Ser man till den faktor som återkommer oftast i kombination med utbildningspersonalens prioriteringar så är det att mer kunskap och forskning behövs, och att denna kunskap bidrar till att förbättra vårdpersonalens bemötande gentemot de som inte tillhör normen. Informationen kan dock inte tas emot om man inte hjälper vårdpersonalen att göra sig av med sina
“professionsglasögon”, eftersom de generellt minskar våra förmågor att erkänna att det finns saker vi inte vet (Skau 2016:17). Om vi inte erkänner att det finns saker vi ännu inte vet, eller till och med är dåliga på, så kommer vi heller inte lära oss det vi blir tillsagda och lära oss mer om hur vi kan bli bättre på det vi gör (ibid.). Att bli av med “professionsglasögonen” skulle kunna bidra till att vårdpersonalen skulle kunna lära sig mer och därmed lättare se patienten i dess sammanhang, vilket intervjupersonerna uppger inte sker i dagens läge (ibid:26). Något både Socialstyrelsen, tidigare forskning och våra intervjupersoner tycks vara överens om är att det behövs mer forskning och kunskap om våld i samkönade relationer (Socialstyrelsen 2015).
Ett återkommande tema i Resultatkapitlet (5) och citaten som det reflekteras över, är att källan till de misstag och det motstånd som finns kommer till stora delar från en rädsla och en brist på kunskap, vilket även Sundströms rapport för NCK lyfter (2018:24).
7. Slutsatser
I detta kapitel kommer vi knyta samman hur vår empiri svarar på vårt syfte och frågeställningar.
För att svara på frågeställningarna knyter vi dem samman med de teser med tillhörande argument från kapitel 5 Resultat. Vi kommer redogöra för varje tes för sig och hur de hänger ihop med frågeställningarna där en del teser svarar på två frågeställningar samtidigt då frågeställningarna hänger ihop.
7.1 Empirin besvarar frågeställningarna
Denna uppsats har undersökt hur personal inom en utvald organisation förhåller sitt utbildningsmaterial till våldsutsatta HBTQ+ personer och vilka tankar personalen har om hälso- och sjukvården inom regionen vad gäller utmaningar och förbättringar som krävs för en jämställd vård. Detta har vi undersökt genom att hålla en semistrukturerad intervju med två informanter från en organisation, som är den enda i regionen med syfte att utbilda hälso- och sjukvårdspersonal gällande frågor om våld i nära relationer. Empirin som samlades in stärks av tidigare forskning och kan förstås utifrån våra teorier som vi anser viktiga för denna uppsats.
De argumenterade under intervjuns gång om olika teman och dessa har vi skapat teser av.
Teserna stärks eller försvagas av underliggande argument som besvarar våra frågeställningar:
- Hur förhåller sig personalen inom den utbildande organisationen till HBTQ+ personer?
- Hur upplever den utbildande personalen hälso- och sjukvårdspersonalens förhållningssätt gentemot HBTQ+ personer idag?
- Vilka fortsatta förändringar behöver göras för att öka acceptansen och förbättra bemötandet för HBTQ+ personer inom hälso- och sjukvården enligt utbildningspersonalen?
Den första tesen, HBTQ+ personer är en särskilt utsatt grupp inom våld i nära relationer, syftar till att besvara den första frågeställningen. Informanterna argumenterar för att gruppen är särskilt utsatt och att kunskap krävs för att synliggöra våldet. De lyfter intersektionalitet och att det kan försvåra det att söka vård om man inte kommit ut som exempelvis homosexuell.
Den våldsutsatta kan även vara i beroendeställning till partnern som utövar våldet, något som försvårar det att söka hjälp ytterligare En del tror att våldet ser olika ut om man jämför heterosexuella och HBTQ+ relationer, argumenterar en av informanterna för. Den andra informanten säger under ett annat tillfälle att våldet kan se annorlunda ut för HBTQ+ relationer.
Det finns blandade föreställningar om våldet, något som även styrks i tidigare forskning. Våldet ser likadant ut, men i och med att HBTQ+ personer är en särskilt sårbar grupp är det extremt utsatta och mera sårbara än heterosexuella cis-personer.
Den andra tesen, Man bör ha ett normkritiskt förhållningssätt inom vården, svarar till den andra frågeställningen men även den tredje, då dessa går in i varandra i denna tes. Den svarar på den andra frågeställningen då informanterna argumenterar för att ett normkritiskt förhållningssätt behövs inom vården idag, vilket är en brist. Om man inte har ett normkritiskt förhållningssätt exkldueras våldsutsatta personer som inte ingår i normen. Exempelvis om två kvinnor kommer till en mottagning, antas de inte att någon av dem är förövare, båda måste ju vara offer? Ett normkritiskt förhållningssätt behövs med andra ord, något som svarar på den tredje frågeställningen om vilka förbättringar som behövs enligt informanterna.
Den tredje tesen, Bemötande och kunskapen bland vårdpersonalen är bristfällig gentemot HBTQ+ personer inom våld i nära, svarar till den andra frågeställningen om hur informanterna ser på vårdpersonalens bemötande gentemot HBTQ+ personer. De menar att kunskapen och bemötande inom vården är för bristfällig idag. Det finns inte tillräckligt med kunskap om hur man ska bemöta HBTQ+ personer, och det kan även handla om rädsla från personalens sida.
De är vidare kritiska till kunskapen som finns idag bland vårdpersonalen och bristen av tidigare forskning, samtidigt som de kan se förbättringar och att det går framåt då allt flera inom vårdpersonalen utbildas samt att motståndet minskar successivt. Tesen svarar även på den tredje frågeställningen om vilka förbättringar som behöver ske, bl.a. att vårdpersonalen behöver vara öppen för den personen som hen möter i yrket. Ny uppdaterad forskning är även något de menar att måste förbättras för att kunna utveckla kunskapen inom vården.
Den fjärde tesen, Vården inte fångar upp alla personer idag, svarar på den andra frågeställningen och är ännu en faktor de uppges kritiska mot. De menar att gynmottagnignar inte är för alla idag, vilket betyder att HBTQ+ personer exkluderas. Transpersoner har inte ens någon akutmottagning att gå till ifall de blir våldtagna menar informanterna. Det finns inte naturliga vägar in i vården för HBTQ+ personer, något de är kritiska till. Vården är därmed inte jämlik.
7.2 Förslag på fortsatt forskning
Genomgående i tidigare forskningen som vi läst för uppsatsen, menar forskarna att det behövs mera forskning om HBTQ+ personer och våld i nära relationer. Vi håller med i denna fråga, då det var svårt att hitta relevant forskning till denna studie som besvarar vårt syfte. Vidare behövs även forskning som inte ser HBTQ+ gruppen som en enda konstant grupp, det behövs djupare förståelse om de homosexuella, bisexuella, transpersoner och queera samt de övriga grupperna som faller utanför det heterosexuella. Detta för att våldet kan se olika ut mellan grupperna och det synliggörs inte idag i den kraft som det hade behövts tänker vi. Socialstyrelsen anser att ytterligare forskning och litteratur behövs inom ämnet, speciellt vad gäller transpersoner (Socialstyrelsen 2015). Det behöver även tydliggöras inom forskningen huruvida en person är transperson eller lesbisk exempelvis, då det är för vagt att enbart definiera någon som HBTQ+
enligt forskarna Yerke & DeFeo 2016. Även mäns våldsutsatthet behöver få ett större inslag i forskningen. Män kan även vara offer, något vi lyft i denna uppsats.