[---] Och när det gäller direkt påverkan på oss familjer från andra länder är det att vi aldrig känner oss som lika värda och jämlika med andra medborgare. Och det är inte bara...jag går till exempel inte till förhållanden på arbetsmarknaden – dom stora frågorna – utan det är väldigt enkla frågor, att man går på gatan med sin son eller sin dotter och man blir arg och skäller på barnet, som alla andra kan göra, men så blir man tveksam och tänker ”Om jag gör så, så tänker dom ’titta på invandrarna! Hur dom beter sig mot sina barn!’” Och det är lite såna frågor som man inte tänker så mycket på när de tar upp dom stora frågorna i media och i TV om diskriminering och så. (Javad, man)
Javad säger ”direkt påverkan på oss familjer från andra länder”. Denna påverkan visar sig inte bestå i direkt tilltal, arga blickar eller andra fysiska tilltag, utan i att Javad blir ”tveksam och tänker ’Om jag gör såhär så kommer dom att tänka’”. Vilka är ”dom” och vad är det som får Javad att bli tveksam och tänka? ”Dom” kan i det här sammanhanget inte vara några andra än de generaliserade ”svenskarna”. De blir den tyste Andre i berättelsen. Javad synes hänvisa till en bild av ”invandrarfamiljen” som är ”allmängods” för såväl ”svenskar” som ”invandrarfamiljer” i Sverige. Åtminstone har Javad en bild av de generaliserade ”svenskarnas” syn på de generaliserade ”invandrarfamiljerna”.
Utifrån detta skrivs Javad in, eller skriver in sig, i en generaliserad bild av ”invandrarfamiljen”. Som en sådan generaliserad ”invandrarpappa” förknippas Javad med olämpligt beteende mot barn. De ”enkla frågor” han nämner handlar om kommunikation mellan förälder och barn. Det gör att han känner sig osäker inför hur han ”får” eller ”bör” tilltala sina barn i det offentliga, vilket bottnar i en känsla av att inte vara ”lika värda och
6 Se också Patricia Lorenzoni Att färdas under dödens tecken. Frazer, imperiet och den försvinnande vilden (2007) för en teoretisk diskussion om ”omöjlighet”.
jämlika med andra medborgare”. Istället för att fråga sig ”gör jag fel mot barnet?” formuleras frågan ”är mitt sätt mot barnet otillbörligt utifrån det svenska?”. Man kan se Javads tvekan och föreställning om misstänkliggörandet av föräldra-barnkommunikationen som ett uttryck för en rasifierad och könad familjebild. Men jag skulle även vilja prova om man kan betrakta bilden som en fråga om klass, eller klassposition.
Som klassposition betraktat har denna bild av familjen inte med ekonomi, yrke eller materialitet att göra, utan snarare med en form av antaget kulturellt och socialt kapital härlett ur en rasifierad klassning. de los Reyes & Mulinari menar ”att ’ras’ kan vara sättet genom vilket klass blir upplevd” och innebär alltså en vidgning av klassbegreppet.7 Skeggs talar i Class, Self, Culture om att ”klass” som begrepp inte har försvunnit, utan upptagits i kategoriseringar av kön, sexualitet, nation och rasifierade praktiker.8 Hon menar också att det blir svårt att (ur)skilja dessa från varandra, i likhet med intersektionella analyser. Även Åsa Andersson finner att klass ofta flyter samman med ”etnicitet”.9
Rasifieringen som bidrar till Javads känsla av underordning uttrycks genom meningen: ”att vi aldrig känner oss som lika värda och jämlika med andra medborgare” och förknippas med otillbörligt beteende mot barn. Man kan också läsa detta som att de som familj görs ”jämlika” eller inte jämlika med andra medborgare utifrån en föreställning om klassad tillhörighet som grundar sig i rasifieringsprocesser. En anledning att läsa in klass i detta – vilket inte är självklart – är att misstänkliggörandet av (osäkerheten inför) kommunikationen med och uppfostran av barnet konnoterar till en bild från det förra seklet där ”arbetar- eller underklassen” genererade ”odågor”.10 Diskursen om hur de lägre klasserna också frambringade vanartiga barn, ligger i den läsningen inte alltför långt borta när Javad tänker att ”dom” tänker ”’Titta på invandrarna! Hur dom beter sig mot sina barn!’”. Misstänkliggörandet av kommunikationen mellan förälder och barn på gatan görs då utifrån en föreställning om normalitet i den ”svenska (medelklass)familjen”.11 Denna föreställning säger att den ”svenska” medelklassen inte skriker till sina barn och att det normala i en annan familj än ”invandrarfamiljen” är att bete sig lugnt och sansat och pedagogiskt mot sina barn. I Javads berättelse kommer kommunikationen med barnet att ta en omväg om ett föreställt svenskt (och klassat) sätt att göra familj – istället för att bara göra familj.
Javad gör anspråk på att han och hans familj ska upptas som jämlika andra medborgare i det svenska samhället och kan sägas inta en position av varken-eller i vilken nationsbegreppet styr in- och utgrupper – inte ursprunget. I enlighet med Foucaults devis att
7 de los Reyes & Mulinari red. (2005) s 50. 8 Beverly Skeggs (2003).
9 Åsa Andersson (2003).
10 Ronny Ambjörnsson Den skötsamme arbetaren (2001); Paul Willis Learning to Labour. How Working Class Kids
get Working Class Jobs (1977). Eller varför inte filmen Anderssonskans Kalle från 1950? 11
själen (tanken/föreställningen) är kroppens fängelse verkar makt just i föreställningen – den diskursiva inskrivningen (när Javad tänker att ”dom” tänker) – om och av oss själva.12
Utifrån det begynnande resonemanget om klass härlett ur rasifieringsprocesser, gör jag en liten utvikning från temat ”familj”. Jag lyfter där fram fler aspekter av klass eller rasifierad klassning. Jag menar att dessa klassaspekter i förlängningen också kommer att ingå i görandet av familj i Sverige.
”Vi kan ha haft jättebra liv”
Jag träffar Sheila en försommarkväll. Solen lyser in genom de stora fönstren, vi dricker te och hon har satt fram kakor. Jag frågar henne om hon känt av fördomar och rasism på grund av att hon och hennes familj har utländsk bakgrund. Min fråga hade kunnat formuleras ”har du upplevt diskriminering” för att vara mer öppen. Nu är det specifikt fördomar på grund av den utländska bakgrunden jag sätter fokus på och låser därmed svarsmöjligheten.
Har du upplevt någon gång att invandrarfamiljer eller människor med utländsk bakgrund, att det finns fördomar och rasism mot dom..har du upplevt det? Jo. Jo. Många gånger. Om jag ska gå någonstans eller när jag pratat med människor. Jag känner att dom ser oss som något annat, inte som dom. Att vi inte är samma människor som dom. Att vi kan ha haft jättebra liv, bott bra, att vi har haft allt möjligt. Bättre än här, men dom tänker att vi inte har haft någonting innan vi kom hit. Jag tycker inte dom ska behandla oss så. Men…man kan säga att 80 procent är bra i Sverige och 20 procent är rasism. Men jo det finns. På den tiden…förut när jag jobbade i affären så kom kunder dit..och när dom såg mig så sa dom ”Ah, jag kommer tillbaka”, men dom kom inte tillbaka. Du tänker att det beror på att du…? Jo, säkert. Säkert. [---] Men jag tänker att det finns goda och dåliga människor i alla länder. Inte bara här. I mitt land är det kanske värre än här. (Sheila, kvinna)
Användningen av ordet ”invandrarfamilj” kan ses som ett försök att använda ”dagligt tal” men ger även konnotationer till en schabloniserad bild. För säkerhets skull lägger jag till ”människor med utländsk bakgrund” men tycker samtidigt att det låter lite stelt. Vilket ord som ska användas är inte självklart då ord samtidigt konstruerar det som omtalas. Vad är det som konstrueras i det här fallet? Diana Mulinari talar om benämnande och namngivande som problematiskt och ställer frågan vad vi egentligen ska kalla människor som migrerat till Sverige.13 När ska vi gruppera och när är det onödigt att gruppera? Vilken funktion fyller benämnandet och hur görs det? Etnologen Fredrik Hertzberg talar om praktiken ”att tala om något utan att låtsas om det”.14 Detta handlar i korthet om att anse sig ha behov av att uttrycka något om en ”grupp” i samhället – till exempel ”invandrare” – men samtidigt av olika skäl betrakta den generaliserande praktik det (kan) innebär(a) som problematisk. I intervjun använder jag begreppet ”invandrarfamiljer” både i brist på ett annat bättre begrepp och för att
12 Michel Foucault (1977/1987).
13 Diana Mulinari. Föreläsning på institutionen för socialt arbete i Göteborg 060328.
14 Fredrik Hertzberg ”Det olyfta lockets paradox. Att tala utan att låtsas om det” i de los Reyes, Molina & Mulinari red. (2002).
få fatt i en dimension som verkar särskiljande av människor med företrädesvis mörkt hår, mörk hy och/eller tal med ”utländskt accent”.
Sheila sätter ord på denna särskiljande dimension genom uttryck som att ses ”som något annat, inte som dom” och en föreställning om att inte ha haft. Hon plockar inte upp mitt begrepp ”invandrarfamiljer”, utan för henne handlar diskriminering – rasifiering – om ”dom” och ”oss” och en ekonomisk dimension, ”dom tänker att vi inte har haft någonting innan vi kom hit”. Hon säger också ”Vi kan ha haft jättebra liv”, ”bott bra”, ”bättre än här”. Att bli gjord som Annorlunda handlar här om välstånd respektive armod, vilket genom rasifieringsprocesser får en geografisk dimension. Att bli gjord till den Andra betyder för Sheila att göras till ett med en föreställning om att inte ha (ekonomiska) resurser. Det ter sig därmed också som att välstånd är centralt och viktigt.
Att fråntas rätten att ”vara som dom” innebär att inte tillerkännas en bakgrund med välstånd, eller att inte ha en god ekonomisk position. I det avseendet kan man säga att en klassmässig degradering äger rum. Sheilas ”Något annat” synes handla om olika hierarkiska positioner på en klasskala och i Sheilas resonemang är det hennes rasifierade Annorlundahet som aktiverar denna degradering, inte yttre attribut i form av innehav, eller avsaknad, av ekonomiska resurser eller symboler. Det är därmed rasifierande processer som gör den klassade positionen. I Javads berättelse är det i stället en rasifierad ”moralisk” dimension som pekar ut den klassade positionen.
Sheilas upplevelse att den självupplevda klassidentiteten nedgraderas eller inte bekräftas vittnar om begreppen ”invandrare” och ”välstånd” som antitetiska. Detta är möjligt att härleda från åtminstone två bilder. Den första är (den turkiska) ”bondkvinnan” som saknar sina djur hemma på gården i Turkiet, som Brune uppmärksammat.15 Alternativt ”u-landskvinnan”, där bilderna som möter oss i media visar bilder på svältande barn, flugor i ögonen, jordbrukssamhällen, vattenbrist och svält. Detta är bilden av den fattiga tredje världen. De människor som förknippas med denna bild har inte haft några ägodelar och de planterar blommor i de av SIDA skänkta traktorernas skopor – i stället för att göra bruk av dem ”som man ska”.16
Den andra bilden kan kopplas till budskapet i dokumentären ”Jakten på gängen” om polisens trakasserier av ”mörka människor” i Stockholms förorter, som sändes av SVT 2005.17 I filmen visas hur polisen stoppade och misstänkliggjorde unga män med ”utländskt ursprung” i förortsområden på grunder som att de körde dyra bilar. Genom detta könar, rasifierar, generationsbestämmer och platsar man sina brottsbekämpande insatser. Det innebär att bland annat koppla legitima materiella tillgångar till vithet och medelålders män i företrädesvis andra delar av staden, snarare än till unga förortskillar. En sådan bild av
15 Ylva Brune (2004). 16
Verksamhetsberättelse från SIDA (1995); SvD 020315. 17
”förortsinvånarna” är företrädesvis manligt befolkad.18 Men den intima kopplingen mellan förorten och ”invandrare” och ”invandrarfamiljer” kan ses som grundmurad.19 Bilden av förorten behöver ”invandrarna” och bilden av ”invandrarna” behöver förorten.20 Vare sig frågan om klassmässig status konnoterar till bilden av ”u-landsmänniskan”, ”förortsinvånarna” eller överfulla lägenheter, många barn och sopor i trappuppgången så är de i Sheilas berättelse inte förenliga med att hon som är uppväxt i Iran levt eller lever ett liv i ekonomiskt välstånd.
Att degraderas klassmässigt genom sin ”invandrarstatus” kan också läsas in i en större berättelse där det på ”resurser rika Sverige”, eller västerlandet, utgör den värld som är ”att räkna med”. Det ”underutvecklade och hårda livet i Iran” får då just en skuggstatus, utan vare sig konturer eller några begärliga värden. I Sverige är man ”rik på något”, medan man i Iran betraktas som i ”avsaknad av denna rikedom”.
Hur kommer det sig att Sheila antar att kunderna lämnade affären för att hon var ”invandrare”? Är det taget ur luften eller har hon erfarenheter som gör att hon tänker att det handlar om rasism? Jag väljer att läsa hennes antagande som del i en etablerad diskurs om diskriminering och synen på ”invandrare”, vilken därför blir till en del av mötet mellan ”svenskar” och ”invandrare”. Sheila möter då diskriminering i form av en bild som aktiveras av det faktum att hon har en annan härkomst än den svenska – inte nödvändigtvis uttalat rasistiska handlingar. Kunskapen om rasism (och kanske erfarenheter av detta) lösgörs därmed från rasistiska diskurser i sig och lever ett eget liv som ytterligare en skillnadsskapande praktik. Att Sheila uppfattar kundernas agerande som rasistiska kan också betraktas som en del i en läroprocess där urskiljandet på grund av härkomst har blivit en institutionaliserad del av vardagen i form av just rasism.
I Sheilas berättelse är Sverige ”Sverige” och Iran benämns som ”mitt land”. Detta säger i sin tur något om den position Sheila intar i förhållande till ”det svenska”, och kanske också något om vad ”det svenska” intar i förhållande till henne. Om man vänder på detta skulle man kunna fråga sig på vilket sätt Sverige inte skulle vara ”Sheilas land”? Hon har levt i Sverige i två decennier, hon har sin vardag i Sverige, hon har svenskt pass och hennes barn har levt större delen av sina liv i Sverige. Hon förtjänar också sitt uppehälle och betalar skatt i Sverige. Hon är däremot inte född i Sverige, och till detta kan förstås i enlighet med skillnadsskapande processer läggas den något mörkare hyn och att hon talar svenska med ”utländsk” accent. Är det rasistiska processer av ”du-hör-inte-hemma-här-egentligen”, eller sådant som eventuella barndomsminnen eller saknad som gör erfarenheten att Iran, men inte Sverige, är ”hennes”? Eller kanske båda dessa saker? Man kan kalla Sheilas position för
18 Se t.ex. Mike Davis Los Angeles. Utgrävning av framtiden (1998); Ove Sernhede AlieNation is My Nation (2002). 19 Per-Markku Ristilammi (1994); Åsa Andersson (2003); Minoo Alinia ”Invandraren, ’förorten’ och maktens rumsliga förankring. Berättelser om vardagsrasism” i Den segregerade integrationen SOU 2006:73.
20
både-och genom att hon gör anspråk på att upptas i normaliteten i Sverige som en ”iranier” som kan ha ”haft någonting”.
Procentsatserna som anges för vad som är bra, respektive rasism, i Sverige förefaller lite lustiga genom sin exakthet. Samtidigt säger de något om att den övervägande delen av Sheilas erfarenhet utgörs av bra möten och att det finns en mängd andra (diskursiva) rum som inte uppfattas som rasistiska. Hon löser också upp en föreställning som kan sägas ligga implicit i min fråga, nämligen att Sverige skulle vara ”mer rasistiskt” än till exempel Iran när hon säger ”I mitt land är det kanske värre än här”. Däremot är det nog rimligt att anta att rasism där och här är olika situerade, till exempel utifrån koloniala föreställningar. Samtidigt som Sheila berättar om de 20% rasism och fördomar hon möter, positionerar hon sig själv som någon som faktiskt besitter denna ”bättre” socioekonomiska eller klassmässiga status. Hamids berättelse nedan ger fler exempel på vad klassade kategoriseringar utifrån ”invandrarskapet” kan innebära.
”Som att man var efterbliven”
Hur har du upplevt kontakten med myndigheter? Du beskrev dels polisens agerande… Jo, men det var inte bara det. Det var överallt. Människor som behandlade en som att man var djur. Mindre intelligenta och inte visste något. Bara för att människor var annorlunda så såg dom på en som att man var okunnig och kanske primitiv. Kan du ge exempel? Jag kommer inte på något för egen del nu..jag minns bara känslan... ...men till exempel när jag jobbade som tolk så var det en kvinna som jag tolkade för, hon var mycket artig, en lärarinna från Irak. Socialsekreteraren satt och förklarade för henne vad skatt var och pekade ut genom fönstret och förklarade att dom här vägarna är finansierade med allmänna medel. Lärarinnan bara nickade artigt och ville inte säga emot att hon naturligtvis visste vad skatt var. En annan gång satt en socialsekreterare och förklarade för en person att det var viktigt att arbeta. Som att hon var efterbliven. En gång när jag själv [tolkade] för en advokats klient och vi satt och pratade emellan..eh blev advokaten imponerad av mina kunskaper om det svenska samhället. Jag tyckte att det var banala frågor. Jag blev generad för hans skull. Det var pinsamt. När jag sa att han verkade se mig som om jag inte visste insåg han att han gjort en tabbe. Ändå satt han sen och pratade som om…om människor i tredje världen, att det var synd om dom, men att dom var underutvecklade just för att dom inte kunde bättre. Inte att det berodde på förtryck och kapitalismen...och... Jag stöter på sånt hela tiden. Överallt. På bussen till exempel...att människor inte trodde att man vet hur samhället fungerar, hur det är i Sverige och att den här civilisation som finns här. Att den inte finns i andra…våra hemländer. (Hamid, man)
I textutdraget frågar jag Hamid hur han upplevt kontakter med myndigheter och avser egentligen inte ”fördomar” utan jag vill ha fatt i en ”myndighetsdiskurs”. Min referens till ”polisens agerande” syftar på att Hamid just berättat om hur polisen vägrat ge honom hans medicin, samt att tillkalla läkare när han vid ankomsten till Sverige tillbringade en tid i häkte. Berättelsen handlar om att polisen trodde att Hamid matstrejkade medan han å sin sida försökte förklara att han inte kunde få ner någon mat på grund av fysisk värk. Det tog fem dagar innan läkare tillkallades och Hamid fick tillgång till sin (medhavda) medicin. I en annan sekvens beskriver han hur han i samband med samma häktesvistelse fick genomgå en
rektal undersökning av en kvinnlig polis. Hans ansiktsuttryck visar avståndstagande och han säger att han upplevde det som förnedrande. Men han svarar med ”Jo, men det var inte bara det. Det var överallt”.
Orden ”okunnig” och ”primitiv”, ”mindre intelligent” och oförmögen att förstå det civiliserade samhället ingår alla i bilden av de Andra i 17- och 1800-talets koloniala litteratur och tänkande.21 I Hamids berättelse innebär de att inte vara betrodd med att veta att man måste betala skatt, arbeta för sitt uppehälle eller att känna till det civiliserade samhällets uppbyggnad.
De möten Hamid beskriver med socialsekreterarna ter sig smått komiska, nästan som en nidbild i en komisk sketch eller som i serien Hammarkullen som sändes av SVT 1997. Situationen med polisens hantering av en nyanländ sjuk flykting i häkte ter sig inte fullt lika löjeväckande. Bilderna föreställer professionella möten. I det ena fallet tar det sig uttryck som paternalism – med Foucaults terminologi herdemakt eller pastoral power, där makten med ”goda intentioner” kommer att kringskära och förminska istället för att frigöra.22 I det andra fallet tar det sig uttryck som disciplinering med konnotationer till maktmissbruk.23
Båda dessa bilder vittnar om synen på de Andra som outvecklade och i behov av korrektion. Utifrån den rasifierade inskrivningen förstärks de offentliga tjänstemännens status som förvaltare av det ”svenska”, ”civiliserade” och normala genom makten att definiera.
Utifrån detta skulle man, utöver ”ras” och fattigdom, kunna lägga ännu en dimension till ”invandrarklasspositionen”: att inte kunna något. Hamid positionerar sig mot bilden av honom och ”invandrare” som okunniga och samtidigt gör han sig till någon som ”vet” och är ”kunnig”. Han intar också en position i polemik med skillnadsgörandet utifrån ”ras” och