Framtidsbilder/ Bibliotekens förträfflighet

Jag lånar mitt ordval från frilansjournalisten Beata Arnborg då jag hävdar att informationskompetensdiskursen är ”överlastad” (Arnborg 2004). Som Christer Hermansson mycket riktigt påpekar flödar bibliotekstidskrifterna formligen över av uppbyggliga artiklar med syfte att sälja in den nya yrkesrollen (Hermansson 2002). Det har skapats en genre där de bibliotek som uppgraderar sin roll som informationsförmedlare framställs som väldigt förträffliga. När Svensk biblioteksförening presenterar sitt arbete är det inte bara som en intresseorganisation för landets bibliotekarier utan även som ”en pådrivande kraft vid förnyelsen av såväl bibliotekssystem som hela samhället” (Svensk biblioteksförening 2004). Det finns således överlag en tendens till överlastning där perspektiven blir för stora. Det kan eventuellt bero på en slags överkompensation i samband med en förändring som många ledande biblioteksaktörer uppmärksammar: ”― Jag tycker mig märka en förändring i biblioteksvärlden. Vi har nämligen varit alldeles för isolerade och mest talat inåt om vår egen förträfflighet.” (Ersgård 2004, s. 78) På frågan om de unga bibliotekarierna delar denna tendens att ”blicka inåt” svarar samma chef att det redan har skett en förändring. Genom den nya akademiserade utbildningen har de unga bibliotekarierna fått en helt annan kunskapsnivå som förhoppningsvis kan innebära slutet för ”skråtänkandet och det hantverksmässiga” (Ibid., s. 79). Chefen menar att praktikmomentet i utbildningarna i detta läge kan vara negativt. I generationsväxlingen tydliggörs den tudelning som Høy och Brücker nämner:

Däremot är det viktigare att införa nya arbetssätt och nytänkande. Jag är inte så intresserad av kunskapsöverföring som man talar så mycket om. Jag tror att vi alltför ofta frågar oss hur de nya bibliotekarierna ska kunna lära sig allt, när inte den gamla kunskapen längre finns. Det är en delvis konserverande inställning […]. (Ibid.)

I detta perspektiv, då de ledande biblioteksaktörerna uteslutande är intresserade av att bygga framtidens bibliotek, riskerar den verksamhet som bedrivs här och nu att glömmas bort. I dessa framtidsbilder får vissa saker inte plats, och en bild målas upp som bland andra Christer Hermansson protesterar mot:

Att vi inte är oss själva nog? Att det inte räcker med att bedriva en kvalificerad och kompetent biblioteksverksamhet? Att vi eller framför allt våra bibliotekschefer och överbibliotekarier inte tillräckligt lyfter fram den existerande verksamheten utan istället enbart fokuserar på det som komma ska? Att vi inte duger! (Hermansson 2002)

När den då nytillträdda ordföranden för Svensk Biblioteksförening sa att ”folkbiblioteken borde tona ner folkbildningstraditionen och sluta fokusera på svaga grupper” uppstod en viss debatt om folkbibliotekens roll (Steinsaphir 2002, s. 3). Det är därför intressant att notera hur denna ordförande samtidigt uppmärksammar hur ledarens perspektiv skiljer sig från medarbetarnas: ”Man måste också tänka strategiskt och över tid. Tidsperspektivet är viktigt – i en ledningsposition ska man ha ett tioårsperspektiv, då kan vissa tankar låta svävande eller flummiga därför att det i ett sådant perspektiv inte alltid går att vara konkret.” (Ibid.) I ett annat forum uttalar sig samma person om att bibliotekets ledare måste ”skapa en glasklar profil för biblioteket” och diskuterar de interna konflikter som enligt henne förhindrar en effektivare organisation:

Under de senaste tio åren har biblioteken generell [sic] betonat värdet av kundrelationerna vilket har gynnat utåtriktade medarbetare, medan arbetsuppgifter som tex. katalogisering har förlorat sin tidigare höga status. Den livliga debatten under våren på BIBLIST [diskussionsforum om och för svenska bibliotek] visar att frågan fortfarande väcker mycket starka känslor. Frånvaron av gemensamma värden och symboler leder i värsta fall till kontraproduktiva subkulturer. (Hesselgren Mortensen 2001, s. 32)

Återigen framträder den motsättning som Høy och Brücker talar om. På den ena sidan återfinns det som benämns den politiska och administrativa delen. Dess företrädare utgörs av personer i ledarskapsposition som uttrycker sina biblioteksvisioner utifrån ett långt tidsperspektiv. I det korta tidsperspektivet betonas dock samtidigt vikten av målstyrning och förmågan att presentera en tydlig bild av biblioteket för allmänheten samt bibliotekets huvudmän. Ett utåtriktat förhållningssätt anses även som viktigt för nytänkandet inom organisationen och för att skapa nya arbetssätt.

Den andra sidan utgörs av ”gulvfolket”, det som Høy och Brücker talar om som den yttre och praktikorienterade delen. Att tala om den yttre delen kan visserligen ses som missvisande, då det är just den inåtvända personlighetstypen som kännetecknar den praktikorienterade bibliotekarien. Här är tidsperspektivet kort och man koncentrerar sig på den dagliga verksamheten och är stolt över hur denna bedrivs samt över den kunskap som man besitter.

För att ytterligare illustrera denna dikotomi vill jag avslutningsvis presentera ett utdrag ur en bibliotekschefs dagbok från tiden som chef för ett kommunbibliotek. Personen är egentligen konsulent på ett länsbibliotek, men

var utlånad som bibliotekschef under ett år och reflekterar över denna period i ett brev till sig själv:

Det är stor skillnad på att sitta på ett länsbibliotek och arbeta med biblioteksutveckling och att sitta fast i den dagliga verksamheten på ett litet kommunbibliotek. Perspektiven är helt olika. På länsnivå har jag full tillgång till all utveckling, kan läsa bibliotekstidskrifter, delta i seminarier, e-postlistor, workshops mm. Allt som händer i biblioteksvärlden är ständigt föremål för diskussion i arbetsgruppen. Vi hakar på trender alternativt skapar dem själva. Vi har snabb, fast uppkoppling mot Internet och får all behövlig utbildning för att kunna använda det. Databaser kan vi prenumerera på för att ta till oss nya kunskaper. Vi har möjligheter att arbeta med många olika saker och vi träffar ofta kollegor i landet och kan utbyta idéer om det som pågår.

På det lilla biblioteket består omvärldsbevakningen i vad som händer på länsbiblioteket. Fackpressen, som inte består av mycket mer än Biblioteksbladet, läses möjligen av chefen. Någon idédiskussion pågår knappast utan det är det dagliga knoget man talar om […] Tid för nytänkande finns inte, inte heller tid för eftertanke om nu någon ens skulle komma på tanken. (Ersgård 2004, s. 91)

Det ligger nära till hands att se beskrivningen av arbetet på länsbiblioteket som en beskrivning av det informationskompetenta biblioteket. Att man har ”snabb, fast uppkoppling mot Internet” följer direkt på det kaxiga konstaterandet att bibliotekarierna här följer trender i biblioteksvärlden eller skapar dem själva. Genom att prenumerera på olika databaser skaffar man sig förmågan till kunskapsinhämtning. Det lilla biblioteket däremot är informationskompetensens antites där det i den dagliga verksamheten saknas möjligheter till utveckling. Att driva ett litet kommunbibliotek beskrivs som ”att sitta fast i den dagliga verksamheten” och det saknas därför möjligheter till nytänkande. I Biblioteken & tillväxten frågar man landets kommunalpolitiker: ”Doftar det framtid på biblioteken i din egen kommun?” (Svensk biblioteksförening m.fl. 2004, s. 2) Det folkbibliotek som det inte ”doftar framtid om” bör snarast fundera ut en ny strategi. För att fokusera på läsning och litteratur konstitueras i skriften som något självklart:

Folkbiblioteks ansvar för läsning och litteratur är självklart och lagstadgat. Men det är numera också dess nya ansvar för medborgarnas tillgång till digitaliserad information. Alltmer har biblioteken fått uppgiften att lotsa kommuninvånare till ny kunskap, på den ocean av information som är så lätt att drunkna i. Biblioteket är ett rum för nya insikter. (Ibid.)

Men en inneboende tendens hos informationskompetensprojektet är en ovilja att prata om boken och litteraturen. Det är kännetecknande för de utestängningsprocedurer som finns i informationskompetensdiskursen att den kultur- och litteraturförmedlande rollen konstrueras som självklar. Det innebär

att diskussionen kring hur dessa roller bör utvecklas hamnar i bakgrunden. Utveckling kopplas framför allt till den nya informationsteknologin och bibliotekens informationsförmedlande roll.