Bakgrund & problemformulering - INSTITUTIONEN FO R SOCIALT ARBETE

”Tillåt dig att vara förbannad över att priset för vår synlighet är att vi ständigt utsätts för hot om våld – våld mot queers som i stort sett varenda del av samhället främjar och bidrar till. Tillåt dig att känna vrede över att det inte finns ett enda ställe i detta land där vi går säkra, inte ett enda ställe där vi inte utsätts för hat och angrepp, och självhatet och självmorden som garderoben innebär” – Ambjörnsson, 2016:18 (- Queer Nation, New York, 1990)

1.1 Bakgrund & problemformulering

Enligt socialstyrelsen är våld i nära relationer ett samhällsproblem. Definitionen av våld i nära relationer är mångtydigt och det finns flera olika konstellationer, exempelvis fysiskt och sexuellt våld (Socialstyrelsen - Våld i nära relationer). För att det ska räknas som våld i nära relationer skriver Nationellt centrum för kvinnofrid att det ska finnas eller funnits en stark relation mellan den våldsutsatta och den våldsamme. Statistiskt sett är det vanligast att det är en man som utsätter en kvinna för våld i en nära relation (NCK - Våld i nära relationer). Den första instansen som en person som utsätts för våld i nära relationer söker sig till för att få hjälp kan vara hälso- och sjukvården (NCK - Hälso- och sjukvårdens ansvar).

I och med att samhället konstant utvecklas vad gäller exempelvis könsidentiteter, är det viktigt att även utveckla hälsovården så den möter kunskapsbehovet som finns då personer som är utsatta för våld i nära relationer söker vård. Detta för att det kan vara lätt att oavsiktligt agera på ett sätt som är diskriminerande baserat på okunskap. Målet är enligt regeringen ett samhälle utan diskriminering (Socialtjänsten 2015:7; ibid:11). Oavsett sexuell läggning, könsidentitet eller könsuttryck ska alla få jämlik vård, även de grupper i samhället som är särskilt utsatta, exempelvis HBTQ+ personer (Socialstyrelsen 2015:12). En av anledningarna bakom att HBTQ+ anses vara en särskilt utsatt grupp är för att de under de senaste hundra åren fått kämpa för att ses som jämlikar. Några exempel på vad denna kamp åstadkommit är att homosexualitet avkriminaliserades år 1944 och blev då istället klassificerad som en mentalsjukdom, 1950 bildades RFSL - Riksförbundet för homosexuellas, bisexuellas, transpersoners och queeras rättigheter, 1979 ströks homosexualitet ur socialstyrelsens sjukdomsregister, 2009 blev det

tillåtet för samkönade par att gifta sig, 2013 slutade Sverige tvångssterilisera transpersoner och 2018 slutade World Health Organisation definiera transpersoner som mentalt sjuka (Löfgren &

Mårtensson 2013; RFSL; Ambjörnsson 2016; WHO 2018).

Samhället har med andra ord onekligen blivit bättre och mer jämställt. Trots detta har vi som författare misstankar om att det förekommer diskriminering inom vården då våldsutsatta HBTQ+ personer söker hjälp för våld i nära relationer. Denna studie fokuserar på en utvald organisation som arbetar med att utbilda hälso- och sjukvårdspersonal inom en region i Sverige och deras förhållningssätt gentemot HBTQ+ personer. Hur ser de som arbetar inom organisationen på hälso- och sjukvården? Är vården jämställd i deras mening?

1.2 Syfte och frågeställningar

I denna uppsats kommer vi undersöka hur personal inom en utvald organisation förhåller sitt utbildningsmaterial till våldsutsatta HBTQ+ personer. Vi kommer även undersöka vilka tankar de har om hälso- och sjukvården inom regionen vad gäller eventuella utmaningar och förbättringar som krävs för en jämställd vård. Detta ämnar vi att göra genom dessa frågeställningar:

- Hur förhåller sig personalen inom den utbildande organisationen till HBTQ+ personer?

- Hur upplever den utbildande personalen hälso- och sjukvårdspersonalens förhållningssätt gentemot HBTQ+ personer idag?

- Vilka fortsatta förändringar behöver göras för att öka acceptansen och förbättra bemötandet för HBTQ+ personer inom hälso- och sjukvården enligt utbildningspersonalen?

Organisationen som vi undersöker i denna uppsats arbetar med att utbilda hälso- och sjukvårdspersonal om våld i nära relationer och är den enda organisation med detta syfte i hela regionen. De är inte inriktade på HBTQ+ gruppen specifikt när de utbildar, men HBTQ+ ingår som en minoritetsgrupp som de uppmärksammar. Vi vill därmed förtydliga att den utbildning som hälso- och sjukvårdspersonalen får av just denna organisation inte resulterar i någon form av HBTQ+ diplomering.

I vår första frågeställning undersöker vi hur personalen förhåller sig till HBTQ+ personer, då det kommer prägla vilket utbildningsmaterial personalen väljer att använda då de utbildar hälso- och sjukvården inom den regionen. Jämlik vård är målet i Sverige och vi vill undersöka varför och på vilket sätt den eventuellt inte är det idag utifrån ett HBTQ+ perspektiv. Av den anledningen undersöker den andra frågeställningen hur informanterna uppfattar mottagandet och de attityder de ser i deras interaktioner med vårdpersonalen idag. Denna fråga handlar om bilden som den utbildningspersonal som vi intervjuat har och är baserat på deras observationer under deras arbete. Den tredje frågeställningen ser till vilka fortsatta förändringar som enligt den intervjuade utbildningspersonalen behövs inom hälso- och sjukvården för en jämlikare vård.

1.2.1 Förklaring av begrepp

En del begrepp behöver tydliggöras innan vi går vidare i uppsatsen för att förklara hur vi utgår från olika begrepp i denna uppsats enligt RFSLs ordlista på deras hemsida. Båda författarna är också väl medvetna om att det finns fler identiteter, sexualiteter och romantiska läggningar som saknas i just denna lista, men vi har valt att förenkla den och avgränsa oss till dessa på grund av den rådande tidsgränsen vi måste förhålla oss till:

Heterosexuell - en person som är intresserad emotionellt och sexuellt av motsatt kön.

Cisperson - en person som identifierar sig med könet som hen tillskrivits vid födseln.

Homosexuell - en person som är intresserad emotionellt och sexuellt av samma kön.

Bisexuell - en person som är intresserad emotionellt och/eller sexuellt av två eller fler kön.

Transperson - personer vars könsidentitet/könsuttryck skiljer sig från det som tilldelats dem vid födseln

Queer - Syn på samhället där könsliga och sexuella normer ifrågasätts/en person som försöker leva ett liv där normer inte styr.

Icke-binär - En person som identifierar sig bortom, mellan eller med båda könskategorierna man & kvinna.

HBTQ - Paraplybegrepp för homosexuella, bisexuella, transpersoner och queer. H:et och b:et handlar om sexuell läggning, alltså vem man blir kär i eller attraherad av. T:et handlar om hur man definierar och uttrycker sitt kön. Queer kan röra både sexuell läggning, könsidentitet,

relationer och sexuell praktik men kan också vara ett uttryck för ett kritiskt förhållningssätt till rådande normer (RFSL).

I denna uppsats kommer dock begreppet HBTQ+ att användas, då HBTQ enligt oss osynliggör de många andra sexualiteter och könsidentiteter som hör till gruppen men som vi inte kommer studera mer ingående. Intersex, genderfluid, bigender, asexuella, aromatiska och pansexuella är några av de identiteter vi menar ingår i den extra symbolen (+).

1.2.2 Studiens relevans

Studien är relevant då våld i nära relationer som tidigare nämnt är ett samhällsproblem. Det forskas om våld i nära relationer inom heteronorma förhållanden men inte i samma utsträckning om HBTQ+ personer inom våld i nära relationer. Vi vill med denna uppsats belysa ämnet om våldsutsatthet i HBTQ+ relationer och vilka brister som finns idag då HBTQ+ personer söker hjälp. I vårt ständigt utvecklande samhälle, kommer vi som socionomer att träffa personer som är våldsutsatta och som kanske inte tillhör normen oavsett vilken linje av arbete vi tar oss an.

Att ha ett normkritiskt förhållningssätt då man möter människor är viktigt menar vi och något vi vill belysa.

1.3 Avgränsning

Våld i nära relationer är ett brett begrepp som innebär “våld mellan två personer som har en nära relation till varandra”. Vi har därför behövt begränsa oss i denna uppsats då vi hade en tidsram på 8 veckor att skriva uppsatsen. Avgränsningen vi valt vad gäller relationer och våld är “våld som sker i romantiska vuxna förhållanden”. Detta trots att våld mellan förälder och barn o.dyl. är lika viktiga och något vi är medvetna om. En annan avgränsning vi gjort är att endast fokusera på en region i Sverige, även om studien hade kunnat utföras på flera regioner i och utanför Sverige. Vi har även valt att endast diskutera HBTQ+ personer, även om det finns fler särskilt utsatta grupper och faktorer som kan orsaka motstånd och svårigheter för personen som söker vård såsom ålder, etnicitet, religion och funktionsvariationer. Vi är medvetna om att våldet kan se olika ut för de olika grupperna inom HBTQ+ och skriver därför kortfattat om dessa under tidigare forskning.

1.4 Arbetsfördelning

Vi har för det mesta suttit och skrivit på varsitt håll på olika delar av uppsatsen. Det föll sig naturligt att vi har olika ansvarsområden men vi har båda bidragit till information under respektive kapitel. Inledningen och slutsatsen har vi gemensamt skrivit när vi suttit tillsammans, oftast vid handledningstillfällena. Sofie har ansvarat för att tidigare forskning, metodkapitlet och resultatet skrivits klart, och Linnéa har ansvarat för teorier, begrepp och diskussionen. Vi har båda läst igenom det som den andre skrivit för att kunna ge feedback och för att urskilja skillnader i hur vi skriver för att uppsatsen ska se bra ut i sin helhet. Under insamlingen av empirin var vi båda närvarande och aktiva med att intervjua. Vi transkriberade även intervjun var för sig, där vi delade upp den hälften var.

1.5 Förförståelse

Linnéa “kom ut ur garderoben” år 2014 och har sedan dess blivit mer och mer investerad i alla former utav HBTQ+ identiteter, vilket naturligt lett till ett intresse att utveckla samhället mer mot ett jämlikt håll. Efter egna erfarenheter av våld i nära relationer kombinerat med HBTQ+

vänners klagomål och anekdoter angående bemötande inom vården, ökade det intresset ännu mer. Tas lesbiska som Linnéa på allvar om de anmäler våldtäkter och våld i nära romantiska relationer? Enligt olika former av artiklar och reportage i media om #MeToo och dylikt är mörkertalen stora även bland ciskönade heterosexuella par - Hur stort är då mörkertalet om våld i nära relationer för HBTQ+ personer? Sedan första mötet och diskussionen författarna sinsemellan har Linnéa varit öppen och ärlig om sina erfarenheter med våld i nära relationer, och har därmed varit noggrann med att alla slutsatser som kommer tas upp i denna uppsats är förankrade i tidigare forskning och teorier snarare än i förförståelse och förutfattade meningar.

Sofie är väldigt intresserad av våld i nära relationer, då det är något som många utsätts för. Hon själv som cis-kvinna vet hur svårt det kan vara att bli tagen på allvar om hon berättat för någon om en mans våld. Hur illa är det inte för personer som inte tillhör normen? Hennes förförståelse var innan uppsatsen började att alla som ser ut som en kvinna enligt samhällets normer är utsatta för mäns våld men även att det förekommer i andra grupper. Efter att ha läst tidigare forskning

blev det klart att det är stora mörkertal vad gäller våld i nära HBTQ+ relationer, vilket naturligtvis har skapat tankar om vilka resultat hon trodde vi skulle få fram med uppsatsen, exempelvis att vårdpersonalen kan vara väldigt dömande och diskriminerande.

Vi har under uppsatsen gång försökt påminna oss själva och varandra om att inte låta vår förförståelse färga uppsatsen på ett överväldigande sätt, då vi vill undersöka så opartiskt som möjligt och inte påverka kunskapen. Vi ville ta fram informanternas argument och deras förståelse snarare än vår egen, även om vi är medvetna om att vår förförståelse kan påverka.

1.6 Uppsatsens fortsatta disposition

Vår studie är indelad i sju olika kapitel. Vi har redan gett en inledande förklaring till varför våld i nära relationer är ett samhällsproblem, vår förförståelse, avgränsningar som vi behövt göra och vilket syftet är med uppsatsen samt våra frågeställningar.

I kapitel 2 lyfter vi hur dagens kunskapsläge ser ut och hur vi kan förstå våld i nära HBTQ+

relationer och hur vårdpersonal bemöter HBTQ+ personer som söker hjälp för våldet.

I kapitel 3 har vi tagit fram heteronormen som teori för att förstå empirin och olika begrepp såsom kön, genus, homofobi, organisationsförändringar, intersektionalitet och makt. Detta för att alla dessa begrepp är viktiga för att ge en så nyanserad bild av samhällsproblemet som möjligt. I kapitel 4 beskriver vi hur vi gått tillväga för att samla in vår empiri, vilka metoder vi använt oss av, vilka etiska överväganden vi gjort och studiens tillförlitlighet. I kapitel 5 presenterar vi vår empiri och vilket resultat det lett fram till. Detta under olika rubriker och en sammanfattning i slutet för att ge en tydlig överblick över resultatet. I kapitel 6 diskuterar vi resultatet utifrån vår tidigare forskning och teorier samt begrepp. Detta för att få en ännu djupare förståelse för hur vi ska förstå vårt resultat. I kapitel 7, det avslutande kapitlet, knyter vi an till vårt syfte och besvarar våra frågeställningar utifrån materialet. Vi ger även förslag på fortsatt forskning som vi anser behövs inom ämnet.

2. Tidigare forskning

I detta kapitel kommer vi lyfta forskning vi anser är relevant utifrån vår studie och uppmärksamma vilken kunskap som finns just nu om ämnet våld i nära relationer kopplat till HBTQ+. Vi lyfter forskning från Sverige men även internationellt för att få en djupare förståelse. För att förstå HBTQ+ väljer vi att kort redogöra för de olika grupperna inom begreppet våld i nära relationer, då våldet kan se olika ut och för att ge en nyanserad bild.

Vidare lyfter vi hur normer kan påverka bemötandet inom vården och avslutar med vilka förändringar som måste ske enligt tidigare forskning som vi hittat samt en sammanfattning av kapitlet.

2.1 Dagens kunskapsläge

Innan vi börjar presentera forskningen presenterar vi hur det ser ut allmänt. Då vi letade efter forskning om våld i nära relationer, var det återkommande att det oftast handlar om män och kvinnor. Detta då det statistiskt sett oftast är kvinnor som är utsatta av en manlig förövare. Det är delvis relevant i vår uppsats, då man kan vara man/kvinna och ingå i HBTQ+, men det räcker inte för vår uppsats. Ämnet våld i nära relationer utifrån HBTQ+ relationer är relativt nytt och därmed finns det inte så mycket forskning om detta, ännu mindre i just Sverige. Forskningen går trots allt framåt vad gäller studier av våld i parrelationer som inte tillhör den sexuella normen, även om det främst är samkönade relationer som undersöks och mera forskning behövs vad gäller exempelvis transpersoner upplevelser (Sundström 2018:9).

2.2 Våld i nära relationer inom HBTQ+

Holmberg och Strandqvist skriver att våldet inom HBTQ+ parrelationer kan se likadant ut som inom heterosexuella förhållanden men även att det finns skillnader inom vissa områden, exempelvis synen på våldet, något vi återkommer till under nästa rubrik 2.2.1 homosexuella (Holmberg & Stjernqvist 2008:10). Heteronormen är institutionaliserad, d.v.s det heteronormativa styr Sveriges familjepolitik och lagar. Detta medför att HBTQ+ relationer som inte infaller inom det heteronormativa utesluts, då ett antagande om heterosexuella relationer

är det ‘vanliga’ (ibid:18). I en studie testade forskare hur högskolestudenter i Sverige såg på

våld av olika grad inom äktenskap. Inom både de grova och milda våldet ansågs det allvarligast om en kvinna var utsatt av sin man. Inom det milda våldet var det värre om relationen var samkönad, än i de fall där mannen var offret för sin fru. (Sundström 2018:31). År 2011 presenterades en studie genomförd i USA som presenterade bisexuella, homosexuella och heterosexuellas upplevelser av våld i nära relationer. Bisexuella kvinnor var överrepresenterade i samtliga kategorier (verbalt, kontrollerande, fysiskt och psykiskt). Heterosexuella kvinnor var minst utsatta inom alla kategorier, förutom det sexuella våldet där homosexuella kvinnor var minst utsatta (Sundström 2018:11). Bland männen var även de bisexuella mest utsatta inom alla kategorier och de heterosexuella männen var minst utsatta (ibid).

2.2.1 Homosexuella

Då förövarens och offrets kön påverkar hur omgivningen ser på våldet, kan våldet osynliggöras om det är en kvinna som är förövaren och en man som är offer, eller om förövaren och offret är av samma kön. Inom kontexten för ett heterosexuellt perspektiv ses kvinnan som det rätta offret och män som de accepterade förövarna (Little & Terrance 2010:431). Det finns en extra dimension att ta hänsyn till i de fall där förövaren är en kvinna och utövar våld mot en partner som också är kvinna (Smirthwaite & Holmberg 2014:122). Om en kvinna ska berätta att hon är utsatt av en annan kvinna, måste offret komma ut för omgivningen om hon inte redan gjort det, vilket är en extra utsatthet (ibid:121). Utöver det kan kvinnan även ifrågasättas av omgivningen, då en kvinna “inte kan” utsättas för sexuellt våld av en annan kvinna (ibid:122).

Vad gäller homosexuella män skrivs de inte om som en särskild grupp i tidigare forskning på samma sätt som kvinnorna gör. Detta kan förklaras med att män normaliserar våldet till följd av normer som finns i samhället och därmed inte ser det som våld inom partnerskapet (Oliffe et al 2014:574). Vi lyfter detta vidare under rubriken 2.4 om normer.

2.2.2 Bisexuella

Det finns väldigt lite forskning om bisexuella kvinnor och våld i nära relationer skriver Sundström (2018:33). Detta kan bero på att man inte alltid kan utläsa sexualiteten ur studier som finns menar forskaren, då man inte vet vilken sexualitet kvinnan har om de inte framförs tydligt (ibid). En form av dubbel stigmatisering kan uppstå, då bisexuella varken “passar in”

bland hetero- eller homosexuella. Bisexuella kan även utsättas för bifobi, d.v.s. ett ifrågasättande av deras sexuella läggning och huruvida den “är verklig”. Detta kan även hindra dem från att söka hjälp, även om det finns HBTQ+ kunskap inom organisationen (ibid:35).

Detta styrker även forskning från Steele m.fl. som skriver att bisexuellas sexuella identitet inte anses vara stabil (2017:117). Detta kan vara orsaken till varför det finns så lite forskning på området menar Steele m.fl (ibid). Detta gäller både män och kvinnor tänker vi, men i NCKs rapport skriven av Sundström lyfter de enbart bisexuella kvinnor som särskilt utsatta. Varför vet vi inte då studier internationellt visar på att bisexuella män statistiskt sett är lika utsatta som bisexuella kvinnor (Sundström 2018:11)

2.2.3 Transpersoner

Författarna Yerke och DeFeo vill omdefiniera våld i nära relationer. Detta då transpersoner inte alltid passar in i de binära kategorierna som inkluderas i definitionen av vem som kan vara utsatt eller utförare av våld i nära relationer (Yerke & DeFeo 2016:975). Författarna vill därför göra en omdefiniering av våld i nära relationer då transpersoner kan exkluderas i den nuvarande definitionen (ibid). Varför behöver begreppet göras om? Författarna menar att våldet kan se olika ut för transpersoner i jämförelse med cispersoner men att de kan uppleva en extra utsatthet utöver det (ibid:976). Hur ska definitionen göras om? Genom att inkludera personer som inte ingår i det binära inom forskningen om våld i nära relationer (ibid:978). Varför det finns så lite forskning om våld i nära relationer bland bl.a. transpersoner är för att det förnekas att våld förekommer i dessa relationer (Yerke & DeFeo 2016:976). Enligt tidigare forskning har transpersoner utsatts för våld i nära relationer i större utsträckning än cispersoner (ibid:975).

I en studie från USA belyser de att 34% av 27.7000 tillfrågade transpersoner hade utsatts för sexuellt våld av partner. Vad gäller våld överlag, hade 54% utsatts av partner (Sundström

för våld eller hotats om våld av partner eller annat sexuellt lidande, exempelvis våldtäkt (ibid:40). Folkhälsomyndigheten lyfter att 1/3 av transpersonerna i deras studie tvingats till sex av en partner och 17% svarade att de utsatts för fysiskt våld av partner (2015:33).

2.3 Diskriminering inom vården

I en rapport av Diskrimineringsombudsmannen skrivs det att vården inte är jämlik idag och att det förekommer diskriminering. En del grupper har svårare än andra att få tillgång till vård, delvis för att bemötandet av vårdpersonalen förhindrar en del personer från att söka vård (2012:16). Vården skiljer sig alltså i fråga om bemötandet utifrån kön, könsidentitet och könsuttryck (SOU 2017:92 s.306).

Kränkningar kan vara direkta eller indirekta mellan två aktörer. Detta tyder på att man behöver öka sin förståelse för HBTQ+ personer och hur sammanhanget ser ut (Skau 2016:84ff). Alla har en egen unik, subjektiv kontext inom vilken den kränkande handlingen sker, och det

In document INSTITUTIONEN FO R SOCIALT ARBETE (Page 6-0)