Till vad användes allt järn? Detta var en period med en betydande expansion inom jordbruket i hela Europa. Under perioden fram till början av 1300-talet skedde en om-fattande utvidgning av den odlade arealen. Kolonisation skedde, nya bygder uppkom och inom tidigare uppodlade områden intensifierades driften. I stora delar av Västeu-ropa, inte minst i Frankrike och England, skärptes jordägares kontroll över bönder och de relationer som brukar betecknas som livegenskap florerade och befästes.
52 Se till exempel Kumlien, K., art. ’Bergsregale’, sp. 495.
53 Gustafsson, S., Svenska städer i medeltidens Europa. En komparativ studie av stadsorganisation och politisk kultur. Stockholm 2006.
54 Wistrand, H., Bebrevat i Närke. Medellågtyska importord i fornsvenska brev ur regionalt perspektiv. Uppsala 2006, s. 135–139 och 160.
55 Lindroth, S., Gruvbrytning och kopparhantering vid Stora Kopparberget intill 1800-takets början. 1. Gruvan och gruvbrytningen. Uppsala 1955, s. 24–28.
Jordbruksdriften intensifierades genom förbättrade redskap och här kom järn till ökad användning. Järnskodda spadar, plogar och årder var viktiga redskap i denna agra-ra revolution.56 Byggverksamhet krävde mycket järn. Byggandet av borgar, befästning-ar och kyrkor vbefästning-ar omfattande, inte bbefästning-ara i Sverige. 1100- och 1200-talen vbefästning-ar en mycket expansiv period. Export av järn till inte minst Östersjöregionen blev betydelsefull.
Krigen och efterfrågan på vapen måste även ha skapat en starkt växande marknad för järn. Från 1000- och 1100-talen formerades ridderskapet i Europa. Det var fram-växten av rytteriet som det dominerande vapenslaget och det var en period med mer omfattande krigföring, framför allt med större trupper involverade, inte sällan organi-serade genom kungamakterna. Enligt en uppmärksammad – och omdiskuterad – tes av Lynn White var det under tidigt 700-tal som stigbygeln började användas i de frankis-ka kungarnas ryttarhärar och därigenom sfrankis-kapades frankis-kavalleriet som ett överlägset vapen-slag. I sin tur blev detta förutsättning för det feodala länssystem som utvecklades i det karolingiska riket. Betydelsefulla militärteknologiska innovationer under efterföljande århundraden involverade i hög grad användning av järn och stål.57 Slaget vid Foteviken i Skåne 1134 anses vara det första större slaget med ryttarhärar i Norden. I Sverige drabbade ryttarhärar samman för första gången vid Lena i Västergötland 1208.
1100- och 1200-talen var de omfattande korstågens stora period. Generellt sett var det en kraftig militarisering av Västeuropa. Korstågen och krigen gällde inte bara det Heliga Landet. Vid mitten av 1100-talet utvidgades korståg till att gälla alla kristenhe-tens fiender. De skulle föras mot inte bara de otrogna muslimerna, utan även mot fort-farande hedniska folk, liksom även mot schismatiker (ortodoxa) och kristenhetens inre fiender (kättare såsom albigenserna i Sydfrankrike). Korståg och etablerandet av den Tyska Ordensstaten i början av 1200-talet på andra sidan Östersjön gjorde delar av Bal-tikum till en närmast permanent krigszon.
I riken där korstågsideologin anses ha haft en dominerande ställning som Danmark och Portugal var kungarnas strävan att behärska järnframställning och vapenproduk-tion mycket framträdande. I Portugal hade kungen från 1200-talet rätten till all järn-brytning och järnframställning; detta var utlejt mot att kungen erhöll en femtedel av allt järn som bröts och en tiondedel av bearbetat järn. Det enda undantaget i det kung-liga monopolet var cistercienserna som enligt privilegier hade rätten att utvinna och
56 Se för svenska förhållanden framför allt Myrdal, J., Medeltidens åkerbruk. Agrarteknik i Sverige cirka 1000 till 1520. Stockholm 1985, s. 76–135, Myrdal, J., 1999, s. 42–78. Ett klassiskt verk om utvecklingen i Västeuropa är Duby, G., Rural economy and country life in the medieval West. Engelsk översättning. London 1968, framför allt s. 5–286.
57 White, L., Medieval technology and social change. Oxford 1962, s. 14–28. Jämför Contamine, Ph., War in the middle ages. Oxford 1984, s. 179ff. Lynn Whites tes har kritiserats eftersom den på ett förenklande sätt tillmäter den teknologiska utvecklingen en alltför ensidigt drivande kraft i den historiska utvecklingen.
Den kritiken är explicit formulerad i Hilton, R.H. & Sawyer, P.H., ’Technical determinism. The stirrup and the plough’, in: Past and present. 24. 1963, s. 90-100.
bearbeta järn från sin jord.58 Inte minst ryttarhärarna behövde stora mängder järn. När den engelske kungen Rickard I Lejonhjärta organiserade sitt stora korståg år 1188 be-ställdes inte mindre än 50 000 hästskor.59
Den samhälleliga elit som dominerade i Europa från 1000-talet var ridderskapet.
Investering i rustning var väsentligt för den medeltida aristokratin. Riddarnas svärd var
58 Villads Jensen, K., Korstog ved verdens yderste rand. Danmark och Portugal cirka 1000 til cirka 1250. Odense 2011, s. 297–302.
59 France, J., Warfare in the middle ages. London 1999, s. 31.
Figur 4. I de ständiga krigen i det medeltida Europa behövdes mycket järn för vapen och rustningar.
Här skildras slaget vid Poitiers 1356 under Hundraårskriget. De engelska trupperna under ledning av prins Edvard (”den svarte prinsen”) besegrade där den franske kungen Johan den godes armé. Denna bild återfinns i ett 1400-talsmanuskript av Jean Froissarts krönika. Källa: http://sv.wikipedia.org/
wiki/Slaget_vid_Poitiers_(1356)#mediaviewer/File:Battle-poitiers(1356).jpg
även en viktig statusmarkör och symbol. Svärd kunde även vara ceremoniella och var centrala i de rituella manifestationerna.60 Den rustade riddaren utgjorde det överlägs-na militära vapenslaget fram till åtminstone senmedeltiden. Den stora och långa mili-tära konflikten mellan de engelska och franska kungamakterna under Hundraårskriget (1337–1453) medförde uppkomsten av de stora arméerna. Bågbeväpnat infanteri bör-jade på allvar göra sig gällande i början av 1300-talet; i slagen vid Courtrai 1302, Ban-nockburn 1314 och Morgarten 1315 besegrade folkliga bågskyttar aristokratiska ryt-tarhärar.
Även om åtgången av järn för rustningar och vapen under medeltiden knappast kan beräknas har ridderskapets framväxt och dess dominerande politiska, sociala och militära roller inneburit en betydande efterfrågan på järn. Vapen var vanliga. I de sven-ska landsven-skapslagarna omtalas de så kallade folkvapnen. Enligt Hälsingelagen skulle varje vigerman (en stridsför, fri man som var 18 år gammal) ha svärd, yxa, järnhatt, sköld, brynja samt båge med tre tolfter pilar.61 I Östgötalagen finns bestämmelsen att en bondes arvingar fick ur ett oskiftat bo ta ut tre folkvapen. Dessa omnämns som sköld, svärd och kittelhatt, alla rimligen av järn.62 Privilegierna för Stora Kopparberget 1347 gav mästarmännen rätt att bära svärd, sköld, järnhatt och vapenhandske.
Men detta var också en period med omfattande byggnadsverksamhet. Mellan 1180 och 1270 uppfördes i Frankrike 80 gotiska katedraler, 500 kloster och mer än 10 000 sockenkyrkor av sten.63 1200- och 1300-talen var en period med tillkomsten av svenska stenkyrkor och katedraler. Järn behövdes för redskap och för att hålla samman de kom-plicerade arkitektoniska konstruktionerna. Det finns uppgifter, refererade av Jan Svan-berg, att det behövdes 10 ton järn för konstruktionen av Nikolaikyrkan (Storkyrkan) i Stockholm.64 I det Europa som genomgick en medeltida modernisering var behovet av järn mycket omfattande.
Slutord
Från omkring 1000 till 1350 genomgick Sverige en betydande samhällsutveckling. I början av denna period började kristendomen att slå igenom. Gradvis kom ett kristet kungadöme att växa fram. I början av 1300-talet var Sverige ett kungarike bland andra i Europa. Från vikingatidens samhälle skedde en betydande modernisering. En ny eko-nomisk ordning etablerades, baserad på ett mer effektivt utnyttjande av främst de agra-ra resurserna. Men även andagra-ra resurser kunde exploateagra-ras i större utsträckning. Den samhälleliga eliten omvandlades och arbetsdelningen blev mer komplicerad.
60 Ayton, A., ’Arms, armour, and horses’, in: Keen, M., (utg.). Medieval warfare. A history. Oxford 1999, s.
188–208, framför allt s. 199 och 202.
61 Hälsingelagen. Rättegångsbalken 14:2, s. 398.
62 Östgötalagen. Vådamålsbalken 6:1. Giftermålsbalken 15, s. 76 och 108, 63 Här efter Morris, I., 2011, s. 370. .
64 Svanberg, J., Medeltida byggmästare. Stockholm 1983, s. 69.
Samhällsomvandlingarna från andra hälften av 1200-talet och framöver kan be-tecknas som en avgörande fas av denna modernisering. Urbanisering och ökad kom-mersialisering var särskilt markanta runt Mälaren och delar av övriga östra Sverige.65 Det var till den regionen som det politiska centrum förlades och kontroll över produk-tion av järn och handel med järn var en av de viktigaste faktorerna bakom denna poli-tiska och ekonomiska tyngdpunktsförskjutning. Det var dessutom framväxten av en betydligt mer avancerad, skriftbunden och genom lagstiftning normerad samhällsord-ning. Det sena 1200-talet var ett betydande kvalitativt skifte i samhällsutvecklingen.
Det kan, som Karl-Gustaf Hildebrand konstaterade, vara svårt att beräkna järnets betydelse för nationalinkomsten. Själva begreppet nationalinkomst är svårhanterligt vad gäller medeltida förhållanden, och inte minst att relatera den till en tidigare ut-veckling. Järnproduktionen och järnhanteringen var framför allt en del av, och en på-drivande del av en avgörande samhällelig moderniseringsprocess. Genom den agrara utvecklingen, en omfattande byggnadsverksamhet och inte minst genom krigen och en ökad militarisering fanns ett enormt behov av produkter i järn både inom och utom ri-ket. Handel med järn uppfattades under medeltiden som betydande, vilket bland annat visas av det inledande citatet från Rimkrönikans nya inledning.
Moderniseringen innebar bland annat en ökad administrativ skriftlighet och där-med reglering av olika sociala relationer. Det skriftliga materialet rörande bergsbruk är i stor utsträckning normativt och kan därför inte belysa och förklara teknologiska för-ändringar. Däremot visar stadgor och privilegier hur i en ny samhällsordning en större kontroll kunde utövas över produktionen. Här drev järnproduktionen på en juridisk och legislativ modernisering. Samtidigt som en kompletterande lagstiftning visar på järnproduktionen som något som betraktades som mycket specialiserat.
Järnet och bergsbruket var pådrivande i moderniseringsprocessen och det skapade nya och avgränsade produktionsgemenskaper. Detta gällde i synnerhet i masugnsdrif-tens kärnområde i Bergslagen. Där skapades under medeltiden en starkt specialiserad produktion. I ett betydande blästbruksområde som Möre i Småland var järnproduk-tionen mer integrerad i den agrara ekonomin och där uppkom därför ingen särlagstift-ning.
Sverige blev under perioden 1100–1350 ett kungarike som många andra i Väst-europa med många likheter, men också med många särdrag. Bland de sistnämnda hör att bönderna i betydande utsträckning ägde den jord de brukade. I stora delar av lan-det, bland annat där järnproduktionen var betydande, dominerade självägande skatte-bönder. De hårda personella beroendeförhållanden som bondeklassen i bland annat England och Frankrike levde under var frånvarande i Sverige. Svenska bönder och svensk arbetskraft hade en betydligt friare ställning.
Ett annat särdrag är den att järnet genom sin ekonomiska betydelse var pådrivande i moderniseringen. Produktionen sköttes huvudsakligen av de direkta producenterna,
65 Se diskussionen i Lindkvist, T., ’Riksbildning och statsbildning. Regionala variationer i det blivande Sverige’, i: Med Hammare och Fackla XLI. Sancte Örjens Gille. Kristianstad 2010. s. 15–40.
men handeln var viktig att bemästra. Järnet bidrog till att kungar och andra företräda-re för en framväxande statsmakt tidigt under 1200-talet skaffade sig ett mer påtagligt herravälde över Kalmarregionen. Därifrån kunde handeln med järnet från blästbruket i Möres inland kontrolleras.
Den avgörande fasen i Sveriges medeltida modernisering inträffade under andra hälften av 1200-talet. Den politiska makten fick då sitt definitiva centrum kring Mäla-ren. Då skapades förutsättningarna för Stockholms framtida position i det svenska ri-ket. Mälarregionen blev den ekonomiskt mest dynamiska och administrativt den mest avancerade. Denna maktens geografiska förskjutning berodde på att från denna region kunde utförseln och handeln med järn behärskas. Och järn var förmodligen det fram-växande svenska rikets främsta ekonomiska resurs.
B o F r a n z é n
Svensk bergshantering under institutionella hinder 1220–1360
Guldåldern för medeltidens människor innebar allena en återgång till ursprunget. Deras fram-tid låg bakom dem. De gick framåt med huvudet vänt bakåt.1
Jaques Le Goff
Inledning
Denna artikel handlar om ekonomiska förutsättningar kring högmedeltidens bergs-hantering som de framstår i medeltida lagstiftning mellan 1220–1360. Idag vet vi långt mer än för tjugo år sedan om ekonomiska trender och särdrag inom den reala ekono-min under svensk medeltid, såsom priser på jord och olika matvaror. Det gäller i syn-nerhet senmedeltiden 1360–1523, vilket helt enkelt beror på att denna period består oss med ett långt större skriftligt källmaterial än högmedeltiden 1220–1360. Det tor-de nu stå utom tvivel att tor-det fria bytet av nyttigheter – marknad med ett annat ord – expanderade tvärs igenom medeltiden. De kanske tydligaste tecknen på denna moder-niserande trend urskiljer vi i den viktiga kommersen med arbete, jord och krediter.
Denna förnyelse utgör en viktig del av förhistorien till det svenska industrisamhället.
Trots att framsteg av det slaget i efterhand kan synas oss som självklara, ska de inte tas för givna. Här problematiseras det fria bytets förutsättningar i syfte att skönja sociala faktorer som understödde det respektive motarbetade det.
Reala förändringar spelar således en sekundär roll och exempel på sådana är priser på järn, koppar och på de hyttor vilka frambragte sådana nyttigheter. Dessa har sedan 1990-talets slut utforskats i andra studier. Istället riktas i denna artikel fokus på inrätt-ningar, de institut, som omgav det fria bytet av nyttigheter som bevarade normativa källor ger uttryck för. Institut kan definieras som de spelregler som omgav handeln med varor och tjänster och studiet av dem utförs i ett försök att skönja någon form av
1 ”L’Age d’or des hommes du Moyen Age n’est qu’un retour des origines. Leur avenir était derrière eux. Ils marchaient en tournant la tête en arrière.” Le Goff, J., La civilisation de l’Occident médiéval. Paris 1964, s.
248.
normativ trend under svensk högmedeltid 1220-tal till 1350-tal (alltså grovt sett före den så kallade senmedeltiden 1350–1523). Min tolkning lyder i korthet så här:
Framväxten av ett dynamiskt bergsbruk under svensk högmedeltid var mycket mer ett verk av de ofrälse aktörer som stod för produktion och finansiering än av de frälse makthavare som utfärdade ekonomisk-juridiska regelverk inom riket. De senares eko-nomiska roll var snarast negativ. Det svenska bergsbruket kom till snarare trots – än på grund av – maktens män och kvinnor.
Metodiken kan beskrivas som förstående tolkning genom ett ekonomiskt raster via ett skrivsätt som närmar sig essän. Vi är inte inom svensk medeltidsforskning bort-skämda med tillgång på ett stort källmaterial, men de sammantagna lagarna är av så pass imponerande storlek att en fullständig genomgång är omöjlig med de resurser som står till buds här. Detta tema – ekonomiska regelverk i svensk högmedeltida legislatur – vore minst värd en doktorsavhandling. Det kan sägas utgöra en övergripande slutsats av denna artikel, nämligen att fortsatt forskning inte bara är möjlig utan även i högsta grad önskvärd. Detta för att bättre förstå de växlande förutsättningar medeltida hus-hållning bedrevs under, såsom rätten att få nyttja sitt kunnande och sina resurser för att producera nyttigheter. En sådan nyttig produkt var järn och denna metall utgjorde då, liksom nu, en förutsättning för mänsklig välfärd. En annan nyttighet är koppar vars produktion bar på betydande paralleller med järnet. En hytta med sin vattenhjulsdriv-na masugn kunde sannolikt producera bägge metallervattenhjulsdriv-na.
För att kunna verkställa en analys av medeltida regelverk med anknytning till eko-nomi krävs någon form av modell som styr undersökningen. Så kallad institutionell ekonomisk teori är särskilt lämplig för dylikt modellerande, då den teorin just ställer normer i centrum i sökandet efter faktorer som leder till tillväxt. Framväxten av ett fö-retagsamt bergsbruk är – givetvis – en sådan faktor mot ökning av samhällets totala re-surser. Fortsättningen är disponerad så att först presenteras den teori och problemställ-ning som används här, följt av en redogörelse för källmaterial och tidigare forskproblemställ-ning.
Därefter kommer själva undersökningen, vilken är tredelad: För det första granskas kvinnans ställning. För det andra studeras arbetsmarknadens expansion på bekostnad av tvångsinstitut. För det tredje analyseras villkoren som rörde kreditgivning (ofta utgi-ven in natura) för att möjliggöra de många byten av reala resurser i flera led som ett bergsbruk av magnitud krävde.
Det slaget av kredit kom efter medeltiden att gå under namnet förlag och de san-nolikt äldsta svenska skriftliga spåren av förlagsgivning föreligger från år 1455, en tid-punkt då sådan låneverksamhet synes varit en etablerad företeelse. Borgenären i den-na kvarleva var lybsk köpman, vilket stämmer väl med den tidigare forskningens idé om bergsbrukskreditens ursprung från utrikes importörer.2 Att fylla en kogg med
2 Franzén, B., ’Svenskt järn och den feodala rörelsen cirka 1000–1500. Ett ekonomistiskt perspektiv på svensk medeltid’, i: Med Hammare och Fackla. XLI. Kristianstad 2010, s. 57–59, Ljung, S., Arboga stads historia.
Första delen. Tiden intill 1551. 1949, s. 243, utifrån Heckscher, E., Sveriges ekonomiska historia från Gustav Vasa. Vol. 1. Andra avdelningen. Kapitel 4. Stockholm 1935.
osmundjärn med destination söderut till Hansans rika köpstäder krävde sannolikt ett antal blåsningar i mer än en hytta. Endast från dessa tyska kommersiella centra torde så stora resurser kunnat mobiliseras som försträckningar (förskott) för att få till alla de blåsningar som krävdes för att som motprestation erhålla det eftertraktade svenska ex-portjärnet. Detta möjliggjorde förstås ökad svensk import och en ytterligare uppsida av denna tidiga kapitalism innebar att det inhemska priset på järn successivt sänktes till de svenska konsumenternas fromma.3
Den institutionella skolan som neo-klassisk påbyggnadsteori
Ekonomi som vetenskap bygger på den enkla idén om ett fritt byte av nyttigheter – alltså varor och tjänster – mot andra nyttigheter bäst hushållar med begränsade resur-ser. Det är förstås synonymt med begrepp som marknad, köpenskap, kommers och handel – så kärt barn har fler namn är så! Teorin om god hushållning via fritt byte gäl-ler även som utgångspunkt i denna artikel och utförs i anslutning till svensk ekonomisk historias grundare Eli Heckschers vokabulär om ekonomi som ett byte ”mellan real-prestationer å båda sidor”.4 Denna grundsyn, och på samma gång snävt avgränsande de-finition, bygger på den moderna ekonomins skapare Adam Smith (1723–1790). Det torde vara allmänt känt att Smith gjorde en poäng av att ekonomi i grunden inte hand-lar om pengar. Om man så vill, kan konsumtion ses som all ekonomisk verksamhets slutmål.5
Vad driver då människan att byta sitt arbetes frukter mot andras? Vad förmådde till exempel medeltida män och kvinnor till tre veckors hårt arbete dygnet runt kring mas-ugnen, för att i slutändan av denna processindustri frambringa några ton osmundjärn?
Ekonomens svar på den frågan är egennytta. Aktörerna i och kring en hytta ville med andra ord tjäna på att utväxla malm, ved, träkol, matlagning, körslor med mera mot an-dra nyttigheter. Dessa konsumerades på plats (såsom livsmedel vid hyttan), eller vid ett senare tillfälle, ofta via ytterligare byten, exempelvis pengar eller järn mot kläder och skor. Men egennyttan blir i detta mycket realistiska scenario av cirkulation av nyttighe-ter inte bara till gagn för arbetarna i hyttan. Då exempelvis smidbart järn är en av flera
3 Franzén, B., 2010, s. 52.
4 Heckscher, E., 1935, s. 58.
5 Heckscher, E., Merkantilismen. II. Stockholm 1953, s. 326f. Att pengar de facto utgör ett praktiskt och oundgängligt redskap i det fria bytet – också under svensk medeltid – är en empirisk fråga som avhandlats av flera ekonomhistoriker under de senaste 20 åren, bland annat av Franzén, B., Sturetidens monetära system.
Pant eller penningar som information i köpstaden Arboga. Stockholm 1998. Franzén. B., Folkungatidens monetära system. Penningen mellan pest och patriarkat 1254–1370. Stockholm 2006. Franzén, B., ’Kvinnor och jordprismarkörer i jordaffärer 1291–1370´, i: Agrarhistoria på många sätt. 28 studier om människan och jorden. Stockholm 2009. Senast har den svenska penninghistorien i sin helhet sedan vikingatiden, och i uppdaterade former, avhandlats av flera ekonomhistoriker i det stora arbetet Exchange Rates, Prices and Wages 1277–2008, (red.). Rodney Edvinsson, Tor Jacobson och Daniel Waldenström. Historical Monetary and Financial Statistics for Sweden. Sveriges Riksbank. Stockholm 2011.
nyttigheter i mänskligt liv, kom den ökade mängden av denna metall även övriga samhället till del. Följaktligen lyder en annan grundläggande tes inom ekonomiveten-skapen att mer av nyttigheter är att föredra framför mindre. Det finns idag dock eko-nomiska system som bygger på andra premisser än den klassiska teorin, men dessa för-bigår jag i det följande.6
Dock, det klassiska synsättet blir som analysmedel ofta för snävt i sökandet efter förklaringar till samhälleliga omständigheter och varför dessa förändras. Man kan
Dock, det klassiska synsättet blir som analysmedel ofta för snävt i sökandet efter förklaringar till samhälleliga omständigheter och varför dessa förändras. Man kan