Bara naturlig försurning

ANSVARIG MYNDIGHET: NATURVÅRDSVERKET

De försurande effekterna av nedfall och markanvändning ska underskrida gränsen för vad mark och vatten tål. Nedfallet av försurande ämnen ska heller inte öka korrosionshastigheten i markförlagda tekniska material, vattenledningssystem, arkeologiska föremål och hällristningar.

Regeringen har fastställt fyra preciseringar:

PÅVERKAN GENOM ATMOSFÄRISKT NEDFALL: Nedfallet av luftburna svavel- och

kväveföreningar från svenska och internationella källor medför inte att den kritiska belastningen för försurning av mark och vatten överskrids i någon del av Sverige.

PÅVERKAN GENOM SKOGSBRUK: Markanvändningens bidrag till försurning

av mark och vatten motverkas genom att skogsbruket anpassas till växtplatsens försurningskänslighet.

FÖRSURADE SJÖAR OCH VATTENDRAG: Sjöar och vattendrag uppnår oberoende

av kalkning minst god status med avseende på försurning enligt förordningen (2004:660) om förvaltningen av kvaliteten på vattenmiljön.

FÖRSURAD MARK: Försurningen av marken inte påskyndar korrosion av tekniska

material och arkeologiska föremål i mark och inte skadar den biologiska mångfalden i land- och vattenekosystem.

Utvecklingen i miljön är positiv

Sammanfattning

Nedfallet av svavel och kväve över Sverige har nu minskat kraftigt under många årtionden. Nedfallet av svavel är idag i närheten av förindustriella nivåer. Nedfallet av kväve är fortsatt högt i delar av Sverige och minskningen är inte lika omfattande. Det minskade nedfallet har gjort att antalet försurade sjöar och vattendrag stadigt minskat. Det är främst i södra och sydvästra Sverige som försurningstrycket fortsatt är högt, och en stor andel av sjöarna och vattendragen fortsatt är försurade.

BARA NATURLIG FÖRSURNING

Den 7 oktober 2019 trädde Göteborgsprotokollet till FN:s luftvårds konvention i kraft.

Enligt EU:s takdirektiv ska alla länder redovisa hur man avser att genom föra åtgärder och styrmedel för att uppfylla kraven på nationella utsläpps minskningar som ingår i direktivet genom att upprätta och genomföra nationella luftvårdsprogram. Regeringen fattade beslut om det tillhörande luftvårds programmet i mars 2019. Detta fokuseras på tre åtgärdsområden:

• ammoniak inom jordbruk,

• kväveoxider inom industrin samt el och fjärrvärme, • kväveoxider inom transportsektorn.

Ambitionsnivåerna för utsläppsbegränsningarna är dock för lågt ställda för att Sverige ska kunna uppnå miljökvalitetsmålet Bara naturlig försurning.

Även om depositionen fortsätter att minska kommer mark och vatten att vara försurade under lång tid framöver och återhämtningen går mycket lång samt. Skogsbrukets bidrag till försurning av mark och vatten har ökat, dels genom ökad trädtillväxt och ett ökat uttag av grenar och toppar dels på grund av ett totalt sett större virkesförråd. Skogsbrukets bidrag till försurningen kommer också att få en allt större relativ betydelse i takt med minskad deposi tion och bedöms även öka med ett varmare klimat. Skogsstyrelsen har under 2019 tagit fram regler och rekommendationer för skogsbränsleuttag och kom pensationsåtgärder. Naturvårdsverkets bedömning är att detta emellertid inte kommer bidra till att minska skogsbrukets försurade påverkan nämnvärt.

Resultat

Påverkan genom atmosfäriskt nedfall (precisering 1)

Den försurning som sker via atmosfäriskt nedfall bestäms främst av svavel och kväveföreningar från olika källor, såväl stationära som mobila, både inom och utom landets gränser. Landbaserade källor i andra europeiska länder och internationell sjöfart i Sveriges närområde har historiskt givit de största bidragen till den antropogena försurningen, men under de senaste årtiondena har detta bidrag allt mer minskat i betydelse, särskilt vad gäller utsläpp av svaveldioxid och kväveoxider.

Den statistiskt säkerställda minskande trenden av försurande nedfall via våtdeposition (nederbörd) är tydligast för svaveldioxid, särskilt i den södra delen av landet där depositionen är störst (se figur 3.1). Nedfallet via våtdeposition styrs inte bara av storleken på utsläpp till atmosfären utan också av hur neder börden varierar i tid och rum. Därför blir den långsiktiga förändringen särskilt viktig när utvecklingen i miljön ska bedömas.

Figur 3.1 Nedfall av svavel i tre olika regioner av Sverige 2001–2018

Figuren visar nedfall av svavel (utan havssalt) i tre regioner i Sverige 2001–2018 i form av våt- deposition (nederbörd) i granskog. Trenden visar att nedfallet har minskat kraftigt de senaste decennierna. Diagrammet bygger på data från 5–7 stationer per region.

Källa: Svensk miljöövervakning, Krondroppsnätet, Luft och nederbördskemiska nätet samt Integrerad miljöövervakning (IVL, Svenska miljöinstitutet)

Nedfallet är störst i landets sydvästra delar. Det beror både på den geografiska närheten till utsläppskällor på kontinenten och på att det regnar mycket. Svavelnedfallet via nederbörd (utan havssaltbidrag) har under perioden 2001– 2018 minskat med 59 procent i norra Sverige, med 64 procent i syd östra Sverige och med 71 procent i sydvästra Sverige Den statistiska analysen baseras på det årliga nedfallet och procentsatserna är total procentuell förändring över hela tidsperioden. Minskningen beror på betydande sänkningar av utsläppen – från EU28 och från Sverige minskade svavelutsläppen under perioden 2001–2018 med 83 procent respektive 62 procent. Trendbrottet och det något högre svavel nedfallet under 2014 (se figur 3.1) orsakades av det isländska vulkanutbrottet och något högre nederbördsmängder under detta år kan också ha bidragit.

Även nedfallet av kväve (i form av nitratkväve och ammoniumkväve) visar en statistiskt säkerställd minskning för perioden 2001–2018, dock är trenden betydligt svagare än för svavel (se figur 3.2). Nedfallet av kväve via nederbörd är fortsatt högt i sydvästra och sydöstra Sverige, och här är kvävedepositionen högt över vad naturen tål.

Figur 3.2 Nedfall av kväve i tre olika regioner i Sverige 2001–2018

Figuren visar nedfall av kväve i tre regioner i Sverige 2001–2018 i form av våtdeposition (via nederbörd) i granskog. Trenden visar att nedfallet långsamt har minskat de senaste decennierna. Diagrammet bygger på data från fem–sju stationer per region.

Källa: Sveriges miljö övervakning; Krondroppsnätet, Luft och nederbördskemiska nätet samt Integrerad miljö övervakning (IVL Svenska miljöin- stitutet).

BARA NATURLIG FÖRSURNING

De största bidragen till svavel i nedfallet över Sverige kommer från Polen (15 procent) och Tyskland (10 procent), enligt den senaste analysen från FN:s mätorgan EMEP.139_{Tyskland och sjöfarten på Östersjön och Nordsjön står}

för den största andelen av kvävenedfallet. Omkring 24 procent av nedfallet över Sverige kommer från sjöfarten på internationellt vatten.

Kritisk belastning kvarstår på cirka tio procent av arealen

Trots denna positiva utveckling av framför allt svaveldepositionen kommer preciseringen inte att nås, det vill säga att såväl 2020 som 2030 beräknas det fortfarande finnas delar av landets skogs och sjöareal med överskridande av kritisk belastning. Arealen avrinningsområde som överskrider kritisk belast ning i Sverige prognosticeras år 2020 vara elva procent och 2030 cirka 10 procent.140_{Överskridandet av kritisk belastning för försurning av sjöar och}

avrinnings områden kan minska, men ett ickeöverskridande kommer inte att nås genom de prognostiserade internationella och nationella utsläppsminsk ningarna.

Utsläpp av ammoniak – EU tar fram nya styrmedel

Utsläpp av försurande ammoniak till luft härrör främst från gödselhantering inom jordbruket. Utsläppen av ammoniak minskade svagt mellan 1990 och 2010. Sedan dess har utsläppen varit relativt konstanta. Enligt de senaste mät ningarna uppgick utsläppen 2018 till cirka 53 000 ton. En utvärdering141_av

EU:s luftvårdspolitik, genomförd av kommissionen, konstaterar att det för utsläpp av ammoniak inte finns så många nya antagna styrmedel på EUnivå som påverkar utsläppen. Under 2019 anordnade EUkommissionen tillsam mans med Task force on reactive nitrogen (en organisation inom FN:s luft vårdskonvention) en workshop för att utveckla ett vägledande dokument för integrerad kväveförvaltning framförallt i jordbruket. Dokumentet beräknas presenteras under 2020, och målet är att det ska ge praktiska rekommendatio ner för att minska utsläppen av kväve från jordbruket.

Utsläpp från sjöfart

Utsläppen av svavelföroreningar från sjöfarten i Östersjön har legat stabilt på cirka 10 000 ton per år, sedan kravet på högst 0,1 procent svavel i fartygs bränslet trädde i kraft 2015 inom svavelkontrollområdet (SECA). Data från HELCOM bygger på AISdata.142,143_{Utsläppen av kväveoxider (NO}

x) från den

internationella sjöfarten i Östersjön visar ingen nedåtgående trend, snarare

139 _{EMEP EMEP status report 2019: Transboundary particulate matter, photo-oxidants, acidifying and}

eutrophying components. Joint MSC-W & CCC & CEIP Report. ISSN 1890-0003

140 _{Fölster (2018). Dataunderlag till fördjupad utvärdering av miljömålet Bara naturlig försurning,}

Tillstånd och trender i sjöar och vattendrag

141 _{https://ec.europa.eu/environment/air/pdf/clean_air_outlook.pdf} 142 _{Automatic Identification System}

finns indikationer på en ökande trend de senaste åren (se figur 3.3). Utsläppen av kväveoxiderhar ökat med cirka tio procent sedan 2015. Den internationella sjöfarten fortsätter alltså att ge ett betydande bidrag till försurningen i Sverige, trots de kraftiga minskningar av svaveldioxidutsläppen som skett inom sektorn det senaste decenniet. Inrikesflyget och det internationella flyget är jämförelse vis små källor till utsläpp av svavel och kväveföreningar.144

Figur 3.3 Utsläpp av svaveldioxid och kväveoxider från internationell sjöfart i Östersjön 2006–2018

Figuren visar utsläpp av svavel- och kväveoxider från internationell sjöfart på Östersjön. Uppgifterna baseras på AIS-data från fartygen.

Källa: Finnish Meteorological Institute och HELCOM.

Ny metod att beräkna utsläpp av kväve från inrikes sjöfart

I årets inventering av inrikes utsläppsdata ingår en ny metodik för att beräkna utsläppen från inrikes sjöfart145_{(figur 3.4). Man har åtgärdat brister i hur}

bränsleförbrukningen fördelades mellan inrikes och utrikes sjöfart. Tidigare har oljeleverantörerna uppskattat hur stor del av bränslet som använd för inrikes respektive utrikes sjöfart. För att få fram bränsleförbrukningen inom inrikes sjöfart används nu beräkningsmodellen Shipair som använder sig av GPSpositionerna från alla fartyg som rör sig i Östersjön och på västkusten på liknande data från HELCOM. Man har även sett över metoden för att uppskatta bränsleförbrukningen bakåt i tiden över hela tidsserien för att ha jämförbara data. I tidigare års inventeringar har utsläppen fluktuerat markant mellan åren. Den nya metoden som anses vara mer trovärdig, visar en mer stabil variation mellan åren.146

Den förbättrade metodiken påverkar främst utsläppsstatistiken för kväve oxider från inrikes sjöfart och svenska utsläpp beräknas nu vara betydligt högre än i tidigare inventeringar. Det är främst underlaget för kommersiella

144 _{Sveriges officiella statistik, framtagen av Svenska MiljöEmissionsdData (SMED): http://www.}

naturvardsverket.se/Sa-mar-miljon/Klimat-och-luft/Statistik-om-luft/Utslapp-av-luftfororeningar/

145 _{SMED, 2019, Analys och implementering av data från nya MåBra, PM 2019-09-30, Ärendenr:}

NV-02671-17.

146 _{För mer detaljerad information om konsekvenser för Sverige se: http://www.naturvardsverket.se/}

BARA NATURLIG FÖRSURNING

fartyg som har ändrats, underlag och utsläpp från privata fritidsbåtar påverkas inte av den nya metodiken. Den nya metoden resulterar i en totalt sett högre bränsleförbrukning inom inrikes sjöfart, bränsleförbrukningen fördelas dess utom annorlunda mellan diesel, eldningsolja och restolja.

Figur 3.4 Utsläpp av kväveoxider från inrikes sjöfart 1990–2018 (enligt ny och äldre beräkningsmetod)

Figuren visar utsläpp av kväveoxider från kommersiella fartyg inom inrikes sjöfart, enligt två olika

beräkningsmetoder. Röd kurva visar utsläppen med en ny och mer korrekt beräkningsmetod som tagits fram under 2019. Blå kurva visar utsläppen som de såg ut med en äldre beräkningsmetod (använd innan 2019). Den nya metoden resulterar i en högre bränsleförbrukning och därmed större utsläpp av kväveoxider än tidigare.

Källa: Naturvårdsverket

För miljökvalitetsmålet Bara naturlig försurning har detta en signifikant betydelse, framförallt när det gäller överskridande av kritisk belastning. En stor del av kväveutsläppen från inrikes sjöfart påverkar känsliga kust områden i södra och sydvästra Sverige, som redan har ett högt försurningstryck av nedfall från stationära källor.

Internationella styrmedel för minskade utsläpp av svavel

Inom sjöfarten finns flera internationella organ som de senaste åren infört internationella styrmedel som starkt bidragit till att minska utsläppen av svavel föreningar från sjöfarten. Senast infördes genom International Maritime Organization (IMO) den 1 januari 2020 maximal tillåten halt svavel i fartygs bränsle till 0,5 procent för fartyg som verkar utanför utsläppskontrollområden, såsom SECA.

Den nya begränsningen kommer avsevärt att minska den globala sjöfartens utsläpp av svaveloxider, och på sikt innebära stora hälso och miljöfördelar, sär skilt för människor som bor nära hamnar och kuster. Dock kommer påverkan på Sverige vara relativt liten, eftersom fartygstrafiken i vårt närområde och runt våra kuster redan ingår i utsläppskontrollområdet SECA. IMO:s reso lution om att minska växthusgasutsläppen med minst 50 procent till 2050 jämfört med

2008 antogs 2018.147_{En strategi för arbetet ska fastslås 2023. Detta kan även}

vara positivt för detta miljömål.

Bakom de minskade nedfallen av svavel och kväve ligger miljöarbete både nationellt och internationellt. För de landbaserade källorna är det arbetet inom FN:s luftvårdskonvention (CLRTAP) som har varit ledande. I den senaste revideringen av Göteborgsprotokollet 2012 är Sveriges åtagande att minska sina utsläpp till 2020 med 22 procent för svaveldioxid, 36 procent för kväve oxider och 15 procent för ammoniak i jämförelse med nivåerna 2005.

Göteborgsprotokollet trädde i kraft först under 2019 och arbetet har påbörjats med att revidera det antagna Göteborgsprotokollet. EUs direktiv om nationella utsläppstak för luftutsläpp (takdirektivet) med förslag till ny luftvårdsstrategi antogs i slutet av 2016. För takdirektivets målår 2020 inne bär det att medlemsländerna fått samma åtaganden som i det reviderade Göteborgsprotokollet. Takdirektivets målår 2030 innebär en skärpning jäm fört med Göteborgsprotokollet. För Sverige innebär de nya utsläppstaken att utsläppen under perioden 2005–2030 ska minska med 22 procent för svavel dioxid148_{, 66 procent för kväveoxider och med 17 procent för ammoniak.} Påverkan från skogsbruk (precisering 2)

Under trädens tillväxt sker en kontinuerlig försurning av marken. på grund av ökad biomassa och nettoupptag av baskatjoner149_{, samtidigt som markens}

förråd av organiska syror150_{byggs upp vilket kan påverka försurnings}

processerna.151_{Flera faktorer påverkar skogsbrukets försurande påverkan,}

till exempel hur mängden stående biomassa (virkesförrådet) förändras i skogen och vilken avverkningsmetod som används. Uttag av grenar och toppar (grot) innebär lokalt stor bortförsel av baskatjoner, vilket ökar försurningen. Detta uttag har därför större försurande påverkan än enbart stamskörd.

Arealen skogsmark där grot tagits ut vid avverkning fördubblades under perioden 2000–2011, för att därefter minska (se figur 3.5). Mellanårs variationerna för grotuttag är stora och det är svårt att urskilja någon tydlig trend under de senaste åren. Det minskade grotuttaget under 2012–2018 kan delvis härledas till att användningen av rena biobränslen minskat inom fjärrvärmesektorn, till förmån för ökad användning av returträ och andra avfallsbränslen.152

147 _{Marine Environment Protection Committee (MPEC) 72 resolution MEPC, 302} 148 _{Ingen skärpning för svavel i jämförelse med Göteborgsprotokollet.}

149 _{Baskatjoner i skogsmarken (kalcium, magnesium, kalium och natrium) har en viktig buffrande}

funktion mot försurning. Koncentrationen av baskatjoner ger därför en bild av hur motståndskraftigt ekosystemet är mot försurande nedfall.

150 _{Svaga syror och oorganiskt aluminium}

151 _{Mängden kalcium och andra baskatjoner minskar i marken om inte vittring, deposition och/eller}

kalkning/askåterföring balanserar uttaget. I det fallet betraktar man baskatjonerna utgående från en massbalans och inte ur ett syra-bas-perspektiv

BARA NATURLIG FÖRSURNING

Figur 3.5 Uttag av grenar och toppar samt askåterföring 1998–2018

Figuren visar areal avverkad skogsmark där uttag av grenar och toppar skett samt askåterföring gjorts åren1998–2018. Siffrorna är framtagna utifrån treårsmedelvärden.

Källa: Skogsstyrelsen

Ett sätt att motverka skogsbrukets försurande påverkan på mark och vatten är att återföra aska från exempelvis biobränsleeldade värmeverk. Återföringen av aska till den svenska skogen ökar långsamt (se figur 3.5). Omfattningen av askåterföring varierar mellan olika delar av landet (se figur 3.6). Under 2018 var askåterföringen störst i Götaland (8 700 hektar skogsmark) och lägst i norra Sverige (200 hektar). I Götaland, där problemen med försurning är störst, har askåterföring ökat succesivt sedan 2000 vilket är positivt. Dock är återföring fortsatt låg i jämförelse med grotuttaget som helhet (se figur 3.5). Aska är en begränsad resurs och det finns län som därför inte kan använda askåterföring som åtgärd. Principer om hur askåterföring ska användas mest effektivt efterfrågas därför av länsstyrelserna.153

Under 2019 publicerade Skogsstyrelsen nya rekommendationer och kun skapsunderlag för grotuttag och askåterföring.154_{I huvudsak ändras inte}

rekommendationerna utan följer i princip tidigare rekommendationer från 2008. Vissa smärre förändringar diskuteras närmare i analysdelen.

153 _{Regional Utveckling & Samverkan i miljömålssystemet (RUS), Årlig uppföljning 2018 från}

länsstyrelserna

154 _{Skogsstyrelsen (2019): Regler och rekommendationer för skogsbränsleuttag och kompensations-}

Figur 3.6 Återföring av aska i olika delar av Sverige 2009–2018

Figuren visar arealen avverkad skogsmark där askåterföringen skedde 2009–2018, uppdelat på tre regioner i Sverige.

Källa: Skogsstyrelsen

Forskningsprojekt har studerat kväveförluster i sydvästra Sverige

Naturvårdsverket har varit delfinansiär i ett gödslingsprojekt i forsknings stationen Gårdsjön i sydvästra Sverige där man under lång tid testat skogens förmåga att ta upp kväve, både från deposition och gödsling, och även mätt dess potentiella effekt på ekosystem och vattenkvalité. Gödsling påbörjades i Gårdsjön 1991. Sammanlagt har avrinningsområdet fram till mars 2019 kvävebehandlats en till två gånger per månad. Alla mätningar visar att systemet i Gårdsjön är på väg mot kvävemättnad, men samtidigt utan klara indikationer på hur mycket mer kväve det kan ta emot eller hur fort förändringen kommer att gå.

Det senaste behandlingsåret (april 2018–mars 2019) innefattade den extremt torra sommaren 2018. Den uppmätta utlakningen av oorganiskt kväve under hösten 2018 och vintern 2019 slog alla tidigare rekord med en förlust av 26 procent av det kväve som under året har tillförts via deposition och med kväve gödsling (se figur 3.7). Detta ska jämföras med noll procents förlust för de två åren före behandlingen (1989 och 1990), därefter i genomsnitt fem procents förlust för de första tio åren följt av en relativt stabil utlakningsnivå på nio procent i genomsnitt. Huruvida den torra sommaren 2018 orsakade att systemet nu har nått en ny nivå med kraftigt ökad kväveutlakning, eller om utlakningen framöver kommer att sjunka eller till och med öka i än snabbare takt, är fortfarande oklart. Det kommer visa sig inom de två till tre närmaste åren.

BARA NATURLIG FÖRSURNING

Figur 3.7 Utlakning av kväve 1991–2018

Figuren visar årlig utlakning (läckage) av kväve, uttryckt som procentuell andel av årlig total kvävetillförsel från gödsling och deposition. Alla mätningar visar att markerna är på väg mot kväve- mättnad. Utlakningen under 2018 var rekordstor. Data från Gårdsjön i Västra Götalands län.

Källa: IVL

Försurade sjöar och vattendrag (precisering 3)

Det bedöms att cirka åtta procent av Sveriges cirka 95 000 sjöar (större än 1 hektar) var försurade 2015. Störst andel försurade sjöar finns i sydvästra Sverige (39 procent); lägst andel finns i Norrlands inland (1 procent). I mellersta och östra Sverige klassades cirka åtta procent av sjöarna som försurade och i Norrlands kustland var andelen fyra procent (se figur 3.8).155

Figur 3.8 Andel försurade sjöar i fyra regioner i Sverige 1990–2015 samt prognos 2020–2030

0 10 20 30 40 50 60 70 1985 1990 1995 2000 2005 2010 2015 2020 2025 2030 2035 procen t Norrlands inland Norrlands kustland östra/mellersta Sverige sydvästra Sverige

Figuren visar andel försurade sjöar 1990–2018 i fyra regioner, samt en prognos för 2020–2030.

Källa: Naturvårdsverket

Försurning påverkar allvarligt sjöar och vattendrags ekologiska status. Kalkning av sjöar och vattendrag har pågått sedan slutet av 1970talet. Kalkning är en viktig metod för att motverka effekterna av försurning. Kalkningen påverkar

155 _{Fölster (2018): Dataunderlag till fördjupad utvärdering av miljömålet Bara naturlig försurning,}

dock inte dess orsaker och därmed inte uppfyllelsen av miljökvalitetsmålet om att de försurande effekterna av nedfall och markanvändning ska underskrida

In document Miljömålen [2020] (Page 84-101)