I många avseenden moderniserades det blivande Sverige, som från år 1000 sakta drogs in i ett vidare västeuropeiskt kulturellt och ekonomiskt sammanhang. I alla dessa pro-cesser framträder naturligtvis alltid specifika särdrag. Vad som brukar framhållas som något speciellt är de svenska böndernas fria ställning. Ett likartat sätt att utnyttja de agrara resurserna utvecklades i Västeuropa. Godssystemet med huvudgårdar och un-derliggande beroende jordbruk som drevs genom bondehushåll uppkom. De underlig-gande, beroende bondejordbruken utvecklades ur en falnande träldom. Sigurd Rahm-qvist har visat hur det kring större gårdar uppkom mindre torp i Uppland.25
Vad som dock är karakteristiskt för klassen av beroende bönder i det medeltida Sve-rige är att landborna inte förefaller stå i något personellt beroendeförhållande till jord-ägarna. Åtminstone är detta den bild som framträder i landskapslagarna. Till skillnad från majoriteten av bönderna på godsen i slättområdena i England och norra Frankri-ke var de inte livegna. En grundläggande skillnad var att landborna inte var bundna till jorden. Tvärtom var deras förfoganderätt till jorden tidsbegränsad (åtminstone for-mellt) och villkoren kunde därför ändras vart sjätte eller åttonde år. I praktiken torde de ha suttit på jorden för längre perioder och förmodligen med ärftlig rätt. Kontrollen utövades alltså inte genom personella beroendeförhållanden och bindning till jorden, utan tvärtom på möjligheterna för en jordägare att kunna skilja landbon från jorden.
Detta skapade under agrarkrisen problem för svenska godsägare med landbor som rymde. Från 1414 finns stadgar utfärdade i Skara och Växjö som förbjöd att locka till sig andras landbor.26 De svenska landbornas allmänt sett juridiskt fria ställning kan ses som ett mer rationellt och därigenom ett mer modernt drag att utnyttja arbetskraft i jämförelse med de hårdare feodala bindningarna i större delen av Västeuropa.
Till detta skall betonas att en stor del av de svenska bönderna var självägande. De var vad som brukar betecknas som skattebönder och ägde sin jord med ärftlig rätt och deras beroendeförhållanden yttrade sig i att de erlade skatter och andra avgifter till kro-nan, till företrädare för en statsmakt. Skattebönderna utgjorde mer än hälften av bön-derna. I början av 1500-talet var fördelningen mellan de olika jordnaturerna följande:27
25 Rahmqvist, S., Sätesgård och gods. De medeltida frälsegodsens framväxt mot bakgrund av Upplands bebyggelsehistoria. Uppsala 1996.
26 Lindkvist, T., 1979, s. 76–127, 150–154, Lönnroth, E., ’Stadgorna om landbors och bönders skyldigheter under 1400-talet’, i: Medeltid. Närbilder från fyra världsdelar. Stockholm 1968, s. 32–41.
27 Efter Lindkvist, T. & Ågren, K., Sveriges medeltid. Stockholm 1985, s. 30. Det finns skilda beräkningar av jordfördelningen i början av 1500-talet utifrån det kamerala materialet. Skillnaderna mellan dessa beräkningar är dock förhållandevis små. Se inte minst Larsson, L.-O., ’Jordägofördelningen i Sverige under Gustav Vasas regering’, i: Scandia 1985, s. 61–90, Ferm, O., ’Frälsejordens fördelning och omfattning vid mitten av 1500-talet’, i: Historisk tidskrift 1987, s. 204–213 och Lindkvist, T., ’Fiscal systems, the peasantry and the state in medieval and early modern Sweden’, i: Genet, J.-Ph. & Le Mené, M., (utg.). Genése de l’état moderne. Prélèvement et redistribution. Paris 1987, s. 53–64.
Skattejord 52,4 % Kronojord 5,6 % Frälsejord 42,0 % 100,0 %
Landborna var de som satt på krono- och frälsejord. Kronojord var den som ägdes av kronan och frälsejorden av det andliga eller världsliga frälset. Det fanns dock stora re-gionala skillnader. Frälsejorden dominerade i de tätbefolkade slättområdena runt Mä-lardalen och i Östergötland och Västergötland, de områden där de andliga institutio-nerna såsom domkyrkor och kloster samt det världsliga högfrälset hade sina gods kon-centrerade. I delar av södra Sveriges skogsbygder, Småland och södra Västergötland, var dessutom lågfrälset talrikt representerat. Men i områden som Värmland, Dalarna och hela Norrland dominerade fullständigt skattejorden under medeltiden, liksom även i den östra riksdelen (Finland).
Bönderna i det medeltida Sverige hade en betydligt friare rättslig ställning än i sto-ra delar av Europa. De var dessutom i delar av Sverige genom järnhanteringen invol-verade i en mer diversifierad produktion. Däremot var deras politiska inflytande be-gränsat. Politik var i allt väsentligt en elitär företeelse. Under senmedeltiden, framför allt 1400-talet, vidgades den politiska arenan och ”allmogen”, de icke-privilegierade grupperna, gjorde sig gällande i många sammanhang. Militärt blev bönder en viktig påtryckningsgrupp. Detta kom till uttryck under Engelbrektsfejden på 1430-talet och utnyttjades inte minst senare av riksföreståndaren Sten Sture den äldre. I detta senme-deltida uppbådande av bönder och allmoge var de bergsbrukande områdena i Dalarna och norra Västmanland betydelsefulla. En politiskt mer aktiv allmoge fanns där och dessutom en stor grupp av fria lönearbetare vid bergen. Det var till Bergslagen Sten Sture den äldre vände sig för att få militärt stöd under de många och komplicerade kon-flikterna i det sena 1400-talet, liksom senare även Gustav Eriksson Vasa. Inte minst upproret mot unionskungen på 1430-talet hade visat på bergsbrukets politiska dimen-sioner. År 1495 kunde Sten Sture hota sin motståndare ärkebiskop Jakob Ulvsson med att i Bergslagen ”kasta upp en Engelbrekt riket över halsen”.28
De stora svenska järnhanteringsområdena i Dalarna, Värmland och norra Väst-manland dominerades av skattebönder. Andelen skattebönder var också stort i Närke.
Den svenska järnhanteringen under medeltiden bedrevs i en annorlunda social kontext än på många andra håll i Europa. Bönders delaktighet och kontroll över produktionen måste ha varit stor. Järnproduktion var, med varierande regional utsträckning, starkt integrerad med en agrar bondeekonomi.
28 Lönnroth, E., Från svensk medeltid. Stockholm 1959, s. 143–179, Lönnroth, E., Statsmakt och statsfinans i det medeltida Sverige. Studier över skatteväsen och länsförvaltning. Göteborg 1940, s. 263f., Kellerman, G., Jakob Ulvsson och den svenska kyrkan under äldre Sturetiden (1470–1497). Stockholm 1935, s. 193.
Figur 2. Skattejorden i procent av det totala gårdetalet omkring 1540. Källa: Behre, G., Larsson, L.-O. och Österberg, E., Sveriges historia 1521-1809. Stockholm. Liber 2001.
En ny skriftlighet
Den administrativa skriftligheten ökade framför allt under 1200-talet då den latinska skriften anammades genom kyrkans förmedling. Allt fler egendomstransaktioner skriftfästes: köp, byte, gåvor av jord. Denna skriftlighet omfattade även reglerandet av skilda sociala normer genom lagstiftning.
Det finns en lång diskussion i vilken utsträckning som lagarna återspeglar sedvane-rätt eller utgör reception av europeisk, inte minst kanonisk, sedvane-rätt. De utgör i sig ingalunda uteslutande alternativ. I många avseenden utgjorde lagarna en form av kompromiss mellan skilda rättsliga system och principer. Lagarna utgjorde kompromisser från för-handlingar mellan företrädare för kyrkan, kungamakten och de lokala eller regionala ge-menskaperna, vilka oftast företräddes av en lokal aristokrati.29 Inslaget av kanonisk rätt varierar mellan lagarna; möjligheterna för kyrkan att driva igenom sina rättsliga princi-per hade växlande framgång. Huvuddelen av lagtexterna är från slutet av 1200-talet och början av 1300-talet; alltså från den period då den politiska makten institutionaliserades och formaliserades från och med Magnus Ladulås regeringstid (1275–1290).
Västgötalagen finns i en version som av hävd brukar dateras till 1220-talet. Den är dock bevarad i en handskrift från tiden efter 1280. Till större delen torde den dock återspegla rättsliga förhållanden i början av 1200-talet, men förändringar kan ha skett före nedtecknandet. Handskriften torde ha tillkommit i samband med de ytterst kom-plicerade förhandlingsprocesser som ledde fram till en Yngre Västgötalag i början av 1300-talet. I Västergötland har motståndet mot en av kungamakten och kyrkan ge-nomdriven rättslig och samhällelig ordning varit större än i andra landskap. Den kano-niska rätten var exempelvis svagare representerad där rent generellt; dock omtalas där inte ordalier (gudsdomar), vilket kan tyda på en implementering av väsentliga delar av fjärde Laterankonciliets beslut 1215.30 Vid detta koncilium sökte påven Innocentius III – och icke utan framgång – driva igenom den kanoniska rätten och inskärpa kyrkans och påvedömets överhöghet över värdsliga furstar.
Gotland var svagt integrerat med det svenska kungariket och stod närmast i ett tri-butärt förhållande till sveakungen. Gutalagen skiljer sig markant från övriga nordiska lagar vad gäller disposition och innehåll och med ett svagt inflytande för inte minst kungamakten. Gutalagen är vid sidan av den isländska Grágás den enda lag från Nor-den där kungen och kungamakten överhuvud inte omnämns.
Upplandslagen, stadfäst av kungen 1296, är i många avseenden mönsterexemplet på en för sin tid modern och euroepisk lag. Den utarbetades av företrädare för den
29 Andersen, P., Lærd ret og værdslig lovgivning. Retlig kommunikation og utvidkling i middelalderens Danmark.
København 2006, Nilsson, G.B., Nytt ljus över Yngre Västgötalagen. Den bestickande teorin om en medeltida lagstiftningsprocess. Stockholm 2012, Sunde, J.Ø., Speculum legale – rettsspegelen. Ein introduksjon til den norske rettskulturen si historie i eit europeisk perspektiv. Bergen 2005.
30 Nilsson, G.B., 2012, Lindkvist, T., ’The land, men and law of Västergötland’, in: Brink, S. & Collinson, L., (utg.). New approaches to early law in Scandinavia. Turnhout 2014, s. 89–97.
uppländska aristokratin och domkapitlet i Uppsala. Och domkapitlet hade sedan länge skickat sina män till universitetet i Bologna för att inhämta insikter i den kanoniska rätten.31 Den kom också att tjäna som modell för andra landskapslagar, såsom Söder-mannalagen, VästSöder-mannalagen, Hälsingelagen samt, men i mindre utsträckning, Dala-lagen. Hälsingelagen kan betecknas som en variant av Upplandslagen, men med modi-fikationer anpassade för de regionala förhållandena.32
De för sin tid mest moderna lagarna, återspeglande i stor utsträckning kungamak-tens och den universella (”europeiska”) kyrkans intressen finns alltså runt Mälaren från det sena 1200-talet och framöver. Det var den region som blev den politiskt centrala och ekonomiskt sett mest dynamiska från denna tid.
Östgötalagen återspeglar troligen flera olika skikt av förhandlingar. I allt väsentligt kan den dock sägas återspegla den rätts- och samhällsordning som återfinns i Upplandslagen. Det var också Upplands- och Östgötalagarna som kom att ligga till grund för Magnus Erikssons landslag från mitten av 1300-talet.
Landskapslagarna innehåller regleringar om processrätt och här genomdrev kyr-kan, med växlande framgång, de kanoniska principerna. Dessa lagar var dock avsedda för det agrara samhället och de innehåller regleringar av åkerbruket och boskapssköt-seln, av nyttjanderättigheter och de konflikter som kunde uppstå kring bruket av mar-kerna. Normen i landskapslagarna är i regel bonden. Han var den fullvärdige samhälls-medlemmen och bonde skall närmast förstås som föreståndaren för ett bondehushåll.
I landskapslagarna finns också regleringar av förhållandena för de icke egendomsägan-de, såsom trälar och fria legodrängar. Vad som låg utanför den agrara sfären måste reg-leras och normeras på ett annat sätt. Särskilda juridiska förhållanden utvecklades för de framväxande städerna och kulminerade i Magnus Erikssons stadslag från mitten av 1300-talet.
Det behövdes alltså en kompletterande lagstiftning. Riksgiltiga stadgor utfärdades från slutet av 1200-talet och framöver.33 Bland dessa tidiga stadgor finns bland annat den som utfärdades på Alsnö i Mälaren cirka 1280 och där kriterierna för det världsli-ga frälset fastslogs. Det medeltida privilegiesamhället med olika rättigheter och skyl-digheter för olika grupper hade sin grund i en lagstiftning som låg utanför landskaps- och landslagarna.
31 Inger, G., ’Upplandslagen 700 år’, i: Festskrift till Stig Strömholm .1. Uppsala 1997.
32 Brink, S., ’The Hälsinge Law between South and West, king and church, and local customs’, in: Brink, S. &
Collinson, L., (utg.). New approaches to early law in Scandinavia. Turnhout 2014, s. 37–52 och Lindkvist, T.,
’The Hälsingelag and Hälsingland as political periphery’, i: Itinéraires du savoir de l’Italie à la Scandinavie (Xe–XVIe siècle). Paris 2009, s. 137–147.
33 Se framför allt Larsson, G.B., Stadgelagstiftning i senmedeltidens Sverige. Lund 1994.
Figur 3. Järnhanteringens utbredning i Sverige under medeltiden med de olika bergslagsområdena mar-kerade mörkt gula. De ljust gula områdena är jordbruksbygd, de ljusgröna mellanbygd och de mörk gröna skogsbygd. De röda kvadraterna är medeltida städer och de svarta prickarna blästbruksplatser eller slagg-fynd. Källa: Kartan är upprättad av Jerker Moström, Rikard Sohlenius och Gert Magnusson.