sätts framför individualitet i det iranska samhället.6
Tesen som drivs är att ”iranier” är kollektivt orienterade och ”västerlänningar” individuellt orienterade. Detta hör också samman med det traditionella respektive det moderna samhället. Då (den iranska) individen inte längre finner stöd för sin föreställningsvärld leder detta till en kris och ”kulturell schizofreni”:
2 Fereshteh Ahmadi & Nader Ahmadi Iranian Islam and the Concept of the Individual. On the Non-Development of
the Concept of the Individual in the Ways of thinking of Iranians (1995) s 17.
3 Ahmadi & Ahmadi (1995). Se även Nader Ahmadi ”Om jaguppfattningens betydelse för tolkningen av sociala roller” i Nader Ahmadi red. Ungdom, kulturmöten och identitet (1998).
4 Ahmadi & Ahmadi (1995) s 22. 5
Ahmadi & Ahmadi (1995) s 257. 6
[---] conceived by Shayegan [filosof från Iran] as an “incompatibility of two radically opposed worlds”, is reflected in the conflict between the traditional and the modern social and cultural life. Bearing in mind that the modern Western lifestyle is a product of the development of the economic, political as well as philosophical ideas in Western societies, it is not surprising that such a lifestyle is incompatible with the economic and political structures as well as the metaphysical ethos of Iranian traditional society.7
”Iranier” är sprungna ur den traditionella (livs)världen, och moderna uttryck och levnadssätt hos iranier (oavsett om de bor i Iran eller i väst) är enligt Ahmadi och Ahmadi endast imitationer av en livsstil som inte är förankrad hos dem själva.
In other words, while an Iranian thinks traditionally and is deeply attached to the network of traditional social relationships that demand the negation of her/his individuality, she/he at the same time tries to imitate the behavioral patterns of the modern Western lifestyle, based on the development of individualism in modern societies.8
I Iran är moralisk, social och ekonomisk trygghet, såväl som känslomässig trygghet, knuten till familjen, som betraktas som överskuggande individen.9 Barnet uppfostras från början enligt idén om tillhörighet till familjen. Ahmadi och Ahmadi ställer detta i motsats till familjen i det västerländska samhället som förlorat de flesta av dessa trygghetsfunktioner, vilka istället lagts ut på staten. Som följd förlorar den iranske mannen sin identitet som familjeförsörjare och blir moraliskt desorienterad i Sverige. Kvinnan som i Iran lärt sig att identifiera sig med sina barn och att ge upp sina egna önskningar till förmån för andras, får svårigheter att uppbära rollen som självständig och autonom. Föräldrar och barn förfrämligas inför varandra och den spänning som skapas i identiteten ger upphov till konflikter.
Being torn between two norm systems, two cultural spheres and two lifestyles is not only the problem of Iranian parents, but also that of the Iranian youth 10
Konflikter mellan föräldrar och unga är, enligt Ahmadi och Ahmadi, inte i första hand resultatet av tryck utifrån det västerländska samhället eller egentligen från familjen eller andra iranier i Sverige, utan ett uttryck för en splittrad, delad, eller dubbel identitet.
Ahmadi och Ahmadi menar att det egentligen inte finns någon utväg ur detta tudelade dilemma. Människor från traditionella samhällen utvecklar i mötet med moderniteten ”cultural schizophrenia”. Moderniteten har i viss mån gjort intrång i det iranska samhället, men, som vi såg ovan, bara på ytan, genom en form av imitation. Den kulturella schizofrenin kan ha uppstått redan i Iran, men fördjupas och blir definitiv och olöslig, i mötet med det västerländska samhället och den ”riktiga” moderniteten.
7 Ahmadi & Ahmadi (1995) s 412. 8 Ahmadi & Ahmadi (1995) s 413. 9
Ahmadi & Ahmadi (1995) s 418ff. 10
Även om författarna rör sig på en teoretisk nivå, menar de alltså att tankemodellen har konkreta konsekvenser i iranskt familjeliv och pekar ut specifika, faktiska och innehållsliga dilemman för familjen som migrerat.
Anledningen till att jag ägnar relativt stort utrymme åt Ahmadi och Ahmadis avhandling från 1995 är att både Reza Eyrumlus och Mehrdad Darvishpours arbeten som jag tar upp nedan i olika grad bygger på Ahmadi och Ahmadis tes om, och existensen av en ”identitetskris” och ”kulturell schizofreni” och hur dessa kan förklaras.11