Jag ser etik och etiska överväganden ur två olika aspekter.18 Den första handlar främst om hur jag informerat deltagarna i studien om undersökningen; villkor för deltagande, anonymitet; och språk. Den andra aspekten handlar om hur jag använt mitt material, dels i förhållande till dem som deltagit, vilket jag kommer in på i dekonstruktionsavsnittet, dels i ett vidare perspektiv, nämligen vilka konsekvenser studien som helhet kan få för dem som deltagit och för frågor som anknyter till det jag studerat. En sådan diskussion ansluter till vad som faktiskt kommit att stå i avhandlingstexten, vilka analyser som gjorts och hur. Jag berör även delvis detta i diskussionen om dekonstruktion nedan och återkommer till frågan om etiska implikationer och konsekvenser av min studie, och behandling av materialet i förhållande till urval, som en del av slutdiskussionen. Här diskuterar jag de mer konkreta aspekterna av olika etiska överväganden.
Alla som deltagit har varit tvungna att ge sitt godkännande för intervju. Jag har informerat om att det är frivilligt att svara på frågor och om möjligheten att avböja att svara. Jag har även informerat om att man när som helst kan dra sig ur deltagande. Att intervjua flera personer i en familj tillhör ett etiskt svårhanterligt område, inte minst på grund av risken för igenkännande av andra familjemedlemmar. Möjligheterna till igenkänning och svårighet att anonymisera föreligger på flera nivåer, både för individen i familjen, och i ett större sammanhang. Det löfte jag kunnat lämna angående anonymitet mellan familjemedlemmar är därför att jag eftersträvat total anonymitet. Tekniker för att åstadkomma anonymisering är givetvis att använda andra namn, men även att ändra och utelämna uppgifter. I vissa fall har också olika namn använts för samma personer i olika sammanhang. Jag har också med något undantag undvikit att ställa berättelser från samma familj i förhållande till varandra och främst hållit dem åtskilda såsom familjemedlemmar, inte samman som ”familjer”. Att behandla familjerna ”familjevis” kan också betraktas som oetiskt ur integritetssynpunkt. Familjen som enhet blir också mer utsatt då enskilda medlemmar inte kan ”kontrollera” hur de andra medlemmarna väljer att agera, medan man som enskild intervjuperson har större kontroll över sin medverkan.
Jag tycker att jag – trots dessa som får benämnas nackdelar med att intervjua flera individer ur samma familj – har fått en rikare bild av både familjerna såsom familjer och deras enskilda medlemmar. Detta har varit betydelsefullt i analysarbetet. Det har gjort att jag har haft kunskap om olika förhållanden ur flera perspektiv och gett mig fler infallsvinklar till
17 Under avhandlingsarbetet har det uttryckts en oro (på seminarier och liknande) för de etiska implikationerna av mitt projekt. Min tolkning av detta är att sammansättningen av orden ”familj”, ”islam” och ”sexualitet” framkallade just sådana föreställningar om demoniska invandrarfamiljer som jag talar om i kapitel 1. Det vill säga, tanken på att unga flickor skulle röja sina sexuella biografier skulle medföra att de blev straffade av sina familjer på något sätt. Detta skapade inledningsvis en viss oro även hos mig. Oron har visat sig sakna grund och projektet har inte medfört de etiska problem som förutspåddes.
18
olika fenomen. Familjerna, de enskilda familjemedlemmarna och att vistas i familjernas hem säger sammantagna något mer (annat?) än om jag träffat enskilda personer. Detta ger en känsla för familjen som helhet som inte alltid kan uttryckas explicit i texten, men som självklart bidrar till bedömningen av enskilda utsagor i analysen. Om jag talat med enskilda hade denna rikare bild gått förlorad. Anledningen att jag valde medlemmar ur samma familj från början var en vag tanke om att kunna bryta olika berättelser mot varandra (som jag alltså sedan valt att inte göra), men också ett hopp om att kunna få denna rikare bild med olika infallsvinklar. Jag hade därför gjort om samma val idag.
Alla intervjupersoner har uppgivit att de upplevt det som positivt eller att det känts ”ok” att bli intervjuade. Två personer har uttryckt att de sett det som ”terapeutiskt” och som ett privilegium att bli lyssnad på under så pass lång sammanhängande tid. Tre personer har också sagt att vissa ämnen väckt smärtsamma minnen till liv, samtliga från livet i Iran. I ett fall handlade det om maktlöshet inför fattigdomen och barns situation i Iran. En annan person sa vid andra intervjutillfället att det första intervjutillfället återuppväckte minnen som var smärtsamma. I två fall har vi avbrutit intervjun, då personen kommit in på känslosamma händelser, för att sedan återuppta den cirka en kvart senare med ett nytt ämne. Jag föreslog att vi skulle avbryta och återuppta intervjun vid något annat tillfälle. Båda dessa personer valde att fortsätta intervjun. Jag frågade också om en person skulle vilja tala med någon (professionell) om sådant som kommit upp; personen avböjde dock detta. I ett fall gjorde en person tydligt innan vi satte igång att det var en sak denne inte önskade tala om, vilket rörde en släkting. Jag har känt en trygghet i att jag upplevt de allra flesta som tydliga med vad de inte önskat tala om eller inte velat ska stå med i avhandlingstexten.19
Det finns anledning att i detta sammanhang upprepa Diana Mulinaris kraftfulla påstående att (om språket ursäktas) ”kvalitativ forskning är en jävligt våldsam sysselsättning”.20 Med detta menar hon att den kvalitativa forskarens frågor och tillvägagångssätt går betydligt närmare och gör mer våld på människors tankar, känslor och föreställningsvärldar – både i intervjusituationen och i analysen av materialet – i jämförelse med den kvantitativa forskningens anonyma uppställningar i diagram och kolumner. Viljan att veta måste hela tiden balanseras mot vikten av att inte inkräkta på människors livssfärer och integritet, en inte alltid helt enkel balansakt. Men, och vilket är mitt tillägg, samtidigt är den kvalitativa forskningen en verksamhet som syftar till att ta tillvara människors röster och lyssna till dem. Vad den poststrukturella analysen gör i tillägg till detta är att försöka erbjuda olika läsningar av ett och samma fenomen, inte i syfte att tala om hur (man tror att) saker är, eller vad (man tror att) en person egentligen menar. Istället lämnas olika förslag på hur ett fenomen eller en utsaga kan läsas. Det sätt jag läser en berättelse på kan med stor sannolikhet läsas annorlunda av personen själv och ytterligare annorlunda av en tredje person. Människor – forskaren i det
19 En person har tidigare fått sin historia publicerad utan att bli tillfrågad och såg intervjun som en möjlighet att själv berätta och bestämma hur den skulle gestaltas.
20
här fallet – är inte utbytbara och vi kan inte till fullo förstå någon annan, utan endast utifrån våra egna verktyg läsa och bilda oss uppfattningar om den andre. Av Lenz Taguchi uttryckt genom följande ord:
Du skriver: …När de säger att de förstår mig vill de att jag ska dö... Då [tänker] jag: De som förstår mig gör mig till sig själva. De upplöser och osynliggör mig i en förståelse som förvandlar mig till det de är och har verktyg att vara. Därför att det bara är din lust du kan känna när du läser om min. Tro aldrig att den är min!”21
Jag lämnar öppet för att jag och mina intervjupersoner kan ha olika uppfattningar om betydelsen av det de velat förmedla till mig. I gengäld försöker jag ge argument för de läsningar jag gör och hyser inte illusionen att veta vad de egentligen menar.
Jag har klivit in i familjerna som mig själv, men med min forskarroll. Snarare än att detta blir en mellanposition, har jag upplevt att jag pendlat mellan dessa två positioner. För hur är det tänkt att en forskare ”ska göra” när hon blir bjuden på middag? Och hur är det tänkt att en forskare ”ska göra” under ett samtal över en kopp kaffe? Gränsen mellan mig som (forskar)subjekt och familjemedlemmarna som (undersöknings)objekt har både upprätthållits – genom mitt syfte att vara där överhuvudtaget, mina frågor, min bandspelare, mitt frågeformulär och så vidare – och överskridits, genom att jag försökt dela med mig även om mig själv, inte minst eftersom jag har varit i familjernas hem, på deras villkor och naturligtvis inte undvikit att svara på frågor om mig själv. Vid ett intervjutillfälle sa en person att han inte talade om sexualitet med främlingar. Jag frågade hur han betraktade att tala med mig eftersom han inte verkat besvärad under vårt samtal. Han svarade då att han såg mig som en läkare, ”som en läkare och en patient” och med sin läkare kunde man tala om mer intima saker. Jag tolkar detta som att intervjun utgör en förtrolig och opersonlig situation samtidigt. Om jag lyckats hålla den balansen och samtidigt använda intervjusvaren på ett för forskningsuppgiften intressant sätt, är åtminstone jag nöjd.
Det kan ligga en maktdimension i att uttrycka sig (och förväntas svara) på ett språk som inte betraktas som första språk. Nyanser kan också gå förlorade. Å andra sidan lever alla mina intervjupersoner med detta språk dagligen och studerar, arbetar och tar sig fram i samhället med hjälp av detta, och har i övervägande delen fall gjort så under många år. I de fall språket har varit något av ett hinder har det från min sida inneburit att jag ställt fler följdfrågor för att i hörförståelsen inte förvanska tal, som kanske var ägnat att uttrycka något annat. Hjälp togs också vid ett tillfälle som nämndes ovan. Två personer har sagt att det varit svårt att uttrycka sig som de önskade under intervjun. Vissa har också oroat sig för att det ställt till besvär för mig. Ett av flera exempel på detta är en person som säger: ”Hm…vad är kärlek..öh, fan, det är svårt. Varje gång jag tänker efter, så tänker jag att jag slösar på ditt band.” Jag har inte upplevt svårigheter att förstå det som sades. Detta är heller inte svårt att
21
kompensera för i intervjusituationen då man har både tal, kroppsspråk och minspel att ta till. Däremot har jag försökt beakta eventuell språkförbistring mellan oss i min analys genom att inte vila analysen på sådant som eventuellt är relaterat till avsaknad av svenska begrepp för det man vill förmedla. Många av intervjupersonerna är goda talare och berättare varför intervjuerna innehåller en förhållandevis hög andel långa sekvenser med endast ett fåtal korta följdfrågor från min sida.
Jag har i möjligaste mån återgivit citat ur intervjuerna ordagrant, utan retuschering. Undantag är när språket blivit otydligt. Exempel på sådan korrigering är när en person säger: ”vi också vill inte detta”, vilket jag då skrivit om som ”vi vill inte heller detta”. Anledningen är att underlätta läsningen, men främst att återgivning av talat språk ibland tenderar att framställa den talande i ofördelaktig dager. Jag har även när alltför många ”man”, ”om”, ”som”, ”kanske”, ”bara” tillsammans med tanketystnader som följt på varandra och resulterat i oläsbar text, valt att för läsbarhetens skull ta bort något av detta. Exempel på detta är en del av en mening som löd ”man måste..veta…inte som…man måste…utan kunna…” vilket jag förkortat till ”man måste kunna…inte som..”. Samtidigt har jag valt att behålla ofullständigheten i en mening som ”samtidigt vi tyvärr…men vi ägnar”. Jag återger alltid tystnader och tankepauser i meningar med punkter ”…” . I citaten är mina frågor och inlägg markerade med kursiv stil. Enstaka ord i kursiv stil är intervjupersonens emfas av ord. ■