Resultat- och metoddiskussion

Resultatdiskussionen nedan utgår från de fyra frågeställningar som formulerats utifrån syftet med studien. Syftet var att undersöka vad som karaktäriserar ärenden och beslut enligt 14 § LVU om hemlighållande av vistelseort och umgängesbegränsningar för LVU-placerade barn med

utgångspunkt i begreppen om barnets bästa, barnets behov, barnets intressen och föräldraförmåga.

Vidare ville jag undersöka vilken praxis i form av avgöranden från Högsta förvaltningsdomstolen som har betydelse och om barnkonventionen konkret kommer till uttryck. Efter genomgången av de fyra frågeställningar som följer nedan, diskuteras några andra aspekter som framkommit i studien.

Vilka är grunderna för beslut enligt 14 § LVU om hemlighållande av vistelseort och umgängesbegränsningar i domar från en kammarrätt?

Min rättsfallsstudie består av domar från kammarrätten i Stockholm under 2019 där 35 mål avgjordes enligt 14 § LVU om hemlighållande av vistelseort och umgängesbegränsningar. De 35 målen utgör 5,1 procent av samtliga LVU-domar i kammarrätten i Stockholm under detta år. Urvalet var strategiskt utifrån att det empiriska materialet skulle vara tillräckligt stort för att innehålla variationer och samtidigt hanterbart utifrån uppsatsens tidsomfång.

Grunderna för beslut enligt 14 § LVU analyserades och resulterade i sex kategorier: Risk att förälder ingriper i vården, Barnet är negativ till att träffa förälder, En utökning av umgänget är inte till barnets bästa, Förälders beteende och brister, Beslutet upphävs, samt Övriga/ej aktuella domar. De fyra första kategorierna återfinns alla som skäl till att besluta om umgängesbegränsning och hemlighållande av vistelseort enligt Socialstyrelsens (2020a) handbok för LVU, förarbeten och praxis från HFD. Därmed överensstämmer kategorierna med gällande rätt. Kategorin Beslutet upphävs innehåller tre domar där kammarrätten har upphävt förvaltningsrättens beslut. Två domar upphävs för att de beslut som överklagats inte tillkommit i laga ordning och i den tredje domen anser kammarrätten att förvaltningsrätten inte i tillräcklig grad har beaktat den restriktivitet som ska gälla vid tillämpningen av 14 § LVU. Slutligen innehåller kategorin Övriga/ej aktuella domar fyra mål som avskrivits på grund av att överklagandet dragits tillbaka eller att barnet har hunnit fylla 18 år och besluten därmed inte längre gäller.

Kategorierna togs fram genom en kvalitativ innehållsanalys med fokus på det manifesta innehållet i domarna. Detta utifrån perspektivet att det är viktigt att det finns en förutsebarhet i gällande rätt.

Domarna kan innehålla flera grunder till besluten och jag har i metodavsnittet redovisat hur domarna placerats i kategorierna utifrån att de inte alltid är ömsesidigt uteslutande. Jag har valt att låta barnets röst vara avgörande och om barnet varit negativ till att träffa föräldern eller hade uppvisat negativa reaktioner i samband med umgänge placerades domen i denna kategori. Någon annan som skulle använda samma metod eller någon annan kvalitativ metod för att analysera texter skulle kunna komma fram till andra benämningar på kategorierna utifrån grunderna till besluten.

Jag menar dock att resultatet är giltigt utifrån att kategoriernas benämning och dess innehåll visade sig motsvara de grunder som enligt Socialstyrelsens (2020a) LVU-handbok utgör gällande rätt och att de också är representativa, typiska och visar på faktiska variationer av grunder till beslut enligt 14 § LVU.

Beslut om hemlighållande av vistelseort ingick i fyra domar och resterande 31 domar handlade om umgängesbegränsningar. Det kan betyda att beslut om vistelseort fattas mer restriktivt än beslut om

umgängesbegränsningar. Av några domar om umgängesbegränsning framgick att beslut om hemlighållande av vistelseort även fanns i dessa ärenden men att den frågan nu inte var uppe för prövning. De studerade domarna visar att beslut om hemlighållande av vistelseort är förhållandevis färre till antalet än beslut om umgängesbegränsningar. Besluten följs ofta åt i fråga om vistelseorten, om vistelseorten hemlighålls fattas också ofta ett beslut om umgängesbegränsning. Det är vanligare att beslut om umgängesbegränsning fattas ensamt utan ett samtida beslut om hemlighållande av vistelseort. Domarna som handlar om hemlighållande av vistelseort utgör ett litet material och domarna återfinns i de två kategorierna Risk att förälder ingriper i vården och Beslutet upphävs. Ett större material hade kanske kunnat visa på fler variationer avseende grunderna till just dessa beslut.

Sammanfattningsvis fastställde kammarrätten besluten enligt 14 § LVU om umgängesbegränsning och hemlighållande av vistelseort i 28 av 31 mål. I två domar upphävdes nämndens beslut på grund av att besluten inte tillkommit i behörig ordning. Rätten konstaterar att det ena barnet hade visat ett sämre mående i samband med umgänge och för det andra barnet hade umgänget påverkat barnet mycket negativt. Förhoppningsvis fattade nämnderna nya beslut genom rätt beslutsordning i dessa ärenden för att tillgodose barnens skydd.

Vilken praxis i form av Högsta förvaltningsdomstolens avgöranden har betydelse i domarna?

Rätten refererar till praxis i form av Högsta förvaltningsdomstolens avgöranden i 15 av 31 domar (de fyra avskrivna målen undantagna). I tabell 3 redovisas hur många mål i varje kategori som hänvisar till HFD:s avgöranden.

Tabell 3: Grunder för beslut enligt 14 § LVU och antal mål som refererar till HFD-domar

Grunder för beslut enligt 14 § LVU Antal mål Antal mål med HFD-domar Risk att förälder ingriper i vården

Barnet är negativ till att träffa förälder

6 12

4 6

En utökning av umgänget är inte till barnets bästa 6 2

Förälders beteende och brister 4 0

Beslutet upphävs 3 3

Övriga/ej aktuella domar 4 0

Genom HFD:s uttalanden ökar möjligheten till förutsebarhet och genom att förutsättningarna för beslut inom tvångsvården tydliggörs på olika områden, ökar rättssäkerheten (Svensson, 2012).

Svensson (2012) fann i sin studie av kammarrättsdomar i Göteborg 2008 att uttryckliga hänvisningar till prejudikat i princip lyste med sin frånvaro i kammarrättens domskäl. De

hänvisningar som förekom var gjorda av länsrätten eller någon part inför förhandlingen i rätten. Vid två undersökta länsrätter återfann Svensson sådana hänvisningar i 5-8 % av samtliga LVU-mål (Svensson, 2012, s.180).

Min rättsfallsstudie visar att i 2 av 31 domar gör kammarrätten hänvisningar till prejudikat i form av HFD-domar och i 14 av 30 mål (fyra avskrivna mål undantagna samt en FR-dom ej bilagd) gör förvaltningsrätten det. Det är alltså vanligare att förvaltningsrätten hänvisar till praxis, det görs i nästan hälften av de undersökta målen. I flera av målen hänvisas till mer än ett avgörande från HFD. Samtidigt kan praxis vara vägledande utan att underrätterna explicit hänvisar till namngivna domar. Kammarrättens egna avgöranden har också i flera fall t.ex. i fråga om delegationsförbudet fått vägledande betydelse. De flesta domar som nämns är dock kasuistiska till sin natur genom att de är tidigare domar i de individuella ärendena, där hänvisning ofta sker till beredande av vård-målen eller till andra överklagandemål som rör barnets placering.

De HFD-domar som rätten har hänvisat till och i vilket sammanhang har tidigare redovisats i avsnitt

5.2 i anslutning till grunderna för besluten. En sammanställning visar att det är fem avgöranden från HFD som har fått betydelse i domarna genom 17 hänvisningar, dessa redovisas nedan i tabell 4.

Tabell 4: Avgöranden från HFD och antal hänvisningar som har gjorts av rätten

HFD-domar Antal hänvisningar

RÅ 2005 ref.66

HFD 2015 ref.36 7

1

HFD 2016 ref.74 3

HFD 2017 ref.39 2

HFD 2017 ref. 40 4

Förvaltningsrätten hänvisar ofta också till förarbeten i sina resonemang utifrån vad saken gäller.

Kammarrätten refererar till förarbeten i en dom och i hela 27 domar görs det av förvaltningsrätten.

En närmare genomgång av förarbetena har jag dock inte gjort.

Hur kommer begreppen om barnets bästa, barnets behov, barnets intressen och föräldraförmåga till uttryck i domarna?

Jag valde att undersöka hur begreppen om barnets bästa, barnets behov, barnets intressen och föräldraförmåga kommer till uttryck i domarna, genom att studera texten och det manifesta

innehållet i domarna och dess domslut. Tolkningen av hur begreppen kommer till uttryck i domarna gjordes genom att undersöka begreppens förekomst i texten och genom en kodning av textavsnitt.

De tre första begreppen hör samman utifrån ett barnrättsperspektiv och motsvaras också av två grundläggande principer och artiklar i barnkonventionen, där principen om barnets rätt till delaktighet och inflytande kan sägas vara ett medel för att uppnå målet och principen om barnets bästa. Begreppen är belysta av författare på området som Singer (2019a; 2019b), Mattsson (1998;

2006a; 2006b; 2010), Schiratzki (2019) och Swärd (2020). För att balansera barnperspektivet studerades också begreppet föräldraförmåga. Föräldrarnas förmåga är ett centralt område i

socialtjänstens utredningsstruktur BBIC som handlar om föräldrarnas förmåga att tillgodose barnets utveckling och behov. Föräldrar är centrala aktörer i förverkligandet av barnets rättigheter och två artiklar i barnkonventionen handlar särskilt om föräldrars ansvar för sitt barn och om samhällets och socialtjänstens skyldighet att ingripa om föräldrarna inte agerar utifrån vad som är barnets bästa.

Samtliga 31 domar har med begreppet barnets bästa på något sätt och en objektiv bedömning av barnets behov. En subjektiv bedömning av barnets behov finns i 11 av 31 domar. Barnets intressen med en aktiv delaktighet finns med i 22 av 31 domar och barnets intressen med en passiv

delaktighet i sju av 31 domar. Barnets intressen och deltagande saknas i sex av 31 domar.

I samtliga 31 domar finns beskrivningar av föräldraförmåga även om själva begreppet bara används av rätten i en dom. Sammantaget finns alltså bedömningar utifrån barnets bästa, barnets behov och föräldraförmåga med i samtliga 31 domar och barnets intressen finns med i 25 av dessa 31 domar.

Begreppen kommer till uttryck genom föräldrarnas försorg, av socialnämnden, av förvaltningsrätt och av kammarrätt. Tendensen är att socialnämnden oftare än föräldrarna använder begreppen, och att förvaltningsrätten oftare använder begreppen jämfört med kammarrätten. Det ligger i linje med att kammarrättens domar är mer kortfattade och juridiskt strikta och i sin tur hänvisar till

förvaltningsrättens dom. Men frågan kan ställas om denna variation i representationen är godtagbar.

Barnets bästa brukar beskrivas som ett tillvaratagande av barnets behov och barnets intressen (Singer, 2019b). Det saknas tydliga kriterier för vad som är barnets bästa, vilket innebär att

bedömningen om barnets bästa i stor utsträckning bygger på subjektiva tolkningar av beslutsfattarna och de aktörer som har till uppgift att tillgodose barnets rättigheter (Ponnert, 2007, s.187). Det finns

de som anser att uttrycket barnets bästa är problematiskt då det saknar ett precist innehåll, vilket innebär att begreppets betydelse förändras över tid och beroende på sammanhang och samhälle.

Singer (2019b, s.393) betonar att barnets bästa som rättsligt målsnöre ständigt måste omprövas och uppdateras i takt med samhällsutvecklingen för att fylla sin funktion. Det innebär att det ställs höga krav på beslutsfattarna att förhålla sig till samhällsutvecklingen samtidigt som en bedömning ska göras i varje enskilt fall. I de nya lagförslagen som presenterades i mars 2021 av

utredningsuppdraget Lex lilla hjärtat har man vidare bedömt att barnets bästa inte kan utgöra ett självständigt rekvisit när det gäller frågan om upphörande av vården enligt LVU, vilket just nu remissbehandlas. Av den historiska genomgången av den svenska tvångsvårdslagstiftningen framgår också att av förslag som presenteras kan det ta decennier innan beslut fattas i sakfrågorna och att implementeringen av barnkonventionen tar tid.

Rättsfallsstudien visar att barnets bästa är ett uttryck och ett begrepp som domstolen oftast använder som en slutgiltig sammanfattande kommentar till det beslut som fattas. Begreppet barnets bästa används i domarna som en slutlig beslutsformulering som visar vems bedömning som görs gällande och vilket resonemang som ges företräde. Begreppet barnets bästa används av samtliga aktörer i domarna i olika utsträckning. Föräldrarna hänvisar minst lika ofta till barnets bästa i sina yrkanden som socialnämnden gör i sina. Vad som är barnets bästa är en bedömning i det enskilda individuella fallet och begreppet används som sagt i nära anslutning till rättens beslut. Uttrycket ”barnets bästa”

kan då anses sammanfatta och återkoppla till domstolens tidigare resonemang i frågan och förklara varför beslutet blir som det blir. Det är vad som anses vara barnets bästa som avgör det beslut som fattas, helt i enlighet med portalparagrafen i SoL och 1 § 5 st LVU: ”Vid beslut enligt denna lag ska vad som är bäst för den unge vara avgörande."

Har barnkonventionen konkret kommit till uttryck i domarna?

Barnkonventionen har tillsammans med Europakonventionen, mänskliga rättigheter och rätten till familjeliv kommit till explicit uttryck i sju av 31 domar. Barnkonventionen har explicit nämnts i fyra domar och Europakonventionen med dess artikel 8 om rätten till skydd för privat- och familjeliv har nämnts i fyra domar. Barnkonventionens artiklar 9 och 16 har nämnts i en dom, där artikel 9 handlar om separation från föräldrar enbart om det är för barnets bästa och artikel 16 handlar om rätt till privat- och familjeliv. I två domar har barns rätt till familj respektive barn och förälders rätt till familjeliv nämnts. I två domar har hänvisning gjorts till mänskliga rättigheter, i en dom tillsammans med barnkonventionen och i en dom tillsammans med både barnkonventionen och Europakonventionen.

I samtliga sju domar är det föräldrarna som i sin överklagan har anfört hänvisningarna. I rättens bedömningar framträder proportionalitetsprincipen, principen om barnets bästa och att det finns en ändamålsenlighet med besluten, som motiveringar till varför besluten inte strider mot de anförda yrkandena. Mattsson (2010) konstaterar att det är vanligt förekommande i svenska domar att en eller flera artiklar från barnkonventionen berörs i domskälen och att samma förhållande kan ses i Europadomstolen, vilket innebär att barnkonventionen påverkar ny rättspraxis.

På frågan om barnkonventionen har implementerats till fullo i den svenska lagstiftningen är svaret nej, enligt min mening, t.ex. eftersom barn och föräldrar saknar rätt till offentligt biträde i mål som handlar om 14 § LVU. Min studie visade att de offentliga biträden som fanns för barnen var det utifrån att även andra måltyper fanns representerade, där barnen var enskild part i målen. Föräldrar hade ombud i 25 av 35 mål och att nämnden hade ombud i 9 av 35 mål i kammarrätten. I fem av de sju domarna där barnkonventionen och Europakonventionen explicit omnämndes av föräldrarna i överklagan hade föräldrarna ombud.

Barnet i rättsprocessen

Besluten enligt 14 § LVU har fattats i förhållande till föräldrarna utifrån barnets bästa. Det är föräldrarna som är part i målen, som driver överklagningsprocessen och vars personnummer eller uppgift om att de har skyddade personuppgifter finns med i domarna. Barnens personnummer finns sällan med i kammarrättsdomarna, lite oftare finns de med i förvaltningsrättsdomarna men långt ifrån i alla. Personuppgifter eller namnuppgifter visar något om den person som berörs av domen.

När föräldrar är klagande och socialnämnden svarande framstår barnet ur detta perspektiv vara undangömt, vilket på ett sätt är märkligt eftersom det är barnets bästa som ska vara avgörande och det är barnets behov av umgänge som frågan behandlar. Samtidigt har föräldrar rätt att få sin sak och sina intressen prövade. Besluten enligt 14 § LVU handlar oftast om motstridiga intressen som ska vägas mot varandra. Domstolen kan ha valt att vara återhållsam med att ange barnens

personuppgifter och ålder för att skydda deras integritet. Men utifrån ett barnrättsperspektiv och då lagstiftningen anger att barnets inställning och stigande autonomi ska beaktas utifrån barnets ålder och mognad, kan man tycka att en personuppgift om det aktuella barnets ålder borde vara ett kriterium i denna typ av domar utifrån ett rättssäkerhetsperspektiv. Om en mognadsbedömning inte tydligt redovisas, blir det svårt att analysera hur barnets inställning tagits tillvara. Det handlar också om frågor om talerätt och processbehörighet för barn , och utifrån parternas inställning till de överklagade besluten. Frågan om samtycke är central i LVU och jag har inte närmare diskuterat detta, men utifrån LVU-lagstiftningens utformning och tillämpning finns det många aspekter att beakta när man analyserar olika typer av LVU-mål.

En bedömning av barnets ålder och mognad och vilken betydelse rätten fäster vid barnets

uppfattning finns t.ex. med i åtta av tolv domar i kategorin Barnet är negativ till att träffa förälder.

Kategorin Förälders beteende och brister som innehöll fyra domar, saknade en åldersangivelse för alla berörda barn. Det kan bero både på att förälderns beteende varit så negativt utmärkande att det ensamt var grund för att fatta beslut enligt 14 § LVU och att barnets åsikter i frågan av den

anledningen tillmättes mindre betydelse utifrån en skydddsaspekt, och det kan bero på att barnets vilja och åsikter tillmättes mindre betydelse och att man därav inte hade tagit reda på vad barnet tyckte och tänkte om besluten. Det finns en konstaterad risk att ett vuxenperspektiv tillåts ta över i LVU-beslut och i muntliga förhandlingar i rätten och att fokus hamnar på föräldrarna och deras situation på bekostnad av barnet. Denna risk måste i så hög utsträckning som möjligt hanteras.

Familjehemmen är en av de centrala aktörer som ger en bild av hur barnens mående och reaktioner utvecklas under placeringstiden. När placeringarna precis har inletts betonas ofta vikten av att fokusera på barnens anknytning till familjehemmen framför ett umgänge med vårdnadshavarna.

Utredningen om tvångsvård för barn och unga (SOU 2015:71, s.544f.) framhåller synpunkter på att barns reaktioner ofta tolkas som ett uttryck för att barnet mår dåligt av umgänget med föräldrarna, vilket utgör skäl till beslut om umgängesbegränsningar. Synpunkterna gäller att dessa bedömningar inte alltid är tillräckligt väl genomförda då reaktionerna kan grundas på en naturlig sorgereaktion från barnets sida. Det har i detta sammanhang också framförts synpunkter på att barns anknytning inte hindras av en god anknytning till flera omsorgspersoner. Vilka aktörer som representeras i dessa synpunkter nämns däremot inte i sammanhanget.

Barnets rätt till familjeliv prioriteras i flera av domarna i förhållande till barnets nya familj i jour- och familjehemmen, där tid och möjlighet för deras anknytning till den nya familjen betonas. Barns rätt till familjeliv innebär för de LVU-placerade barnen att deras rätt att tillhöra (minst) två familjer måste beaktas och aktivt jobbas för av socialtjänstens representanter och familjehemmen. Det kan i många fall vara en grannlaga uppgift att behålla och återupprätta goda relationer till barnets

föräldrar efter ett omhändertagande där barnet har beretts vård. Rätten betonar i flera mål nämndens skyldigheter att aktivt verka för en positiv kontakt mellan barnet och föräldrarna, även om det i

nuläget bedöms behövas umgängesrestriktioner. Barnets rätt att behålla en positiv kontakt med sina föräldrar och ursprungsfamiljen över tid är en central rättighet. Det uttalas också i lagstiftningen att det är en återförening som är målet under barnets placering, samtidigt som de nya lagförslagen som presenterades i mars 2021 innebär en skärpning av skyldigheten att överväga

vårdnadsöverflyttningar. Det nya lagförslaget innebär att en vårdnadsöverflyttning ska övervägas när barnet har varit placerad i samma familjehem i två år. Det innebär att återföreningsprincipen också ska övervägas. I praktiken görs det förhållandevis få vårdnadsöverflyttningar vilket

lagstiftaren vill ändra på. När de görs handlar det också ofta om att vården bedrivs enligt SoL. De nya lagförslagen innebär att principen om barnets bästa ska stärkas i samband med bedömningen om LVU-vårdens upphörande. I många fall stannar barnen kvar i sin placering om vården övergår till att bedrivas enligt SoL genom samtycke från barn och deras vårdnadshavare/föräldrar. Ett led i detta arbete är att stärka barnets och familjehemmens möjligheter och rätt till stöd om en placering avslutas av nämnden i samband med en vårdnadsöverflyttning. Även ursprungsfamiljens behov av stöd kan kvarstå under en lång tid även om barnet inte flyttar tillbaka hem. Rätten till familjeliv inkluderar många aspekter och behoven av stöd kan se olika ut för varje enskilt barn och förälder.

Tidigare studier har visat att föräldrar oftare motsätter sig vård som handlar om brister i hemmiljön

Tidigare studier har visat att föräldrar oftare motsätter sig vård som handlar om brister i hemmiljön