Istället för skönlitteratur - förändring

Det mest centrala ordet som återkommer under samtalet med Lena Skoglund […] är omvärldsanalys. Folkbiblioteken har idag en mer undanskymd plats i den kommunala kulturverksamheten. De är inlåsta i ett kulturperspektiv, men står för mycket mer än kultur. Lena Skoglund nämner exempelvis kopplingen till skolan, ja utbildningssamhället överhuvudtaget. Men även kopplingen till de mindre företagen, där biblioteken kan få stor betydelse genom att erbjuda informationstjänster till dem. – Om vi samarbetar mer med utbildningsväsende och företag går det också att identifiera behov som biblioteken sedan kan tillfredsställa. (Bergstedt 2002, s. 4)

Informationskompetensdiskursen utmärks av att man på ett nästan maniskt sätt upprepar att folkbiblioteket är en viktig utbildningsresurs. Eller snarare, folkbiblioteket som så mycket mer än en plats där man lånar böcker. För att undvika besparingskrav på verksamheten är det viktigt att utföra en ”omvärldsanalys” som kan visa vilka behov folkbiblioteket kan tillfredsställa. Det gäller för folkbiblioteken att när man väl har identifierat dessa behov, anpassa sin verksamhet efter dem. Men parallellt med kraven på anpassning beskrivs folkbiblioteket också som en institution som är flexibel och mångsidig i sig: ”Inte bara låna ut skönlitteratur, utan aktivt marknadsföra bredden i vad vi kan och gör.” (Ibid., s. 5) I den här utvecklingen är det viktigt att inte bara fokusera på böcker. Bibliotekskulturen beskrivs som hämmande och sluten: ”Vi klarar inte längre allt själva, utan vi måste öppna oss mot omvärlden och ta in andra kompetenser i huset. Vi behöver professionella pedagoger, marknadsförare, IT-specialister. Annars tappar vi mark.” (Ibid.)

Titeln på ett kapitel i boken Är det på efterkälken Sverige åker?: folkbiblioteken behöver ett nationellt uppdrag är talande: ”Växande frustration i den svenska biblioteksvärlden – folkbiblioteken, så mycket mer än ett stöd till litteraturen.” (Stenqvist 2003, s. 71) Kapitlet inleds med en ingress som beskriver utvecklingen på folkbiblioteken under nittiotalet. Beskrivningen känns igen från Kerstin Ericssons utredning. Under ”de omtumlande åren” sedan 1990 har folkbiblioteken fått nya uppgifter i samband med utvecklingen av informationstekniken, ökningen av antalet vuxenstuderande samt ”ett ökat fokus på den enskilde medborgarens informationsförsörjning” (Ibid., s. 75). Stenqvist misstänker att det på dessa områden har skapats nya klyftor mellan starka och svaga bibliotek. Han beskriver hur frustrationen bland de

biblioteksaktiva växer när man från politiskt håll är oförstående inför de förändrade förutsättningarna på folkbiblioteken (Ibid., s. 78-79). Biblioteksföreningen har ifrågasatt Kulturrådets roll och uppdrag, som man menar är alltför inriktat på olika former av litteraturstöd. Denna diskrepans uppmärksammas ofta av ledande biblioteksaktörer: ”Det är sant att det finns en diskrepens [sic] mellan bibliotekens utvidgade uppgifter inom framför allt IT och lärande och Kulturdepartementets satsningar på folkbiblioteken, som i huvudsak har handlat om bidrag till böcker. […] Kulturrådets uppdrag kan tyckas vara litteraturpolitiskt snarare än bibliotekspolitiskt.” (Hansson, Johanna 2003, s. 20)

På ett seminarium som tog sin utgångspunkt i Bjarne Stenqvists bok beskrevs denna diskrepans så här av en länsbibliotekarie:

Hon belyste sitt resonemang med stuprörsmetaforen. Från statlig nivå (Östros) [dåvarande utbildningsministern Tomas Östros], kommer ett stort stuprör med mycket utbildningspengar till kommunerna. Skolorna reformeras, undervisningen byter inriktning till mer problembaserat och självständigt lärande. Barnen går till biblioteket och ställer krav. Andra krav. Men från Marita [dåvarande kulturministern Marita Ulvskog] kommer bara ett tunt stuprör och ur det kommer böcker. Problemet är att böckerna från Marita inte stämmer med barnens krav. (Zorn 2003, s. 6)

Stuprörsmetaforen återfinns även i Stenqvist bok:

Få kommuner har idag identifierat folkbiblioteket som ett viktigt redskap för at bygga upp en lokal arena för lärande. För många mindre kommuner kan etablerandet av en bra infrastruktur och kompetens för flexibelt lärande samtidigt bli en övermäktig uppgift. Framgång på detta område kräver en hög grad av samverkan mellan olika aktörer på såväl nationellt som regionalt och lokalt plan för att lyckas. Och sådan samverkan förutsätter att man bryter med det traditionella ”stuprörstänkande” som präglar både kommunala och statliga verksamheter. (Stenqvist 2003, s. 88)

Det finns ekonomiska förklaringar till det förändringsarbete som pågår på folkbiblioteken. Men den beskrivning av den ekonomiska logiken som styr folkbiblioteken kan se annorlunda ut än i citaten ovan. För det finns andra pengar för folkbiblioteken att ta del av, stuprör som inte bara innehåller böcker:

Efter Ericsson och Gislaveds gummi kommer Lärcentra och livslångt lärande. Utbildning som regionalpolitiskt mål? Ja, kanske. […] ”Vuxnas lärande” är ett begrepp som slagit rot i samhällsstrukturen, för bibliotekens vidkommande innebär det att man måste arbeta på ett mer pedagogiskt sätt. När staten pytsar ut pengar gäller det för biblioteken att haka på och titta med nygamla ögon på sin egen verksamhet. (Steinsaphir 2003b, s. 2)

Dåvarande kulturminister Marita Ulvskog uppmanade i en paneldebatt biblioteken ”att hålla sig framme och verkligen ta för sig” av de pengar som regeringen anslagit för att bygga ut en infrastruktur för vuxnas lärande (Zorn 2003, s. 6). Det är genom dessa pengar som Kulturrådet driver sju regionala projekt kring vuxnas lärande. Glesbygdsverket uppmärksammar ”biblioteks- och informationsförsörjningen som ett mycket strategiskt utvecklingsområde” (Glesbygdsverket 2002, s56). I denna utbildningsdiskurs ses folkbiblioteken som en del av infrastrukturen, som ett redskap för att bygga upp en ”arena för lärande” (Ibid.). Folkbiblioteket som ett verktyg i det flexibla lärandet tillmäts av Stenqvist en närmast ödesmättad betydelse:

För folkbiblioteken har frågan om deras roll i det flexibla lärandet karaktären av ett strategiskt vägval. Förmår de etablera en tydlig roll i det flexibla lärandet leds de in i samma utvecklingsfåra som högskolebiblioteken under 1990-talet. Den pedagogiska rollen framhävs, verksamheten blir mer användarorienterad, biblioteken ses som informationsstrateger i större IT-baserade nätverk och sökbara elektroniska medier blir en del av vardagen. (Stenqvist 2003, s. 89)

Det är ingen tvekan om att Stenqvist ser en sådan utveckling som önskansvärd. Folkbiblioteket närmar sig i diskussionen återigen högskole- och universitetsbiblioteken samtidigt som yrkesrollen närmar sig pedagogens. Folkbibliotekariens yrkesroll beskrivs i sådana sammanhang med nya beteckningar (”informationsstrateger”) och som ett modernt yrke där ”sökbara elektroniska medier blir en del av vardagen”. Om folkbiblioteken misslyckas med att tydliggöra sin roll i det flexibla lärandet ser Stenqvist dock en mörkare utveckling framför sig: ”Bilden blir dock annorlunda om biblioteksresurserna för det flexibla lärandet till övervägande del byggs upp inom lärcentra, utan större samarbete med folkbiblioteken. Då kan moderniseringen och sammanflätningen med kunskapssamhällets dynamik till stor del gå folkbiblioteken förbi.” (Ibid.)

Ett välutvecklat biblioteksväsende är enligt Bjarne Stenqvist en förutsättning för samhällets utveckling i ett kunskapssamhälle. När han skriver om bibliotekens unika kvalitéer kommer han ibland mycket nära beskrivningar av informationskompetens:

Bibliotekets personal är informationsspecialister. Förmågan att hitta, värdera och använda information är en av kunskapssamhällets grundkompetenser. Idag integreras biblioteken i universitet och högskolor allt mer i undervisningen, just för att denna kunskap är nödvändig för framgångsrika studier. Detsamma är på gång bland skolbiblioteken. Om

man vill sprida denna kompetens till den breda allmänheten är folkbiblioteken ett viktigt redskap. (Ibid., s. 9)