Uppsatsens fortsatta disposition - INSTITUTIONEN FO R SOCIALT ARBETE

naturligtvis har skapat tankar om vilka resultat hon trodde vi skulle få fram med uppsatsen, exempelvis att vårdpersonalen kan vara väldigt dömande och diskriminerande.

Vi har under uppsatsen gång försökt påminna oss själva och varandra om att inte låta vår förförståelse färga uppsatsen på ett överväldigande sätt, då vi vill undersöka så opartiskt som möjligt och inte påverka kunskapen. Vi ville ta fram informanternas argument och deras förståelse snarare än vår egen, även om vi är medvetna om att vår förförståelse kan påverka.

1.6 Uppsatsens fortsatta disposition

Vår studie är indelad i sju olika kapitel. Vi har redan gett en inledande förklaring till varför våld i nära relationer är ett samhällsproblem, vår förförståelse, avgränsningar som vi behövt göra och vilket syftet är med uppsatsen samt våra frågeställningar.

I kapitel 2 lyfter vi hur dagens kunskapsläge ser ut och hur vi kan förstå våld i nära HBTQ+

relationer och hur vårdpersonal bemöter HBTQ+ personer som söker hjälp för våldet.

I kapitel 3 har vi tagit fram heteronormen som teori för att förstå empirin och olika begrepp såsom kön, genus, homofobi, organisationsförändringar, intersektionalitet och makt. Detta för att alla dessa begrepp är viktiga för att ge en så nyanserad bild av samhällsproblemet som möjligt. I kapitel 4 beskriver vi hur vi gått tillväga för att samla in vår empiri, vilka metoder vi använt oss av, vilka etiska överväganden vi gjort och studiens tillförlitlighet. I kapitel 5 presenterar vi vår empiri och vilket resultat det lett fram till. Detta under olika rubriker och en sammanfattning i slutet för att ge en tydlig överblick över resultatet. I kapitel 6 diskuterar vi resultatet utifrån vår tidigare forskning och teorier samt begrepp. Detta för att få en ännu djupare förståelse för hur vi ska förstå vårt resultat. I kapitel 7, det avslutande kapitlet, knyter vi an till vårt syfte och besvarar våra frågeställningar utifrån materialet. Vi ger även förslag på fortsatt forskning som vi anser behövs inom ämnet.

2. Tidigare forskning

I detta kapitel kommer vi lyfta forskning vi anser är relevant utifrån vår studie och uppmärksamma vilken kunskap som finns just nu om ämnet våld i nära relationer kopplat till HBTQ+. Vi lyfter forskning från Sverige men även internationellt för att få en djupare förståelse. För att förstå HBTQ+ väljer vi att kort redogöra för de olika grupperna inom begreppet våld i nära relationer, då våldet kan se olika ut och för att ge en nyanserad bild.

Vidare lyfter vi hur normer kan påverka bemötandet inom vården och avslutar med vilka förändringar som måste ske enligt tidigare forskning som vi hittat samt en sammanfattning av kapitlet.

2.1 Dagens kunskapsläge

Innan vi börjar presentera forskningen presenterar vi hur det ser ut allmänt. Då vi letade efter forskning om våld i nära relationer, var det återkommande att det oftast handlar om män och kvinnor. Detta då det statistiskt sett oftast är kvinnor som är utsatta av en manlig förövare. Det är delvis relevant i vår uppsats, då man kan vara man/kvinna och ingå i HBTQ+, men det räcker inte för vår uppsats. Ämnet våld i nära relationer utifrån HBTQ+ relationer är relativt nytt och därmed finns det inte så mycket forskning om detta, ännu mindre i just Sverige. Forskningen går trots allt framåt vad gäller studier av våld i parrelationer som inte tillhör den sexuella normen, även om det främst är samkönade relationer som undersöks och mera forskning behövs vad gäller exempelvis transpersoner upplevelser (Sundström 2018:9).

2.2 Våld i nära relationer inom HBTQ+

Holmberg och Strandqvist skriver att våldet inom HBTQ+ parrelationer kan se likadant ut som inom heterosexuella förhållanden men även att det finns skillnader inom vissa områden, exempelvis synen på våldet, något vi återkommer till under nästa rubrik 2.2.1 homosexuella (Holmberg & Stjernqvist 2008:10). Heteronormen är institutionaliserad, d.v.s det heteronormativa styr Sveriges familjepolitik och lagar. Detta medför att HBTQ+ relationer som inte infaller inom det heteronormativa utesluts, då ett antagande om heterosexuella relationer

är det ‘vanliga’ (ibid:18). I en studie testade forskare hur högskolestudenter i Sverige såg på

våld av olika grad inom äktenskap. Inom både de grova och milda våldet ansågs det allvarligast om en kvinna var utsatt av sin man. Inom det milda våldet var det värre om relationen var samkönad, än i de fall där mannen var offret för sin fru. (Sundström 2018:31). År 2011 presenterades en studie genomförd i USA som presenterade bisexuella, homosexuella och heterosexuellas upplevelser av våld i nära relationer. Bisexuella kvinnor var överrepresenterade i samtliga kategorier (verbalt, kontrollerande, fysiskt och psykiskt). Heterosexuella kvinnor var minst utsatta inom alla kategorier, förutom det sexuella våldet där homosexuella kvinnor var minst utsatta (Sundström 2018:11). Bland männen var även de bisexuella mest utsatta inom alla kategorier och de heterosexuella männen var minst utsatta (ibid).

2.2.1 Homosexuella

Då förövarens och offrets kön påverkar hur omgivningen ser på våldet, kan våldet osynliggöras om det är en kvinna som är förövaren och en man som är offer, eller om förövaren och offret är av samma kön. Inom kontexten för ett heterosexuellt perspektiv ses kvinnan som det rätta offret och män som de accepterade förövarna (Little & Terrance 2010:431). Det finns en extra dimension att ta hänsyn till i de fall där förövaren är en kvinna och utövar våld mot en partner som också är kvinna (Smirthwaite & Holmberg 2014:122). Om en kvinna ska berätta att hon är utsatt av en annan kvinna, måste offret komma ut för omgivningen om hon inte redan gjort det, vilket är en extra utsatthet (ibid:121). Utöver det kan kvinnan även ifrågasättas av omgivningen, då en kvinna “inte kan” utsättas för sexuellt våld av en annan kvinna (ibid:122).

Vad gäller homosexuella män skrivs de inte om som en särskild grupp i tidigare forskning på samma sätt som kvinnorna gör. Detta kan förklaras med att män normaliserar våldet till följd av normer som finns i samhället och därmed inte ser det som våld inom partnerskapet (Oliffe et al 2014:574). Vi lyfter detta vidare under rubriken 2.4 om normer.

2.2.2 Bisexuella

Det finns väldigt lite forskning om bisexuella kvinnor och våld i nära relationer skriver Sundström (2018:33). Detta kan bero på att man inte alltid kan utläsa sexualiteten ur studier som finns menar forskaren, då man inte vet vilken sexualitet kvinnan har om de inte framförs tydligt (ibid). En form av dubbel stigmatisering kan uppstå, då bisexuella varken “passar in”

bland hetero- eller homosexuella. Bisexuella kan även utsättas för bifobi, d.v.s. ett ifrågasättande av deras sexuella läggning och huruvida den “är verklig”. Detta kan även hindra dem från att söka hjälp, även om det finns HBTQ+ kunskap inom organisationen (ibid:35).

Detta styrker även forskning från Steele m.fl. som skriver att bisexuellas sexuella identitet inte anses vara stabil (2017:117). Detta kan vara orsaken till varför det finns så lite forskning på området menar Steele m.fl (ibid). Detta gäller både män och kvinnor tänker vi, men i NCKs rapport skriven av Sundström lyfter de enbart bisexuella kvinnor som särskilt utsatta. Varför vet vi inte då studier internationellt visar på att bisexuella män statistiskt sett är lika utsatta som bisexuella kvinnor (Sundström 2018:11)

2.2.3 Transpersoner

Författarna Yerke och DeFeo vill omdefiniera våld i nära relationer. Detta då transpersoner inte alltid passar in i de binära kategorierna som inkluderas i definitionen av vem som kan vara utsatt eller utförare av våld i nära relationer (Yerke & DeFeo 2016:975). Författarna vill därför göra en omdefiniering av våld i nära relationer då transpersoner kan exkluderas i den nuvarande definitionen (ibid). Varför behöver begreppet göras om? Författarna menar att våldet kan se olika ut för transpersoner i jämförelse med cispersoner men att de kan uppleva en extra utsatthet utöver det (ibid:976). Hur ska definitionen göras om? Genom att inkludera personer som inte ingår i det binära inom forskningen om våld i nära relationer (ibid:978). Varför det finns så lite forskning om våld i nära relationer bland bl.a. transpersoner är för att det förnekas att våld förekommer i dessa relationer (Yerke & DeFeo 2016:976). Enligt tidigare forskning har transpersoner utsatts för våld i nära relationer i större utsträckning än cispersoner (ibid:975).

I en studie från USA belyser de att 34% av 27.7000 tillfrågade transpersoner hade utsatts för sexuellt våld av partner. Vad gäller våld överlag, hade 54% utsatts av partner (Sundström

för våld eller hotats om våld av partner eller annat sexuellt lidande, exempelvis våldtäkt (ibid:40). Folkhälsomyndigheten lyfter att 1/3 av transpersonerna i deras studie tvingats till sex av en partner och 17% svarade att de utsatts för fysiskt våld av partner (2015:33).

2.3 Diskriminering inom vården

I en rapport av Diskrimineringsombudsmannen skrivs det att vården inte är jämlik idag och att det förekommer diskriminering. En del grupper har svårare än andra att få tillgång till vård, delvis för att bemötandet av vårdpersonalen förhindrar en del personer från att söka vård (2012:16). Vården skiljer sig alltså i fråga om bemötandet utifrån kön, könsidentitet och könsuttryck (SOU 2017:92 s.306).

Kränkningar kan vara direkta eller indirekta mellan två aktörer. Detta tyder på att man behöver öka sin förståelse för HBTQ+ personer och hur sammanhanget ser ut (Skau 2016:84ff). Alla har en egen unik, subjektiv kontext inom vilken den kränkande handlingen sker, och det påverkar vår upplevelse av händelser som påverkar oss (ibid.). Det kan exempelvis vara relevant att förstå patientens sammanhang för att kunna göra en bedömning, och då är det viktigt att göra detta utan att kränka patienten (ibid:87ff). Detta kan tänkas särskilt viktigt om personen i fråga är transperson eller icke-binär.

I en studie av Folkhälsomyndigheten skriver de att drygt var fjärde person som identifierar sig som transperson som sökt hjälp de upplevt kränkande bemötande från personal inom vården och att fem procent vägrades vård (2015:44). Detta leder till ett lågt förtroende för sjukvården och även andra myndigheter, då 43% svarat att de inte litar på hälsovården (ibid:34).

Transpersoner är en sårbar grupp när de möter vårdpersonal, då mötet ofta präglas av stereotypa bilder, vilket leder till att transpersoners upplevelser och vad de söker vård för kan vara svårt för personalen att ha kunskap om. Deras problem kan även ses som oviktiga (Vogelsang et al 2016:3585).

Ett annat problem kan även vara att vårdpersonal vägrar använda personens önskade pronomen och därmed diskriminerar medvetet (SOU 2017:92:309). En annan forskning visar att HBTQ+

ungdomar inte vill söka hjälp hos vården, då de av egna erfarenheter blivit bemötta på ett diskriminerande sätt av personalen (Zethrin 2010:12).

2.4 Normer och dess inverkan på bemötandet inom vården

Det styrande synsättet inom vården är det heteronorma, vilket påverkar hur personer som söker vård blir bemötta (Holmberg & Stjernqvist 2008:18). En majoritet av de intervjuade i en studie av Zethrin uppger att de tror att det är lättare att få hjälp och ett bra bemötande om man följer normen för sitt kön, vilket leder till ytterligare problematik och osynliggörande för folk som inte tillhör tvåkönsnormen (Zethrin 2010: 171). Transpersoner upplever systematiskt stigmatisering och osynliggöranden på grund av de cisheteronormativa föreställningar som finns vad gäller kön (ibid:172). Vårdinstitutioner och organisationer har en tendens att önska att man definierar sitt kön, vilket kan bli problematiskt eftersom transpersoner av olika anledningar kan välja att inte berätta, ofta på grund av att man löper risk om sanningen kommer fram, eller för att man inte orkar förklara en komplex identitet som t.ex. icke-binär (Zethrin, 2010:165). Att hela tiden bli könsbestämd inom tvåkönsnormen, d.v.s. man eller kvinna, upplevs som frustrerande av de som är icke-binära (Zethrin, 2010:167). I vissa sammanhang är det inte möjligt att inta en icke-position, eller en position som något utanför definitionerna man och kvinna, vilket leder till att man blir osynliggjord eller tvingas in i en utav två könsdefinitioner mot sin vilja (ibid.). Att omgivningen i en viss utsträckning vägrar använda det könsneutrala pronomet “hen” upplevs som särskilt sårande och frustrerande (ibid.).

Medvetenhet om stigmatisering och normer påverkar bemötandet som klienten får i hög grad (Utamsingh et al 2016:566). Genom att inte vara medveten om den heteronormativa normen som man som vårdpersonal kan kommunicera, kan man omedvetet kränka personen som söker vård (ibid:571). Detta kan leda till att patienten inte känner sig trygg, inte får hjälp om hen inte vill öppna upp sig för vårdpersonalen och hälsan kan försämras (ibid).

2.5 Förändringar måste ske

År 2011 tillkom ett juridiskt bindande instrument i Europa om våld mot kvinnor och våld i familjen. “Europarådets konvention om förebyggande och bekämpning av våld mot kvinnor och våld i hemmet (Council of Europe Convention on preventing and combating violence against women and domestic violence)”. Denna trädde i kraft år 2014 i Sverige och kallas även Istanbulkonventionen (NCK 2017:6). RFSL, Riksförbundet för homosexuellas, bisexuellas, transpersoners och queeras rättigheter, anser att Sverige behöver göra reformer för att uppfylla konventionen. Förbundet menar att Sverige brister vad gäller diskriminering av sexuell läggning och könsidentitet (Prop. 2013/14:208:86f). Då konventionen trätt i kraft, presenterades en plan för hur Sverige skulle arbeta för ett jämställt samhälle, och att HBTQ+

personers status i frågan behöver förstärkas, då de ofta utsätts för diskriminering (NCK 2017:7).

Då vissa personer är särskilt utsatta på grund av särskilda behov som de kan ha till följd av särskilda omständigheter, behöver personal som arbetar med dessa ha fått utbildning som går hand i hand med de förebyggande åtgärder som konventionen omfattar (NCK 2017:6).

Författarna Yrke och DeFeo menar att professionella behöver uppmärksammas om att transpersoner är extra utsatta, då detta kan förhindra transpersoner från att söka hjälp. Därmed är hjälpen för våld i nära relationer inte tillgänglig för transpersoner i samma utsträckning som för cispersoner (Yerke & DeFeo 2016:976). För att motverka ohälsa inom de utsatta grupperna har ett gemensamt förhållningssätt till diskriminering utarbetats av myndigheter inom Statens folkhälsoinstitut. Detta utgår från att alla former av diskriminering, oavsett om den är synlig, dold eller avsiktlig; har sin grund i rådande samhällsstrukturer och att de rör de olika maktnivåerna i samhället (Sundström 2018:7).

Att synliggöra är det första steget, men det räcker inte med att endast påpeka brister, utan man måste även aktivt arbeta för att åstadkomma en positiv förändring (Skau, 2016:119). Skau hävdar att hon förstår att det kan vara svårt med tanke på den brist på resurser som finns inom många områden, men att strukturella förhållanden aldrig kan fria en enskild individ från personligt ansvar ifall denne kränkt eller skadat någon vars hälsa den hade ansvar för (ibid).

Hon förstår även att det inte är möjligt att helt undvika kränkningar inom “hjälparvardagen”, som hon kallar det, eftersom majoriteten av dem är oavsiktliga, men hon hävdar starkt att de kan begränsas och motarbetas (ibid:122).

2.6 Sammanfattning av tidigare forskning

Våldet inom romantiska HBTQ+ relationer kan skilja sig från heterosexuella förhållanden, exempelvis hur man ser på offer och förövare inom HBTQ+ relationer. Att en kvinna är utsatt för våld oavsett sexuella läggningen anses allvarligare än om en man är utsatt. Detta på grund av den normativa föreställningen om vem som kan anses vara det ”rätta” offret/förövaren. Vad gäller homosexuella så kan våldet osynliggöras, exempelvis genom att kvinnor inte är de ”rätta”

förövarna och männen inte de ”rätta”offren. De bisexuella är den grupp som är mest utsatt vad gäller våld inom parrelationer, vilket bidrar till en extra utsatthet då hen måste berätta för omgivningen om sin sexuella läggning för att kunna få hjälp. Transpersoner passar inte in i de normativa könskategorierna och kan därmed exkluderas ur studier om våld i romantiska nära relationer. Bemötandet inom vården i Sverige skiljer sig utifrån vem personen som söker vård är. Vården är inte jämlik. Om man tillhör normen, är det lättare att få hjälp tror en del personer i en forskning av Zethrin. Då det inte finns medvetenhet och kunskap bland personalen, kan bemötandet utgå från det heteronormativa. För att Sverige ska uppfylla Istanbulkonventionen måste det ske förändringar som ser till att alla människor har lika rättigheter och att inte någon diskrimineras utifrån sexuella läggningen eller könsidentitet. Att synliggöra är ett första steg, men det krävs högre medvetenhet för att inte kränka någon oavsiktligt. Vi saknar dock svensk forskning som belyser vårt syfte med uppsatsen, d.v.s. hur utbildningsmaterial står i relation till våldsutsatta HBTQ+ relationer. Det är något vi med denna uppsats vill belysa.

3. Teori och begrepp

I detta kapitel kommer vi redogöra för den teorin som vi valt att utgå från och olika begrepp som vi anser relevanta för att kunna besvara vårt syfte och frågeställningar. Vi kommer använda dessa begrepp i diskussionskapitlet för att binda samman avsnitten.

3.1 Heteronormen som teori

Med heteronormativitet menas ett ideologiskt system som nekar, underordnar och stigmatiserar beteenden, identiteter och relationer som inte är heterosexuella. Normen är heterosexualitet och allt annat som anses avvikande negligeras och angrips på olika sätt. Heteronormativiteten upprätthålls genom att utesluta homo- och bisexualitet (NCK 2009:15f). En utav många anledningar till att heterosexualiteten är det som anses naturligt, enligt Ambjörnsson, är att många kopplar ihop heterosexualitet med barnalstrande, dvs. de hävdar att heterosexualitet är naturligt i och med att människoartens överlevnad hänger på att män och kvinnor skapar barn tillsammans (Ambjörnsson 2016:48; Löfgren-Mårtenson 2013:65; Foucault 1976/2002:33f, ibid:58).

Man bör ha i åtanke att makt och förtryck inte behöver vara direkt synliga. En heterosexuell person kan åtnjuta förmåner av att tillhöra heteronormen utan att ha för avsikt att göra det (Knutagård 2016:50). Samhällets idéer om biologiskt kön är tätt kopplade till tidens föreställningar om vad som är kvinnligt och manligt, vilket kallas för “den heterosexuella matrisen” (Ambjörnsson 2016:94). Med den heterosexuella matrisen menar man att kvinnor och män existerar inom heteronormativitetens ram och är därmed de enda möjliga identiteterna (ibid). Det vore därmed felaktigt att hävda att Sveriges HBTQ+ befolkning idag är jämställda med den cis-heterosexuella befolkningen (ibid:53).

3.1.1 Sexualitet

Alla människor förhåller sig till sexualitet på ett eller annat sätt eftersom det är en gemensam social och kulturell företeelse (Löfgren-Mårtenson 2013:9). Det finns dock en rad yrkesgrupper

som kritiskt bör granska sitt förhållande till sina medmänniskors sexualitet, t.ex. barnmorskor och gynekologer (ibid:10). Även om sexualitet är något individuellt och personligt så är det inte endast den enskildes ensak, eftersom samhället har makten att bestämma vilka sexualiteter som är acceptabla och normala, inte endast genom bl.a. lagar utan även vad gäller socialt bemötande (ibid:10; ibid:50). Sexualiteten får därmed sin betydelse och sociala innebörd i mellanmänskliga konversationer i samhället (ibid:12)

På grund av att samhället existerar i denna heterosexuella matris, och att heteronormen genomsyrar samhället vi genomför denna studie i, så har vi valt heteronormen som den överhängande teorin för att undersöka vårt syfte.

3.2 Kön och genus

Kön kan beskrivas som det vi blivit biologiskt tilldelade vid födseln medan genus är det som konstrueras och görs genom psykologiska, kulturella och sociala medel (West & Zimmerman 1987:125; NCK 2009:18; Knutagård 2016:44). I västvärlden har vi länge accepterat genus och kön som naturliga och oföränderliga definierade kategorier med distinkta beteenden och fysiska attribut (West & Zimmerman 1987:127f.).

Idag pratas det om normer och könsroller, och många inom social forskning undersöker hur dessa könsroller skapas och upprätthålls livet igenom i sociala och privata sammanhang (ibid:

128). Detta kallas för “rollteori”. Enligt rollteori så skiljer sig könsroller från andra former av roller som finns i samhället, exempelvis brukare och socialarbetare, eftersom dessa roller upprätthålls inom specifika situationer och kan “stängas av” när situationen inte längre kräver dem. Detta går dock inte att göra med könsroller på samma sätt (West & Zimmerman 1987:128).

3.2.1 Sociala manus

West och Zimmerman argumenterar för att genus inte är varken en samling personlighetsdrag eller en roll, utan en produkt av sociala beteenden och bemötanden, där mellanmänskliga interaktioner konstruerar våra genus och hur vi förhåller oss till dem (1987:129).

De uppges ha sin källa i Goffmans uppfattning om att genus följer sociala “manus” som visar en idealiserad version av feminina respektive maskulina drag, och att vi “presenterar” dessa manus inför en social publik som uppfostrats till att förstå dessa manus på ett specifikt sätt

In document INSTITUTIONEN FO R SOCIALT ARBETE (Page 11-0)