Inledning
Ekonomer använder genomgående modeller i syfte att testas mot empiriska data. Men en modell innebär givetvis också en förenkling, vars avigsida kan medföra att viktiga iakttagelser faller bort. Problemet med normativa kvarlevor, såsom medeltida lagstift-ning, är att de kan innehålla motstridiga element av olika ursprung. De kan med andra ord domineras av från en fjärran civilisation övertaget innehåll, samtidigt som de ock-så bär på inhemska institut av varierande ålder ned till fragment av förkristna tänkesätt.
I Lindkvists efterföljd konstaterar jag att oavsett hur forskare menar att den normativa mixen ser ut, så måste ändå lagarna ha godkänts av kronan. Därmed har de sitt givna in-tresse via den ekonomiska normering de ger uttryck för.
Dessa samtida normer var förstås radikalt olika de som idag anses som självklara och de bar på artikulerat fientliga attityder mot handel och köpmän. Den tidens lärde män i Europa, skolastikerna, hämtade inspiration i sin kamp mot köpenskap och så kallat ocker hos bland annat Aristoteles och i bibeln, tillika lärosystem präglade av så-väl kvinnofientlighet som den fasta tilltron på tvångsinstitut som slaveri. I botten låg en vanföreställning om att världens resurser en gång för alla är givna och att en vinst för en part på marknaden per definition innebär en förlust för en annan. Men europeisk me-deltid var ideologiskt sett inte en stillastående period i historien – tvärtom! Steg för steg luckrades den fromma moralen upp tack vare förstärkta marknadskrafter, en trend som sent omsider nådde ända upp till våra nordliga bredgrader.22
21 För vidare information om de många medeltidsstudier som publicerats de senaste 20 åren vid Ekonomisk-historiska institutionen Stockholms universitet, besök gärna Medeltidsgruppens hemsida: http://www.
ekohist.su.se/forskning/forskningsomr%C3%A5den/medeltidsgruppen.
22 En given referens till det medeltida ekonomiska tänkandets historia utgörs av Wood, D., Medieval Economic Thought. Cambridge 2002, där redan hennes kapitelöversikt i arbetets början s. 14–16 skänker en sammanfattning av grundläggande begrepp och förändrande trender fram emot europeisk renässans och äldremodern tid. Se också Franzén, B., Ekonomisk teori på medeltiden, i: Ekonomisk debatt 7/2005, vilken är en refererande recension av Woods bok i Nationalekonomiska föreningens tidskrift (vilken lätt nås på http://nationalekonomi.se).
Som framgår av Thomas Lindkvists artikel var Sverige år 1200 ett kungarike i Euro-pas periferi som var inne i en moderniseringsprocess med influenser i huvudsak från västra Europa. Jämfört med samtida imperier i Östeuropa, Afrika och Asien synes det politiska systemet i Västeuropa som avvikande på ett iögonenfallande sätt. Detta kan vi idag kalla för feodalism, en term forskare dock nyttjat i varierande betydelser och syf-ten.23 Jag vill dock främst hålla fram frånvaron av den tidigare romerska statsmakten i Västeuropa som det ekonomiskt mest viktiga kännetecknet i feodalismen. Det innebar att det Västfrankiska kejsardömet dog ut kring år tusen och ersattes med en långt mer decentraliserad ordning med, säg, ett tusental politiska enheter. En dylik provinsiell ordning är inte svår att identifiera i Sverige år 1200 med sin svaga resursfattiga kunga-makt och rikets uppdelning i landskap kring så kallade landsting, en lagstiftande insti-tution vars uppbyggnad och befogenheter idag verkar svår att klarlägga mer i detalj.24 Landstingen kan, bör ha, varierat mellan landskapen och behöver inte ha burit på över tid stabila former mer än att de leddes av en så kallad lagman. Av allt att döma föränd-rades medeltida institut kontinuerligt och detsamma kan mycket väl ha gällt de institu-tioner som utfärdade instituten och försökte verkställde dem.
Men den romerska staten hade lämnat efter sig åtskilligt åt eftervärlden, inte minst gäller det den så kallade romerska rätten. Då avser man inte den i det romerska imperiet gällande samlingen av lagar, utan romersk rätt som princip – som institut om man så vill. Länge dominerades svensk forskning om medeltidslagarna av ett paradigm med rötter i nationalism. Där hävdades att det parallellt med den romerska rätten förelåg en oberoende germansk lagstiftning byggd på sedvanerätt med rötter i den hednatid som föregick kristnandet. Ovannämnda lagutgivare Wessén och Holmbäck utgör exempel på det, men även Nevéus arbete präglas av en grundinställning att landskapslagarna är genuina till form och innehåll utan nämnvärda influenser utifrån.
Särskilt Elsa Sjöholm kom att rubba på det germanistiska paradigmet utifrån upp-slaget att landskapslagarna till innehåll bygger på romersk rätt och Mose lag. Hon tar också fasta på att den medeltida domstolen – världslig som kyrklig – var part i de mål man hade att ta ställning till, då delar av utdömda böter tillföll denna. Detta kom att förändras efter reformationen, men under medeltiden hade lagstiftarna påtagliga inci-tament att styra bort från en ordning där svaranden hade bevisbördan till förmån för att underlätta kärandebevisning.25
Uppkomsten av ett bergsbruk av en sådan räckvidd att det finns fog för att tala om en region som en Bergslag antas här på institutionell grund bygga på vissa friheter. Det
23 Ett exempel på varierande uppfattningar om innebörden i begreppet feodalism återfinns i ett av Jarrick, A., redovisat rundabordssamtal i Svensk Historisk Tidskrift. Nr 1. Stockholm 1998.
24 Gabriela Bjarne Larsson formulerar sig så här upplysande om de (åtminstone för oss) amorfa landstingen:
”I Magnus Erikssons landslags rättegångsbalk (MEL RB VIII) föreskrivs visserligen att landsting skall hållas fyra gånger om året i varje lagsaga. Men hur detta ting skulle sammanträda och vilka som skulle företräda kungens domsmakt eller vilka som skulle utgöra nämnden, beskrivs inte i detta kapitel eller någon annanstans i MEL” (Bjarne Larsson, G., 1994, s. 103. Bjarne Larssons fetstil).
25 Sjöholm, E., Sveriges medeltidslagar. Europeisk rättstradition i politisk omvandling. Lund 1988, s. 56.
synsättet ansluter väl till den högmedeltida samtiden på kontinenten och i England, där köpstäder och Bergslag ofta på ett artikulerat sätt kom att associeras med just frihet.
Man kan visserligen i teorin föreställa sig ett icke-marknadiserat system där kronan helt enkelt kommenderade bönderna att tillverka förutbestämda kvantiteter av åtråvärda metaller. Men en sådan ordning skulle aldrig ha kunnat utveckla någon högre grad av effektivitet.26 Att bryta, rosta och boka malm, att kola, att konstruera och underhålla en masugn, att genomföra en blåsning med flera sysslor i hyttan, krävde såväl hårt kroppsarbete som kvalificerade kunskaper, ett faktum som framgår flerstädes i denna volym. Må vara att vissa mindre kvalificerade delar av insatsen vid hyttan – såsom att hugga ved eller laga mat – kan ha fullgjorts av ofri arbetskraft, men knappast sysslor som fordrade avancerad kunskap, uthållighet och ansvarskänsla.27
En emanciperande trend
Medeltidens samhälle var med våra mått mätt ett mycket fattigt samhälle, om än den-na fattigdom varierade över tid. Exempelvis kunde resurserden-na öka efter kraftiga fall i folktalen i samband med krig eller epidemier, vilket då synes förenklat försörjningen av livsmedel för överlevarna. Denna djupa fattigdom innebär inte att det skulle förelegat små skillnader i välfärd. Inte heller innebär det att hierarkier som gjorde skarp åtskill-nad mellan olika individer var särskilt transparanta eller enkelt konstruerade. Tvärtom existerade flera slag av graderingssystem, ofta överlappande, och de baserades på såväl kön, stånd som klass. Svenska medeltida kvinnor levde i princip som omyndiga under en man, samtidigt som de rangordnades in i andra kategorier.28
Vi finner således kvinnor från den absoluta samhällsbottnen, som den år 1272 fri-givna slavinnan Helena, som av ordalydelsen att döma varit fri innan hon tvangs i träl-dom. Denna arma kvinna fick även sina fyra barn – en son och tre döttrar – med sig i friheten, men förunnades i ytterligare kristet nit även den nåden av testatorn att om hon födde fler barn skulle de inte räknas som arvingarnas egendom; detta var tydligen inte självskrivet vid frigivning.29 Ovanför ofria kvinnor hittar vi pigor med rätt att byta arbetsgivare, och ovan dem kvinnliga hantverkare; och över dem besuttna kvinnor i så-väl stad som landsbygd. På samhällspyramidens topp hittar vi frälsekvinnor – ibland ägare till storgods – av vilka en handfull till och med kom att utöva regentskap.
26 Franzén, B., 2010, s. 57.
27 I den östsvenska försvarsorganisationen, ledungen, fick en träl ej delta som krigare. Det förbudet ligger i linje med en närmast universell regel att slavar inte fick beväpnas. Men arbetet som s.k. ”matsven” i ledungen kunde efter godkännande från ledningen fullgöras av ofria (Nevéus, C., Trälarna i landskapslagarnas samhälle. Danmark och Sverige. Uppsala 1974, s. 46), vilket kan anföras som belägg på typiskt slavgöra av mindre kvalificerat slag.
28 Ekholst, C., 2009, s. 69 och 29f.
29 SDHK 919. Brevet finns i sin helhet översatt till svenska av Claes Gejrot och passagen med emancipationen av slavinnan Helena återfinns i Gejrot, C., Diplomata Novevallensia. The Nydala Charters 1172–1280. A Critical Edition with an Introduction, a Commentary and Indices. Stockholm 1994, s. 224.
Hur har då ekonomisk forskning förhållit sig till könsdiskriminering? Den spelade länge inte någon större roll där, utan kvinnlig underordning verkar ha tagits för given av ekonomerna. Ekonom var länge en typisk manssyssla, men på senare år har sexism dock uppmärksammats desto mer via ekonomer som Amartya Sen, som med rätta pe-kat på vilka välfärdsförluster olika slag av diskriminering medför. Den förlusten drab-bar förstås inte drab-bara de diskriminerade, utan även samhället i stort som går miste om värdefull kompetens. Medeltida kvinnors reala roll i ekonomin utgör ett intresseväck-ande fält där avvikelserna mellan teori och praktik ofta är betydintresseväck-ande.
Det är sedan länge välkänt inom forskningen att de patriarkala idealen inte alltid upprätthölls i den medeltida praktiken, utan ibland bröts igenom av driftiga kvinnor.
Man har då pekat på att dessa var änkor, som efter makens frånfälle kunde träda in i dennes ställe vad gäller egendomsförvaltning. Men en noggrann granskning av svenska brev 1356–1360, visar att ofrälse kvinnor agerat som sin egen herre i jordaffärer, utan vare sig hänvisning till något änkestånd eller med tillåtelse från någon överordnad mansperson.30 Denna företeelse från den reala ekonomin med det medeltida samhäl-lets i särklass viktigaste resurs – jord – är viktig att notera. Ty den kan tas till intäkt för större frihet i praktiken, än i legislaturen, att disponera privat egendom. Sådant obero-ende underlättade att göra egendom likvid i bergsbruk, eller för vilka andra produktiva ändamål som helst.
Om vi återvänder till rättsreglernas värld, så är det uppenbart att den som sysslar med medeltida lagar och stadgor snart stöter på motsägelser.31 Det gäller såväl mellan lagar som inom en och samma legislatur. Centrala begrepp definieras sällan, som i mo-dern lagstiftning, och utöver legislaturens egna motsägelser kommer belägg på att man i den juridiska praktiken minst av allt var fångad av någon formalism.32 När det gäller kvinnan konstaterar Ekholst att hon sällan omnämns explicit i den Äldre Västgötala-gen (1220-tal) eller UpplandslaVästgötala-gen (1296) – mannen synes i dessa arkaiska kvarlevor utgöra den självklara normen.33 Helt invändningsfri är inte denna tolkning på grund av språkproblem. Till exempel är den Äldre Västgötalagen formulerad på ålderdomlig svårtolkad svenska (som för tanken till runstenarnas språk). Den är med andra ord ex-tra svår att översätta och den så ofta nedpräntade äldre fornsvenska nominativformen
”MaÞer” är inte med självklarhet alltid = en man,34 utan kan också användas i betydel-sen människa.
Senare landskapslagar och Magnus Erikssons Landslag nämner kvinnor mer frek-vent och Ekholst fullgör en gedigen genomgång av varierande situationer som kvinnor
30 Franzén, B., 2006, s. 123f. Att just 1356–1360 är lämpligt för en dylik kvinnostudie beror på det föredömligt detaljerade personregister som Per-Axel Wiktorsson upprättat till denna brevföljd (se vidare Franzén, B., 2006, s. 119ff ).
31 Ekholst, C., 2009, s. 28.
32 Ibid., s. 66.
33 Ibid., s. 58.
34 Ibid., s. 56–58.
förväntas uppträda i, mest brott och straff. Trenden kan sammanfattas så att lagarna blir alltmer könsneutrala och med tiden kom de att förstärka ’individens äganderätt’
samt allt mer ge uttryck för ”en mer abstrakt och generell syn på ägande”.35 Med andra ord tydliga belägg på en åtminstone i teorin emanciperande tendens ju närmare senme-deltiden vi kommer. Det ligger i linje med en allmän trend i breven 1200–1527 att en ökande andel kvinnor upprättar dylika ju närmare reformationen vi kommer. Det bör dock strykas under att breven till övervägande del härrör från frälset.36
Detta frälse, påpekar Ekholst med rätta, är påtagligt frånvarande i lagarna, som istället tycks vara befolkat av bönder i form av fria män och deras kvinnor. Detta har av historiker genomgående betraktats som en anomali vad gäller den samtida utveckling-en ”då starka sociala skiktningar ägde rum och aristokratin formerades”.37 Jag vill dock hävda att man lätt hamnar fel om man, som så ofta i svensk historieforskning, lägger fokus på kungamakt samt världslig och kyrklig aristokrati, medan de ofrälses roll i sam-hällsförändringen tonas ned. De 140 år som står i centrum här innebar förvisso stora politiska och ekonomiska förändringar, men det gjorde omkringliggande perioder också. Och alla trender 1220–1360 gick inte i riktning mot ett mer diversifierat sam-hälle. Perioden inkluderar en omdaning där slaveri och livegenskap avvecklades och er-sattes med mer omfattande marknader på jord och dess arbetskraft.38 Den äldre ord-ningen byggde uppenbarligen på tvång i stor omfattning. Som vi ska se innebär ett samhälle mer byggt på opersonliga band, mer på fria byten (marknad), faktiskt ett min-dre hierarkiserat samhälle. Den moderniseringen av samfundet förtjänar att granskas närmare.
Slaveri kontra marknad på arbete
De ofria visar sig i landskapslagarna inte bara befinna sig längst ned i samhällshierarkin utan även själva vara indelade i ett detaljerat rangordningssystem. Det förvånar inte med tanke på ovannämnda uppslag att övergång från personliga tvångsbaserade rela-tioner till mer kommersialiserade dito leder till mindre hierarkiserade relarela-tioner.
Längst ned hittar vi totalt rättslösa slavar, trälar och trälkonor benämnda på fornsven-ska. Ovanför dessa kommer de livegna, fostre och fostra på fornsvenska som var bund-na till viss jord, ofta vid ett torp i samband med nyodling, men vilka följde med jorden om denna bytte ägare.39 Och högre upp så kallade brytar och dejor vilka ledde andra slavar. Till detta följer några specialfall som gävträl (frivillig slav) och gäldträl (slaveri
35 Ibid., Abstract (om ökad könsneutralitet) och s. 91f. (om stärkt individuell äganderätt).
36 Franzén, B., Emancipation och urbanisering i medeltidens Sverige. Trender mot ett mer fritt och rörligt feodalt samhälle cirka 1200-1527. Stockholm 2009, s. 54f.
37 Ekholst, C., 2009, s. 59.
38 Redan Folke Dovring noterade denna övergång från tvång till arrende ”i samband med träldomens upphörande” och såg i den en parallell till utvecklingen på kontinenten. Dovring, F., ’Agrarhistorisk forskning och svensk medeltidshistoria’, i: Svensk Historisk Tidskrift. 1953, s. 389.
39 Ekholst, C., 2009, s. 76–78.
som amortering av skuld). Den som letar vidare efter fler kategorier av ofria, eller i var-je fall efter fler beteckningar på dem, finner dylika. Strax ovanför de ofria – åtminstone i princip – finner vi kategorin frigivna, varav de som inte togs upp i en ätt vid frigiv-ningen tillskrevs lägre status än så kallade ’ätteledda frigivna’.40
En träl jämställs med lösöre i lagarna och de beskriver ibland detaljerat de fruktans-värda kroppsstraff som väntade den som rymde eller begick brott. Eller med Janken Myrdals ord: ”Trälen var ett ting över vilket ägaren kunde förfoga. De tidiga lagarnas bestämmelser är ibland extremt brutala.”41 Stefan Brink har visat på de frias förakt för de ofria – attityder som idémässigt ter sig som hörandes till den moderna rasismens förhistoria. I islänningasagorna skildras trälar ”som svarta, smutsiga, undersätsiga, kor-ta, fula och så vidare”, och Brinks analyser av svenska ortnamn med sannolikt ofrias namn som förleder pekar på attityder av samma slag här.42 Det är därför lätt att instäm-ma med Brinks formulering ’att detta är ett svart kapitel i vår historia.’43
Dock, den svenska nationalistiskt inriktade traditionen tenderar ibland att se träl-domen som något specifikt och i grunden bättre än omvärldens slaveri, såsom att allena slavinnorna kunde utnyttjas sexuellt, eller till och med att lagarna skulle sakna belägg för
”att trälkvinnorna antagligen var sexuellt tillgängliga för hushållsföreståndaren”.44 Det är tyvärr mer en from förhoppning än i samklang med historiska erfarenheter om hur deklarerat rättslösa människor de facto behandlas. Med tiden kom dock klassen av ofria i Sverige att avvecklas i enlighet med en trend i det övriga feodala Europa, om än vid en iögonfallande sen tidpunkt – ett tydligt tecken på Sveriges efterblivenhet. Ett slags slutdatum utgörs av den så kallade Skarastadgan år 1335 av den just tillträdde re-genten, kung Magnus Eriksson, där en av föreskrifterna anger att ingen längre fick fö-das ofri.45 Kungens bevarade brev gällde Västergötland och Värmland, men man har på goda grunder antagit att samma regel proklamerades i övriga delar av riket.
Som synes avsågs inte frihet åt de som alltjämt bar på ofri status 1335, bara de ofri-as barn som framom skulle komma att födofri-as. Flera forskare har dock pekat på de många
40 Nevéus, C., 1974, s. 26f och 34f. Hur flytande såväl termer som den prestige de tros ha representerat framgår av Nevéus analys av götalagarna där fostrar och frigivna synes vara likställda (Nevéus, C., 1974, s. 152).
41 Ibid., s. 36f samt 53 och Myrdal, J., Jordbruket under feodalismen 1000–1700. Det svenska jordbrukets historia.
II. Stockholm 1999, s. 96.
42 Brink, S., Vikingarnas slavar. Den nordiska träldomen under yngre järnålder och äldsta medeltid. Stockholm 2012, s. 203 (islänningasagornas pejorativa beskrivning av ofria), 205–216 (kapitel om ofrias pejorativa namn).
43 Ibid., s. 14.
44 Nevéus, C., 1974, s. 144 och Ekholst, C., 2009, s. 210, där udden är riktad mot Ruth Mazo Karras (1988) som ”framfört att trälkvinnorna antagligen var sexuellt tillgängliga för hushållsföreståndaren”. I Ekholst, C., 2009 s. 211 refereras sedan lagexempel på vilka påföljder som väntar andra än ägaren som haft sex med husbondens trälar. Det tolkas dock mest i hedersrelaterade termer. Men – skulle jag vilja invända – tyder den analysen av lagtexterna på någon egentlig omsorg om de ofrias sexuella integritet? Lämnar inte lagarna fritt för ägarna att utnyttja dessa helt efter eget skön?
45 SDHK 4113.
frigivningarna i breven och att inrättningarna kring träldom verkar varit inne i en pro-cess av avveckling redan i slutet av 1200-talet. Källmaterialet i form av brev är förvisso tunt, och det härrör från samhällets högsta strata, men Nevéus kvantitativa översikt av testamentena bland breven kan tolkas som att avvecklingen var som störst under 1200-talets sista fjärdedel. Statistiska bearbetningar av brevmaterialet i sin helhet tyder på att svensk medeltida urbanisering parallellt var inne i sitt mest intensiva skede.46 Summa summarum pekar dylika rön från främst den reala ekonomin på en process av emancipation, på fler köpstäder, på mer omfattande marknader för varor och arbets-kraft. Denna utveckling mot – om inte ett fritt – så i alla fall friare samhälle är viktig för uppkomsten av ett mer produktivt bergsbruk. Det var också helt avgörande för att ska-pa möjligheter till vidare exska-pansion inom metallhanteringen, så att denna kunde växa sig till massproduktion – denna så avgörande faktor för mänsklig välfärd.
Om vi återvänder till medeltiden ska vi givetvis inte blunda för att vissa människor alltjämt de facto kom att tvingas leva under slavliknande förhållanden. Så har det nog alltid varit; dagens trafficking utgör en dyster påminnelse om det. Det är oundvikligt att nämna hushållsföreståndaren som ett grundläggande institut, vanligtvis en man.
Det handlar förstås om det så kallade husbondeväldet med sina underlydande, det vill säga hustru, barn och tjänstefolk (fria såväl som ofria). Han var den självklara grunden för all världslig hierarkisering i det medeltida samhället, liksom långt efter denna epok (reformationen kom sannolikt att stärkta husbondeinstitutet ytterligare). Allt arbete utanför denna grundläggande inrättning såg kronan för 700 år sedan på med djup miss-tro. Denna – i detta fall kung, riksråd och andra manliga potentater – låg bakom en stadga utfärdad år 1303 rörande folk utan husbonde. Det går inte att ta miste på den negativa attityden i nedanstående hätska xenofobiska ordalag. I Nevéus referat på mo-dern svenska lyder stadgans centrala del så här: 47
Genom denna stadga förvisas ur riket landstrykare, företrädesvis utländska, vilka inte inom en månad kunde bevisa, att de hade en husbonde. Den som inte åtlydde befallningen, skulle berövas sina ägodelar och mista öron och hud. Ännu hårdare kroppsstraff hotade den, som
Genom denna stadga förvisas ur riket landstrykare, företrädesvis utländska, vilka inte inom en månad kunde bevisa, att de hade en husbonde. Den som inte åtlydde befallningen, skulle berövas sina ägodelar och mista öron och hud. Ännu hårdare kroppsstraff hotade den, som