I det sätt som det pratas om pedagogik på bibliotekarieutbildningarna samt på konferenser, arbetsplatser och så vidare görs den pedagogiska rollen till en självklarhet. När en föreläsare på min egen utbildning talade om hur folkbibliotekarier ofta påstår sig sakna den tid som krävs för det pedagogiska arbetet undrade en av studenterna i föreläsningssalen varför man helt enkelt inte tar sig den tiden? Det ligger i tidsandan att fokusera på pedagogiken, vilket gör att vi som studenter ställer frågor som den ovan. Folkbibliotekens verksamhet innefattar en komplexitet som i det här läget riskerar att förloras. Denna komplexitet kolliderar med ett begrepp som informationskompetens. Begreppet bygger på normer och värderingar som kan vara svåra att förena med många av de funktioner som biblioteken under en längre tid har haft. Informationskompetens ses i diskursen som en förutsättning för ett livslångt lärande. Detta senare begrepp anses i sin tur ofta vara ett begrepp som har ungefär samma betydelse som begreppet folkbildning tidigare hade. Men själv är jag osäker på om dessa båda begrepp är förenliga. I min analys har jag försökt visa hur den diskurs som präglar informationskompetens bygger på vissa förutsättningar. En av dessa är synen på det som kallas det livslånga lärandet. Målet om ett livslångt lärande har tydligare instrumentella förtecken i jämförelse med begreppet folkbildning. Begreppet informationskompetens ställer debatten om folkbildning kontra utbildning på folkbiblioteken på sin spets. I talet om informationskompetens saknas en förmåga att diskutera kring den i förhållande till informell utbildning. Jag menar att det är en brist som kan relateras till att begreppet bygger på förutsättningar som hämtats från aktörer och diskurser som i grund och botten behandlar (ut)bildning från ett instrumentellt perspektiv. En slutsats måste bli att språkbruket kring begreppet präglas av det faktum att informationskompetens som begrepp härstammar från universitetsvärlden.
Det är ingen slump att tidningen Dagens Nyheter år 2005 har temat ”Utbildning eller bildning” på den högskoleguide de årligen publicerar. I
redaktörens inledande text presenteras förutsättningarna för utbildning i dagens samhälle:
Högskoleverket och Sveriges förenade studentkårer driver kampanjer för att få flera att bredda sin utbildning och bli mer bildade. Men de slåss mot en hård motståndare: Arbetsmarknaden. Den kräver en riktad utbildning för att studenterna ska kunna hitta en försörjning och betala av sina studielån. Bildningsämnen utanför utbildningen blir bara en intressant ”bonus”, förklarar Ams chefsekonom Sandro Scocco för vår reporter Thomas Lerner. (Öberg 2005, s. 2)
Den kampanj studentkåren bedriver grundar sig i en oro för att ”[d]en humanistiska tanken om ett livslångt lärande får stå tillbaka för det samhällsekonomiska kravet på en snabb genomströmning av studenter i högskolan” (Ibid., s 4). Jag gör dock en delvis annorlunda analys. Min diskursanalys visar snarare att det livslånga lärandet, informationskompetens och andra uttryck på modet är starkt knutna till just dessa samhällsekonomiska krav.
Den biblioteks- och informationsvetenskapliga forskningen, liksom aktuell pedagogisk forskning, är för tillfället starkt påverkad av ett sociokulturellt perspektiv. Men informationskompetens såsom jag ser den diskuteras i förhållande till folkbiblioteket baseras snarare på en pedagogisk grundsyn som sätter individen i centrum. Självstyrning, självförverkligande och uppgiftsbaserat lärande är ledorden. Som jag har visat tidigare i analysen används formen ”informationskompetent” ofta för att beskriva målet med biblioteksverksamheten. Bland forskare inom biblioteks- och informationsvetenskap ifrågasätts dock idén om att kunna vara informationskompetent (Bruce 1997, s. 57-62). Informationskompetens bör ej förstås som ett antal färdigheter och attribut som man kan tillägna sig och slutligen behärska fullständigt. Men i praktiken knyts begreppet till diverse färdigheter som kopplas såväl till den enskilde individens som kommunens förmåga att anpassa sig till och ”överleva” i det samhälle som man kallar informationssamhället.
En av grundförutsättningarna i arbetet med att främja arbetet med informationskompetens är att studenten eller användaren själv är intresserad av att söka information och lära sig mer om informationssökning. Men jag menar att användarna av naturliga skäl inte är fullt lika intresserade som bibliotekarierna av informationssökning (se Wilder 2005). I det pedagogiska paradigmet anses det dock som ”fult” att påtala att användaren egentligen bara är ute efter källan och att denne gärna vill ha den service som detta kräver. I
debatten kring Hermanssons krönika synliggörs många av de aspekter som jag finner problematiska i informationskompetensprojektet. Att ifrågasätta informationskompetensens centrala roll inom yrket likställs ofta med att vara fientligt inställd till nya roller och utmaningar i yrkeslivet. Men framför allt visar debatten hur bibliotekarier som arbetar för att främja informationskompetens har en tendens att, enligt min mening, överskatta det nöje som samhällets medborgare finner i själva sökprocessen. Det är inte ovanligt att man i dessa sammanhang använder ord som ”söklust” (Tovoté 2003) och talar om att man vill ”väcka lusten till informationskompetens” (Rabe 2004). Företrädare för informationskompetensprojektet utrycker sig i närmast erotiska och/eller religiösa ordalag för att beskriva informationssökningsprocessen. På en amerikansk webblogg beskrivs detta som ”the fetishization of Search” (Sondermann 2005).
Informationskompetens har kommit att diskuteras på folkbiblioteken främst med anledningen av det ökande antalet vuxenstuderande. Det livslånga lärandet är något som idag betonas i samhällsutvecklingen. För kommunerna är framför allt vuxnas lärande en central fråga. Det har inneburit att bibliotekskonsulenter och andra aktörer uppmärksammat folkbiblioteket som en nödvändig resurs för detta lärande. Den främsta vägen till nya pengar finns att hämta i den utvecklingen. Informationskompetensdiskursen är således starkt knuten till en diskurs om livslångt lärande. Det livslånga lärandet och vuxnas lärande är dock begrepp som i det empiriska materialet främst avhandlas som en motor för regional tillväxt. Det innebär att även om informationskompetens och livslångt lärande är begrepp som innefattar både det informella och det formella lärandet så döljs det informella i informationskompetensdiskursen. Det informella lärandet kopplat till begrepp som bildning och kultur dyker endast upp i den mån det diskuteras som ett led för att uppnå regional tillväxt.
För att beskriva informationskompetensens roll i förhållande till folkbiblioteken måste begreppet ses som en del av ett större förändringsarbete som bedrivs på folkbiblioteken. I denna utveckling, som jag har försökt ge en bild av i den här uppsatsen, förekommer det för närvarande rikligt med floskler. De skapas framför allt när begreppet används som ett slagträ i folkbibliotekens strävan att marknadsföra sig. Denna marknadsföring sker framför allt mot landets kommunpolitiker. Informationskompetens används i denna kontext för att ge folkbiblioteket ökad legitimitet, vilket styrker en av mina hypoteser. Informationskompetens och informationssökning konstitueras i informationskompetensdiskursen som det moderna folkbibliotekets främsta resurs. Folkbiblioteket får en ökad legitimitet genom att det är en institution
som besitter förmågan att hantera det ”informationsflöde” som kännetecknar informationssamhället. När det gäller den hypotes som sammankopplar informationskompetens med en managementkultur är det visserligen tydligt att ledarskapsfrågor betonas i folkbibliotekens strategiska arbete. Kopplingen mellan detta ledarskap och begreppet informationskompetens är dock inte lika tydlig, utan får väl snarare sägas karaktärisera biblioteksutvecklingen i stort.
I sin undersökning av hur användarna konstitueras i bibliotekstidskrifter gör Hedemark & Hedman en poäng av att användarna just används i ett specifikt syfte:
Användaren används ofta i texterna för att legitimera biblioteksverksamheten. Vi menar att detta beror på det faktum att synen på användaren är tätt förbunden med bibliotekets syn på sig självt. Det är vanligtvis så att användare, så att säga, gästspelar i artiklarna om bibliotek, medan motsatsen mycket sällan förekommer. Med andra ord: få är de artiklar som primärt handlar om användare. […] Vi skulle vilja påstå att det finns ett tydligt biblioteksperspektiv i texterna, och exemplen på ett renodlat användarperspektiv är mycket lätt räknade. (Hedemark & Hedman 2002, s. 48-49)
Detta perspektiv är giltigt även för min undersökning. När informationskompetens används i folkbibliotekssammanhang gör det sålunda mestadels ett gästspel i syfte att stärka den egna självbilden. Hedemark och Hedman menar att det som kan ses som ett bibliotekarieperspektiv främst tar sig uttryck i folkbildningsdiskursen: ”[...] Folkbildningsdiskursen [...] syftar till att bereda alla människor möjlighet till bildning, förkovran och förädling. Diskursen förutsätter dock att alla människor bör sträva efter en viss typ av kultur och bildning, nämligen den som föredras och företräds av en kulturell elit.” (Ibid., s. 49) Jag ser dock andra förutsättningar i den diskurs jag har studerat och menar att ett bibliotekarieperspektiv idag även, eller kanske snarare, går att finna i arbetet för att främja informationskompetens. Den beskrivning som Hedemark och Hedman ger i citatet ovan kan i mitt fall omformuleras ungefär så här: Informationskompetensdiskursen förutsätter dock att alla människor bör sträva efter utbildning, nämligen den typ av formell utbildning som föredras eftersom den är samhällsnyttig.
Bakom den förment användarinriktade diskursen döljer sig samma typ av expert/lekman förhållande som man så tydligt vill ta avstånd från. Bibliotekarieyrket präglas idag av en självbild där man anser sig ha gått från en expertroll till en handledarroll (Kollerud 2001, s. 6). I språkbruket kan man se hur informationskompetens associeras med en ny syn på yrkesrollen där bibliotekarien ska ”finnas vid låntagarens sida”. Den nya pedagogiska rollen är i hög grad en följd av att nya pedagogiska idéer såsom problembaserat lärande
(PBL) har införts i utbildningsväsendet. Det innebär att informationskompetens förmodligen har påverkats av denna typ av studiefilosofi som baseras på individens självförverkligande (Ibid., s 5).
Jag menar att den individualistiska ideologin utgör ett av informationskompetensdiskursens möjlighetsvillkor. Den individualistiska ideologin som präglar marknadens tänkande innebär att biblioteken endast ges en instrumentell betydelse. Särskilt i folkbibliotekssammanhang uppstår då ett spänningsfält där olika synsätt kolliderar. Det instrumentella och rationella sättet att se på folkbibliotekens uppgift innebär att de informella och sociala aspekterna trängs undan. Det nya folkbiblioteket konstrueras i ett samhällsklimat som på alla plan betonar individens självförverkligande. Som Bosse Jonsson påpekar är den individualiserade terminologin nära förknippad med marknadsekonomins spelregler: ”En grundbult i marknadsekonomin som idé är just individualiseringen, att den enskilde individen blir lyckligast och samhället det bästa tänkbara om den enskilde får styra sig själv.” (Jonsson 2003, s. 166)
I det empiriska materialet förekommer informationskompetens ofta tillsammans med diskussioner kring en förändrad yrkesroll och den generationsväxling som biblioteken för tillfället är inne i. Det finns en oro bland de ledande biblioteksaktörerna att man ska förlora de nyutbildade till den privata sektorn. Lösningen på detta problem finner man då i att erbjuda en arbetsmiljö som näringslivet erbjuder. Det är upphovet till de uppbyggliga artiklar kring den nya bibliotekarierollen som Christer Hermansson uppmärksammar. Det är slående hur den motsatta lösningen aldrig någonsin nämns. Det vill säga att bilden av det lugna, trivsamma biblioteket även kan uppfattas som något positivt och eftersträvansvärt. När man talar om att de nya bibliotekarierna saknar ambitioner menar man snarare att de endast har ambitionen att förmedla ”böcker och kulturupplevelser”.
Åsa Hedemark och Jenny Hedman menar att en folkbildningsdiskurs dominerar på folkbiblioteken, vilket skapar ett ojämlikt maktförhållande mellan biblioteksinstitutionerna och användarna. Det är en diskurs som implicerar en kultursyn där användaren anses behöva en viss sorts kulturell och intellektuell bildning (Hedemark & Hedman 2002, s. 55). Jag tror dock att Hedemark och Hedman kan ha underskattat styrkan i framför allt den pedagogiska diskurs som de själva urskiljer. De tendenser till förmynderi som finns i folkbildningsdiskursen leder till att biblioteksbesökaren riskerar att påtvingas biblioteksinstitutionens syn på god kultur. Den utbildningsdiskurs som formas i informationskompetensprojektet kan dock leda till att
folkbibliotekets användare blir utsatta för en annan typ av förmynderi. Informationskompetensens plats i folkbiblioteket kopplas till krav på en allmän kompetenshöjning i samhället som ytterst bottnar i samhällsekonomiska intressen. För att tala med Frängsmyr är det den rationalistiskt utformade framstegsmodellen som dominerar i diskursen. Det trivsamma biblioteket, baserat på det som Frängsmyr talar om som ”det goda livet”, ges mycket lite utrymme i informationskompetensdiskursen. Risken med en sådan utveckling är att det i slutändan kan upplevas som allt för kravfyllt att besöka folkbiblioteket.