Artikeln redovisar resultaten från den inventering av medeltida järn som genomfördes i mitten av 1970-talet, kompletterad med det osmundmaterial som därefter tillförts museernas magasin fram till 2014. Arbetet har bestått i registrering, mätning och väg-ning av ”nytt” osmundjärn samt granskväg-ning av fyndomständigheter och dateringsupp-gifter kring fynd av intresse. Dessutom har resultaten av alla metallografiska analyser av osmundjärn redovisats och utvär de rats. Totalt 60 platser med osmundar har påträffats och registrerats.
Sammanlagt har 428 osmundar vägts och mätts, vilket i det närmaste motsvarar innehållet i ett osmundfat, det vill säga 480, spridda runtom i landet, från Styresholm i Ångermanland i norr till Falsterbohus i söder och från Dragsmarks kloster i väster till Visby/Endre i öster. 20 städer med 147 osmundar (34 %) är representerade, de flesta belägna i Mälardalen. 17 fynd platser med totalt 154 osmundar (36 %) utgörs av bor-gar/slott/hus, varav flertalet är förvalt nings borgar eller fogdeborgar. 10 platser med 73 osmundar (17 %) utgörs av kloster. 6 platser med 34 osmundar (8 %) utgörs av mas-ugns- eller hyttplatser. Övriga platser är 5 med 20 osmundar (5 %) och utgörs främst av blästerugns- och smedjemiljöer på landsbygden.
I vissa medeltida svenska städer har osmundar påträffats i flera kvarter, exempelvis i Jönkö ping, Söderköping och Uppsala. Vad gäller osmundarnas datering finns en knapp övervikt för kontexter från 1300–1400-talen (34 %) något färre från 1200–1300-talen med 32 % och från 1400–1500-talen med 21 %. Osmundar förekommer även i kontex-ter dakontex-terade ända fram i 1600–1700-talen.
Tre huvudkontexter har identifierats, nämligen produktionsplatser, i första hand i form av masugnsplatser och hyttor, bearbetningsplatser i form av smedjor eller hela Tabell 3. Distributions- och förvaringsplatser.
Objekt Inre kontext Antal Användningstid Osmundskaraktär Viktavvikelse fr 300 gr Kommentar
Alsnö hus källarförråd? i byggnader 10 sl 12 −sl 1300 8 bearbetade mot ämnesform övervägande under av totalt 50 Alvastra kloster i och utanför Abbotens hus 15 1300–b av 1500 med huggmärken, 5 bearbarbetade mot ämnesform övervägande under i källarvåning av totalt 39 Borganäs intill bostadshus med magasin 1 sl 13 −b av 1400-tal bearbetad
Borgholms slottsområde magasin/förråd i hus 1 14−1500-tal huggspår under i smedje/verkstadsmiljö
Grådö skans magasin/förråd i hus 15 1350−1400 med huggmärken, 3 bearbarbetade mot ämnesform övervägande under smedja/verkstad intill Husberget, Torshälla i förrådsbyggnad 23 1300-tal flertalet med huggspår övervägande under eventuellt med smedjefunktion
Kolnehus ? 4 senmedeltid? upphuggna övervägande under
Lindholmen i salsbyggnad 6 ca 1350 −1450 flesta under även på borggården runt en ugn
Nydala kloster i och utanför stenhus 1 1300−1400-tal? under eventuellt i smideskontext
Ragnhildsholmen i förrådsutrymmen 3 1257−1311 bearbetade mot ämnesform
Sigtuna kloster i bostads-förrådshus 2 1237−b av 1500 under smide i närheten
Skara, kv Venus 1+11 golv i hus 2 1250−1300-tal med huggmärken, en ej helt isär både över och under
smedjekvarter samt förvaringsplatser i form av bodar, källare och magasin. Flest är be-arbetningsplatserna följda av förvaringsplatserna. Osmundarna är halvmånformiga/
ovala, rektangulära eller tri angulära, ofta försedda med huggmärken efter en yxa som använts vid upphuggningen. Enda undantagen härvidlag utgör ”klimpjärnen” från blästbrukskontexten i Skåningsmåla och den från Vinar hyttan, som saknar de så karak-teristiska huggspåren.
Vid en jämförelse av osmundarnas genomsnittsvikter under olika tidsavsnitt fram-går, att de håller en likartad, låg vikt under såväl 1200–1300-talen som under 1300–
1400-talen (259 respektive 258 gram). Under senare delen av medeltiden ökar vikten till 291 gram, för att sedan minska något igen till 279 gram efter 1600. Materialet från kvarteret Rådstugan i Uppsala liksom från fogdeborgarna Edsholm och Grådö utgör undantag från respektive tids av snitt och håller nära nog vikten för de 24 osmundarna i ett lispund, det vill säga 283 gram per styck. Genomsnittsvikten för Lapphyttans osmundar hamnar märkligt nog exakt på 283 gram.
Viktspridningen inom olika kontexter är stor och störst i Lapphyttematerialet. Att det finns en så stor viktspridning bland osmundarna från Lapphyttan kan bero på, att det är en produk tions miljö och det första ledet i kedjan inom vilken det ”tilläts” större viktvariationer. Det har inte gått att se någon stor och tydlig skillnad i viktspridningen mellan huvudkontexterna, men bearbetnings-miljöerna har den minsta viktspridning-en. Att så många osmundar ligger under den stipu lerade standardvikten skulle kunna förklaras med att de utsatts för korrosion. Dock var det inte de enskilda osmundarnas exakta vikter som var avgörande utan osmundfatets vikt på järnvågen. Det skulle hålla 136 kilo.
29 osmundar har analyserats metallografiskt och 4 även kemiskt. 11 osmundar har i första hand genomgått en kemisk analys. Av de 40 är 8 från Lapphyttan i Norbergs bergslag som, tillsammans med Hyttehamn vid Vätterns nordvästra strand, är de enda två säkra identifierade medeltida produktions platserna med härdar för färskning och upphuggning av osmundar från det i den intilliggande masugnen framställda tackjär-net.
Resultaten av de metallografiska analyserna visar på slående likheter hos i princip alla de undersökta osmundarna. Genomgående är att järnet är poröst och slaggrikt samt att det ofta har huggspår, men i övrigt ej har bearbetats. I osmundarna har två del-områden kunnat identifieras med varierande kolhalt, alltifrån nästan helt kolfria till kolhalter upp mot 0,8 %. I några fall är osmundarna av stål och i ett par fall uppvisar de en tackjärns- eller gjutjärns struktur. De har en varierande hårdhet och även kornstor-lek. Osmundarna innehåller med något undantag ingen detekterbar fosforhalt.
Inventeringen av osmundar och granskningen av de metallografiska analyserna visar, med all önskvärd tydlighet, att de har en struktur och en genomsnittsvikt som är slående likartad oavsett från vilka kontexter och vilken tid de kommer. De många osmundarna med sina karak teristiska huggspår samt undersökningarna av masugns platserna Lapphyt-tan och Hytte hamn, med såväl upphuggna osmundar som oupphuggna luppejärn på
eller intill färsknings härdarna styrker tesen, att osmundarna är resultatet av ett härd-färskat tackjärn framställt ur bergmalm. De har huggits upp ur runda luppar (platta ka-kor) oftast i en triangulär, oval eller rektangulär form, beroende på var i den runda lup-pen de suttit. Man har vid upphuggningen eftersträvat en vikt på cirka 280 gram, i en-lighet med kravet att 24 osmundar skulle utgöra ett lispund.
Den äldsta daterade fyndkontexten med osmundar ligger i slutet av 1100- och bör-jan av 1200-talen. Lapphyttans äldsta fas är osäker men ligger sannolikt omkring 1150–
1200 och nedläggningen skedde någon gång mellan 1350–1425.44 De aktörer som skymtar bakom de olika huvudkon texterna var bergsmän på produktionsplatserna, smeder och köpmän i städerna samt statens och kyrkans företrädare i form av fogdar och klosterfolk i borgar, slott och kloster, vilka med skatter och avgifter drev in osmund-järnet för vidare transaktioner eller för användning i den egna smidesverksamheten.
Osmundarnas standardiserade form, vikt och kvalité kan ses som ett uttryck för statens strävan att kontrollera såväl järnskatternas storlek, kvalité som värde, eftersom osmun-darna även användes som betalningsmedel och handelsvara.
44 Magnusson, G., (red.). Nya Lapphyttan – medeltida bergsmannakunskap rekonstruerad. Jernkontorets bergshistoriska rapporter. H 80. Stockholm 2014.
Figur 7. Osmundjärn från Lapphyttan. Foto: Kenneth Sundh.
Bilaga 1. Redovisning av resultaten av genomförda metallografiska analyser på osmundjärn
Sammanlagt nio metallografiska och/eller kemiska analyser har genom åren genomförts på medel-tida järn. Målsättningen för samtliga har varit att söka hitta identifierbara osmundar och avgöra dess ursprung och kvalité/materialsammansättning. De första tre analyserna skedde inom ramen för Osmund gruppens arbete i början av 1970-talet och två (som är opublicerade) genomfördes vid Uddeholms Bruk AB respektive SKF Steel AB i Hofors. Sedan följde en mindre och en större ana-lysserie (båda opublicerade) inom ramen för det stora inventeringsprojektet ”Studier rörande järnet under svensk medeltid 1000–1500” inom Jernkontorets forskningsuppgift 906/74, genomförda åren 1975 respektive 1978–79. År 1979 genomfördes på Rinmanlabora toriet i Eskilstuna en analys (opublicerad) av fyra osmundar, som tillsammans med flera andra påträffats vid Husbergetunder-sökningarna i Torshälla. Efter underHusbergetunder-sökningarna på Vinarhyttan genomfördes 1982, på uppdrag av Inga Serning, analyser av en del föremål. Inom Lapphytteprojektet genomfördes 1985 också analy-ser av Sten och Helfrid Modin på en rad föremål. Den senaste analysanaly-serien som berört osmundjärn genomfördes 2008 av Vagn F. Buchwald och var i första hand en kemisk analys av såväl Lapphytte-järn som Lapphytte-järn från Varnhems kloster, Vordingborg i Danmark och Lapphytte-järn från koggfyndet utanför Gdansk. De analysresultat som presenteras nedan är endast de som gjorts på osmundjärn.
Den första analysserien, som var metallografisk, genomfördes av paret Modin på uppdrag av Statens historiska museum. Bland annat undersöktes två järntackor, en från Breviken, Torrskogs socken med en vikt av 359 gram och en från Alsnö hus med en vikt av 245 gram. De befanns ha en ojämn kolhalt med eutektoid kolhalt mot ena ytterkanten och med gradvis minskande kolhalt ned mot den andra ytterkanten med ren ferrit. I båda proven är de högkolhaltiga partierna belägna i de mest porösa områdena, vilket tyder på gasuppkolning vid järnframställningen. Austenitkornstorle-ken är grov med en medelkorndiameter på cirka 400 µm. Även ferritkornstorleAustenitkornstorle-ken är grov och varie-rande. Medelkorndiametern för tackan från Bre viken är 90–250 µm och för Alsnöhustackan 60–
125 µm. Ferriten är utskild i austenitkorn gränserna i den högkolhaltiga zonen och i grov widmann-stättenanordning i den mellanliggande kolfattigare zonen. Ferriten i den kolfria zonen visar ofta ådring. Blästklimparna är mycket porösa och slaggrika och har ej utsatts för någon högre grad av be-arbetning. De har en likartad struktur och är upphuggna stycken av blästklimpar.45
Vid Uddeholms Bruk har medeltida järnföremål undersökts av Bengt Lövenheim 1972. Analy-serna är gjorda på tio föremål av järn (fem pilspetsar, fyra ämnesjärn och en del av en gångjärnssta-pel). Föremålen har provberetts med ett längd- och ett tvärsnitt som etsats och fotograferats för att visa slagginneslutningar. Provsnitten har även mikrofotograferats för att kunna urskilja vällfogar och skiktningar mellan olika material. Två ämnesjärn (osmundar enligt min definition) kommer från Alsnö hus (prov 20 och 21) med inventarienummer SHM 15825:210 respektive 15825:375 och har analyserats. De utgjordes av osmid da slaggrika ämnen. Prov nr 20 innehåller rikligt med porer och slagginneslutningar av typ FeO och Fe3O4.
45 Modin, H. och Modin, S., Metallografiska undersökningar av äldre järnföremål i syfte att bestämma osmundjärnets struktur. Jernkontorets bergshistoriska rapporter. H 2. 1971, s. 43f.
Strukturen som bestod av ferrit och perlit varierade från nästan eutektoid till helt eutektoid. Med andra ord innehåller de kolhalter på mellan 0,7 och 0,8 %. Prov nr 21 liknar mycket nr 20. Enda skill-naden är att kolhalten varierade mycket mer, från omkring 0,0 % till 0,8 %. Perlitfläckar förekom så-väl på ytan som i de centrala delarna. Till anlysresultatet finns kommentarer av Erik Tholander 1972.
Prov nr 20 rörande porositet och slaggfördelning visar att det är fråga om osmitt blästklimpjärn och den högre kolhalten visar att det är fråga om en avhuggen stålartad bit som kunde användas till verk-tyg och annat gods som måste härdas. Prov nr 21 har en större kolhaltsvariation som stämmer väl med vad som brukar gälla för denna typ av ämne. Uppgift om slagg saknas såväl för prov 20 som prov 21.
En kemisk analysserie och mikrohårdhetsmätning utfördes 1972 på SKF Steel i Hofors där någ-ra föremål och ämnesjärn från Alvastnåg-ra kloster, Alsnö hus, Lindholmen, Grådö skans, Falkenbergs-hus samt Hultaby borg ingick. Ett klimpjärn med inventarienummer 3639 och med vikten 170 gram från Grådö skans har följande värden i procent:
C: 0.0 Si: 0.24, Mn: 0.01, Cr: 0.02, Ni: 0.02, Mo: 0.0, Cu: 0.015, V: 0.0, Ti: 0.003, Sn: 0.002, P: 0.036, S: 0.200, Co: 0.0, Al tot: 0.0, Al lösl: 0.0, As: 0.0
Hårdhet: 85 HV 10, 150-155 HV 10.
Anmärkning: ferritisk och perlitisk struktur, utslag av Fe, Si, Ca och S i slaggen (Jernkonto-ret, opublicerad rapport).
Vid Uddeholms Bruk har fyra medeltida järnföremål analyserats metallografiskt 1975. (Teknisk rapport RM75–069). Målsättningen var att fastställa tillverkningsmetod. Materialet utgjordes av två luppejärnsklumpar (osmundar enligt numera vedertagen definition) från Gamla Lödöse och ett barrformigt ämnesjärn, också från Gamla Lödöse samt ett spetsovalt ämnesjärn från Alsnö hus.
Luppejärnsklumparna med inventarienummer SHM 27600: PC 1010 och NC 216 vägde 224 respek-tive 359 gram. Föremålen har undersökts såväl metallo grafiskt som kemiskt. Båda luppejärnsklum-parna (PC 1010 med en triangulär form och NC 216 med en närmast oval form) har i huvudsak en perlitisk struktur, är odeformerade och tycks ha tillhört ett större stycke. Tvärsnittsytorna visar re-dan vid låg förstoring att klumparna innehåller ett stort antal porer och slagger. Kolhalten varierar kraftigt, från 100 % perlit till en ökande andel proeutektoid korngränsferrit kring perliten för att övergå till nästan enbart ferrit, det vill säga från cirka 0,8 % ner till ett par hundradelar kol. Porerna ger en klar indikation på att de båda klumparna är odeformerade och att de i sitt fasta tillstånd al drig har tillhört ett större stycke. Slaggerna utgörs av järnoxider. I PC 1010 förekommer wüstit (FeO) samt magnetit (Fe3O4) och i NC 216 finns wüstit, magnetit samt hematit (Fe2O3). Slaggiden-tifieringen har utförts ljusoptiskt och kompletterats med en elementanalys i svep elektron-mikroskopets EDAX-utrustning.
Den kemiska analysen gav följande värden i procent:
för PC 1010: C: 0.56-65, Si: 0.01, Mn: 0.002, P: 0.038-029, S: 0.050, Ni: 0.001, Co: 0.002, Ti: 0.001, Cu: 0.003, Al tot: 0.011, Al lösl: 0.003, As: 0.001
för NC 216: C: 0.90-93, Si: 0.09, Mn: 0.001, P: 0.021, S: 0.010, Ni: <0.001, Co: <0.001, Ti: 0.003, Cu: 0.001, Al tot: 0.023, Al lösl: 0.013, As: 0.003
Från borgen Husberget i Torshälla har bland andra fyra upphuggna klimpar, osmundar, analyserats metallografiskt på Rinmanlaboratoriet år 1979. I ett opublicerat utlåtande av Erik Tholander och Stig Blomgren framgår, att de tolkar bitarna som resultat av delning från en eller flera större ”rå-järnsklimpar”, det vill säga järn som framställts genom direktreduktion av malm. De fyra analysera-de bitarna (bit 1–4) har vägts (254, 294, 352 och 308 gram) och en analysera-densitetsbestämning har genom-förts på bit 1 som gav ett värde på 5,5 gram/kubikcentimeter. Bitarna kapades, slipades, polerades och etsades med 2 % nitallösning. Bit 1 bestod till cirka 25 % av rost. Den metalliska strukturen är övervägande ferritisk med inslag av finkornig perlit lokalt. Perliten har en viss glödningstendens.
Slagg förekommer rikligt, i huvudsak wüstit men även av järnsilikat. Bit 2 bestod till hälften av rost.
Den har en kraftig uppkolning i ytliga områden samt kring håligheter med en kolhalt upptill 0,8 %.
Även spår efter smält järn förekommer. I ett par mindre områden är kolhalten lägre och ofta wid-mannstättenartad. Slagg förekommer men ej särskilt rikligt. Bit 3 består av cirka 75 % rost. Omväx-lande partier med högre och lägre kolhalt, den senare av widmannstättenkaraktär. I den senare även wüstitrik slagg. Bit 4 upptas till cirka 40 % av rost. Den metalliska delen är helt ferritisk med wüsti-trik slagg. Slaggens form antyder att ingen varmbearbetning skett. På en snittyta lokalt förekommer något perlit. I en kommentar konstateras, att två av bitarna har en hög kolhalt, upp till cirka 1,5 %, medan en har en lägre kolhalt (0,0 till cirka 0,25 %) och en är nästan helt kolfri. Den bit som har en glödgningspåverkan har troligen utsatts för brand. Enligt undersökarnas bedömning varierar vikter-na för mycket för att kunvikter-na stämma med vad som är känt om det medeltida osmund järnet. Två av bitarna har en klart stålaktig struktur och en tredje en partiellt härdbar struktur. Dessa tolkas som avsedda att användas som stål för verktyg eller vapen.46
Inom ramen för det medeltida järnprojektet ’Studier rörande järnet under svensk medeltid 1000-1500’ har en längre serie metallografiska analyser genomförts av ett urval föremål (järnämnen) från den medeltida järninventeringen. Antalet föremål som analyserats är 43 varav 14 så kallade klimpfor-miga ämnen (osmundar), 9 barrforklimpfor-miga, 10 tenforklimpfor-miga, 9 bandforklimpfor-miga ämnesjärn samt 1 smidesav-fall. Av de klimpformiga ämnena kommer fem från Alvastra kloster, fem från Gamla Lödöse, två från Grådö skans, ett från dominikanerklostret i Sigtuna och ett från ett koggfynd i Gdansk, Polen. Ana-lysserien ska betraktas som en försöksserie, vars primära syfte var att pröva tekniska metoder, urvals-principer och frågeställningsmetoder samt vilken typ av malm och vilken järnframställningsprocess som använts? Vilken struktur har järnet och vilken bearbetnings teknisk nivå kan avläsas ur föremå-len och hur såg arbetsgången ut från fälla till färdigt föremål? Provprepareringen utfördes delvis av fil. kand. Tomas Jacobson på arkeologiska forsk nings laboratoriet vid Stockholms universitet 1978 och övrig provpreparering samt naturveten skapliga analyser har genomförts av bergsingenjör Mille Törnblom vid Tekniska institutionen vid RAÄ och SHMM 1978–1979. Analyserna har dels bekos-tats av Jernkontoret, dels subventionerats genom analysanslaget vid SHM. Här presenteras endast analys resultaten av de klimpformiga ämnena.
Prov 16 Alvastra kloster (SHM 17033: 1583). En metallografiskt undersökt provyta. Materialet är mycket kraftigt korroderat. Några slaggpartiklar som kan identifieras finns inte kvar utan endast porer, öppna eller fyllda med korrosionsprodukter. I provytan framträder i huvudsak två strukturer.
46 Tholander, E., Blomgren, S., Järn och slagg från Husberget i Torshälla. Utlåtande oktober 1979. Rinman-laboratoriet. Eskilstuna. ATA. Opublicerad rapport 1979, s. 1ff.
Ett område med nästan ren ferrit med enstaka små cementitut skiljningar i korngränserna. Ett andra område med kolhalt varierande mellan 0,1 % och 0,8 % med medelvärde omkring 0,4 %. Vid över-gången mot det ferritiska området sjunker kolhalten kontinuerligt. Lokalt kan kolhalten stiga något över eutektoid halt. Kornstorleken variera mellan 50 och 100 µm i det ferritiska området. Mikro-hårdheten har mätts i två punkter, en i ferriten, 70 HV, och en i perlit med 0,4 % kol, 185 HV.
Prov 17 Alvastra kloster (SHM 24528:801). Metallografiskt undersökta provytor i två mot var-andra vinkelräta riktningar, tvärsnitt och längdsnitt. Båda snitten visar samma struktur. I snittytor-na framträder två separata områden. Det esnittytor-na är rent ferritiskt och det andra har nära eutektoid kol-halt. I det ferritiska områdets ytterkant finns ett tunt skikt med kolhalt 0,4–0,8 %. Perliten är myck-et finlamellär och ferriten är utskiljd i widmannstättenanordning. Kornstor leken i dmyck-et ferritiska området är relativt grov och ojämn och har uppmätts till 100–250 µm. Proverna är kraftigt korrode-rade och mycket slaggbemängda. Slaggen består av en grundmassa av fayalit med dendriter av wüstit.
Mikrohårdheten har mätts i två punkter, ren ferrit, 97 HV och i perlit, 0,8 % kol, 204 HV.
Prov 18 Alvastra kloster (SHM 21530: 2003). En metallografiskt undersökt provyta. Materi alet är mycket kraftigt korroderat, mycket grovporigt. Slagginneslutningar saknas, troligen beroende på de kraftiga korrosionsangreppen. Den metalliska återstoden delas upp i tre områden. Ett område med ren ferrit, ett område med kolhalt 0,4–0,7 % och ett mellanlig gande område med varierande kolhalt upp till 0,4 % utgörande en mycket bred övergångszon. Ferritkornstorleken är förhållande-vis liten, 60–100 µm. Perliten är mycket finlamellär med ferrit utskild i widmannstättenanordning.
Den ursprungliga austenitkornstorleken var delvis mycket grov, 12–600 µm, vilket tyder på lång tid vid hög temperatur före svalningen som gått snabbt. Mikrohårdheten har mätts i tre punkter, i ren ferrit, 97 HV, i kolhaltigt område, 0,3 % kol, 141 HV samt i ett rent perlitiskt område, 193 HV.
Prov 19 Alvastra kloster (SHM 21530: 2033). Metallografiskt undersökta provytor i två mot var-andra vinkelräta riktningar, tvärsnitt och längdsnitt. Materialet är kraftigt korroderat med grova po-rer och slagginneslutningar. Snittytorna delas upp i två områden, ett ferritiskt och ett kolhaltigt med kolhalter på 0,6–0,8 %. Mellan dessa områden finns en smal över gångszon. Ferriten är relativt finkorning med jämn kornstorlek, 50–100 µm och med små cementitutskiljningar i korngränserna.
Perliten är mycket finlamellär och ferriten är delvis utskiljd i widmannstättenanordning. Den ur-sprungliga austenitkornstorleken är grov, 250–500 µm. Mikrohårdheten har mätts i två punkter, en i det ferritiska området, 101 HV och en i det kolhaltiga, 249 HV.
Prov 20 Alvastra kloster (SHM 21068: 1192). Metallografiskt undersökta provytor i två mot var-andra vinkelräta riktningar, tvärsnitt och längdsnitt. Proverna är kraftigt korroderade och mycket po-riga. Båda snitten kan delas upp i två områden, ett ferritiskt och ett kolhaltigt. Det kolhaltiga områ-det utgör mer än halva ytan men pormängden och korrosionsangreppen är här avsevärt större än i den ferritiska delen. I det ferritiska området är ferritkornstorleken liten, 50–100 µm, med små mängder korngränscementit. Perliten är finlamellär, utskild ur grova austenitkorn. Ferriten är utskild som korngränsferrit och widmannstättenferrit, liksom i proverna 16–19. Mikrohårdheten har mätts i två skilda punkter, en i det ferritiska området, 132 HV och en i det kolhaltiga området, 162 HV.
Prov 21 Gamla Lödöse (SHM 27600: H 1075). Metallografiskt undersökta provytor i två mot varandra vinkelräta riktningar, tvärsnitt och längdsnitt. Proverna är kraftigt korroderade och porbe-mängda. Slaggmängden är också stor. Snitten är i huvudsak ferritiska med ett mindre, kolhaltigt område med kolhalt mellan 0,2 % och 0,7 %. Perliten är mycket finlamellär och ferriten är utskild