Våld i nära relationer inom HBTQ+

I detta kapitel kommer vi lyfta forskning vi anser är relevant utifrån vår studie och uppmärksamma vilken kunskap som finns just nu om ämnet våld i nära relationer kopplat till HBTQ+. Vi lyfter forskning från Sverige men även internationellt för att få en djupare förståelse. För att förstå HBTQ+ väljer vi att kort redogöra för de olika grupperna inom begreppet våld i nära relationer, då våldet kan se olika ut och för att ge en nyanserad bild.

Vidare lyfter vi hur normer kan påverka bemötandet inom vården och avslutar med vilka förändringar som måste ske enligt tidigare forskning som vi hittat samt en sammanfattning av kapitlet.

2.1 Dagens kunskapsläge

Innan vi börjar presentera forskningen presenterar vi hur det ser ut allmänt. Då vi letade efter forskning om våld i nära relationer, var det återkommande att det oftast handlar om män och kvinnor. Detta då det statistiskt sett oftast är kvinnor som är utsatta av en manlig förövare. Det är delvis relevant i vår uppsats, då man kan vara man/kvinna och ingå i HBTQ+, men det räcker inte för vår uppsats. Ämnet våld i nära relationer utifrån HBTQ+ relationer är relativt nytt och därmed finns det inte så mycket forskning om detta, ännu mindre i just Sverige. Forskningen går trots allt framåt vad gäller studier av våld i parrelationer som inte tillhör den sexuella normen, även om det främst är samkönade relationer som undersöks och mera forskning behövs vad gäller exempelvis transpersoner upplevelser (Sundström 2018:9).

2.2 Våld i nära relationer inom HBTQ+

Holmberg och Strandqvist skriver att våldet inom HBTQ+ parrelationer kan se likadant ut som inom heterosexuella förhållanden men även att det finns skillnader inom vissa områden, exempelvis synen på våldet, något vi återkommer till under nästa rubrik 2.2.1 homosexuella (Holmberg & Stjernqvist 2008:10). Heteronormen är institutionaliserad, d.v.s det heteronormativa styr Sveriges familjepolitik och lagar. Detta medför att HBTQ+ relationer som inte infaller inom det heteronormativa utesluts, då ett antagande om heterosexuella relationer

är det ‘vanliga’ (ibid:18). I en studie testade forskare hur högskolestudenter i Sverige såg på

våld av olika grad inom äktenskap. Inom både de grova och milda våldet ansågs det allvarligast om en kvinna var utsatt av sin man. Inom det milda våldet var det värre om relationen var samkönad, än i de fall där mannen var offret för sin fru. (Sundström 2018:31). År 2011 presenterades en studie genomförd i USA som presenterade bisexuella, homosexuella och heterosexuellas upplevelser av våld i nära relationer. Bisexuella kvinnor var överrepresenterade i samtliga kategorier (verbalt, kontrollerande, fysiskt och psykiskt). Heterosexuella kvinnor var minst utsatta inom alla kategorier, förutom det sexuella våldet där homosexuella kvinnor var minst utsatta (Sundström 2018:11). Bland männen var även de bisexuella mest utsatta inom alla kategorier och de heterosexuella männen var minst utsatta (ibid).

2.2.1 Homosexuella

Då förövarens och offrets kön påverkar hur omgivningen ser på våldet, kan våldet osynliggöras om det är en kvinna som är förövaren och en man som är offer, eller om förövaren och offret är av samma kön. Inom kontexten för ett heterosexuellt perspektiv ses kvinnan som det rätta offret och män som de accepterade förövarna (Little & Terrance 2010:431). Det finns en extra dimension att ta hänsyn till i de fall där förövaren är en kvinna och utövar våld mot en partner som också är kvinna (Smirthwaite & Holmberg 2014:122). Om en kvinna ska berätta att hon är utsatt av en annan kvinna, måste offret komma ut för omgivningen om hon inte redan gjort det, vilket är en extra utsatthet (ibid:121). Utöver det kan kvinnan även ifrågasättas av omgivningen, då en kvinna “inte kan” utsättas för sexuellt våld av en annan kvinna (ibid:122).

Vad gäller homosexuella män skrivs de inte om som en särskild grupp i tidigare forskning på samma sätt som kvinnorna gör. Detta kan förklaras med att män normaliserar våldet till följd av normer som finns i samhället och därmed inte ser det som våld inom partnerskapet (Oliffe et al 2014:574). Vi lyfter detta vidare under rubriken 2.4 om normer.

2.2.2 Bisexuella

Det finns väldigt lite forskning om bisexuella kvinnor och våld i nära relationer skriver Sundström (2018:33). Detta kan bero på att man inte alltid kan utläsa sexualiteten ur studier som finns menar forskaren, då man inte vet vilken sexualitet kvinnan har om de inte framförs tydligt (ibid). En form av dubbel stigmatisering kan uppstå, då bisexuella varken “passar in”

bland hetero- eller homosexuella. Bisexuella kan även utsättas för bifobi, d.v.s. ett ifrågasättande av deras sexuella läggning och huruvida den “är verklig”. Detta kan även hindra dem från att söka hjälp, även om det finns HBTQ+ kunskap inom organisationen (ibid:35).

Detta styrker även forskning från Steele m.fl. som skriver att bisexuellas sexuella identitet inte anses vara stabil (2017:117). Detta kan vara orsaken till varför det finns så lite forskning på området menar Steele m.fl (ibid). Detta gäller både män och kvinnor tänker vi, men i NCKs rapport skriven av Sundström lyfter de enbart bisexuella kvinnor som särskilt utsatta. Varför vet vi inte då studier internationellt visar på att bisexuella män statistiskt sett är lika utsatta som bisexuella kvinnor (Sundström 2018:11)

2.2.3 Transpersoner

Författarna Yerke och DeFeo vill omdefiniera våld i nära relationer. Detta då transpersoner inte alltid passar in i de binära kategorierna som inkluderas i definitionen av vem som kan vara utsatt eller utförare av våld i nära relationer (Yerke & DeFeo 2016:975). Författarna vill därför göra en omdefiniering av våld i nära relationer då transpersoner kan exkluderas i den nuvarande definitionen (ibid). Varför behöver begreppet göras om? Författarna menar att våldet kan se olika ut för transpersoner i jämförelse med cispersoner men att de kan uppleva en extra utsatthet utöver det (ibid:976). Hur ska definitionen göras om? Genom att inkludera personer som inte ingår i det binära inom forskningen om våld i nära relationer (ibid:978). Varför det finns så lite forskning om våld i nära relationer bland bl.a. transpersoner är för att det förnekas att våld förekommer i dessa relationer (Yerke & DeFeo 2016:976). Enligt tidigare forskning har transpersoner utsatts för våld i nära relationer i större utsträckning än cispersoner (ibid:975).

I en studie från USA belyser de att 34% av 27.7000 tillfrågade transpersoner hade utsatts för sexuellt våld av partner. Vad gäller våld överlag, hade 54% utsatts av partner (Sundström

för våld eller hotats om våld av partner eller annat sexuellt lidande, exempelvis våldtäkt (ibid:40). Folkhälsomyndigheten lyfter att 1/3 av transpersonerna i deras studie tvingats till sex av en partner och 17% svarade att de utsatts för fysiskt våld av partner (2015:33).

2.3 Diskriminering inom vården

I en rapport av Diskrimineringsombudsmannen skrivs det att vården inte är jämlik idag och att det förekommer diskriminering. En del grupper har svårare än andra att få tillgång till vård, delvis för att bemötandet av vårdpersonalen förhindrar en del personer från att söka vård (2012:16). Vården skiljer sig alltså i fråga om bemötandet utifrån kön, könsidentitet och könsuttryck (SOU 2017:92 s.306).

Kränkningar kan vara direkta eller indirekta mellan två aktörer. Detta tyder på att man behöver öka sin förståelse för HBTQ+ personer och hur sammanhanget ser ut (Skau 2016:84ff). Alla har en egen unik, subjektiv kontext inom vilken den kränkande handlingen sker, och det påverkar vår upplevelse av händelser som påverkar oss (ibid.). Det kan exempelvis vara relevant att förstå patientens sammanhang för att kunna göra en bedömning, och då är det viktigt att göra detta utan att kränka patienten (ibid:87ff). Detta kan tänkas särskilt viktigt om personen i fråga är transperson eller icke-binär.

I en studie av Folkhälsomyndigheten skriver de att drygt var fjärde person som identifierar sig som transperson som sökt hjälp de upplevt kränkande bemötande från personal inom vården och att fem procent vägrades vård (2015:44). Detta leder till ett lågt förtroende för sjukvården och även andra myndigheter, då 43% svarat att de inte litar på hälsovården (ibid:34).

Transpersoner är en sårbar grupp när de möter vårdpersonal, då mötet ofta präglas av stereotypa bilder, vilket leder till att transpersoners upplevelser och vad de söker vård för kan vara svårt för personalen att ha kunskap om. Deras problem kan även ses som oviktiga (Vogelsang et al 2016:3585).

Ett annat problem kan även vara att vårdpersonal vägrar använda personens önskade pronomen och därmed diskriminerar medvetet (SOU 2017:92:309). En annan forskning visar att HBTQ+