Det mest avgörande för riksbildningen och dess verkliga konsolideringsfas mot en ”stat” på 1200-talet var … kombinationen av jordbruksekonomi i Götalandskapen och bergsbruk i Mälarregionens randbygder.42
Med projektets framtagna databas som grund, har nya möjligheter skapats för att ana-lysera regionala skillnader samt identifiera områden med en betydande överskottspro-duktion av järn. Det är också möjligt att testa påståendet om att Sverige inte torde ha exporterat järn före medeltiden. Om man utgår från de inventerade slaggmängderna i
41 Heckscher, E., Sveriges ekonomiska historia från Gustav Vasa. Del 1. Stockholm 1935, s. 55, Boëthius, B., Gruvornas, hyttornas och hamrarnas folk. Bergshanteringens arbetare från medeltiden till Gustavianska tiden.
Tidens förlag 1951, s. 108.
42 Hyenstrand, Å., Arns rike – bäst utan Arn. Förställningar och tolkningskritik kring äldsta medeltid i Västergötland. Falköping 2007, s. 27.
FMIS om 70 740 m3 kan vi konstatera att 35 % (24 929 m3) återfinns inom Kalmar län, vilket är en förvånansvärt hög andel. Det här gör att kontakterna österut och till Visby delvis måste om värderas och stärker tesen om det svenska järnets stora betydelse för ut-vecklingen inom Östersjöområdet. Lägger man därtill Halland, Kronobergs och Jön-köpings län samt Skåne (1 854 + 4 454 + 1 383 + 4 543 = 12 234 m3) fångas 53 % av det svenska blästbrukets återfunna slagger in och vittnar om betydelsen av kontakterna med kontinenten och till det danska riket. Här finns inte heller någon möjlighet att detta järn skulle ha använts för enbart en inhemsk konsumtion, utan merparten av det tillverkade järnet har gått på export.
Andra regioner med betydande överskottsproduktion var Gävleborgs län, Dalar na samt Jämt land/Här je dalen (8 490 + 10 243 + 5 808 = 24 541 m3) som inrymmer 35 % av databasens redovisade slagger, eller motsvarande andel som för Kalmar län. Tre län och regioner, som kan antas ha haft en viss produktion utöver de egna behoven var Västmanland, Värmlands län samt Västergötland (2 793 + 1 517 + 1 953 = 6 263 m3) om cirka 2–4 % vardera av de inventerade järnslaggerna. Exporten från området kring Dalarna har gått antingen västerut via Norge eller till Mälarområdet och Stockholm vi-dare ut i Östersjöområdet, liksom naturligtvis även produk tionen i Västmanland. Öv-riga områden har säkerligen funnit avsättning i närbelägna städer, där sekundärsmidet kunnat utvecklas och produkterna sedan såldes vidare på den lokala marknaden eller exporterats.
Dateringarna av samtliga identifierade blästbruksslagger är relativt få. I diagram 7 har emellertid antagits, att inventeringarna utgör ett representativt urval och övriga slagger inom regionen har därefter frekvensfördelats i 25-årsin tervaller. Metoden är na-turligtvis vansklig, men syftet är att peka på trender i utvecklingen och uppgifterna måste tolkas därefter. Av diagrammet framträder dock klart tre tydliga faser eller puck-lar, som alla är kopplade till utvecklingen i olika regioner. Den första perioden sträcker sig från Kr.f. till 500-talet och är starkt kopplad till blästbruket i Dalarna, men date-ringarna härifrån är mycket få, varför det är svårt att dra mer långtgående slutsatser där-av. Däremot är den mellersta fasen från 700-talet fram till vikingatidens slut starkt för-knippad med blästbrukets utveckling i Jämtland, Gästrikland, Västerdalarna, Halland, Västergötland och Kronobergs län.
Under den för projektet aktuella perioden, den tredje fasen i diagram 7, var bläst-bruket inom Kalmar län helt dominerande, men inledningsvis förekom en betydande tillverkning även i Jämtland liksom något senare även i Dalarna men minskade kraftigt under 1300- och 1400-talen. Här framgår således klart, att konkurrensen från de ny-etablerade hyttorna i Bergslagen medförde en betydande omstrukturering av den svenska järnhanteringen och blästbruket mer eller mindre försvann i dessa trakter, men kunde fortleva och faktiskt öka i andra regioner, framför allt i södra Sverige med Skåne och Kalmar län som de främsta tillverkningsområdena.
De större överskottsområdena redovisar också tydliga skillnader beträffande äm-nesjärnen. De spadformiga ämnesjärnen dominerade för Storsjöområdet och östra
delarna av Sverige, men här finns inte samma koppling till ett järn belagt i det skriftliga källmaterialet eller från den tid som ryms inom projektet.43 En del fellujärn eller kluv-na ämnesjärn från sekluv-nare tid förekom dock i dessa områden, men är inte på långt när så frekventa som i de betydande producentområdena i södra Sverige såsom Skåne, Hal-land och Kronobergs län. I Kalmar län, det område som utifrån databasen har haft det mest omfattande blästbruket, förekom inte bara benämningarna Blekingejärn eller Kalmarejärn utan de betydligt mer vanligt omnämnda klimpjärnen, som inte var lika bearbetade som andra namngivna ämnesjärnformer. Det mest slående är ändå att flera områden med en beräknad överskottsproduktion utifrån bevarade slagger inte har läm-nat några som helst spår i form av ämnesjärn efter sig.
Här har vi således att göra med en ny typ av tillverkning, som är mer industriell och med bäring mot såväl fellujärnet och de kluvna klodejärnen som osmunden. Istället be-arbetades äm nes järnet längre fram i värdekedjan, då den expanderande marknaden ställde krav på ökade kvantiteter i kombination med högre och jämnare kvaliteter och möjligheterna att blanda olika ämnesjärn i samband med den slutliga bearbetningen i smedjan. Introduktionen av såväl fellujärnet som klimpjärnet låg också närmare i tiden för utvecklingen av hyttbruket och måste betraktas som ett försök att svara upp till den växande efterfrågan på järn ute i Europa under tidig medeltid och som på sikt tvingade
43 Lindeberg, M., Järn i Jorden. Spadformiga ämnesjärn i Mellannorrland. Stockholm 2009.
Diagram 7. Frekvensfördelning över Sveriges totala blästbruksslagger från Kr.f.–1750 (25-årsintervall).
Källa: Projektets databas. Diagrammet bygger på FMIS och Magnusson, G., 1986, s. 226.
fram en ny teknik för att klara omvandlingstrycket från marknaden. Lösningen låg na-turligtvis på sikt i hyttbruket och den svenska osmunden, men blästbruket kunde un-der några hundra år möta konkurrensen genom närheten till marknaden och sina re-dan väl inarbetade marknadskontakter.
Det är uppenbart, att det svenska järnet i första hand konkurrerade med de mer fos-forfattiga järnmalmerna på kontinenten, främst från fyndigheterna i Erzberg i Steier-mark och Hüttenberg i Kärnten. Även de spanska katalanugnarna gav ett utmärkt stål som prismässigt stod högre i pris än danzigerstål, det vill säga brännstål.44 Det var stål som efterfrågades i allt större kvantiteter och även om det i områdena kring Steiermark utvecklades så kallade styckugnar, så torde det ändå vara i Sverige som hyttväsendet först utvecklades i större skala med början redan under 1100-talet. Kontakterna och vetskapen om de olika tillverkningsteknikerna och järnkvaliteterna upprätthölls och utvecklades via marknaden.
Sammanfattning
Å. Hyenstrand har beskrivit huvuddragen beträffande blästbrukets framväxt i olika de-lar av vårt land. Folkvandringstidens och vendeltidens tydliga arkeologiska manifesta-tioner i Mälarlandskapen sätter han i samband med en starkt ökad järnproduktion, bland annat i Storsjöområdet och i Gästrikland/Dalarna. För andra landskap såsom Småland, Västergötland och Skåne blev mönstret tydligare under sen vikingatid och ti-dig medeltid. Mälarbygden försörjdes med järn från dessa överskottsområden och or-ganisationen hade troligen sina förutsättningar i en framväxande stormannaklass.
En central fråga för Å. Hyenstrand utgjorde också övergången till det tidigmedelti-da bergsbruket med produktion av hyttjärn, som med säkerhet torde ha inletts retidigmedelti-dan under 1100-talet. Dateringarna blir särskilt viktiga, då projektets huvudfrågeställning rör sambanden mellan järnhanteringens utveckling kopplad till den medeltida moder-niseringsprocessen. Inte minst gäller det relationerna till Europa och de framväxande städernas järnbehov samt tidpunkten för masugnsdriftens införande. Hur var relatio-nerna till det tidigare blästbruket och hur omfattande var produktionen? Var blästbru-kets järnproduktion tillräcklig för att täcka behoven i samband med det omfattande ro-manska kyrkobyggandet under 1100-talet? Enbart i Västergötland byggdes omkring 500 kyrkor, på Gotland 100 och i Danmark inklusive Skåne och Halland närmare 2 000 kyrkor. Landskapen ändrade karaktär och nya yrkesgrupper inträdde på scenen i form av sten- och träarbetare, kalkbrännare, murare, smeder, snickare och konstnärer som arbetade tillsammans med ortsbor, drängar och matproducenter. Norden öppna-des vid denna tid för kontinenten och samtidigt inledöppna-des en process som för eliten innebar en ökad kontroll över samhället och över materiella och mänskliga resurser.
44 Björkenstam, N., Västeuropeisk järnframställning under medeltiden. Jernkontorets bergshistoriska skriftserie.
Nr 26. Stockholm 1990, s. 92.
Det tidiga blästbruket producerade järn i form av såväl spad-, lie-, ring- eller tenfor-made ämnen som färdiga redskap, men förmådde på sikt inte att svara upp till den väx-ande efterfrågan under 1100- och 1200-talen. Här krävdes istället en produkt som kun-de masstillverkas och sedan förädlas och omhänkun-dertas av smekun-der längre fram i värkun-de- värde-kedjan. Det är så man måste tolka hyttväsendets framväxt och osmundarnas introduktion, som motiverades med behoven av såväl den växande efterfrågan som ökad standardisering samt kravet på jämnare kvalitet hos det färdiga järnet. Vidden och betydelsen av hyttväsendets introduktion blir än mer framträdande om man be-tänker, att samtidigt pågick ett trendmässigt prisfall på järn och stål under så gott som hela medeltiden.
Samtidigt som den reguljära handeln med järn och de finansiella kontakterna med kontinenten ökade, fortsatte således den regionala specialiseringen inom svensk järn-hantering. I områden utanför Bergslagen, särskilt Småland och Jämtland/Härjedalen men även delar av Dalarna, ökade till och med produktionen från bläst bruket under 1200- och 1300-talen trots den växande konkurrensen från masugnarna och den i sam-band med digerdöden kraftiga befolkningsminskningen. Detta tyder på att blästbru-ket fortfarande hade möjlighet att konkurrera med de mer produktiva hyttorna och rimligen specialiserade sig på vissa typer av ämnesjärn på en redan väl fungerande mark-nad.
Osmundjärnet låg kvalitetsmässigt i framkant på marknaderna i Europa och efter-frågan ökade kontinuerligt. Här förekom dock en del övergångsformer mellan bläst-bruket och hyttväsendet i form av klimpjärn, kloder eller fellujärn, samtidigt som en del specialiserade ämnes järn från blästbruket kunde leva kvar tack vare sina specialsor-timent. Merparten av de traditio nella ämnesjärnen inom blästbruket torde dock ha ändrat karaktär i samband med hyttbrukets införande, där det gällde att framställa större kvantiteter järn i mer standardiserade former. Osmund järnet fick sedan en så stark dominans, att det till och med mot slutet av Gustav Vasas regentperiod alltjämt utgjorde det dominerande inslaget i den svenska järnexporten. Teknikskiftet under medeltiden hade därmed stora likheter med götstålsprocessernas införande på 1800-ta-let och det omvandlingstryck som då tvingades fram till följd av industrialismens öka-de behov av stål.
A n d e r s Wa l l a n d e r