Figur 1. ”Om den ryktbara götiska ön, som kallas Gotland”. Källa: Olaus Magnus., Historia om de nordiska folken. Gidlunds förlag 1982.
Strax före digerdöden i mitten av 1300-talet uppskattas Europas befolkning till närma-re 75 miljoner. Särskilt stor var folkökningen i Europas västra delar med Frankrike, Ne-derländerna, Tyskland och de Brittiska öarna. Frankrike var då det folkrikaste landet i Europa med cirka 20 miljoner, Tyskland 14 miljoner och England omkring 5 miljoner invånare. Även Norden torde ha haft en betydande befolkningstillväxt under högme-deltiden, även om folkmängden under vikingatiden är mycket omdiskuterad och där-med också folkökningstakten fram till digerdöden. Sveriges befolkning inom nuvaran-de gränser antas ha ökat från cirka en halv miljon människor år 1000 till nuvaran-det dubbla strax före digerdöden, för att därefter nästan åter halveras.
Johan Söderberg talar om tre epoker eller faser i den europeiska utvecklingen under perioden 500–1500.1 Den första sträckte sig från pesten på 540-talet fram till omkring 1200 och kännetecknades av nedgång och återhämtning, men med viss folkökning och nyodling mot slutet. Den andra fasen, högmedeltiden, kännetecknades av stadstillväxt och antyder vilken del av ekonomin som då utgjorde en viktig motor i utvecklingen.
Även på landsbygden fortsatte utvecklingen i form av befolkningstillväxt och nyod-ling. Den tredje fasen inleddes med digerdöden omkring 1350 och kom att benämnas den senmedeltida agrar- eller omvandlingskrisen. Det här var dock inte bara en period av misär, utan tillgången på jord per capita ökade och levnadsnivån steg till följd av höj-da löner och fallande jordpriser.2
Återhämtningen under den första fasen fram till 1200 tog lång tid, men successivt ökade spannmålsproduk tionen, främst genom en klimatförbättring och nyodlingar
1 Söderberg, J., 2007, s. 247ff.
2 Myrdal, J., Digerdöden, pestvågor och ödeläggelse. Ett perspektiv på senmedeltidens Sverige. Uppsala 2004.
med en gradvis övergång till två- och tresädessystem. Förändring ar na var på sikt avgö-rande genom att två tredjedelar av den totala åkermarken gav skörd varje år, vete och råg för människorna och havre eller korn till djuren. Den ändrade jordbrukstekniken krävde också bättre redskap, samtidigt som arbetet kunde fördelas jämnare över året.
Då befolkningen i Europa omkring år 1000 uppskattats till knappt 40 miljoner fanns gott om mark för nyodling, vilket stärkte bondeklassens ställning. På sikt ökade dock adeln och kyrkans makt ute i Europa, inte minst till följd av det feodala godssystemets successiva fram växt.
I norra Europa från Island och de brittiska öarna i väster till Ryssland i öster utveck-lades en annan typ av jordbruk, där kombinationen av åkerbruk och boskapsskötsel ut-gjorde viktiga kännetecken. Bland annat förutsatte klimatet i denna del av Europa att djuren stallades under vinterhalvåret, vilket i sin tur krävde omfattande arbete med in-samling av foder. Härtill krävdes också mer avancerade redskap och systemet var rela-tivt kapitalkrävande och fordrade betydande investeringar i mark och byggnader. Den välståndsökning som kännetecknade högmedeltiden tog sig bland annat uttryck i att prissvängningarna på spannmål dämpades och en viktig bidragande orsak härtill var, förutom en allmän välstånds ökning, den alltmer livliga handeln mellan olika regioner i Europa. På sikt handlade det därför om att bryta det tidigare omnämnda malthusi-anska produktionsmönstret för att kunna försörja en växande befolkning.
Diagram 1. Folkmängd i Europa 200 f.Kr.–1800 e.Kr. i miljoner (vänster y-axel) och Europas procentu-ella andel av världens befolkning (höger y-axel). Källa: Söderberg, J., Vår världs ekonomiska historia.
Den förindustriella tiden. I. Stockholm 2007, s. 249.
Samtidigt som kristendomen med sina församlingsorganisationer spreds i Europa, in-leddes även en omfattande kolonisationsvåg österut in i nuvarande Polen och andra de-lar av mellersta och östra Europa. Godsägarna erbjöd nybyggarna förmånliga villkor och inslaget av fria bönder i ekonomin kunde öka. Kyrkan blev nu också en viktig jord-ägare och kom därför att engagera sig i såväl den lokala som mer långväga handeln för att få avsättning för sina varor. Kyrko- och katedralbyggnationen krävde betydande in-satser av såväl arbetskraft som kapital och material. Det kristna Europa, som under 800- och 900-talen utsattes för angrepp från muslimer i söder, vikingar från norr och magyarer från öster inledde på 1000-talet en motoffensiv och pressade tillbaka dessa folkgrupper. Även Norden kom att få sina nationella kyrkoorganisationer.
Den expansion av fjärrhandeln som nordmännen inlett accelererade efter år 1000.
Norra Europas handel var emellertid av helt annan karaktär än de mer exotiska varor som kännetecknade handeln runt Medelhavet eller infördes via Konstantinopel. De olika va-ruslagen kom att utbytas på de framväxande mässorna i Champagne och Brügge. Varor-na norrifrån var ofta skrymmande och mer oumbärliga än lyxvarorVaror-na från orienten.
Vanligast var spannmål, fisk, timmer, ull, kläde, salt, beck, tjära samt inte minst oli-ka metaller såsom silver, koppar och järn. Den ekonomisoli-ka tillväxten inom Europas gränser betydde också allt mer för utvecklingen och från 1000-talet och framåt forma-des Europas ekonomi allt tydligare, då olika regioner, handelsrutter och kommersiella kontakter sammanfogades till ett enda stort handelsområde.
Diagram 2. Silverpriser på järn och koppar (per ton), och spannmål (per hl) i Sverige 1291–1530. Källa:
Söderberg, J., ’Prices and Economic Change in Medieval Sweden’, i: SEHR. 55:2. 2007, s.133.
En rad nya handelsstäder etablerades i Europa under högmedeltiden som centra i detta nätverk. Flandern och senare England liksom norra Italien kom att specialisera sig på vävda tyger för export. England och i viss mån Spanien exporterade ull, Rhenlan-det och södra Frankrike vin, Norge fisk. Länderna runt Östersjön utvecklades till Euro-pas spannmålsbod genom den gradvisa tyska expansionen österut, medan Svartahavs-området och södra Italien intog en liknande roll för det urbana norra Italien. Den sam-verkan som inleddes under 1100-talet mellan de tyska städerna och sedan utvecklades till Hansan kom att få avgörande betydelse för handelns utveckling i norra Europa. År 1159 nygrundades Lübeck och flera andra utposter etablerades för handeln mellan öst och väst bland annat London, Brügge, Bergen och Novgorod.
En växande del av handeln under medeltiden utgjordes av järn. Lübeck blev tidigt den viktigaste importhamnen för svenska metaller och såväl järn som koppar blev mot slutet av perioden betydande handelsvaror.3
Iron and copper production was, technologically, the most dynamic part of the Swedish econo my during the Middle Ages. A new type of ironmaking developed that made use of the most advanced methods of the time. Mining expanded strongly, in contrast to primitive ironmaking that was limited to the use of surface layers of minerals.
Som framgår av diagram 2 förekom ett successivt trendmässigt prisfall på såväl järn som koppar i Sverige under slutet av undersökningsperioden. Detta är anmärknings-värt, då handeln med dessa metaller visade tydliga tecken på en stark ökning fram till mitten av 1300-talet. De stigande kvantiteterna i kombination med fallande priser an-tyder att ett teknikskifte måste ha ägt rum och att blästbruket successivt ersattes av hyt-tor och masugnar. Under motsvarande tid fortsatte emellertid priserna på spannmål och även andra nödvändighetsvaror att stiga. När prisstegringarna inleddes är oklart, men från mitten av 1100-talet, då det skriftliga källmaterialet blir bättre, och fram till första halvan av 1300-talet trefaldigades livsmedelspriserna i England och det går att tala om en prisrevolution.
Med digerdöden kom agrarkrisen och prisuppgången på spannmål bröts tillfälligt-vis. Priset på järn tycks inte omedelbart ha påverkats i samma utsträckning som andra va ruslag, men däremot steg löner och träkolskostnader, som indirekt kom att påverka järnhanteringen och påskynda teknikomvandlingen. Från åtminstone fyra regioner i Europa producerades järn av hög kvalitet vid denna tid, nämligen Baskien, Fricktal i Schweiz, Erzberg och Hüttenberg i Österrike samt Bergslagen. Från dessa områden fortsatte utförseln i oförminskad omfattning och krigen på kontinenten skapade en
”krigsboom” för regioner med utvecklad järnhantering.
3 Söderberg, J., ’Prices and Economic Change in Medieval Sweden’, in: Scandinavian Economic History Review 55:2, s. 131.