Självbilden - Bilden av biblioteket och bibliotekarien

bibliotekariekårens självbild (Hermansson 2004). Han gör en association till alla de magisteruppsatser i biblioteks- och informationsvetenskap som skrivs om hur bibliotekarier skildras i skönlitteratur eller dagspress. Men han vänder sedan på förhållandet: ”Och det kanske vore mycket intressantare: vilken bild eller bilder vill vi svenska bibliotekarier att kunderna i synnerhet och människor i allmänhet ska få av oss? Varför skrivs det inga magisteruppsatser om det? Finns det aktuell forskning om detta?”(Ibid., s. 23) Jag vet inte om det beror på att min uppsats inspirerades av just Hermansson, men det har visat sig att min uppsats alltmer kommit att tangera ovanstående frågor. I den returinformation (det vill säga en intern debatt som kännetecknas av rundgång) som jag har studerat stöter man på ofta på den typen av diskussioner.

I samband med den generationsväxlingen som anses pågå på biblioteken har en ny yrkesroll framträtt. När jag nu har studerat denna utveckling, och debatten kring den, finner jag att den bygger upp en bild av biblioteken och bibliotekarierna som baseras på antagandet att ”den som skriker högst får all uppmärksamhet”. Mot denna bild ställs biblioteket som en plats för eftertanke, och folkbiblioteket beskrivs som en bokens hemvist. I informationskompetensdiskursen används schablonbilden av den inåtvända kvinnliga bibliotekarien med hårknut för visa vad den moderna yrkesrollen inte

innefattar. Diskurspsykologin ”uppfattar identitet som något relationellt konstituerat: man är något genom att skilja sig från något annat” (Winther Jørgensen & Phillips 2000, s. 166). I artikeln ”Från servicetänkande till hjälp till självhjälp” (DIK 2002, s. 28-30) kan man se hur detta fungerar samt hur det pedagogiska arbetet knyts till bilden av den nya mer utåtriktade bibliotekarien. Informationskompetensdiskursen har på det här sättet lyckats med att förknippa den kulturförmedlande bibliotekarien med nostalgi och viss ”mossighet”. Gång på gång så använder man sig retoriskt av detta ”nostalgiska skimmer” som man menar hindrar folkbiblioteken från att utvecklas mot det nya, moderna biblioteket (vilket i praktiken innebär biblioteket som informationscentral). Till dessa retoriska grepp hör också utropet: ”det är dags för biblioteken att sluta tycka synd om sig själva!” (se exempelvis DIK-forum 2004) Här syns ett samband med bilden av den timide, inåtvände bibliotekarien. I informationskompetensprojektet hör dessa bilder ihop, och man använder sig av denna fiktiva bibliotekarie för att arbeta för att en ny yrkesroll kan få ett ökat genomslag. I informationskompetensprojektet ställs ”traditionella” värden och egenskaper mot utåtriktning, aggressivitet, marknadsföring och anpassning. Det sista ordet, anpassning, är viktigt för min analys då jag tycker mig se en paradox här: den aggressivitet och marknadsföring som eftersträvas tycks alltså i slutändan mynna ut i precis den typ av foglighet och timiditet som man förknippar med ”den traditionella bibliotekarien”. I likhet med Beata Arnborg anser jag att man i de texter jag har studerat snarare ser en ”undfallenhet inför utbildningstrenden” och att det är sällsynt att biblioteken ställer egna krav (Arnborg 2004). I informationskompetensprojektet är man dock måna om att framstå som aggressiva och folkbiblioteket beskrivs som en plats med nya förutsättningar:

Ytterligare någon undrar varför man möts av försiktiga studenter på biblioteksutbildningarna. Studenterna har en bild av biblioteket som en lugn och trygg plats där man kan dra sig tillbaka. De kommer ut till en pressad verklighet med avancerade sökningar, höga besöksantal och krav på pedagogisk vägledning och utvecklingsarbete. (Steinsaphir 2003, s. 17)

I den managementkultur som omgärdar den nya yrkesrollen används metaforer för att beskriva den personlighetstyp som efterfrågas. På en bibliotekskonferens använder sig Svensk biblioteksförenings dåvarande ordförande av en sådan för att beskriva bibliotekens framtida medarbetare:

Människors inställning förändras och detta kan jämföras med olika typer av resenärer. Charterresenären, som låter någon annan ta ansvaret och blir ett objekt står för en äldre

inställning. Tågluffare, som ett handlande subjekt, är det nya: - Om man överför detta till arbetslivet så dominerar charterresenärerna idag men tågluffarna är på tillväxt. Att biblioteken blir kundorienterade är en av de riktigt stora förändringarna vi varit med om, det innebär en uppvärdering av den sociala kompetensen, varje möte med kunden är sanningens ögonblick. När man då söker rätt medarbetare passar tågluffarna bra. (Wilhelmsson 2002, s. 20)

Det är överhuvudtaget så att många texter bygger på att man tar för givet att bibliotekarien i dagens samhälle måste inneha vissa personliga egenskaper. I DIK-forum intervjuas chefen för affärsutveckling på Bibliotekstjänst och hon utvecklar de tankar hon tidigare har presenterat i Biblioteksbladet i en krönika med namnet ”Det osynliga barnet”:

Hon liknar detta barn vid bibliotekarierna. De som vill att biblioteken ska bli sedda, men helst inte själva vill synas. De som vill bli hörsammade, men inte pratar offentligt. De som hoppas att tidningarna skriver om deras arbete, men helst inte ställer upp på bild. Lite hårddraget. Men ändå. – Jo, jag står fast vid liknelsen om det osynliga barnet. Vi måste bli medvetna om att vi bär med oss en ryggsäck och ett beteende som inte är anpassat för dagens samhälle. Vi är för försiktiga och det måste vi ändra på. (Bergstedt 2004, s. 20)

”Myten om bibliotekarien” används här som ett retoriskt knep för att framhäva biblioteket som en resurs i utbildningssamhället: ”Hit kommer inte längre bara snälla tanter och farbröder och små barn som vill låna kvalitetssäkrade böcker. Men på tok för många politiker tror att det är så här fortfarande […].” (Ibid.) Vad hon menar är att med den ”gamla” bilden av folkbiblioteket riskerar de att bli utan pengar. Politikerna måste uppmärksammas på samhällsnyttan i folkbibliotekens arbete. Om de inte aktivt marknadsför sig som en viktig del i det nya samhällets fokus på utbildning så riskerar man att bli utan pengar för sin verksamhet.

Men det är inte bara biblioteken som riskerar att bli utan pengar. Att skapa en ny bild av biblioteken och bibliotekarierna är också en fråga om att höja yrkets status och få mer pengar i lönekuvertet. När dessa frågor behandlades på en konferens på temat ”lönen” var DIK-förbundets ordförande ytterst medveten om detta:

IFLA:s undersökning visade att oavsett geografisk lokalisering har folk en gemensam bild av bibliotekarier: Hon anses vara snäll, vänlig och serviceinriktad. Däremot saknas uppfattningen att hon bör kunna något. […] Bibliotekarier är för snälla! Det är sorgligt att vi inte kan slå näven i bordet. […] Förr eller senare kommer diskussionen om vad som ska drivas av offentliga medel, och då måste vi vet [sic] exakt vad vi vill annars är det kört. Och så på med bilden av den stridslystna bibliotekarien igen. ”Vi måste hela tiden tala om vår kompetens om vi ska förändra synsättet. Sluta tala om bokprat och vi som

servar… Bibliotekarier småpratar inte, vi förmedlar kunskap och information!” (Ingvarsson 2003, s. 1)

Det kan tyckas som att snäll, vänlig och serviceinriktad är bra yrkesegenskaper, men när den nya bibliotekariebilden målas upp skyggar man för dessa egenskaper. Dessa egenskaper associeras inte till ”kompetensen”, det vill säga att bibliotekarier förmedlar kunskap och information. Eller som det uttrycktes i fackförbundets egna referat från samma konferens, ”inga gulliga bokprat, alltså” (Nørby 2003, s. 16-17).

Det jag finner intressant är att i de artiklar som rör sig kring generationsväxling och en förändrad yrkesroll ses lösningen ofta som att närma sig det som näringslivet erbjuder. Det är slående hur den motsatta lösningen aldrig nämns. Det faktum att de blivande bibliotekarierna anses sakna ambitioner tycks definieras utifrån det faktum att de ofta endast har ambitionen att förmedla ”böcker och kulturupplevelser”. Vad det är man önskar av de nya bibliotekarierna beskrivs i väldigt allmänna ordalag, men det är alltid viktigt att ta sin utgångspunkt i användaren:

Förr räckte det med faktiska kunskaper. Nu handlar det istället om att frigöra sig från givna handlingsmönster som att söka och välja ur en given mängd data, till att tänka om, med utgångspunkt i varje ny situation, med användaren som utgångspunkt. För det krävs ett ledarskap och en organisation som kan ge stöd åt våra egna lärprocesser. (Ersgård 2004, s. 50)

Folkbibliotekets verksamhetsidé används för att motivera kompetens- utvecklingen hos personalen. Det framgår då tydligt i vilken riktning personal och bibliotek förväntas röra sig:

― Stockholms stadsbibliotek öppnar vägar till fantasi och kunskap. Det är vår verksamhetsidé i ett nötskal. Den som ska öppna vägar för andra, måste själv få gå dessa vägar. Alla vi medarbetare vid Stockholms stadsbibliotek har ett stort behov av inspiration och påfyllning av vår fantasi och vår kunskap för att själv kunna ge ut. ― Vi ska jobba både med det fysiska biblioteksnätet och det virtuella nätbiblioteket. Biblioteket blir ett kompetenscentrum i högre grad än en boksamling. För detta ska vi utveckla nya tjänster. (Ibid.)

I det språkbruk som präglar det moderna ledarskapet på folkbiblioteken konstrueras biblioteket ofta som något annat än ett bibliotek, exempelvis som ett kompetenscentrum.