Informationskompetens som självändamål

Det faktum att informationskompetens ibland används som något av ett mantra gör att betydelsen i begreppet skiftar, ibland är det till och med svårt att hitta någon betydelse alls. Till exempel säger en representant för Malmö Stadsbibliotek att biblioteket vill ”väcka lusten till informationskompetens” (Rabe 2004, s 19). Vad man menar med det är svårt att säga med säkerhet, men man kan anta att det uttrycker en förhoppning om att bibliotekets besökare ska utnyttja bibliotekets hela utbud (inklusive databaserna). Begreppet förekommer överhuvudtaget ofta när man vill lyfta fram bibliotekens egen kompetens. Ibland är det närmast bibliotekariernas dagliga arbete man avser när man talar om informationskompetens: ”Vi har varit duktiga på mycket, tidigt datoriserade och alltid informationskompetenta, rationella, effektiva och ytterst kostnadsmedvetna.” (Belfrage m.fl. 2004, s. 3) Ytterligare andra gånger

används termen för att beteckna en form av service från bibliotekens sida: ”Vilken service är det högskolestudenterna efterfrågar på folkbiblioteken? Kurslitteratur, referenssamtal, informationskompetens eller moraliskt stöd?” (Jannert 2004, s. 18)

I denna kontext används begreppet närmast som en marknadsföringsterm, där informationskompetens blir ett självändamål för att marknadsföra bibliotekariekåren. Nina Ström ställer en retorisk fråga i ett konferensreferat som är avslöjande: ”Men, kan man undra, är syftet med allt detta informationskompetensarbete att bibliotekarier ska få en mer spännande roll och marknadsföras bättre?” (Ström 2003, s. 10-11) Hennes svar blir naturligtvis genast ett nej med tillägget: ”snarare måste vi se det som en lyckad bieffekt.” (Ibid., s. 11) Men det är vanligt att begreppet ges instrumentell betydelse i marknadsföringen av bibliotekens tjänster, vilket följande exempel visar. I Biblioteksbladet beskrivs ett projekt som Länsbibliotek Värmland bedriver i syfte att använda folkbiblioteket som en resurs i den offentliga verksamheten (Eriksson 2004, s. 20). Projektet bedrivs tillsammans med Säffle bibliotek, där två bibliotekarier arbetar 3-4 timmar per vecka med att söka information som sedan förmedlas vidare till fyra personer inom kommunens förvaltning. Tanken är därefter att kontaktpersonalen på förvaltningen ska föra informationen vidare till den personal som kan tänkas vara intresserad av den. Men den inblandade bibliotekarien menar att det är svårt att avgöra om projektet har varit lyckat. Biblioteket har inte fått något egentligt gensvar och inte heller har man märkt någon ökad efterfrågan på bibliotekets tjänster. Men detta ses inte som något problem: ”– Dom kanske är så nöjda att dom inte hör av sig. Vi har framförallt skapat en naturlig kontakt mellan kommunledningen och biblioteket, en kontinuerlig dialog.” (Ibid.) Den främsta vinsten med projektet sägs vara att kommunledningen och biblioteket har upprättat en dialog och att personliga och informella kontakter har knutits: ”– Biblioteket får en möjlighet att visa sin informationskompetens för kommunens interna användare”. (Ibid.) Informationskompetens är här en typ av kunskap eller kompetens som biblioteket besitter, något som framgår explicit i Helena Jannerts text: ”Informationskompetens finns i biblioteket. Bibliotekets ambition är att bidra till att användarna erhåller denna kompetens.” (Jannert 2001, s. 8) Informationskompetens är en kompetens som kan hjälpa biblioteket att marknadsföra sig som en informationsförmedlande resurs.

Risken att det pedagogiska arbetet på biblioteken blir ett självändamål omtalas även på webbloggen Feltänkt?, där en bibliotekarie ser namnet på webbloggen som symptomatiskt:

För visst finns det ofta något feltänkt när vi diskuterar vår pedagogiska verksamhet på bibliotek…? Är det inte så att vi gärna har fokus på biblioteket och ser det pedagogiska arbetet (undervisning, handledning, skyltning osv) ur bibliotekariens perspektiv. […] Vi undervisar inte för att marknadsföra bibliotekets tjänster eller för att slippa ”dumma” frågor! Vi undervisar för att det ska göra skillnad för studenters lärande! […]Tar vi vår roll i den pedagogiska processen på allvar, måste vi nog släppa vårt många gånger ensidiga ”bibliotekariska” perspektiv. Tex genom att sluta muta in och gulla med begreppet ”informationskompetens”. (Specialgruppen för bibliotekspedagogik 2005)

Till stor del består inläggen på webbloggen av lästips och tips på aktuella konferenser och liknande. Det är relativt sällsynt att inläggen genererar någon debatt överhuvudtaget. Av naturliga skäl är den debatt som förs främst en intern angelägenhet eftersom diskussionen sker tillsammans med ”de redan frälsta”. Den debatt som existerar handlar inte om informationskompetens utan snarare om vilken typ av informationskompetens som ska främjas samt med vilka metoder detta ska ske. Följaktligen måste ett inlägg som det ovanstående ses som något sällsynt. Det tar tydligt avstånd från den typ av texter vars främsta syfte tycks vara att visa på bibliotekariernas egen förträfflighet. Samma person skriver i ett senare inlägg: “Ordet bibliotekspedagogik verkar ha uppkommit av samma skäl som begreppet ’informationskompetens’: nämligen som existensberättigande tillhygge för bibliotekarier! Oj, nu blir det väl många som retar upp sig ;)” (Ibid.)

Visserligen tyder tecknet i slutet av detta inlägg på att det är skrivet med humor och stor distans. Men jag menar ändå att det går att se vissa tendenser i diskussionen. Det tycks finnas en medvetenhet om att arbetet med informationskompetens är något som man bör förhålla sig positivt till. Slutordet i den här debatten fick Ola Pilerot som menar att han, ”i egenskap av en som ofta uttalar sig i ’informationskompetenssammanhang’”, bör klargöra sin ståndpunkt kring viktiga termer inom detta område (Ibid.). Han beskriver informationskompetens som ett ämnesområde som är mycket komplext till sin karaktär. Det finns många aspekter att ta hänsyn till, och dessa bör därför ventileras och diskuteras enligt Pilerot: ”För att vi ska bli bättre och mer kunniga och få en djupare förståelse för området krävs det, tror jag, att vi diskuterar det, inte minst med varandra, men naturligtvis även med andra.” (Ibid.)Därför är det nödvändigt med en viss terminologi, ett gemensamt språk, som gör det möjligt att föra dessa diskussioner. Pilerot ser visserligen problem med termen informationskompetens, som att den har blivit något av ett ”bibliotekarieord” samt att den är ”diffus och porös”. Men samtidigt menar han att ordet kan vara användbart i många sammanhang. Så om termen används med förstånd har den ändå vissa förtjänster, tycks Pilerot resonera. Ett

sammanhang där ordet informationskompetens kan vara användbart är marknadsföring. På webbloggen diskuteras påfallande ofta hur bibliotekariers informationskompetens ska uppmärksammas av andra aktörer. I ett inlägg omnämns en bok med titeln ”Att sälja och ta betalt för kunskap”, vilket knyter begreppet till en marknadsföringsdiskurs. Personen bakom inlägget menar att boken är intressant ”för oss i biblioteksvärlden” eftersom ”vi bibliotekarier [är] alldeles för dåliga på att marknadsföra oss och våra kunskaper” (Ibid.).

Det finns alltså en paradox här: samtidigt som informationskompetensdiskursen framstår som en tämligen intern angelägenhet för bibliotekarier så används begreppet inom denna diskurs ofta kopplat till förhoppningar om att marknadsföra biblioteket utåt. I sitt svar på Hermanssons krönika inser Ola Pilerot att han och andra informationskompetensintresserade bibliotekarier bör bli mer utåtriktade. På Hermanssons fråga om varför det inte skrivs några lobbyartiklar i de stora svenska morgontidningarna konkluderar Pilerot: ”Visst ska vi göra det!” (Pilerot 2003) Jag har dock inte kunnat finna något exempel på en sådan text i de svenska morgontidningarna, varken av Pilerot eller av någon annan informationskompetensintresserad bibliotekarie. Snart två år har gått sedan denna debatt ägde rum. Det är lätt att tolka denna tystnad som ett bevis för hur intern informationskompetensdiskursen de facto är.

Bibliotekarier uppmanas ofta i informationskompetensdiskursen till just diskussion och reflexion, men det har en tendens att bli relativt interna diskussioner. När Pilerot framhåller värdet av att föra en diskussion kring information och lärande gör han det med tillägget ”inte minst med varandra” (Specialgruppen för bibliotekspedagogik 2005). När Biblioteksföreningens specialgrupp för bibliotekspedagogik utformar sin målbeskrivning är just reflexion och självmedvetenhet nyckelorden:

Vi behöver också reflektera över vår syn på ämnet informationskompetens. Begreppet informationskompetens kan inte definieras entydigt utan beror på användare och situation. En gemensam ståndpunkt är att användarundervisning och handledning ska utgå från ett användarperspektiv. Detta perspektiv måste genomsyra våra pedagogiska ansträngningar i allt: undervisning och handledning, samarbetsformer, elektroniska vägledningar, kataloger och databaser, skyltning och marknadsföring. (Specialgruppen för bibliotekspedagogik 2005a)

Specialgruppen ger alltså inte någon entydig definition av begreppet, utan uppmanar snarare alla bibliotekarier att reflektera över ämnesområdet i det enskilda mötet med användaren. Man är dock noga med att betona att informationskompetens, eller snarare användarundervisning och handledning,

måste ta sin utgångspunkt i användarens perspektiv. I likhet med biblioteks- och informationsvetenskaplig forskning ställer man detta användarperspektiv mot ett biblioteksorienterat perspektiv: ”Det är lätt att fastna i ett biblioteks- och bibliotekarieperspektiv, dvs vi visar allt vi har och kan, istället för att koncentrera oss på vad den frågande verkligen behöver.” (Ibid.) Men det ständiga kravet på reflexion som finns kopplat till begreppet informationskompetens kan paradoxalt nog leda till att man ändå hamnar i ett bibliotekarieperspektiv, menar jag. Både Flöög och Pilerot manar till diskussion i de texter jag analyserar i kapitel fyra. Det är ett bekvämt förhållningssätt som dock har vissa nackdelar. Dessa uppmärksammas i en recension av boken Sök för att lära (i vilken Flöögs artikel ingår):

Hon konstaterar vikten av informationskompetens, att kompetensen ska finnas hos alla medborgare och att det är angeläget att utveckla den för studerande. För att kunna bidra med detta måste man göra klart vad begreppet innefattar – och det är en stor fråga, skriver hon vidare och hänvisar sedan till forskning och pågående nordiskt samarbete kring begreppet, och släpper det där. Resten av artikeln ägnas åt att fundera på hur man skall uppnå denna kompetens. Är det kinkigt att påpeka, att det vore bra att veta vad innan man börjar prata om hur? (Südow 2005)