För att kunna göra beräkningar av produktion och konsumtion av järn under medelti-den behöver vi bilda oss en uppfattning om prisutvecklingen för olika insatsvaror mer i detalj. Här finns bland annat undersökningar från England som kan kasta ljus över för-hållandena. Från förhistorisk och tidig romersk tid finns det i England anmärkningsvärt många bevarade lämningar av järn i form av bland annat 1 500 så kallade currency bars samt ett tjugotal luppar och ämnesjärn av olika slag. Det ursprungliga begreppet
16 Bearbetade uppgifter från Childs, W.R., 1981. Se även P. Crew i denna volym s. 151–189.
17 Heckscher, E., Svenskt arbete och liv från medeltiden till nutiden. Stockholm 1941, s. 57.
currency bars, vilket antyder en relation till gällande mynt, är idag starkt ifrågasatt, inte minst i England. Dessa järn antas ha representerat en form av ämnesjärn, där kvaliteten bestämdes av storlek och form och visade en tidig regional specialisering eller kan till och med kopplas till enskilda producenter. Currency bars vägde mellan 250 och 900 gram och förekom således under en starkt avgränsad tidsperiod.
Under romartiden skedde i sydöstra England en markant ökning såväl i storleken på slagghögarna som på produkterna, vilket återspeglar den växande efterfrågan på järn, driven åtminstone till en början av ökade militära- och befästningskrav. Det finns flera brittiska exempel på väl smidda rektangulära stänger upp till 6 eller 8 kg, i synner-het från de romerska forten i Strageath och Newstead. Dessa ämnesjärn återspeglar så-väl en ökad produktion som en tilltagande standardisering inom järnhanteringen.
För medeltiden finns få bevarade järnluppar eller tackor i England, men istället fö-rekommer en rad skriftliga källor. Även om de är ganska utspridda över tid, ger de en bra bild av den viktigaste utvecklingen, särskilt efter införandet av vattenbläster i bör-jan av 1400-talet. För manuellt drivna blästerugnar är huvudkällan från Tudeley i Kent från 1350-talet. Med en teoretisk luppstorlek på cirka 30 pound – ett pound är 0,454 kg – var förhållandena lite annorlunda jämfört med den romerska perioden. Lupparna kompakterades till block innan uträckningen påbörjades och omformningen till tenar och ämnesjärn vidtog.
Med införandet av vattendriven bläster i början av 1400-talet skedde en dramatisk ökning av produk tionen, men i grunden användes samma blästbruksteknik oförändrad under de följande 300 åren. Luppar framställdes i blästan, kompakterades och höggs sedan i bitar. Storleken på lupparna var imponerande, där inte minst introduktionen av vattendrivna hammare utgjorde ytterligare ett viktigt steg (diagram 3). ”Ämnena” kun-de ökas i storlek till uppemot 8–12 kg.
C. Phillips har utifrån bevarade räkenskaper från Milnthorpe uppskattat produktio-nen i ugnarna till ett medelvärde på 200 kg av smidbara ämnesjärn varje dag. För att sät-ta in blästbruket i sitt sammanhang, kan man kortfatsät-tat jämföra det med den dagliga produktionen från träkolsmasugnar. De tidigaste masugnarna i Weald under 1500-talet producerade något mindre än ett ton tackjärn per dag. När tekniken därefter spred sig till södra Wales och Midlands, skedde en snabb ökning av storleken på ugnarna och den dagliga produktionen. En drivkraft bakom förändringarna var de stigande träkolspriser-na på 1500-talet under prisrevolutionen, som påskyndade övergången till ny teknik och resulterade i en fallande träkol/järn-kvot (diagram 6). Den sista träkolsmasugnen i Eng-land drevs fram till 1926, då produktionen stigit till imponerande 30 ton per dag.
Träkolskostnaden utgjorde den mest betydande delen av produktionskostnaderna (diagram 4). Det övergripande mönstret är helt klart; stigande priser fram till 1400 och därefter ett prisfall, varefter följde relativt stabila priser fram till 1540-talet, då en snabb och kontinuerlig ökning inleddes förorsakad av Tudor-inflationen. Kostnadsökningar-na för kol avspeglades även i höjningar av lönerKostnadsökningar-na, vilket Kostnadsökningar-naturligtvis var en bidragande orsak till de ökade träkolspriserna (diagram 5).
Införandet av vattendriven bläster i England i början av 1400-talet innebar också en ökad efterfrågan på träkol.18 Trots detta sjönk kolkostnadernas andel av de totala kost-naderna, vilket torde förklaras med en förändring i tekniken för framställning av trä-kol, från småskalig tillverkning i gropar till kolmilor. I Sverige förekom liggmilor redan under yngre järnålder, medan resmilor introducerades under högmedeltiden 1220–
1350, det vill säga i nära anslutning till vattenhjulets införande. Såväl vattenhjulet som resmilorna torde således ha etablerats betydligt tidigare i Sverige än i England.
Träkolspriserna har därför helt klart haft stor inverkan på kostnaden för att fram-ställa järn och relationerna torde även kunna överföras på svenska förhållanden (tabell 1). Att det skulle ha förekommit en energikris och därmed brist på träkol i England under medeltiden som förklaring till de höga träkolspriserna förnekas bestämt av flera
18 I Sverige finns belägg för vattenhjul i Tvååker 1197, det vill säga 200 år tidigare än i England.
Tabell 1. Produktionskostnader i England för framställning av stångjärn 1330–1754.
Källa: Crew, P., 2012, s. 11.
Diagram 3. Dygnsproduktion för blästerugnar och träkolsmasug-nar i England 400 f.Kr.–1700 e.Kr.
Källa: Crew, P., 2012, s. 5.
Diagram 4 och 5. Träkolskostnader och löner i England 1250–1800 (pence/kvart = 50 kilogram). Källa:
Crew, P., 2012, s. 9. Det finns två uppsättningar av data i diagrammet – de svarta punkterna är från Thorold Rogers och utgör i huvudsak detaljhandelspriser för kol inhandlade hos kollegor i Oxbridge – de färgade prickarna är från ett brett spektrum av järnproducenter och representerar självkostnadspriset på kol, och är därför i allmänhet lägre.
forskare.19 Trots den dramatiska ökningen av priset på kol, i synnerhet från 1520 och framåt, förblev dess andel av produktionskostnaderna påfallande samstämmig över tid.
Träkol utgjorde i allmänhet 50 till 60 % av den totala kostnaden, men med något lägre procentandelar när råmaterialet inte behövde upphandlas. Arbetskraftskostnaderna utgjorde till en början cirka en tredjedel, men med en gradvis reducerad andel som blev särskilt tydlig i samband med masugnens införande. Detta berodde på ett samspel av flera faktorer:
– den ökade omfattningen av produktionen (skalfördelar)
– en systematisk minskning av träkol/järnförhållandet (diagram 6), beroende initialt på införandet av vattenkraft och sedan förbättrad effektivitet vid så-väl blästbruk som masugn
– reducering av de mandagar som krävdes för att producera en enhet järn.
19 Se bland annat Schubert, H.R., History of the British Iron and Steel Industry from 450 B.C. to A.D. 1775.
London 1957, Hammersley, G.F., ’The Charcoal Iron Industry and the Fuel 1540–1750’, in: The Economic History Review 26. 1973, s. 593–613.
Uppgifterna, som bygger på P. Kings och W.R. Childs arbeten, visar fortsättningsvis på den snabba produktionsökningen under 1700-talet, främst i samband med koksens in-förande, utvecklingen av ångkraften, Corts puddelprocess samt introduktionen av de så kallade reverber- eller flamugnarna.