Informationskompetensdebatt i Biblioteksbladet

Beskrivning: Under denna rubrik analyseras den debatt som följde efter Christer Hermanssons krönika i Biblioteksbladet (Hermansson 2003). Hermansson krönika presenteras först, därefter de båda svar som kom att publiceras i ett senare nummer av tidningen (Pilerot 2003 och Tovoté 2003). Slutligen nämns Hermanssons kommentar till de båda debattsvaren (Hermansson 2003a).

4.1.1 ”Bibliotekarierna och informationskompetensen eller

Bibliotekarier Mot Informationskompetens”

Hermanssons krönika uppmärksammar att begreppet informationskompetens, ”oavsett hur man definierar det”, får anses vara okänt utanför biblioteksvärlden. Han ifrågasätter varför bibliotekens mål med sin verksamhet så sällan syns utåt mot offentligheten: ”Varför vill de drivande bibliotekarierna och biblioteken bakom informationskompetensen, om det nu är så betydelsefullt och väsentligt för biblioteken, bibliotekarierna och framför allt kanske för allt de [sic] potentiella kunderna, inte marknadsföra begreppet utanför bibliotekssfären?” Hermansson menar att bibliotekarierna redan är övertygade av begreppets värde, men erkänner dock redan i nästa mening att ”allt detta tjat om informationskompetens ” får honom att känna sig trött och illamående:

Varför lägga ner en massa dyrbar tid på att försöka övertyga bibliotekskunder om hur viktig informationskompetensen är för deras livslånga lärande när de ofta är helt ointresserade och inte alls vill bli informationskompetenta. Och vid dessa tillfällen känner jag starkt att det behövs en reaktion, en motrörelse.

Det behövs en antiinformationskompetensrörelse, och han föreslår sig själv som ordförande i föreningen BMI (Bibliotekarier Mot Informationskompetens). När Hermansson sedan beskriver hur verksamheten i en sådan förening skulle kunna se ut är det som en motbild mot informationskompetensrörelsen. Genom Hermanssons krönika framträder ett motsatsförhållande mellan ”det informationskompetenta biblioteket” och ”biblioteket som mötesplats.” Då framträder även en motsättning mellan bibliotekets ledarskap och det som Høy och Brücker kallar för ”gulvfolket”. Hermanssons krönika synliggör det spänningsfält som Høy och Brücker uppmärksammar:

Jag tänker mig att BMI arrangerar ett gratis möte där inga av de gamla stötarna på höga poster i Svensk Biblioteksförening eller bibliotekschefer eller överbibliotekarier blir inbjudna som talare. Nej, det ska vara sjukskrivna och trötta lågavlönade bibliotekarier som kan tala väl om hur onödigt och fullständigt meningslöst det är att försöka pådyvla låntagare och kunder konceptet om informationskompetens.

Visserligen finns det drag av populism i ett sådant citat, men det går inte att förneka att det tycks finnas ett spänningsfält mellan bibliotekschefernas visioner och ”den vanlige bibliotekariens” vardag. Hermansson menar att de senare, ”sjukskrivna” och ”lågavlönade”, tröttnat på informationskompetens. Dessa bibliotekarier menar att det inte behövs ”fler onödiga databaser” utan snarare mer personal som tillsammans kan göra (folk)biblioteket till en trevlig mötesplats. För detta tycks vara Hermanssons förhoppning, och texten bygger på en diskurs som kan beskrivas som det trivsamma bibliotekets diskurs. I denna konstitueras biblioteket framför allt som en mötesplats, och Hermansson menar att detta är vad de allra flesta biblioteksbesökare önskar sig:

Jag tänker mig också att några talare på BMI:s möte är ordinära biblioteksbesökare som kommer till biblioteket för att de trivs bra där. De gillar att bläddra lite i tidskrifter och dagstidningarna, de tar sig en kopp kaffe i fiket, de bläddrar förstrött i ett lexikon eller uppslagsverk. De vill verkligen inte bli informationskompetenta; de söker inte efter information överhuvudtaget egentligen. Nej, de gillar atmosfären och stämningen i biblioteket. Ungefär samma behagliga känsla som att vara inne i en kvinna.

Även om man bortser från den sista radens något provocerande liknelse (som Christina Tovoté med rätta kommenterar i sitt debattsvar) så är det bibliotek som framträder i föreningen BMI:s anda ett trivsamt bibliotek med en lugn och behaglig stämning utan stress och jäkt. I föreningen BMI betonar man biblioteket som mötesplats och mötet mellan bibliotekarien och biblioteksbesökaren är det centrala i yrkesrollen.

4.1.2 ”Det trivsamma biblioteket rymmer även

informationskompetens”

Ola Pilerot använder sig här av ett exempel som enligt honom visar på vikten av att vara informationskompetent. Han inleder sitt debattsvar med att referera till hur en grupp forskare i USA har undersökt hur mycket information det producerades i världen under ett år. Svaret enligt dessa forskare var år 1999 1 exabyte, en informationsmängd som kan beskrivas genom en liknelse: 1 exabyte är lika med en miljard gigabyte. 1 gigabyte är i sin tur en informationsmängd som är ungefär detsamma som alla böcker som får plats på flaket av en liten lastbil. Det innebär att den information som producerades detta år skulle behöva fraktas runt ”med hjälp av en miljard små lastbilar!” Han tar upp detta exempel för att bemöta Hermanssons påstående att det är onödigt att försöka pracka på bibliotekets användare konceptet om informationskompetens. Pilerot ser tvärtemot Hermansson världens stora och ökande informationsmängd just som ett skäl till att arbeta för ökad informationskompetens: “Eftersom det finns så oerhört mycket information är det väl rimligt att tänka sig att det finns en fördel med att utveckla ett visst mått av informationskompetens. Jag drar helt enkelt historien om lastbilarna och påstår frankt att det är bra att vara informationskompetent.”

Hermanssons påstående att bibliotekskunder ofta är helt ointresserade av att bli informationskompetenta bemöts med orden: ”Visst kan man stundom, inte minst som undervisande bibliotekarie, få en känsla av att det hos dem som undervisas finns ett visst motstånd mot det undervisningen handlar om.” Men Pilerot tror dock inte att detta motstånd handlar om en ovilja att bli informationskompetent. Han ser istället två problem:

Mera troligt är att problemet snarare har att göra med dålig timing, det vill säga den undervisning som inte är satt i ett sammanhang och som möjliggör att studenterna kan se kopplingen mellan undervisningsinnehållet och deras faktiska behov, den fungerar inte särskilt bra.

Det andra problemet menar Pilerot är att bibliotekariekåren har en föråldrad syn på vad undervisning på bibliotek ska innehålla och gå ut på:

Jag tror att vi befinner oss i ett skede då vi behöver lämna bakom oss den uppfattning som går ut på att se informationskompetens som en uppsättning standardiserbara färdigheter, där tyngdpunkten ligger på informationssökning, som vi bibliotekarier är ämnade att lära ut till våra studenter, elever, kunder eller användare. Det är inte vad det handlar om.

Han ger sedan Hermansson rätt i att det finns ett behov att marknadsföra begreppet utanför bibliotekssfären. Pilerot håller med om att han, ”och andra informationskompetensintresserade bibliotekarier”, bör bedriva en mer utåtriktad lobbyverksamhet genom att skriva ”lobbyartiklar i de stora svenska morgontidningarna”.

Pilerot avslutar inlägget i debatten med att framhålla att det inte finns något motsatsförhållande mellan informationskompetens och det som Hermansson framhåller som ett biblioteks goda sidor.

4.1.3 ”Hej Christer, vi gör som du vill! Vi låtsas som om

informationssamhället runt oss inte existerar”

Christina Tovotés inlägg är skrivit i en uttalat ironisk stil och inleds med ett utrop: “Vad skönt, jag går med, vi gör som du vill! Vi drar oss tillbaka. Vi låtsas som om informationssamhället runt oss inte existerar.” Texten använder sig fortsatt av samma retorik genom att antyda att Hermansson väljer att blunda för saker som alla känner till existerar i verkligheten:

Vi kan väl låtsas som om detta inte alls är en demokratifråga, som biblioteken behöver bry sig om. Som om FN:s Decade of Literacy inte är proklamerad. Att IFLA:s [IFLA = Internation Federation of Librarys Association and Institutions, min anmärkning] nya president från Botswana inte har valt ”all kind of literacies” som sitt tema. Att två stora världstoppmöten om information inte står för dörren. Att experter på det hopplösa begreppet inte alls nyss samlades i Prag stödda av UNESCO. Och NORDINFOlit, vad är det för dumt påhitt att vi skulle bli starkare och nå en högre politisk nivå tillsammans i Norden!

Texten är både defensiv och aggressiv i sin ton. Genom att hänvisa till auktoriteter på området vill Tovoté visa hur etablerat begreppet är och att det därmed bör vara en självklarhet att ta det till sig, speciellt som bibliotekarie. Allt annat är verklighetsfrämmande, vilket hon visar genom att i inläggets sista mening ge plats för imperativet: ”Vi ses i verkligheten!” Den verkligheten beskrivs i texten genom hänvisningar till aktuella projekt och utvecklingstendenser. Att i denna ”verklighet” inte ta fasta på arbetet med informationskompetens skulle innebära att bibliotekarieyrket och samhället kastades flera, flera år bakåt i tiden. Att kritisera begreppet informationskompetens konstitueras som något bakåtsträvande:

Måste vi bry oss om FN och IFLA, världen och Norden alls? Kan vi inte slippa allt det där och klara oss själva, hoppa över allt samarbete med lärarna, lägga ned alla nya Lärum och lärcentra och odla vår trädgård i splendid isolation! Kasta ut KOMVUX, Kunskapslyft och liknande när vi ändå håller på. Kanske skulle vi fundera på att

demontera datorerna också. Surfa kan folk ju göra hemma så slipper vi vara poliser. Vi kan möjligen spara några för katalogisering och egen sökning ibland, vi som behärskar det. Söklust? Samarbete? Samhällsinformation? Nya roller och utmaningar? Inte för oss! Vi i BMI står över sånt.

Liksom i Pilerots inlägg erkänns behovet av att föra ut begreppet utanför bibliotekariesfären. Tovoté ser det som att det finns ett behov av marknadsföring: “Marknadsföringens grundstenar är ju: Tala om. Förklara. Upprepa. Förklara det begreppsinnehåll, som innebär det motsatta mot vad du skriver: inte mer information utan förmåga att strukturera den info vi inte kan gömma oss för.” Information är för Tovoté något ”vi inte kan gömma oss för”. Därmed konstrueras informationskompetens som den självklara lösningen på ett ”problem” i det moderna samhället.

4.1.4 ”Bibliotekarierna och informationskompetensen”

Christer Hermansson sammanfattar i en kortare artikel den respons han fått efter sin krönika om informationskompetens. Flera kolleger har hört av sig (både manliga och kvinnliga):

Några vill gärna gå med i BMI, andra har diskuterat fenomen som databas- och informationströtthet, och samtliga anser att informationskompetensdiskursen tar mänskliga resurser från mötet med människor (kunder eller nyttjare). Och att biblioteken inte behöver flera överskattade databaser eller e-böcker utan snarare mer fysisk personal för att klara av och orka med arbetet.

Det som man i den tidigare krönikan kunde läsa mellan raderna, nämligen att biblioteken framför allt behöver mer personal och inte flera databaser, sägs här rakt ut. Fokuseringen på informationskompetens ”tar mänskliga resurser från mötet med människor”, vilket innebär att det återigen fokuseras på biblioteket som mötesplats. Det är en uppgiven Hermansson som meddelar att han har kastat in handduken genom att han inte längre vill ha något ansvar för undervisningen på sitt bibliotek: ”Jag är trött, slutkörd och tål inte fler floskler om hur viktiga vissa databaser är eller om nödvändigheten av att vara informationskompetent i dagens informationssamhälle.” Den ”trötta och slutkörda” bibliotekarien känns även igen från Hermanssons tidigare krönika där hans önskan var att sjukskrivna och lågavlönade bibliotekarier skulle representera föreningen BMI. Informationskompetensarbetet konstitueras alltså som något som tär hårt på bibliotekarierna. Det är helt enkelt psykiskt påfrestande att undervisa bibliotekens användare i informationskompetens eftersom dessa enligt Hermansson och andra är ointresserade av detta.

4.2 Biblioteket i utbildningssamhället: om biblioteket och

människans behov av information i det livslånga

lärandet

Beskrivning: En utredning genomförd av bibliotekschefen Kerstin Ericsson som tillskrivs stor betydelse: ”Bibliotekschefen, Kerstin Ericsson, är drivande vad gäller frågan om bibliotekens roll i utbildningssamhället. Hennes omfattande utredning ’Biblioteket i utbildningssamhället’ beställd av Norrtälje Kommun, Svensk biblioteksförening och DIK, har rönt intresse i hela landet eftersom den pekar på generella förhållanden och kan ses som en modell för andra kommuner.” (Myndigheten för skolutveckling)

I inledningskapitlet av Biblioteket i utbildningssamhället beskrivs den utveckling som har gjort utredningen nödvändig (Ericsson 2000, s. 5-8). Hur författaren beskriver den utvecklingen kan analyseras som en berättelse, och det finns vissa drag i berättelsen som ofta återkommer i uppsatsens empiriska material. Det är en berättelse som kan summeras ungefär så här: De ekonomiska svårigheterna från 1990-talets början innebar tillsammans med organisationsförändringar att folkbiblioteken hamnade i bakvattnet och utsattes för besparingar. Detta skedde samtidigt som det framväxande utbildningssamhället ställde ökade krav på folkbiblioteken i och med ett ökat elevantal främst på vuxenutbildningarna. Tillsammans med nya läroplaner och arbetsformer i skolan innebär denna utveckling att skol- och folkbiblioteken utnyttjas annorlunda idag (Ibid., s. 6-7).

Med anledningen av dessa förändringar bildades i Norrtälje därför det så kallade Biblioteksrådet med syfte att utnyttja bibliotekets resurser på bästa sätt genom att öka samarbetet mellan de tre nämnder som har ansvar för biblioteksverksamheten i kommunen (Ibid, s. 6). Att utnyttja resurserna på ett effektivare sätt relateras till de strukturomvandlingar som pågår i Sveriges kommuner:

Sveriges kommuner står inför en omfattande strukturomvandling där informationssamhällets roll, utveckling och effekter har avgörande betydelse för hur den enskilda kommunen skall lyckas. Nya krav i arbetslivet gör att kunskap i informationsteknik blir allt viktigare. Dagens samhälle kräver välutbildade människor som behöver en kontinuerlig utbildning och kompetensutveckling, vilket också framhålls i två EU-dokument om ”det livslånga lärandet”. […] Om Norrtälje Kommun kan åstadkomma konkurrenskraftiga utbildningar på olika nivåer, finns det goda förutsättningar för ökad tillväxt och god sysselsättning. (Ibid., s. 7)

Ericsson slår fast att det ställs nya krav på individen i ”dagens samhälle”, och hämtar intertextuellt stöd från EU-dokument som behandlar det livslånga lärandet. Vidare beskrivs hur utsatta kommunerna är i denna utveckling, men om man kan skapa ”konkurrenskraftiga utbildningar” i Norrtälje Kommun finns det hopp om ökad tillväxt och god sysselsättning (Ibid.). Det är överlag så att det i texten lånas frekvent från en typ av marknadsdiskurs där kommunen betraktas utifrån ett konkurrensperspektiv. Biblioteket knyts till denna diskurs genom att ”[e]tt välplanerat, välutrustat och estetiskt tilltalande bibliotek kan alltså bli en lokaliseringsfaktor” (Ibid., s. 39). Tidigt etableras två krav, utbildningssamhällets krav samt krav på tillväxt, som sedan fungerar som textens röda tråd. Dessa båda krav kopplas sedan till diskursen om det livslånga lärandet. I den övergripande diskursen om livslångt lärande är talet om utbildning och tillväxt viktiga förutsättningar som används och utnyttjas i retoriken. Det är samhällets fokusering på utbildning och tillväxt som utgör diskursen om det livslånga lärandets möjlighetsvillkor.

Efter att ha beskrivit samhällsutvecklingen påtalar texten behovet av en genomlysning av invånarnas biblioteksbehov i syfte att ”arbeta fram en övergripande plan för bibliotekens roll i det livslånga lärandet” (Ibid., s.7). Därefter presenteras de uppgifter som Norrtäljes kommundirektör gav till biblioteksutredningen. Berättelsen som beskriver folkbibliotekens situation används retoriskt för att tydliggöra de krav som ställs på biblioteket, och hur det bör gå till när biblioteket etablerar en plats i det ”lärande samhället”.

Ett annat sätt att motivera det förändringsarbete som krävs på biblioteket är att beskriva hur svårt det är för individen att orientera sig i det informationsflöde som ständigt ökar i informationssamhället. Informationssamhället jämförs sedan med bondesamhället. Det beskrivs hur kyrkan och prästerskapet försökte lära allmogen att läsa med målet att de skulle kunna läsa Bibel och psalmbok. Efter att ha etablerat denna grundförutsättning för ett tidigare samhälle används detta retoriskt för att i en analogi beskriva de krav som ställs på individen i informationssamhället. Informationskompetens presenteras här som en ny sort läskunnighet:

På samma sätt kräver nu det nya informationssamhället att dagens läskunnighet utökas med en ny sorts läskunnighet, s.k. informationskompetens, dvs. förmågan att söka värdera och välja ut information som sedan kan omvandlas till kunskap. (Ibid., s. 26)

Med utgångspunkt i diskussionen om ett informationssamhälle försöker Ericsson svara på frågan om vilka kunskaper som anses bli viktiga i det. Här

använder hon sig i stor utsträckning av Hans Blomqvists magisteruppsats Framtidsvisioner och kompetenskrav (1999). Med en riklig mängd citat framhålls hur det framtida samhället kräver ökad teoretisk kunskap och förmåga att behandla och använda sig av information och kunskap. Dessa citat samt Kerstin Ericssons egen text präglas av ett språkbruk som bär spår av en managementdiskurs. Vikten av att kunna skapa ”konkurrenskraftiga varor och tjänster”, att uppnå ”effektiv informationsåtervinning” samt att ha förmågan att ”förnya sitt kunskapskapital” är några av de formuleringar som används för att beskriva framtiden (Ericsson 2000, s. 26).

Det är intressant att Ericsson använder termen bibliotekskunskap parallellt med termen informationskompetens. Christine Bruce pekar i sin forskning på hur man kan se en osäkerhet kring hur ”information literacy” bör skiljas från tidigare begrepp såsom ”library literacy”, vilket leder till oklara definitioner av informationskompetens (Bruce 1997, s. 11). Hos Ericsson ser man prov på denna osäkerhet då begreppet ibland sätts inom citationstecken:

Om även de studerande som söker sig till folkbiblioteken fick kontinuerlig användarundervisning och blev ”informationskompetenta” skulle kvaliteten på de studerandes arbeten höjas och trycket på folkbiblioteken minska. (Ericsson 2000, s. 27)

Den formen av termen används alltså, men man garderar sig lite genom att sätta ordet inom citationstecken. Men inte alltid: ”[…] den som börjar en utbildning måste få de grundläggande redskapen för sina framtida studier och bli informationskompetenta.” (Ibid.) Informationskompetens förekommer ofta tillsammans med bibliotekstermen användarundervisning, och framstår som resultatet av användarundervisning:

De [lärarna] är inte medvetna om hur viktigt det är att studieovana vuxenstuderande får en gedigen grund att stå på i det livslånga lärandet genom användarundervisning (att de blir informationskompetenta). Biblioteket ska därför tillsammans med KomVux under hösten 2000 genomföra ett projekt med syftet att undersöka hur studieovana elever, som fått användarundervisning och blivit ”informationskompetenta”, upplever sin inlärning jämfört med elever som inte fått användarundervisning. (Ibid., s. 48)

Begreppet används i texten både som ett kunskapsområde/ämne samt som ett mål. I den senare formen är målsättningen nådd när individen har blivit ”informationskompetent”. Det innebär att termen används för att benämna en form av färdighet mer än som något som så att säga ingår i hela läroprocessen. Här kan man se tecken på en diskrepans mellan forskning och praktik, vilket är

något jag återkommer till senare i analysen.Det är dock tydligt vilka Ericsson anser vara bäst lämpade att lära ut denna kompetens:

Folkbibliotekens bibliotekarier är den yrkesgrupp som genom sin specifika utbildning är bäst lämpad att få det formella uppdraget att mot ersättning svara för de vuxenstuderandes användarundervisning, i synnerhet i de kommuner där vuxenutbildning saknar eget bibliotek. En kommunal samsyn om bibliotekens användarundervisning kan innebära en rationaliseringsvinst för biblioteken och en kunskapsmässig vinst för deras användare. (Ibid., s.27)

Under rubriken ”Bibliotekarierollen förändras” diskuteras bibliotekets och bibliotekariens roll i informationssamhället. Hon hänvisar till en magisteruppsats som har undersökt debatten om denna roll och kommit fram till att de flesta debattörer har trott på biblioteken i framtiden:

Men det råder mycket skilda meningar om i vilken form framtida bibliotek kommer att existera och vilka roller biblioteken och bibliotekarierna kommer att få. En del vill se biblioteken som informationssamhällets centrala knutpunkter och bibliotekarierna som lotsarna in i IT-samhället. Andra befarar att bibliotekens funktion så småningom kan reduceras till att vara bokmuseer med bibliotekarierna som vakter över den svunna tidens mediabestånd. I biblioteksdebatten har man dock varit överens om att biblioteken måste använda sig av en aktiv strategi och försöka att själv styra utvecklingen om de skall kunna behålla sin position i samhället. (Ibid., s. 46)

Ericsson föreslår därför just en sådan aktiv strategi under nästa rubrik, ”Kunskapsutvecklingsplan för bibliotekspersonalen”:

Utredningens förslag om Det pedagogiska biblioteket innebär att:

• Samtliga bibliotekarier får kompetensutveckling i pedagogik för att medverka i arbetet med användarundervisning under ledning av den pedagogiskt ansvarige bibliotekarien,

• alla bibliotekarier får kompetensutveckling i sökning i de högskolors databaser som är