Diskussion

Syftet med denna uppsats är att undersöka hur personal inom en utvald organisation som utbildar hälso- och sjukvården om våld i nära relationer anpassar sitt utbildningsmaterial till gruppen HBTQ+. Vi undersöker även om personalen från organisationen upplever brister inom hälso- och sjukvården och vilka utmaningar som finns i relation till bemötande av HBTQ+

personer. I följande kapitel kommer vi därför diskutera observationer och spekulationer vi gjort i förhållande till informationen vi fått både av informanterna och den tidigare forskningen som vi redogjort för i kapitel 2 Tidigare forskning.

6.1 Förövarens kön påverkar

Tidigare forskning hävdar att våld mottages olika av omgivningen beroende på vem som är förövaren och vem som är offret i fråga, vilket innebär att våld generellt osynliggörs om förövaren är en kvinna eller om förövaren och offret är av samma kön (Little & Terrance 2010:431). Även om Little och Terrance forskade om det 2010, så visar vissa utav våra intervjupersoners argument och anekdoter att det är en uppfattning som fortfarande lever kvar inom sjukvården 9 år senare.

Vi ser hur maktordningar och könsnormer, eller skript, kan påverka hur vårdpersonalen anpassar sig till sitt uppdrag att ställa rutinmässiga frågor om våld beroende på vilka som söker hjälp. Det visar även hur viktigt det är att man i alla delar av livet, särskilt där man har ansvar över någon annans hälsa, är medveten om det intersektionella förhållningssättet (Skau 2016:43). Om man utgår från att båda individerna i ett lesbiskt par är offer, som i exemplet från informant A, så exkluderar man möjligheten att den ena har en högre maktposition över den andra. Då det finns många faktorer som kan påverka en individs maktposition vore det bristfälligt att se dem som jämlikar endast för att båda råkar vara kvinnor, som om det inte vore möjligt med maktskillnader kvinnor emellan (Löfgren-Mårtenson 2013:38;

ErikssonZetterquist & Styhre 2007:15).

Den ena kvinnan kan ha en högre maktposition över den andra utifall den utsatta exempelvis inte kommit ut om sin sexualitet för sin omgivning än. Detta är ett till synes vanligt förekommande hot inom samkönade förhållanden då både tidigare forskning och våra

intervjupersoner diskuterar det. I kombination med det hotet hängande över sig, kan det hända att offret tycks ifrågasättas av sin omgivning eftersom det inte passar in i våra sexuella skript att en kvinna skulle kunna bli utsatt för våld av en person av samma kön (Smirthwaite &

Holmberg 2014:122; NCK 2017:30).

6.2 Heteronormens påverkan

Tidigare forskning hävdar att de som inte faller inom heteronormen på olika sätt utesluts från sammanhang som de skulle haft rätt till om de tillhört heteronormen (Holmberg & Stjernqvist 2008:8). Heteronormen som teori syns även i två av de anekdoter som våra intervjupersoner berättade om, nämligen den om gynekologen som mötte en lesbisk patient, och de två papporna som blev nekade plats i en föräldragrupp.

Låt oss hypotetiskt säga att den lesbiska kvinnan kom till gynekologen på kvinnomottagningen för att göra ett standard cellprov, och blev frågad om hon för närvarande använder preventivmedel, eller liknande frågor som förutsätter att hon skulle ha den typen av sex som kan resultera i barn. Om gynekologen i det här fallet utgått från att hon var heterosexuell, d.v.s.

den kulturella och statistiska normaliteten, och ställde frågor därefter, skulle det kunna medföra att den lesbiska kvinnan kände sig kränkt, eftersom hennes subjektiva normalitet inte stämde överens med det gynekologen antog (Utamsingh et al 2016:566; Knutagård 2016:35f).

Det skulle kunna argumenteras för att sexualitet inte hade något med den hypotetiska situationen att göra eftersom det var ett vanligt cellprov, men en människas sexualitet är något man förhåller sig till - medvetet eller omedvetet - både i det privata hemmet och det sociala samhället (Löfgren-Mårtenson 2013:9). Gynekolog är även ett yrke inom vilket man särskilt bör granska sina egna “glasögon” och sitt förhållande till sina medmänniskors sexualitet, för att kunna ge den bästa möjliga hjälpen (ibid:10).

En ytterligare aspekt av hur situationen i fråga skulle kunna bli kränkande för den lesbiska kvinnan är språket - Det viktigaste verktyget vi människor har inom sociala samspel (Skau 2016:47). Genom att ställa frågor ur ett heteronormativt perspektiv, d.v.s. utgå från att patienten i fråga var heterosexuell, skulle det bli att indirekt och oavsiktligt exkludera henne och den

delen av henne som hennes sexualitet utgör (ibid.). Förtryck behöver som tidigare nämnt inte nödvändigtvis vara direkt synliga, utan det kan även tas i uttryck på subtila sätt (Knutagård 2016:50). Vi utgår ifrån att gynekologen i fråga inte avsiktligt menade att förtrycka och diskriminera, men det kunde ändå bli resultatet av det heteronormativa förhållningssättet, då förtryck och diskriminering inte måste ske med avsikt för att tas emot som en kränkning (Skau 2016:84). Något annat som är relevant och inte heller måste ske avsiktligt är homofientlighet, vilket i högsta grad kan anses ha skett i och med hur fascinerad gynekologen var över denna

“unika händelse” (Knutagård 2016:15). Uttalandet som antydde att hen antog att alla tidigare patienter varit heterosexuella och att denna var något avvikande kan i sig ses som en heteronormativ, och oavsiktligt homofientlig, handling (ibid.).

Ser vi till anekdoten om papporna och föräldragruppen så kan vi återigen förhålla oss till hur viktigt språk och ordval är i våra sociala situationer eftersom “föräldragrupp” och

“mödravården” antyder att det krävs en “moder” för att ett föräldraskap ska räknas. Att fokuset ligger på den fysiska proceduren av att föda barnet snarare än hjälp som kan behövas när man ska uppfostra barnet efter att det blivit en familjemedlem, kan också tolkas som att det är själva födandet av barnet som är det viktiga och gör en person till en förälder. Detta kan kopplas till det vi nämnde tidigare i teorikapitlet när vi talade om heteronormen.

Det anses naturligt med heterosexualitet, bl.a. för att den typen av sex i regel kan producera barn (Ambjörnsson 2016:48; Löfgren-Mårtenson 2013:65; Foucault 1979/2002:33 - 34; ibid 58). Det homosexuella paret i detta specifika citat kan antas vara ciskönade eftersom de använde sig utav en surrogatmamma i USA, och medan det stämmer att det krävs sperma, ägg och en livmoder för att det ska bli ett barn, så finns det inget biologiskt i den tidigare forskningen vi hittat som skulle antyda att det finns något specifikt som påverkar huruvida man är en bra förälder eller inte (Ambjörnsson 2016:48).

I detta fall är det inte bara exkluderande för det homosexuella paret som skulle bli pappor, utan det skulle även vara exkluderande för de mödrar som av olika anledningar inte har möjlighet att föda barn, och på det sättet går utanför normen och skriptet av vad det innebär att vara kvinna och “mor” (Ambjörnsson 2016:95). När vi som individer gör kön och genus anpassar vi oss till och nyttjar det skript som samhället givit oss, och en del av att göra kön som kvinna

är att någon gång bli mamma genom att föda barn, vilket speglas i det påstådda fokuset inom föräldragrupperna hos mödravården (West & Zimmerman 1987:138).

6.3 Resursernas påverkan på bemötandet

Flera gånger under vår intervju argumenterade informanterna om brister vad gäller resurser och förutsättningar för vårdpersonalen som förväntas implementera förändringarna i mötet med patienterna, både i form av personalbrist och allmänna ekonomiska problem. Men vad har resursbrister att göra med organisationers förhållning till samhällets ökade acceptans för HBTQ+ personer? Jo, den typen av brister i kombination med högre krav på arbetsuppgifterna i form av de rutinmässiga frågorna om våld i nära kan leda till att vårdpersonalen i fråga inte får en rättvis möjlighet att utveckla de insikter och den förståelse som krävs för att utveckla den typen av vård som HBTQ+ personer behöver i sin position som särskilt utsatta (Skau 2016:64).

Skau hävdar att om bemötandet inom vården är tillräckligt god så kan det hjälpa effektivt och länge, men om bemötandet är bristfälligt så kan det leda till långvarigt lidande efter att besöket i sig är över (2016:14).

6.3.1 Sjukvårdspolitik

Inom fältet för nationell sjukvårdspolitik räcker det generellt inte med “känslor” eller denna typ utav kvalitativa studier för att motivera förändringar, utan de baserar många av sina rutiner och beslut på olika former av kvantifierbar kunskap och kvantitativa studier (Skau 2016:26). Det finns inte mycket forskning eller kvantitativ kunskap om våld i nära och HBTQ+ personer, men Ungdomsstyrelsen (2009) och Folkhälsomyndigheten (2015) har kvantitativa resultat som talar ett relativt tydligt språk. Den signifikanta skillnaden mellan transpersoner och cispersoner när det kommer till våld av olika slag kan tyckas borde vara tillräckligt för att sträva efter mer djupgående, revolutionära förändringar (Sundström 2018; Alvesson & Sveningsson 2014:27).

En av anledningarna bakom till att det finns så lite forskning om exempelvis våld i nära relationer och transpersoner är för att det generellt utgås ifrån att våld inte förekommer i den typen av relationer (Yerke & DeFeo 2016:976), men ser man däremot till Folkhälsomyndighetens studier och rapporter om den frågan så uppgav en tredjedel utav de

tillfrågade transpersonerna att de blivit tvingade till en sexuell handling av sin partner, vilket snarare tyder på att våld i högsta grad sker i den typen av relation (2015).

6.3.2 Förändringsarbetets riktning

Förändringsarbetet tycks göras i rätt riktning, men flera studier stöttar det som intervjupersonerna säger, d.v.s. att det behövs mer kunskap om bemötande mot de som bryter normen inom vården. Detta styrks även av Skau, eftersom tillit är en grund till att skapa en god relation, och utan ett gott bemötande är det svårt att skapa tillit (2016:14). Att vara en patient är redan svårt eftersom man måste ge bort sin makt till någon annan. Om man då sedan blir kränkt av den som har ansvar för ens hälsa, även om det görs oavsiktligt, så kan det leda till att de inte ber om hjälp när de behöver den (ibid:76; Diskrimineringsombudsmannen 2012;

Folkhälsomyndigheten 2015). Folkhälsomyndighetens studie (2015) lyfte att en fjärdedel av de transpersoner som deltog någon gång blivit utsatta för kränkande bemötande av vårdpersonalen, vilket leder till lågt förtroende för sjukvården och andra myndigheter.

6.4 Könsnormer, skript och bemötande

En majoritet av de transpersoner som blivit utredda av Statens Folkhälsoinstitut uppgav att de generellt ökar chansen för ett bra bemötande och lättare hjälp om man följer de normer, eller skript, som hör till sin könsidentitet (Zethrin 2010:171). Sådana normer kan t.ex. vara att män gör kön genom att gymma, medan kvinnor gör kön genom att shoppa, och det är bland annat den typen av skript som transpersoner bör följa om de vill bli tagna på allvar och bemötta på ett icke-diskriminerande sätt (West & Zimmerman 1987:132). Våra mellanmänskliga interaktioner baseras till en relativt stor del på antaganden om kopplingar mellan beteenden och vissa anatomiska skillnader (ibid:132). Att göra kön på detta sätt fungerar dock endast ifall man tillhör någon av de binära könen, d.v.s. man och kvinna. Icke-binära, och andra könsidentiteter som står utanför de binära könsnormerna, har inget manus att följa, vilket leder till frustration och olika typer av diskriminering, bl.a. om vårdpersonal vägrar använda deras rätta pronomen (Zethrin 2010:167). Att inte använda någons föredragna pronomen kan tolkas som en till synes liten problematik, men det innebär i slutändan att man exkluderar någon

indirekt (Skau, 2016:47), och om man blivit direkt ombedd att använda ett specifikt pronomen men inte gör det, så blir det en form av direkt diskriminering (SOU 2017:92 s. 309).

6.4.1 Vem har makten?

Intervjupersonerna argumenterar för att de gör sitt bästa för att vara inkluderande, och att kommunens politiker och chefer är överens om att förändringar ska göras och hur, men det är inte de som har den största makten i detta läge, utan det är personalen som förväntas implementera förändringarna (Alvesson & Sveningsson 2014:25). Makt kan ses som möjligheten att få sin vilja igenom i olika situationer, vilket innebär att personalen är de som har störst makt att påverka patientens upplevelse av situationen (Skau 2016:24). Personalen möter patienterna i enrum och det är deras bemötande under den korta tiden som är det som kan lämna spår hos en patient, inte de regler och bestämmelser som chefen bestämt eftersom patienten inte kan se dem eller vilken påverkan de har på arbetet (ibid:14).

Intervjupersonerna uppger t.ex. att det finns rutiner och bestämmelser på plats, men att de inte fungerar i praktiken, vilket tyder på att en evolutionär som sker enligt en diffusmodell, d.v.s.

att förändringen kommer som ett direkt resultat av befallningar, inte får de förändringar man hoppats på eftersom organisationskulturen inte välkomnar förändringen (Alvesson &

Sveningsson, 2014:f.). Om man då inte anpassar organisationskulturen efter de förändringar som behöver göras först, så misslyckas de, vilket är det som tycks vara en av anledningarna till att vården inte är jämlik (ibid.).

Stora förändringar i ett arbete som redan generellt präglas av en brist på ekonomiska resurser, tid och personal, kombinerat med ökade krav på effektivitet, kan tänkas bidra ytterligare motstånd till den rädsla som naturligt redan finns inför förändringar (ibid: 52; Skau 2016: 64).

Intervjupersonernas svar antyder att det vore ett korrekt antagande, i och med att de uppger att arbetet går smidigt och bra när det väl implementeras, vilket anses normalt för förändrings perioder (Ahrne & Papakostas 2014:59).

6.5 Sammanfattning av diskussionen

Ser man till den faktor som återkommer oftast i kombination med utbildningspersonalens prioriteringar så är det att mer kunskap och forskning behövs, och att denna kunskap bidrar till att förbättra vårdpersonalens bemötande gentemot de som inte tillhör normen. Informationen kan dock inte tas emot om man inte hjälper vårdpersonalen att göra sig av med sina

“professionsglasögon”, eftersom de generellt minskar våra förmågor att erkänna att det finns saker vi inte vet (Skau 2016:17). Om vi inte erkänner att det finns saker vi ännu inte vet, eller till och med är dåliga på, så kommer vi heller inte lära oss det vi blir tillsagda och lära oss mer om hur vi kan bli bättre på det vi gör (ibid.). Att bli av med “professionsglasögonen” skulle kunna bidra till att vårdpersonalen skulle kunna lära sig mer och därmed lättare se patienten i dess sammanhang, vilket intervjupersonerna uppger inte sker i dagens läge (ibid:26). Något både Socialstyrelsen, tidigare forskning och våra intervjupersoner tycks vara överens om är att det behövs mer forskning och kunskap om våld i samkönade relationer (Socialstyrelsen 2015).

Ett återkommande tema i Resultatkapitlet (5) och citaten som det reflekteras över, är att källan till de misstag och det motstånd som finns kommer till stora delar från en rädsla och en brist på kunskap, vilket även Sundströms rapport för NCK lyfter (2018:24).