Barnkonventionen

Internationell forskning visar att länder har kommit olika långt i implementeringen av

barnkonventionen som lag. I Norge och England har man i princip realiserat barnkonventionen som lag till fullo, i USA har man överhuvudtaget inte gjort detta. USA och Sydsudan är de enda länder som inte har ratificerat barnkonventionen (Swärd, 2020). Sverige ratificerade (godkände)

barnkonventionen 1990. Den 1 januari 2020 trädde Lag (2018:1197) om Förenta nationernas

konvention om barnets rättigheter i kraft i Sverige. Barnkonventionen består av 54 artiklar, varav de 42 första artiklarna har blivit lag och definierar vilka rättigheter som barnet har. De övriga artiklarna handlar om hur staterna ska arbeta med barnkonventionen (Swärd, 2020). Den nya lagen innebär ett förtydligande om att domstolar och rättstillämpare ska beakta de rättigheter som följer av

barnkonventionen (Regeringen, 2020, s.7).

Enligt barnkonventionen är ett barn en människa under 18 år (artikel 1). Konventionen kan sägas ha fyra grundläggande mål (Singer, 2019, s.16): att främja barns deltagande i beslut som rör dem, att ge barn skydd mot diskriminering och alla former av vanvård och utnyttjande, att förebygga att barn kommer till skada och slutligen att tillhandahålla bestämmelser som gör det möjligt att tillgodose barns grundläggande behov. Samtliga artiklar kan sorteras in under dessa fyra huvudrubriker, enligt Singer (2019). Barnkonventionen har också fyra grundläggande principer som anges i artiklarna 2.1, 3.1, 6 och 12 (SOU 2020:63, s.127). Dessa presenteras nedan med egna rubriker tillsammans med kommentarer från Barnkonventionsutredningens (SOU 2020:63) kommentarer utifrån Sveriges implementering av konventionen.

Principen om barnets bästa, artikel 3

Principen om barnets bästa är en av de grundläggande principerna i barnkonventionen och ska beaktas i socialtjänstens arbete med att respektera, skydda och säkerställa övriga rättigheter i barnkonventionen (Swärd, 2020, s.29). Artikeln lyder:

1. Vid alla åtgärder som rör barn, vare sig de vidtas av offentliga eller privata sociala välfärdsinstitutioner, domstolar, administrativa myndigheter eller lagstiftande organ, ska i första hand beaktas vad som bedöms vara barnets bästa.

2. Konventionsstaterna åtar sig att tillförsäkra barnet sådant skydd och sådan omvårdnad som behövs för dess välfärd, med hänsyn tagen till de rättigheter och skyldigheter som

tillkommer dess föräldrar, vårdnadshavare eller andra personer som har juridiskt ansvar för barnet, och ska för detta ändamål vidta alla lämpliga lagstiftningsåtgärder och administrativa åtgärder.

3. Konventionsstaterna ska säkerställa att institutioner, tjänster och inrättningar som ansvarar för omvårdnad eller skydd av barn uppfyller av behöriga myndigheter fastställda normer, särskilt vad gäller säkerhet, hälsa, personalens antal och lämplighet samt behörig tillsyn.

Begreppet barnets bästa innehåller tre centrala delar: “En faktisk rättighet – en rättighet att barnets bästa blir bedömt när olika intressen vägs mot varandra i beslut som gäller barnet, samt en garanti att denna rättighet alltid tillämpas när ett beslut ska fattas som rör ett barn, en grupp barn eller barn i allmänhet. En grundläggande rättslig tolkningsprincip – om det finns mer än en tolkning ska den tolkning som bäst tillgodoser barnets bästa ha företräde. Det ska vara en försäkran att barnets perspektiv inte prioriteras bort för t.ex. vårdnadshavarens eller socialtjänstens bästa. Ett

tillvägagångssätt – en beslutsprocess måste innehålla en bedömning av konsekvenser för barnet eller barnen i fråga. Bedömningen och fastställandet av barns bästa ska ske på ett rättssäkert sätt.

Det ska vara tydligt hur hänsyn till barnets bästa har tagits i beslutet, vilka kriterier detta grundas på, samt hur barnets bästa har vägts mot andra hänsynstagande” (Swärd, 2020, s.29-30; SOU 2020:63).

Socialtjänsten ska utreda och bedöma barnets bästa och dokumentera denna bedömning. Om beslutet blir något annat än vad som anses vara barnets bästa, bör skälen till detta redovisas för att visa att barnets bästa särskilt beaktats. Om det företagits kompensatoriska åtgärder utifrån barnets bästa ska också dessa dokumenteras (Swärd, 2020, s.162). FN:s barnrättskommitté har understrukit att en bedömning av barnets bästa ska ske med utgångspunkt i barnets specifika omständigheter

(SOU 2020:63, s.186). Barnkonventionsutredningen har i sin kartläggning av hur Sveriges lagstiftning och praxis överenstämmer med barnkonventionen iakktagit att “det finns en viss osäkerhet kring bedömningarna av barnets bästa. Bland annat har det framhållits att det är svårt att vikta barnets bästa mot andra intressen. Det har också önskats mer vägledning och praxis för vilka omständigheter som är relevanta i bedömningen av barnets bästa” (SOU 2020:63, s.58).

Barnets bästa är ett öppet och vitt begrepp. Hänsyn ska tas till alla de rättigheter som ett barn har enligt barnkonventionen och som är relevanta i sammanhanget, när en bedömning av barnets bästa görs. En bedömning av barnets bästa inkluderar barnets rätt till delaktighet (artikel 12) som ger barn rätt att uttrycka sina åsikter i varje beslut som rör dem. Artiklarna kompletterar varandra, för att uppnå barnets bästa måste barnets rätt till delaktighet och inflytande finnas med (SOU 2020:63).

Rätt till delaktighet och inflytande, artikel 12

Rätt till delaktighet och inflytande är en av de grundläggande principerna i barnkonventionen (Swärd, 2020, s.39). Det handlar om barnets rätt att få uttrycka sina åsikter och att bli lyssnad till.

Artikeln lyder:

1. Konventionsstaterna ska tillförsäkra det barn som är i stånd att bilda egna åsikter rätten att fritt uttrycka dessa i alla frågor som rör barnet. Barnets åsikter ska tillmätas betydelse i förhållande till barnets ålder och mognad.

2. För detta ändamål ska barnet, i alla domstolsförfaranden och administrativa förfaranden som rör barnet, särskilt beredas möjlighet att höras, antingen direkt eller genom en företrädare eller ett lämpligt organ och på ett sätt som är förenligt med nationella procedurregler.

Barnet ska alltid erbjudas möjligheten att komma till tals. Rätten att uttrycka sina åsikter innebär också en rätt att avstå från att göra sin röst hörd. Socialtjänsten har ett ansvar för att inte ge barnet för stort inflytande i svåra beslut där konsekvenserna är svåra att överblicka eller att ställas inför svåra valsituationer. Rätt till delaktighet i beslutsprocesser innebär bland annat att barnet ges möjlighet till förståelse för hur barnets åsikter kommer att användas i bedömningar och beslut. FN:s barnrättskommité har förtydligat i en kommentar till artikel 12 att forskning visar att barn kan bilda åsikter vid mycket låg ålder även om barnet inte kan uttrycka dem verbalt. Detta kräver att man erkänner och respekterar ickeverbal kommunikation som lek, kroppsspråk, ansiktsuttryck,

teckningar och målningar som mycket unga barn kan använda för att visa att de förstått och för att uttrycka sina val och preferenser (Swärd, 2020, s.41-42). Om barnet inte för fram sina åsikter, ska barnets inställning så långt det är möjligt klarläggas på annat sätt (prop. 2012/13:10, s.1).

Barnets mognad ska bedömas av beslutsfattare och barnets offentliga biträde för att avgöra hur mycket barnet kan tillåtas påverka ett beslut. Enbart barnets ålder kan inte avgöra vikten av barnets åsikter. Barn är olika och en bedömning i varje enskilt fall måste göras. När barnets förmåga ska bedömas är barnets förmåga att förstå och bedöma konsekvenserna viktig att ta hänsyn till. Hur frågan påverkar barnet måste också vägas in. Ju äldre och mognare barnet är, desto fler och större beslut kan barnet vara delaktig i (Swärd, 2020). Barnkonventionsutredningen har i sin kartläggning iakttagit att det verkar ha skapats vissa utgångspunkter när det gäller hur barns åsikter ska beaktas, t.ex. att en 12-årings vilja normalt ska ges avgörande betydelse. “Detta förefaller även ha lett till att yngre barns vilja beaktas i mindre grad. Individuella bedömningar görs dock. Flera avgöranden, främst i underrätterna, saknar ordentliga bedömningar av barnets bästa, liksom redogörelser för barnets åsikter” (SOU 2020:63, s.58-59). Barnkonventionsutredningens enkätundersökning och rättsfallsstudie visar generellt på att yngre barns åsikter ofta inte beaktas på grund av barnets ålder.

Rätt till likvärdiga villkor, jämställdhet och förbud mot diskriminering, artikel 2

Rätt till likvärdiga villkor, jämställdhet och förbud mot diskriminering är en av de grundläggande principerna som ska genomsyra förverkligandet av alla andra rättigheter i barnkonventionen.

Artikeln lyder:

1. Konventionsstaterna ska respektera och tillförsäkra varje barn inom deras jurisdiktion de rättigheter som anges i denna konvention utan åtskillnad av något slag, oavsett barnets eller dess förälders eller vårdnadshavares ras, hudfärg, kön, språk, religion, politiska eller annan åskådning, nationella, etniska eller sociala ursprung, egendom,

funktionsnedsättning, börd eller ställning i övrigt.

2. Konventionsstaterna ska vidta alla lämpliga åtgärder för att säkerställa att barnet skyddas mot alla former av diskriminering eller bestraffning på grund av föräldrars,

vårdnadshavares eller familjemedlemmars ställning, verksamhet, uttryckta åsikter eller tro.

Den första punkten i artikeln måste tillämpas tillsammans med en annan artikel i konventionen, medan den andra punkten kan tillämpas självständigt (SOU 2020:63, s.160). Artikeln innebär att varje barn ska garanteras rätt till likvärdiga villkor, lika människovärde och att inget barn får diskrimineras på någon grund. Jämställdhet ska råda. Även sexuell läggning, könsöverskridande identitet och könsuttryck ingår numera i diskrimineringsgrunderna. Staterna ska vara uppmärksam på nya diskrimineringsgrunder som kan tillkomma och aktivt motverka dessa. Det innebär att socialtjänsten ska arbeta förebyggande mot diskriminering och följa utvecklingen inom sitt område och inom kommunen över tid. Grupper av barn som riskerar att utsättas för diskriminering är t.ex.

barn utan sin familj, asylsökande barn, barn med funktionsnedsättning, minoritets- och

urbefolkningsbarn, barn som utsätts för skadligt barnarbete, ekonomiskt eller annat utnyttjande, barn inom rättsväsendet, frihetsberövade barn samt barn i väpnade konflikter (artikel 20, 22, 23, 30, 32, 34, 36, 37, 38, 40) (Swärd, 2020, s.49 ff).

Barnkonventionsutredningen konstaterar gällande artikel 2.2 att det i Sverige saknas ett fullgott skydd mot diskriminering och bestraffning av ett barn på grund av barnets föräldrars,

vårdnadshavares eller familjemedlemmars ställning, verksamhet och uttryckta åsikter (SOU 2020:63, s.176).

Rätt till livet, överlevnad och utveckling, artikel 6

Rätt till livet, överlevnad och utveckling är en av de fyra grundläggande principer som ska genomsyra implementeringen av alla andra rättigheter i barnkonventionen. Artikeln lyder:

1. Konventionsstaterna erkänner varje barns inneboende rätt till livet.

2. Konventionsstaterna ska till det yttersta av sin förmåga säkerställa barnets överlevnad och utveckling.

Barnets utveckling är ett komplext begrepp där uppfyllandet av barnkonventionens alla artiklar tillsammans bidrar till barnets personliga utveckling utifrån varje barns egna förutsättningar (Swärd, 2020, s.65). Samtliga utvecklingsaspekter innefattas, med avsikten att barnet ska uppnå optimal utveckling utifrån barnets bästa. Barnet ska erbjudas bästa möjliga förutsättningar i sitt barndomsliv, eftersom barnets liv levs här och nu. FN:s Barnrättskommité uppger att ordet “utveckling” ska tolkas i sin vidaste bemärkelse, som ett helhetsbegrepp som omfattar barnets fysiska, mentala, andliga, moraliska, psykologiska och sociala utveckling. Barnets hela livssituation ska beaktas, vilket i socialtjänstens arbete innebär att det behövs en samverkan med familjen, skolan, hälso- och sjukvården, med flera. Regeringen lyfter fram att samverkan ska ske med utgångspunkt i barnets rättigheter, behov och intressen. Samverkan sker med fördel genom att SIP (samordnad individuell

plan) används (Swärd, 2020, s.65 ff).

Övriga artiklar relevanta för barn som är placerade enligt LVU

Det är ett antal artiklar som är särskilt relevanta för barn som är placerade enligt LVU. Föräldrars ansvar för sitt barn, behandlas i artikel 5 och artikel 18. Artikel 5 är utformad som en

portalbestämmelse, är vitt formulerad och handlar om statens förhållande till föräldrars huvudansvar för barn. Familjen är den grundläggande enheten i samhället och särskilt för barnens utveckling och välfärd, och bör ges nödvändigt skydd och stöd så att den till fullo kan ta sitt ansvar (Swärd, 2020;

SOU 2020:63, s.99, s.305). Artikel 18 handlar om föräldrars gemensamma ansvar för barnet och handlar om att båda föräldrarna, avsett vilken relation de har till varandra, ska vara engagerade i barnets uppfostran och utveckling. Föräldrar är centrala aktörer i förverkligandet av barns rättigheter och föräldrastöd ska ges till alla föräldrar, det kan vara ekonomiskt, socialt, praktiskt eller annat stöd. Artikeln innebär också att socialtjänsten kan involveras om föräldrarna inte agerar utifrån vad som är barnets bästa (Swärd, 2020, s.119 f).

Artikel 16 handlar om rätt till privatliv och familjeliv. Alla barn har rätt till skydd för sitt privatliv i alla situationer, det inkluderar den fysiska miljön som barnet bor i, i kommunikationen med andra och information som finns om barnet i olika register. Ingen obehörig ska kunna ta del av

information om barnets och familjens livssituation. Brev och e-post ska levereras till barnet utan att någon har öppnat, läst, censurerat eller hindrat det. Med stigande ålder och mognad stärks

integritetsskyddet utifrån barnets utveckling. Barnet har rätt att på egen hand söka hjälp och rådgivning inom t.ex. medicinska och juridiska frågor. Vid kännedom om eller misstanke att barn far illa har alla professionella inom verksamheter som berör barn och unga en skyldighet att genast anmäla detta till socialnämnden enligt 14 kap. 1 § SoL, och var och en som får kännedom om eller misstänker att ett barn far illa bör anmäla detta till nämnden enligt 14 kap. 1 c § SoL. En sådan anmälan är förenlig med barnets rätt till privatliv (Swärd, 2020, s.156 f).

Artikel 19 handlar om att alla barn har rätt till skydd mot våld och övergrepp, och har rätt att känna sig trygg och få skydd i alla miljöer där det befinner sig (Swärd, 2020, s.173 f). Artikel 9 handlar om separation från föräldrar enbart om det är för barnets bästa. Barnet ska i första hand skyddas och ges förutsättningar att bo kvar i sin familj med stöd av socialtjänsten. Om ett åtskiljande är nödvändigt för barnets bästa, ska processen vara rättssäker och barnet har rätt att själv delta i en sådan process, liksom båda föräldrarna oavsett om de är vårdnadshavare. Barnets rätt att

upprätthålla relationer och kontakt med sina föräldrar ska säkerställas. Bara i undantagsfall, om det medför negativa följder för barnet, kan barnets vistelseort hemlighållas för föräldrarna vid en LVU-placering (Swärd, 2020, s.133 f). Artikel 20 handlar om alternativ omvårdnad. Den hänvisar till familjemiljö och inte till föräldrarna vilket är en viktig skillnad. Det innebär att barnet i första hand ska placeras i barnets utvidgade familj, vilket inkluderar syskon, mor- och farföräldrar och andra släktingar. I andra hand ska familjehem eller adoptivfamilj övervägas, och i sista hand institution.

Kontinuitet i uppfostran inkluderar en kontinuerlig kontakt med föräldrarna och familjen när så är möjligt, likväl som att kunna placeras i ett familjehem med samma kulturella bakgrund och att undvika att ett barn omplaceras flera gånger (Swärd, 2020, s.141 f). Artikel 39 handlar om rehabilitering. Ett barn som har utsatts för t.ex. brister i omsorgen har rätt till fysisk och psykisk rehabilitering och social återanpassning. Rehabiliteringen ska ske i en miljö som främjar barnets hälsa, självrespekt och värdighet (Socialstyrelsen 2020a, s.30).

Artikel 25 handlar om översyn av omhändertagna barn och berör socialtjänstens ansvar att följa upp den vård och behandling som barnet får och alla andra omständigheter som rör barnets omhändertagande och placering. Socialtjänsten ska garantera barnets alla rättigheter, underlätta barnets deltagande och särskilt beakta barnets åsikter (Swärd, 2020, s.152 f). En av de viktigaste

uppgifterna för den sociala barn- och ungdomsvården är att noga följa och stötta de barn som omhändertagits för samhällsvård. Uppföljningen syftar till att se till att vården är rättssäker, trygg och utgår från barnets behov, samt överväga om vården fortfarande behövs (prop. 2012/13:10, s.76).

Av 13 a § LVU framgår att socialtjänsten ska följa vården genom regelbundna personliga besök i det hem där den unge vistas, genom enskilda samtal med den unge, samtal med den eller dem som tagit emot den unge i sitt hem och samtal med vårdnadshavarna. Socialtjänsten ska särskilt

uppmärksamma den unges hälsa, utveckling, sociala beteende, skolgång samt relationer till anhöriga och andra närstående.

4.4. Socialtjänstlagen och Lagen med särskilda bestämmelser om vård av unga