De privilegier som utfärdades för bergsbruket, vare sig det gällde förhållanden för en-skilda berg eller mer generellt, var en viktig del av denna kompletterande lagstiftning.
Privilegierna eller stadgorna, kända från 1300-talet och framöver, avskiljer och definie-rar denna produktion i förhållande till andra verksamheter. Det finns knappast någon helt adekvat term för ”samhälle” under medeltiden, och inte för ”stat” heller för den de-len. Vad som närmast motsvarar samhälle är medeltidslatinets communitas. Det är det-ta som på svenska kan betecknas som gemenskaper. Det var vad det medeltida samhäl-let oftast var uppbyggt kring. Vid sidan av strikta hierarkiska strukturer med klart defi-nierade och åtskiljande privilegier fanns även ett betydande korporativistiskt drag. Vad som var sammanhållande för gemenskaperna var ofta rättsliga regler, vilka i betydande utsträckning skrevs ned från 1100- och 1200-talen framöver. Gemenskaper var kollek-tiv och de var oftast uppbyggda kring horisontella relationer. Dessa olika gemenskaper var inordnade i skilda hierarkiska strukturer. Gemenskaperna avgränsades genom rättsliga regler (skriftliga eller inte) – de utgjorde ”legal communities”.34
En kategori av rättsliga regler var skråförordningarna för olika hantverk. Skilda intres-sen gav upphov till särskilda sammanslutningar för att garantera den egna säkerheten, att ömsesidigt tillvarata varandras intressen. Handelsorganisationer hade sitt ursprung i avskilda gillen; exempelvis antas Sankt Knutsgillena åtminstone delvis ha haft den funktionen. Den medeltida lagstiftningen såsom den främst är känd genom landskaps-lagarna innehåller i sig allmänna generella lagar av exempelvis processrättslig karaktär, men dessa lagar skulle huvudsakligen ha sin tillämplighet inom det agrara samhället.
Där framträder inte minst de rättsliga gemenskaper som utgjordes av häraden eller hundaren, liksom de gemenskaper som utgjordes av byar. Socknen var inte bara en kyrklig gemenskap. Den hade också betydelsefulla världsliga syften, inte minst i Häl-singland och på Gotland. I andra delar av Europa än Norden utvecklades ofta godset (domän med underliggande bondgårdar) till gemenskaper med egna sedvanor.
Det alltmer socialt och ekonomiskt diversifierade och komplicerade samhälle som växte fram medförde ett behov av nya gemenskaper och därmed korporationer med särskilda rättigheter. Karakteristiskt är att framväxande funktioner och sociala prakti-ker organiserades korporativt. Det gäller inte minst handel och produktion utanför den dominerande agrara sektorn.
Bergsrätt
När det gäller bergsbruket finns det två rättshistoriska problem. Det ena gäller vad som skulle kunna kallas för bergsrätten. Det andra är frågan om regalrätt. Det förstnämnda
34 Det centrala verket på området är Reynolds, S., Kingdoms and communities in Western Europe 900–1300.
Oxford 1984.
är frågan om när relationer vid bergsbruk ansågs nödvändiga att reglera samt när bergs-bruk framträdde som en produktionsform med specifika sociala relationer.
Det är alltid vanskligt att utifrån bevarandeförhållanden av medeltida diplom och handlingar dra alltför långtgående slutsatser. Det slumpmässiga i vad som bevarats och vad som gått förlorat är påtagligt. Bergsprivilegier och rättsliga regler för bergsbruket har bevarats relativt sporadiskt, även om en arkivbildning förekom vid de enskilda bergsbruken. Kunskapen om de rättsliga förhållanden som omgav bergsbruket är bero-ende av insamlingar av olika material som gjorts senare av politiska orsaker, såsom in-rättandet av Bergskollegiet 1637 och genom reduktionen 1680. En specifik lagstiftning för bergsbruket är känd först från 1300-talet, även om den haft förelöpare i det sena 1200-talet, alltså den tid då stadgor började utfärdas av kungamakten och när arbetet med skiftliga lagar (landskapslagarna) påbörjades.35
Bevarade privilegiebrev och stadgor är så gott som uteslutande från det område som numera betecknas som Bergslagen: Norberg och Kopparberg dominerar. Kopparber-gets privilegier är kända från 1347. De äldsta kända privilegierna för järnframställning är de för Västra Berget i Närke från 1340 och där Östra Berget tidigare hade fått sin lag.
Norbergs äldsta bevarande privilegier är från 1354; ett äldre privilegium från Magnus Ladulås skall ha funnits. Förnyelser och delvis ändringar av bergsprivilegier är bevara-de och bevara-de tillkom ofta i samband med regentskiften, vilket var bevara-det vanliga i privilegie-politiken.36
Inget motsvarande material finns för det omfattande blästbruket i det medeltida Småland. Det är alltid vanskligt att uttala sig om orsaker till konkreta bevarandeförhål-landen. Att det enbart skulle vara en fråga om tillfälligheter är mindre sannolikt. För stä-der i Småland finns flera privilegier bevarade. De äldsta bevarande stadsprivilegierna från Sverige är de för Jönköping från 1284. Privilegierna är utfärdade av företrädare för en kungamakt eller statsmakt. Av politiska orsaker kan det ha funnits ett större behov att reglera och kontrollera bergsbruket i Bergslagen. Bergsbruket i andra regioner, såsom det småländska blästbruket, hade ur den synpunkten inte samma politiska betydelse.
Men en annan förklaring är att organisationen av arbetet och produktionen skifta-de. Privilegier utfärdades för starkt specialiserade verksamheter och näringar, vilka hade andra förutsättningar än i de dominerande agrara sysselsättningarna. Det rörde sig dessutom om produktion där det fanns ett behov av att reglera rätten till utnyttjan-de av olika naturtillgångar. Möjligheter att utnyttja allmänningar nämns till exempel i de äldsta privilegierna för Västra Berget i Närke 1340.37
35 Larsson, G.B., 1994, s. 17–31, Inger, G., 1997, s. 423–437.
36 Kumlien, K., ’Bergsrätt’, i: Kulturhistoriskt lexikon för nordisk medeltid. 1. Malmö 1956, sp. 497–499, Magnusson, G., ’The late iron age and the middle ages’, in: Swedish mining and metalworking – past and present. (utg.). af Geijerstam, J. & Nisser, M., Stockholm 2011, s. 33, Tham, W., ’Västra och Östra Bergen.
En granskning av källor och litteratur’, i: Historiska studier tillägnade Sven Tunberg den 1 februari 1942.
Stockholm 1942, s. 173–184.
37 SDHK nr 4632.
Men det fanns också ett behov att reglera arbetskraft och sociala relationer i miljö-er som var nödvändiga i bmiljö-ergsbruket. När integrationen i den feodala, agrara ekonomin blev svagare, när specialiseringen inom bergsbruket blev större uppkom behoven av reglerande förordningar och privilegier. Blästbruket bedrevs organisatoriskt inom ra-men för bondehushåll och var mer integrerat med jordbruket. Masugnsdriften i Dalar-na och övriga Bergslagen har genom sin expansion inneburit en mer betydande arbets-delning och därigenom uppkomsten av nya sociala miljöer.
De svenska bergsprivilegierna har ett blandat innehåll. Likheter finns med framför allt skråregleringarna. En del av bestämmelserna i bergsprivilegierna gäller discipline-ring av arbetskraft. I brevet för Västra Berget finns asylrätten för vissa brottslingar om-talad; motsvarigheter finns dock inte i Norbergsprivilegierna. Mördare, tjuvar och för-rädare undantagna; vid Kopparberget 1347 exkluderades även brytande av kvinnofrid från denna asylrätt. Den som dock blev biltog, fick fredlöshet, kunde inte heller få asyl-rätt.38 Asylrätten förefaller inte ha några mosvarigheter i bergsrätterna från Centraleu-ropa. Möjligen kan den svenska asylrätten förklaras av svårigheter att rekrytera arbets-kraft till bergsbruket.
Privilegierna för Norberg 1354 reglerar delvis arbetsförhållanden.39 Liksom inom jordbruket skulle legodrängar som rymde föras tillbaka. Produktionens kvalitet kon-trollerades – och här finns en likhet med skråprivilegierna och regleringarna av hant-verket. Ogiltigt järn fick inte smidas. Lagstiftningen skulle reglera och om möjligt ga-rantera produktionens kvalitet.
Rekrytering av arbetskraft reglerades. I järnbergsstadgan för Västra Berget i Närke från 1340 omtalas att den som skulle lära sig bli smed skulle smida under ett år utan lön, men förses med skor, vadmalskläder samt kost. Därefter skulle han arbeta tre år med lön hos dem som lärde upp honom.40 Här finns betydande likheter med bestämmelser för gesällsystemet inom städernas hantverk. När det gäller hantverkare på landsbygden förekom inga försök till regleringar och kontroll under medeltiden.41 Hantverk på landsbygden bedrevs troligen till största delen inom ramen för bondehus-hållen. Kontroll över arbete var också framträdande, liksom även priskontroll. I mångt och mycket reglerar privilegierna för bergen mer urbana än agrara förhållanden och re-lationer.
Järnbergen som ett korporativ med egen administration och jurisdiktion uttrycks också genom att där skulle finnas en fogde och tolv rådgivare. Detta föreskrevs i privi-legierna för Västra Berget 1340. De skall döma enligt de ting som ska hållas på berget.
38 Granlund, J., art. ’Asyl (Sverige)’, i: Kulturhistoriskt lexikon för nordisk medeltid. 21. Malmö 1977, sp. 95.
39 SDHK nr. 6705. Stahre, N.-G., ’Magnus Erikssons privilegiebrev för Norberg den 24 februari 1354’, i:
Kumlien, K., (utg.). Norberg genom 600 år. Studier i en gruvbygds historia. Uppsala 1958, s. 136–151.
40 Liedgren, J., ’Nyfunna handskrifter om gamla svenska järnberg’, i: Med hammare och fackla. 24. 1965, s. 16.
41 Lindberg, F., Hantverk och skråväsen under medeltid och äldre Vasatid. Stockholm 1964, s. 31, 82–86.
Generellt rörande skråväsendet, se framför allt Lindström, D., Skrå, stad och stat. Stockholm, Malmö och Bergen cirka 1350–1622. Uppsala 1991. Hantverk omtalas endast indirekt i de svenska landskapslagarna.
De tolv männen motsvaras av de rådmän som skulle ingå i rådet i en stad, till exempel i de för Jönköping 1288.42 Jurisdiktionellt likställdes bergen med häraderna. Ett berg hade samma funktioner som häraderna hade enligt landskaps- och landslagarna. Böter skulle således fördelas mellan kungen, berget och målsägande. Detta var en konsekvens av att bergen genom privilegierna låg utanför den rättsskipning som förekom vid de
”ordinarie” tingen. De enskilda bergsbruken utgjorde därför en ”legal community”.
Privilegier och stadgor innehåller relativt litet om själva arbetsprocessen. Privilegier förnyades, som brukligt, vid regentskiften. Det finns en tendens till förenhetligande av privilegier för alla berg. Någon bergsrätt för hela riket, som beträffande städerna, ut-vecklades dock aldrig. Detta har likheter med utvecklingen på kontinenten. Bergsrät-ter tillkom för olika berg; ibland överfördes de från en plats till en annan, men utform-ningarna innehåller alltid specifika lokala drag. Olika typer av sedvänjor fanns etable-rade hur andelar i berget och driften skulle fördelas.
Bergsrätten i Europa anses ha utvecklats ur sedvanerätt. Lokala praktiker och bruk har etablerats och accepterats. Denna rätt spreds genom tidiga arbetsvandringar. Olika muntligt traderade regler existerade. Behov av skriftliga uppteckningar uppkom och genom skriftfästningen skapades en kodifiering och norm. Som den äldsta bevarade bergsrätten i Europa räknas den från Trento (tyska: Trient) i Sydtyrolen från 1185 och som utfärdades av den lokale biskopen.43
De mer omfattande bergsrätterna var de som tillkom under 1200-talet och början av 1300-talet för silverbrytningen i Centraleuropa. Jihlava (tyska: Iglau) i Böhmen fick en nedskriven bergsrätt 1249 och Freiberg i Sachsen i början av 1300-talet. Bergsrätten från Jihlava kom att tjäna som matris för en senare lagstiftning, inte minst för de stora silverfyndigheterna vid Kutná Hora (tyska: Kuttenberg) i Böhmen.44 På ett liknande sätt har privilegierna som utfärdades för Norberg och Kopparberget av Magnus Eriks-son 1354 och 1347 använts som modell för järnberg mer generellt och överförts till an-dra platser.
I de centraleuropeiska bergsrätterna reglerades framför allt förhållandet mellan bergsmännen och landsherren, fursten. Bergsrätten från exempelvis Jihlava (Iglau) innehåller dessutom utförliga bestämmelser om hur olika andelar på berget skulle av-gränsas, liksom om det gemensamma arbetet. Under den tidigaste medeltiden var
42 Lindberg, F., Fogde, råd och menighet. Stockholm 1941, s. 7, Schück, A., Studier rörande det svenska stadsväsendets uppkomst och äldsta utveckling. Stockholm 1926, s. 297f.
43 Nef, J.U., ’Mining and metallurgy in medieval civilization’, in: Miller, E., Postan, C. & Postan, M.M., (utg.).
The Cambridge economic history of Europe from the decline of the Roman empire. 2. Trade and industry in the middle ages. Cambridge 1987, s. 716.
44 Urkundenbuch der Stadt Freiberg in Sachsen. 2. Bergbau, Bergrecht, Münze, (ed.). H. Ermisch. Leipzig 1886, s. 267–285, 299–302, Zycha, A., Das Recht des ältesten deutsches Bergbau bis ins 13. Jahrhunderts. Berlin 1899, Zycha, A., Das böhmische Bergrecht des Mittelalters auf Grundlage des Bergrechts von Iglau. Berlin 1900, Unger, M., Stadtgemeinde und Bergwesen Freibergs im Mittelalter. Weimar 1963, Piirainen, I.T., Das Iglauer Bergrecht nach einer Handschrift aus Schemnitz. Untersuchungen zum Frühneuhochdeutschen in der Slowakei. Heidelberg 1980, Pounds, N.J.G., An economic history of medieval Europe. London 1974, s. 327f.
bergsbruken agrara och bergsbruket bedrevs som en del av jordbruket. Bergsbruket var en del av den agrara feodala ekonomin. Under andra hälften av 1100-talet uppstod sär-skilda bergsstäder i Centraleuropa. Detta skall tidigast ha skett i Sachsen. År 1168 upp-täcktes stora silverfyndigheter i Altzella och detta drog till sig bergsfolk och även andra grupper från Rammelsberg vid Goslar. År 1218 fördes bosättningen samman till en stad, omgärdad av en mur. Det var detta som kom att kallas för Freiberg. Här upprätta-des en helt ny bergfrihet. På detta fria berg skulle var och en som var villig att bryta och leta malm ha rätt till det. Borgare och bergsmän var närmast identiska och en parallell jurisdiktion uppstod. Freiberg hade en betydande självständighet i förhållande till an-dra städer. Stadens råd tilldelades befogenheter som i anan-dra städer tillkom landsherrens fogde.
Denna typ av bergsstäder uppkom framför allt i Sachsen (Goldberg, Löwenberg, Reichsenstein), Mähren (Jihlava/Iglau) och Böhmen (Kutná Hora/Kuttenberg). Med dessa som modell grundades senare under 1200- och 1300-talen bergsstäder i Serbien och Bosnien, dit rättigheter och organisationsformer från det centraleuropeiska området överfördes. Här rörde det sig i betydande utsträckning om utvandring och det var fram-för allt guld och bly som bröts. Invånarna kallades på serbiska fram-för sassi, alltså sachsare.
Ytterligare några bergsstäder uppstod under senmedeltiden i Erzgebirge och i Harz.
De nordiska kopparstäderna Røros och Falun brukar framhållas som tidigmoderna av-läggare.45 Bergsstäder var en annorlunda struktur för att organisera bergsbruk än vad som förekom i det medeltida Sverige, även om privilegier och deras förnyande i fram-för allt Kopparberg och Norberg kan ses som tendenser i en sådan utveckling. De ut-gjorde specialiserade produktionsmiljöer med starkt stadsliknande drag och skilde sig klart från den agrara omgivningen.
I Sverige var det utvinnandet av järn samt koppar som reglerades genom furstemak-tens försorg; i Centraleuropa främst silver. De svenska privilegierna och regleringarna av bergsbruk skall förstås utifrån sitt svenska sammanhang; de var inte direkt importe-rade rättsliga förhållanden. De följer ett mönster av dåtida svensk politik och ingick i den omvandling som Sverige genomgick med en omfattande lagstiftning och annat skriftfästade av normer. De visar på behov att reglera delar av den verksamhet som bergsbruken utgjorde. Påfallande är att de enbart eller huvudsakligen gäller bergsbru-ket i områdena i Mälardalen och norr därom. Motsvarande regleringar rörande järn-hanteringen i exempelvis Småland saknas alltså. Produktionsförhållandena hade möjli-gen i Bergslamöjli-gen med dess masugnsbruk förändrats i större utsträckning och skapat högre grad av specialisering än i exempelvis Småland. Privilegierna och dess regleringar är uttryck för en ekonomisk och produktionsmässig modernisering, men också, och kanske främst, på en administrativ och juridisk sådan.
45 Se till exempel Blaschke, K., ’Bergstadt’, in: Lexikon des Mittelalters. 1. München 1977, sp. 1 960.
Regalrätt
Framväxten av regalrätt var ett viktigt element i kontrollen över järnproduktionen, låt sedan vara att detta är en process som endast fragmentariskt kan rekonstrueras i Sverige.
Regalrätten utvecklades gradvis på kontinenten under medeltiden. I den romerska rätten fanns doktrinen att det var jordägaren som ägde även det som fanns under jorden.
Emellertid utvecklades ur detta under medeltiden också föreställningarna att de två rät-tigheterna kunde separeras. Mineraler skulle kunna utnyttjas av andra än jordägaren och av dem som hade de teknologiska och ekonomiska förutsättningarna att kunna exploa-tera mineralförekomsterna. En utveckling av detta var uppkomsten av regalrätt.
Kungen eller fursten kunde vara ägare till det som fanns under jorden. Detta fast-slogs av den tysk-romerske kejsaren Fredrik I Barbarossa år 1158 vid riksdagen i Ron-caglia. Denna föreställning anammades därefter av furstar i stora delar av Europa. Där-emot engagerade sig kejsarna och kungarna aldrig i den egentliga gruvdriften. Ett un-dantag var silverfyndigheterna i Rammelsberg vid Goslar vilka dock låg vid ett betydelsefullt kejserligt gods (pfalz). Även om kungliga höghetsanspråk på mineraler hävdades så var gruvdriften nästan alltid utlejd. Kungar och andra furstar stod inte för direkta investeringar.
Det finns ingen tidpunkt från vilken det kan fastslås att det existerat en otvetydig regalrätt i Sverige. Privilegiebreven visar dock en form av kunglig överhöghet. Kungen tillsatte fogde och hade kontroll över allmänningsskogar i bergsprivilegierna. Det så kallade Helgeandsholmsbeslutet 1282 enligt vilket kronan skulle ha haft överhöghet över alla bergverk i riket är en felaktig konstruktion, ”förfalskning”, gjord i slutet av 1500-talet och hörde hemma i den tidens privilegiestrider mellan krona och adel.46
I slutet av 1200-talet förvärvade kungamakten de ideologiska och administrativa redskap som var nödvändiga för att hävda en generell rätt till de naturresurser vilka ti-digare var allmänna, det vill säga utan enskild ägare. Vad som sedvanerättsligt tillhörde kollektiv som byar, häraden och ibland hela landet (landskapet) underkastades kunglig rätt. Under Magnus Ladulås flyttade kungamakten på många sätt fram sina positioner.
Från det sena 1200-talet uppkom kungliga andelar av allmänningar i Västergötland och Östergötland.47
Ett explicit bergsregale kan dock beläggas först från senmedeltiden. Enligt ett till-lägg i en handskrift, KB B 40, av den yngre versionen av landslagen, Kristoffers lands-lag, skulle malmförekomster som upptäcktes på allmänningar och på Uppsala öd till-falla kungen. Detta finns i Byggningabalken 29 i ett avsnitt som reglerar allmänningar-na. Frälsejord innebar att ägaren hade rätt att bruka detta och fullfölja rusttjänst för den. Fanns malmförekomsterna på skattejord skulle ägaren ha rätt till dessa. Kunde
46 Kumlien, K., ’Bergsregale’, i: Kulturhistoriskt lexikon för nordisk medeltid. 1. Malmö 1956, sp. 494–497.
47 Rosén, J., Kronoavsöndringar under äldre medeltid. Lund 1949, s. 37–41.
han inte utnyttja dem skulle kungen lösa in det med gods som tillhörde det så kallade Uppsala öd, vilket var beteckningen på de egendomar som följde med kungaämbetet.
Detta fastslogs av det svenska riksrådet 1485.48 Regalrättsliga principer formulerades tydligt då. Men är detta fixering av en existerande rättslig ordning? Eller var det en sen-medeltida innovation? Förmodligen det förstnämnda, eventuellt att bestämmelsen i landslagen skall förstås som uppsättande av en gräns för kungens rättigheter. Kristoffers landslag har i förhållande till den äldre versionen, Magnus Erikssons landslag, den på-tagliga tendensen att tillgodose frälsets intressen på bekostnad av kungamakten. Regal-rätten kunde dock inte hävdas på samma explicita och effektiva sätt som i Central- och Västeuropa. Regalrätten hade stor betydelse för kungamakten (eller företrädare för en statsmakt) att uppbära avgifter och skatter, liksom för att reglera sociala relationer vid bergsbruken. Den etablerades gradvis genom förhandlingar med olika gemenskaper.