5. Analys baserad på sekundärlitteraturen. Diskursiv praktik
5.3 Den gamla vs den nya yrkesrollen/Högskolebiblioteket vs folkbiblioteket47
I John Erik Forslunds utredning Om biblioteksverksamheterna (2003) görs en översyn av bibliotekslagen. Utredningen ger tillsammans med de remissvar som den föranledde en bra bild över aktuella frågor inom bibliotekssektorn. I en artikel i Biblioteksbladet sammanfattas utredningens slutsatser och de inkomna remissvaren diskuteras (Steinsaphir 2004). Här går det att skönja den spänning som existerar mellan det nya pedagogiska paradigmet och den gamla, traditionella yrkesrollen. Genomgången visar på en intressant klyfta mellan forskningsbiblioteken och folkbiblioteken. Klyftan mellan dessa två bibliotekstyper syns även i de texter jag har studerat. I en artikel i skriften Bibliotekarien idag: jobben rollerna, framtiden synas det som en bibliotekarie kallar ”folkbibliotekariebilden” (DIK 2002, s. 30). Hon påpekar visserligen att det inte är något fel på den bilden, egentligen, men säger sig ändå vilja ändra på den. Den anses som alltför begränsad, och det innebär bland annat att biblioteken marginaliseras i den utbildningspolitiska diskussionen (Ibid.). Man kan alltså tolka det som att folkbiblioteken bör närma sig de akademiska biblioteken. DIK:s artikelsamling innehåller förvisso exempel på den mer ”traditionella”, kulturförmedlande bibliotekarien. I den föregående artikeln intervjuas en bibliotekarie på Stockholms stadsbibliotek, vars syn på
bibliotekarieyrket presenteras i ingressen: ”Jag anser att biblioteks och bibliotekariens roll är att väcka läslust. Där är jag kanske traditionell i min syn och ganska långt från de senaste årens trend med informationssökning och liknande.” (Ibid., s. 26) Han är kritisk mot den syn på biblioteket som växt fram under det senaste decenniet: ”Istället för att se biblioteket som en kulturinstitution där information är en liten del av det hela har man sålt sin själ till Information med stort I och accepterat en syn som säger att tekniken i sig är viktig.” (Ibid., s.27)
Det intressanta med den här typen av röster är att de tycks ha svårt att göra sig hörda: ”Och när jag poängterar bibliotekets funktion som mötesplats betraktas jag av många som bakåtsträvare.” (Ibid.) När det i dagsläget allt oftare talas om att de olika bibliotekstyperna närmar sig varandra kanske det framförallt kan tolkas som att folkbiblioteken närmar sig de renodlade utbildningsbiblioteken. Så här kan det låta när en biträdande folkbibliotekschef intervjuas om sin syn på distributionsstödet till biblioteken: ”Vår roll är inte enbart att tillhandahålla litteratur. Bibliotekets roll idag är också att vara informationsförmedlare och då är inte böcker den enda informationskällan.” (Hammarén 2004, s. 12) Man får anta att hon med bibliotek här menar folkbibliotek. Hennes sätt att poängtera att folkbiblioteken också är informationsförmedlare är karaktäristiskt. Man är mån om att inte ta avstånd från ”folkbibliotekariebilden”, men i sin iver att bredda synen på yrket så hamnar den litteraturförmedlande biten ändå i bakvattnet. Uppgörelsen med ”folkbibliotekariebilden” syftar ju i slutändan till att höja yrkets status: ”Den [bilden av bibliotekarien] är ett problem för yrkesgruppen – statusmässigt och lönemässigt. Därför måste vi jobba för att ändra på den – både mot arbetsgivarna och högre upp i samhället – så att man inser att bibliotekarieyrket är ett utåtriktat, komplext och kompetent yrke.” (DIK 2002, s.30). Många bibliotekschefer påminner som ovan om att folkbiblioteken idag även förmedlar information, inte enbart litteratur. Det är i språkbruket tydligt vilken roll som tillmäts störst värde.
När KB utifrån sin centrala position bland forskningsbiblioteken presenterar sitt remissvar till Forslunds utredning låter det så här: ”KB delar inte utredarens farhågor att det tilltagande intresset för livslångt lärande och IKT-utvecklingen innebär en risk för påfrestning på de delar av folkbibliotekens till allmänheten riktade, traditionella verksamheter.” (KB 2004, s.1) Dessa exempel visar på hur det formella utbildningssamhället och (högskole)bibliotekens roll i det kontrasteras mot det informella bildningssamhället och (folk)bibliotekens roll i det. I
informationskompetensdiskursen är det utan tvekan den tidigare rollen som dominerar. En annan viktig aspekt av ovanstående tudelning är det faktum att högskolebiblioteken har staten som huvudman medan folkbiblioteken har kommunerna som huvudman. Betydelsen av detta framkommer i Författarförbundets remissvar där man menar att staten ”måste engagera sig mer i de bibliotek som inte har staten som huvudman” (Steinsaphir 2004, s. 6). Intressant är att Författarförbundet också markerar skillnaden mellan verksamheter som har en tydlig instrumentell funktion respektive sådana som saknar en lika tydlig funktion:
Man [författarförbundet] påpekar också att effektiviteten i folkbibliotekens uppdrag att vara ett bibliotek för all medborgare är jämförelsevis svårare att mäta än den i ”en tydlig instrumentell biblioteksverksamhet som den inom högskoleområdet”. Här menar förbundet att man får akta sig för att jämföra ”folkbibliotekens breda folkbildande verksamhet med strikt instrumentella”. (Ibid.)
Författarförbundet försöker uppmärksamma faran i att de biblioteks- verksamheter vars verksamhet och resultat är svåra att mäta blir satta på undantag.
Ola Pilerot har lyssnat på ett föredrag som identifierat spänningar i synen på bibliotekarierollen vilka enligt Pilerot måste uppmärksammas:
Å ena sidan har vi det vi skulle kunna kalla vår traditionella roll, som är mycket präglad av ett serviceuppdrag, där biblioteket kan betraktas som en institution som på ett (åtminstone till synes)ganska okomplicerat sätt står till tjänst och som präglas av idén om att kunden eller användaren alltid har rätt. Å andra sidan har vi (som arbetar på bibliotek) ett annat, mera sentida identifierat uppdrag, nämligen det som går ut på att vi verkar som pedagoger, rådgivare, konsulter - ett uppdrag som innefattar en expertis och kunskap som tarvar respekt, (och är av mer komplicerad natur), och där vi, inte minst i vår undervisande roll, förväntas komma med både positiv och negativ feedback. (Specialgruppen för bibliotekspedagogik 2005)
Pilerot påpekar att denna dikotomi kan appliceras på förhållandet mellan undervisningsbiblioteken (skol-, högskole- och universitetsbibliotek) å ena sidan och folkbibliotek å den andra. Det här spänningsfältet har dock varit påfallande frånvarande i den diskurs jag har studerat. Informationskompetens på folkbiblioteken problematiseras sällan, men i detta inlägg på Feltänkt? uppmärksammas bristen på folkbibliotekarier i informationskompetensarbetet. Det sker i form av en rapport från konferensen LILAC (Librarians Information Literacy Annual Conference):
På LILAC var de flesta deltagarna från universitets- och högskolebibliotek. Några få var från skolbibliotek och nästan ingen från folkbibliotek. Man trodde att det berodde på att folkbibliotekarier inte intresserade sig för informationskompetens. Som informationskompetensintresserad folkbibliotekarie blir man ju lite provocerad...särskilt som man vet att studiebesöken från Sverige till engelska folkbibliotek är många... Fast: en svensk "Bibliotekariers Årliga Konferens om Informationskompetens" (BÅKI) kanske inte heller skulle locka så många folkbibliotekarier? Men nog handlar livslångt lärande, användarperspektiv och inkludering om informationskompetens? (Ibid.)
Liksom hos specialföreningen för bibliotekspedagogik ges informations- kompetens en mycket vid innebörd. Informationskompetens handlar i den här typen av beskrivningar om att reflektera över sitt förhållande till användaren och över sin egen syn på lärande. Informationskompetens ses som ett perspektiv och likställs med att ha ett användarperspektiv.
5.4 Det rationella biblioteket: marknadsorientering och
nyttotänkande
Bibliotekarien Nick Jones uttrycker i en artikel i Biblioteksbladet en oro som påminner om den Författarförbundet framför i sina synpunkter på biblioteksutredningen, det vill säga att biblioteksverksamheter vars resultat är svåra att mäta blir åsidosatta. Jones menar att biblioteksdebatten kännetecknas av en oförmåga att inse bibliotekens och samhällets komplexitet, vilket leder till enkelspårighet (Jones 2004). Han ser en utveckling där det rationella och mätbara kommit att dominera folkbiblioteksutvecklingen: ”Likväl som man ser denna utveckling i stort i kommuner, och i än större sammanhang, så ser vi det i arbetet med folkbiblioteken. Det är det som kan förmedlas med siffror, statistik, tydlighet och konkretion som är rådande och sant.” (Ibid., s. 14) När informationskompetens förekommer i folkbiblioteksmiljö associeras det med det effektiva och rationella biblioteket: ”Tänk ändå att det bland all informationskompetens och systematik ännu finns plats för anomalier. Absurditeter mitt i det rationella och effektiviserade vardagsbiblioteket.” (Gustafsson 2003, s. 1) Det finns trots allt spänningar i det moderna folkbiblioteket, vilket Jones resonerar kring i sin artikel:
Med vårt snäva konkreta perspektiv otydliggör vi långt mer än vad vi kan tydliggöra. Jag tror detta stämmer för samhället i stort såväl som, i ett mindre perspektiv, för oss på folkbiblioteken. Dessutom kan det ju ligga en fara för biblioteken att söka sitt existensberättigande i tidsbundna och trendkänsliga sanningar som må vara legitima idag men stendöda imorgon. Jag tror att vi lätt virrar till det och tappar bort oss då vi försöker tvinga på biblioteken den för stunden förment tydliga och konkreta dräkt som vi tror är vägvinnande och skall stärka vår ställning. Det verkar som att vi försöker sluta an till
samhällsfrågor som får mycket uppmärksamhet just för tillfället. Problemformuleringar där det finns pengar att hämta om man så vill. […] Det kan upplevas som rationellt och kan kortsiktigt, i enskilda fall, kanske även vara effektivt att använda dessa tidstypiska resonemang. Men de ord vi använder tycks aldrig riktigt fånga, eller ens antyda, den komplexitet som folkbiblioteket kan inbegripa och representera. (Jones 2004, s. 14-15)
När Svensk Biblioteksförening presenterar sin nya verksamhetsinriktning i Biblioteksbladet synliggörs den process vari biblioteken ikläds den ”förment tydliga och konkreta dräkt” som Jones uppmärksammar i sin artikel. Föreningens styrelse konstaterar inledningsvis hur viktigt det är att personer med ansvar för biblioteksfrågorna ”inser det nutida mångfacetterade bibliotekets stora värde för medborgarna” (Styrelsen för Svensk biblioteksförening 2004, s. 19). Därefter citerar man Föreningen Sveriges Länsbibliotekarier, som i en skrivelse till kulturdepartement beskrivit utvecklingen på landets folkbibliotek. I denna skrift refereras till den nyorientering som skett främst inom området information och lärande, och hur den har tagit resurser från uppsökande verksamhet och kulturaktiviteter. Biblioteksföreningens styrelse är måna om att visa hur de i sitt arbete är medvetna om såväl dessa problem som om den av Sveriges Länsbibliotekarier beskrivna risken ”att klyftor uppstår mellan de informationsrika/informationskompetenta och andra” (Ibid.). Styrelsen nämner därefter sin nya verksamhetsinriktning ”som betonar behovet av att förmedla en rättvisare bild av biblioteket och vad biblioteket kan tillföra ett lärande samhälle” (Ibid.) Styrelsen skriver utifrån ett tydligt framtidsperspektiv. Man menar att fokuseringen på biblioteket i ett lärande samhälle ”på sikt gynnar biblioteken och att ”[f]ramtiden ligger just runt hörnet” (Ibid.). I dessa framtidsbilder hamnar den uppsökande verksamheten och kulturaktiviteterna i bakgrunden, trots att de nämndes i inledningen av texten. Detta eftersom det enligt föreningen på sikt gynnar biblioteken att betona bibliotekets roll som en resurs i ett lärande samhälle:
Biblioteket omnämns ofta som en mötesplats för människor. Men det är också en plats där man finner sin information. Bibliotekariers pedagogiska kompetens är oersättlig för många informationssökare. Kunskapen om hur individen finner fram till källan för just sin information är, nu mer än någonsin tidigare, ett inslag i demokratins fundament. Detta till synes självklara faktum ingår i Svensk Biblioteksförenings strategi för att göra svenskt biblioteksväsendet [sic] ännu starkare och synligare. (Ibid., s. 20)
Vad jag vill poängtera är hur man använder begreppen information respektive kunskap. Kunskapen hänförs till bibliotekarierna medan bibliotekens användare söker information. Hur de ”finner fram till källan för just sin
information” är något som endast bibliotekarierna känner till, vilket innebär att landets bibliotekarier besitter en kunskap som utgör ett av ”demokratins fundament.” De risker som man tidigare i texten antydde fanns i utvecklingen är nu som bortblåsta. Tvärtom är denna utveckling, nu mer än någonsin, inte bara nödvändig för biblioteken utan även för samhällets demokratiska utveckling. Det är intressant hur man med satsföljden lyckas nämna biblioteket som ”en mötesplats för människor” samtidigt som man egentligen förminskar betydelsen av denna funktion till förmån för bibliotekets roll som informationscentral. Därefter skriver man att detta är ett till synes självklart faktum och har därigenom lyckats dölja många av folkbibliotekens övriga funktioner. Att fungera som ett av samhällets viktigaste mötesplatser nämns men nedprioriteras. Folkbiblioteket tillskrivs inget sådant egenvärde utan ses snarare som en institution som kan påverka kommunens utveckling: “Bibliotek är viktiga mötesplatser med brett utbud, men framför allt spelar de en avgörande roll för den här kommunens eller den här högskolans utveckling. Bibliotek och bibliotekarier kan göra skillnad”. (Hansson 2004, s. 29) Folkbiblioteket är visserligen viktigt som mötesplats, men framför allt handlar det om hur det kan bidra till kommunens utveckling. I sin iver att tydliggöra biblioteksbilden blir den kulturförmedlande roll oskarp.
5.5 ”Vuxnas lärande” och ”Livslångt lärande” – vägen till
kommunpolitikernas hjärtan
Det är många som, i likhet med Pilerot, inte ser någon motsättning mellan det trivsamma biblioteket såsom Hermansson beskriver det och arbetet med informationskompetens. Men i informationskompetensprojektet menar jag att denna motsättning ibland används retoriskt. Informationskompetensens förespråkare använder sig av bilden av den ”traditionella” bibliotekarierollen för att skapa en identitet åt den nya yrkesrollen med fokus på pedagogik och informationsförmedling. Jag tror att begreppet informationskompetens inte kan förstås om man inte betraktar det som en del i en större samhällsutveckling. Då kan man se hur begreppet har utformats och använts i en kontext som främjar ett nyttotänkande där biblioteken anpassar sig efter rådande trender. I artikeln ”Vad utmärker framgångsrika bibliotek” analyserar två bibliotekskonsulenter och en regionbibliotekarie folkbibliotekens framgångskriterier (Bergqvist, Persson & Redmo 2004). Sölvesborgs bibliotek/lärcentra tas upp som ett exempel på ett framgångsrikt bibliotek och det är ingen tvekan om att framgången beskrivs som ett resultat av bibliotekets engagemang i
samhällsutvecklingen för ett livslångt lärande. ”Lärandets lusthus” kallas den tillbyggnad som tillsammans med biblioteket utgör lärcentret, vilket har inneburit att biblioteket enligt artikelförfattarna har fått ”en naturlig plats i kommunens utbildningsplanering och stärkt sin roll som utbildningsresurs” (Ibid., s. 18). För att utröna vad det är som utmärker det framgångsrika folkbiblioteket har man därför diskuterat detta med bibliotekschefen i Sölvesborg. Några av de punkter som artikelförfattarna presenterar som de åtgärder och faktorer som ett framgångsrikt folkbibliotek är beroende av presenteras i följande citat:
- Satsningen i Sölvesborg är ett strategiskt val, dvs ett val grundat på en omvärldsanalys av bibliotekens position i samtiden och vad som krävs för att inte marginaliseras.
- Det finns en förståelse för att biblioteket i sina strategiska val måste samspela med kommunens framtidsstrategi. […]
- Avgörande för bibliotekets framgång är en förståelse för bibliotekens strategiska position i lokalsamhället och den handlingsplan som följer av den förståelsen. Inte ekonomi och teknik, hur viktiga de än är i nästa skede. Det finns pengar utanför bibliotekets budgetram när biblioteket visar att man tillför mervärde och stöd till utveckling för kommunen. […]
- Synliggjord och bevisad kompetens inom ramen för kommunens framtidssatsningar möjliggör högre lön och därmed också möjlighet att behålla och rekrytera kompetent personal.
- Att integrera lärcentrum med bibliotek är ingen extra arbetsuppgift utan kärnverksamhet.
Utifrån erfarenheterna från Sölvesborg kan man dra viktiga slutsatser. Den framtida servicen till allmänheten och studerande alla kategorier kräver en medveten satsning på folkbibliotekens hemsida/webbplats, ”ett virtuellt folkbibliotek” och fokus på information literacy. (Ibid., s.19)
Det är alltså på det här sättet begreppet informationskompetens knyts till folkbiblioteken. Det är sällan begreppet som sådant problematiseras eller ges någon tydlig definition. Som i fallet ovan då helt enkelt den engelska termen används för att förklara vilka typer av satsningar som behöver utföras på landets folkbibliotek. Det har givetvis gjort det något svårare för mig att analysera begreppet. Snarare än att analysera vilken konkret betydelse det ges har jag istället försökt koppla det till de betydelsebärande kontexter som begreppet används inom. Då tydliggörs i likhet med citatet ovan att begreppet
förekommer som ett led i att etablera folkbibliotekets roll i utbildningssamhället. Det förekommer i samband med ett språkbruk som lånar från en managementdiskurs (”bibliotekens strategiska position i lokalsamhället”) vilken betonar den anpassningsförmåga som krävs för att biblioteken ska överleva. För att åstadkomma detta är det viktigt att framstå som rationella och effektiva institutioner som ”visar att man tillför mervärde och stöd till utveckling för kommunen.” Gör man detta finns det pengar att hämta ”utanför bibliotekets budgetram”, men det innebär alltså att man inser att folkbibliotekets centrala uppgift är att utgöra en utbildningsresurs i kommunen.