Socialtjänstlagen och Lagen med särskilda bestämmelser om vård av unga

bestämmelser om vård av unga (LVU) och beskriver vilka förutsättningarna är för vård med stöd av LVU. Beslut enligt 14 § LVU om umgängesbegränsning och hemlighållande av vistelseort beskrivs och vilken delegation som gäller för dessa beslut. Barnets roll i rättsprocessen behandlas

tillsammans med bestämmelser om överklagande, offentliga biträden och muntlig förhandling.

Avsnittet avslutas med aktuella lagförslag för barn och unga.

SoL och LVU

Samhället har ett särskilt ansvar för att barn och ungdomar har trygga uppväxtförhållanden.

Socialtjänsten ska tillsammans med föräldrar medverka till att barn och ungdomar, som riskerar att utvecklas ogynnsamt, får det skydd och det stöd som de behöver, och om hänsynen till den unges bästa kräver det, vård och fostran utanför det egna hemmet (5 kap. 1 § SoL; Lundgren & Sunesson 2020, s.362). LVU är en skyddslag som kompletterar socialtjänstlagen när frivilliga insatser som ges med stöd av socialtjänstlagen inte är tillräckliga och samhället behöver trygga barn och ungas situationer genom vård och behandling. Barnkonventionen kräver att konventionsstaterna

omhändertar ett barn om ett omhändertagande är nödvändigt för barnets bästa. LVU reglerar hur det ska gå till om samförstånd inte nås mellan föräldrar, barnet som är över 15 år och socialtjänsten, och barnet behöver beredas vård utanför det egna hemmet.

Barnet/den unge ses som en självständig individ med egna rättigheter (rättighetsbärare). För att markera detta anges i första stycket 1 § LVU att insatser inom socialtjänsten för barn och ungdom ska präglas av respekt för den unges människovärde och integritet. Det är även en av

portalbestämmelserna i socialtjänstlagen och återkopplar till det grundläggande budskapet i barnkonventionen (Lundgren & Sunesson, 2020, s.365).

Vård med stöd av LVU

Vård med stöd av LVU präglas av legalitetsprincipens krav på tydligt lagstöd. Vissa villkor (rekvisit) enligt lag måste vara uppfyllda. Det ska föreligga ett missförhållande som medför en påtaglig risk för att den unges hälsa eller utveckling skadas, dvs. det ska föreligga ett vårdbehov.

Frivilliga vårdinsatser kan inte uppnås, dvs. det föreligger inget samtycke till den behövliga vården från vårdnadshavare och/eller den unge själv om denne fyllt 15 år (Mattsson, 2010, s.87 f). Det finns som tidigare nämnts två huvudfall när vård med stöd av LVU kan komma ifråga. Dels om det på grund av fysisk eller psykisk misshandel, otillbörligt utnyttjande, brister i omsorgen eller något annat förhållande i hemmet, finns en påtaglig risk för att den unges hälsa och utveckling skadas (de s.k. miljöfallen, med 4 miljörekvisit och ett prognosrekvisit), och dels när den unge utsätter sig för för en sådan risk genom missbruk av beroendeframkallande medel, brottslig verksamhet eller något annat socialt nedbrytande beteende (de s.k. beteendefallen, med 3 beteenderekvisit och ett

prognosrekvisit) (Lundgren & Sunesson, 2020, s.362; Svensson, 2012). Bestämmelsen i 2 § gäller barn upp till 18 år och 3 § gäller unga under 20 år. Enligt 11 § LVU är det socialnämnden som

beslutar hur vården av barnet ska ordnas och var barnet ska vistas under vårdtiden. Nämnden får medge att den unge vistas i sitt eget hem om detta anses vara bäst, men vården ska alltid inledas utanför den unges hem. Under vårdtiden har socialnämnden samma ansvar som vårdnadshavare för att den unges grundläggande rättigheter enligt 6 kap. 1 § FB tillgodoses (Schiratzki, 2019). Vården ska övervägas (2 §) eller omprövas (3 §) minst var sjätte månad, dvs. det övervägs/prövas om vård fortfarande behövs och hur vården bör inriktas och utformas.

När den unge har varit placerad i samma familjehem under tre år, ska socialnämnden enligt 13 § LVU särskilt överväga om det finns skäl att ansöka om överflyttning av vårdnaden enligt 6 kap. 8 § FB, en fråga som prövas av tingsrätten. Därefter ska frågan övervägas årligen. Vid detta

övervägande ska särskilt beaktas: den unges och familjehemsföräldrarnas inställning till en vårdnadsöverflyttning, den unges relation till familjehemsföräldrarna och deras förmåga att tillgodose den unges behov av en trygg och god uppväxt, familjehemsföräldrarnas inställning till och förmåga att tillgodose den unges behov av kontakt med sina föräldrar och andra närstående, och den unges relation till sina föräldrar. En vårdnadsöverflyttning innebär att kontinuitetsprincipen får råda över återföreningsprincipen om det är till barnets bästa (Mattsson, 2010, s.106).

Beslut enligt 14 § LVU om umgängesbegränsning och hemlighållande av vistelseort Socialnämnden har ett ansvar för att den unges behov av umgänge med föräldrar och vårdnadshavare så långt möjligt tillgodoses (14 § 1 st LVU). Vid vårdens genomförande bör

socialnämnden så långt det är möjligt samarbeta med föräldrarna och verka för att kontakten mellan den unge och föräldrarna upprätthålls. En nära och god kontakt mellan barnet och föräldrarna under vårdtiden är ofta en viktig förutsättning för att barnet ska kunna utvecklas väl i familjehemmet och på sikt kunna återförenas med föräldrarna. Socialnämnden ska också verka för att främja barnets kontakt med andra närstående. Det bör alltså inte genomföras några andra begränsningar i umgänget än vad som är nödvändigt för att genomföra vården (Lundgren & Sunesson, 2020; Socialstyrelsen, 2020a).

Ibland blir det dock nödvändigt att begränsa kontakten och umgänget mellan barn och deras vårdnadshavare och föräldrar med rätt till umgänge enligt dom eller avtal under en viss tid eller tills vidare på grund av särskilda omständigheter. Det kan vara att föräldern riskerar att gripa in i vården på ett obehörigt sätt, eller att förälderns personliga förhållanden är sådana att de överhuvudtaget inte bör träffa den unge. Socialnämnden kan då besluta om begränsningar vad gäller umgänge och brev- och telefonkontakter enligt punkt 1 14 § LVU (Lundgren & Sunesson, 2020, s.408 ff.). Ett beslut om umgängesbegränsning ska, enligt Högsta förvaltningsdomstolen (HFD), vara nödvändigt med hänsyn till ändamålet med vården och vara till barnets bästa. En fullständig begränsning av föräldrars kontakt med sina barn bör vidare enligt Europadomstolen endast tillämpas vid exceptionella omständigheter och enbart rättfärdigas av tvingande krav avseende barnets bästa (Socialstyrelsen, 2019).

Socialnämnden kan även enligt punkt 2 14 § LVU besluta att hemlighålla den unges vistelseort. Om det är nödvändigt med hänsyn till ändamålet med vården får socialnämnden besluta att den unges vistelseort inte ska röjas för föräldrar eller vårdnadshavare. Bestämmelsen ska tillämpas restriktivt.

Det påtalas att ett beslut om att inte röja vistelseorten är så ingripande att det inte bör gälla längre än nödvändigt. Socialnämnden har ett ansvar att omedelbart upphäva besluten när det inte längre behövs. Minst en gång var tredje månad ska socialnämnden överväga beslut om

umgängesbegränsning och att barnets vistelseort inte får röjas. Ett sådant övervägande kan inte överklagas. Ett beslut om ändring av ett beslut får däremot överklagas (Socialstyrelsen, 2019).

Av 14 § 4 st LVU framgår vidare att socialnämnden i vissa fall får ansöka om skyddad

folkbokföring för barn som vårdas enligt 2 § LVU. När dessa förhållanden är tillämpliga framgår av 30 § 3 st folkbokföringslagen (1991:481). Skyddad folkbokföring innebär att en person kan vara folkbokförd på en annan adress än där personen är bosatt. Det medges för en person som av

särskilda skäl kan antas bli utsatt för brott, förföljelser eller allvarliga trakasserier på annat sätt, om åtgärden med hänsyn till den enskildes förmåga och övriga förutsättningar kan antas tillgodose behovet av skydd (Socialstyrelsen, 2020a, s.181; 16 § 1 st folkbokföringslagen). Socialnämnden har möjlighet att ansöka om skyddad folkbokföring om syftet är att skydda barnet mot båda

vårdnadshavarna, mot den ena vårdnadshavaren om den andre inte vill eller förmår skydda barnet, eller mot en annan person än vårdnadshavaren/-na när denne/dessa inte vill eller förmår skydda barnet. Barnets inställning till skyddad folkbokföring och personliga förutsättningar att leva med skyddsåtgärden måste utredas innan en ansökan görs (Socialstyrelsen, 2020a, s.182).

Socialstyrelsen (2020a) ger i LVU-handbok för socialtjänsten vägledning för att underlätta tillämpningen av det regelverk som gäller när barn och unga inte kan få behövlig vård på frivillig väg. Handboken har tagits fram då de tidigare allmänna råden (SOSFS 1997:15) om tillämpningen av lagen (1990:52) med särskilda bestämmelser om vård av unga (LVU) har upphört att gälla.

Handboken berör utförligt handläggningen av besluten om att hemlighålla den unges vistelseort och umgängesbegränsningar utifrån lagstiftning, förarbeten, rättsfall och beslut från

Justitieombudsmannen, JO. Socialstyrelsen (2019) har även gett ut ett kunskapsstöd som kan bidra till kunskapsbaserade och rättssäkra bedömningar rörande omfattningen och utformningen av umgänget mellan barn som har omhändertagits med stöd av LVU och deras föräldrar.

Delegationen vid beslut enligt 14 § LVU

2016 uttalade Högsta Förvaltningsdomstolen (HFD) i en dom (HFD 2016 ref. 74) att beslut att inte röja den unges vistelseort omfattas av delegationsförbudet i kommunallagen. Det innebär att det är socialnämnden som ska fatta beslutet. Däremot kan rätten att besluta om att hemlighålla den unges vistelseort i brådskande fall delegeras till socialnämndens ordförande eller motsvarande, enligt bestämmelserna om delegation vid brådskande ärenden i kommunallagen, förutsatt att det finns med i nämndens delegationsordning (Socialstyrelsen, 2019). Enligt JO var det osäkert om detta även gäller beslut om umgängesbegränsning, men det fanns enligt JO omständigheter som talade för det.

Ett flertal kammarrätter har därefter bedömt att ett beslut om umgängesbegränsning är av större vikt och därför träffas av förbudet mot delegation (Socialstyrelsen, 2019). I vissa fall får beslut enligt LVU delegeras till en särskild avdelning (utskott) som består av ledamöter eller ersättare i nämnden, dessa typer av ärenden anges i 10 kap. 4 § SoL. När det gäller 14 § LVU finns bara överväganden enligt 14 § tredje stycket med där, vilket gäller att socialnämnden minst en gång var tredje månad ska överväga om beslut enligt 14 § LVU fortfarande behövs.

Barnet i rättsprocessen, överklagande och offentliga biträden

Barnen som blir aktuella i LVU-processer är beroende av övriga aktörers kompetens och ställningstaganden, dvs. av det offentliga biträdet och ställföreträdaren, vårdnadshavare med ombud, socialsekreterare, socialnämndens företrädare, övriga professionella, sakkunniga och vittnen (SoS-rapport 1995:21). Därav är det av särskild vikt med god kompetens och att

rättssäkerheten beaktas av nämnden, det offentliga biträdet och av rätten. Den sammantagna bilden i Socialstyrelsens rapport 2009 är att barns förhållanden för det mesta utreds väl och att

socialsekreterare träffat och samtalat med barnen. Att barn kommer till tals innebär dock inte alltid att de får möjlighet att påverka sin situation. Av dokumentationen framkom att det inte var självklart att det som barnet uttryckt ingick i bedömningen av vad som var bäst för barnet. Socialstyrelsen (2009) bedömer ändå att barns rätt och position i socialtjänstens utredningar har stärkts jämfört med den studie som de gjorde 1993. Beslutsunderlagets kvalité hade i huvudsak ökat genom att vara bättre strukturerat och på ett tydligare sätt redovisa barnets synpunkter, men kvalitén kunde

naturligtvis variera. Hälften av utredningarna bedömdes vara av bra kvalitet (Socialstyrelsen, 2009).

I mål enligt 2 § LVU anses det finnas motstridiga intressen mellan barnet och föräldrarna och varsitt offentligt biträde utses regelmässigt. Det innebär en kostnadsfri juridisk hjälp och rådgivning. För barn under 15 år blir det offentliga biträdet även ställföreträdare i det aktuella målet (36 § LVU;

Schiratzki, 2019, s.90). Förvaltningsrättens dom kan överklagas till kammarrätten av den part som rätten gått emot. Även ett barn som är under 15 år kan genom sin ställföreträdare klaga på rättens beslut. Barnet kan överklaga både en dom om vård och en dom som innebär avslag på nämndens ansökan (RÅ 2006 ref. 10; Socialstyrelsen, 2009). Barnet blir processbehörig och kan föra sin egen talan från och med 15 års ålder. Genom det offentliga biträdet får det yngre barnet också en

möjlighet att komma till tals i rätten. Det offentliga biträdet ska redovisa barnets intressen likväl som en egen bedömning utifrån barnets bästa. Socialstyrelsens studie från 2009 visade att alla barn inte träffar det offentliga biträde som domstolen tillsatt och som har till uppgift att företräda barnet.

Ju äldre barnet var, desto vanligare var det att det offentliga biträdet hade träffat barnet. De unga som fyllt 15 år och som därmed själva kunde föra sin talan hade alltid haft personlig kontakt och fick stöd, men det visade sig vara sällsynt att ställföreträdaren hade träffat barn i förskoleåldern (Socialstyrelsen, 2009).

Av 39 § LVU följer att mål enligt 14 § LVU om umgängesbegränsning och hemlighållande av vistelseort inte ingår i de mål där offentligt biträde kan förordnas barnet och föräldrarna (Lundgren

& Sunesson, 2020). Det har i översynen av LVU presenterats förslag om att rätten till offentligt biträde för barn och föräldrar ska utökas till att även omfatta ärenden som gäller överklagan av beslut om hemlighållande av vistelseort och umgängesbegränsning. Detta för att stärka

barnrättsperspektivet och öka rättssäkerheten i den rättsliga processen för barn och föräldrar (SOU 2015:71, s.48, 50, 492; Schiratzki, 2019, s.90).

Muntlig förhandling

Processen i LVU-mål skiljer sig från andra förvaltningsrättsliga mål främst genom att den skriftliga handläggningen oftast kompletteras med en muntlig förhandling. Det anses vara av stor vikt att barnet och vårdnadshavare får möjlighet att muntligt uttrycka sin mening, eftersom målen är så ingripande för den enskilde (Mattsson, 1998). Förfarandet inför förvaltningsrätt och kammarrätt är alltså som regel skriftligt och muntlig förhandling ska hållas om det inte finns särskilda skäl som talar emot det (Lundgren & Sunesson, 2020, s.443).

I 35 § LVU anges bestämmelser om muntlig förhandling och för mål enligt 14 § LVU gäller reglerna i 9 § FPL (förvaltningsprocesslagen). Muntlig förhandling ska alltid hållas om någon part begär det och parterna ska upplysas om sin rätt att begära muntlig förhandling. I mål om beredande eller upphörande av vård, flyttningsförbud eller fortsatt omhändertagande för tillfällig vård enligt LVU ska förvaltningsrätten och kammarrätten hålla muntlig förhandling, om det inte är uppenbart obehövligt. Rätten kan alltså avgöra målet genom skriftligt förfarande om den finner att en muntlig förhandling är uppenbart obehövlig, vilket ska tillämpas med stor försiktighet. Part ska då

underrättas innan målet avgörs och beredas tillfälle att påkalla muntlig förhandling. Rätten kan också på eget intitiativ förordna om muntlig förhandling när det kan antas vara till fördel för utredningen. Domstolen kan inhämta ytterligare material med hänvisning till sitt utredningsansvar enligt 8 § FPL, men det kan vara ovanligt att det förekommer. Mattsson (1998) kunde i sin studie av 12 LVU-mål inte utläsa av materialet att det hade skett i något fall.

I en intervjustudie (SoS-rapport 1995:21) beskrivs den muntliga förhandlingen av nämndemännen som ovärderlig för att belysa alla aspekter och synpunkter från berörda. Där görs också en

trovärdighetsbedömning av vittnesmål. Det framkommer dock att barnet tenderar att bli osynligare

ju längre den muntliga förhandlingen fortskrider och att föräldrarnas problem tenderar att hamna i fokus. Risken är därmed stor att ett vuxenperspektiv tar över i domstolen.

Gällande rätt

Socialnämnderna och domstolarna tillämpar lagstiftningen när de utövar sin verksamhet. När en socialnämnds beslut eller ansökan prövas ska nämnden redan ha gjort en bedömning av ärendet utifrån gällande rätt. Man kan säga att om nämnden tillämpat lagstiftningen korrekt ska nämndens beslut inte ändras efter ett överklagande. Enskilda är däremot inte på samma sätt bundna av lagstiftningen utan de klagar ofta i stället utifrån sin uppfattning om hur de anser att lagstiftningen borde vara. Att enskilda mer sällan vinner bifall innebär därför inte automatiskt att de skulle ha en för svag ställning i rättsprocessen (Socialstyrelsen, 2009, s.9).

Aktuella lagförslag för barn och unga

I betänkandet Ett fönster av möjligheter – stärkt barnrättsperspektiv för barn i skyddat boende (SOU 2017:112) föreslås att insatsen skyddat boende ska regleras i socialtjänstlagen som en ny placeringsform för vuxna och barn som medföljer en vuxen vårdnadshavare, och att begreppet skyddat boende ska definieras i socialtjänstförordningen. Det föreslås att socialnämnden ska ges befogenhet att omedelbart kunna placera ett barn i skyddat boende tillsammans med en

vårdnadshavare när det saknas samtycke från den andra vårdnadshavaren. Förslaget ges alltså att den nya placeringsformen i form av skyddat boende genom “omedelbar placering” enligt 6 b och 6 c §§ LVU kan ske med en vårdnadshavares samtycke. Det kan medföra en större rättssäkerhet och trygghet för barn i skyddade boenden och för den samplacerade föräldern. Förslag lämnas att barn i skyddat boende ska omfattas av samma regelverk som andra placerade barn, vilket bl.a. innebär att socialnämnden noga ska följa barnets vistelse (SOU 2017:112). Vidare föreslås ändringar i

skollagen för att tydliggöra att elever som vistas i skyddat boende i en annan kommun än hemkommunen ska ha rätt att bli mottagna i en skola i den kommun där de vistas, och kunna fullfölja påbörjad gymnasieutbildning eller motsvarande utbildning när de återvänder till hemkommunen. Det föreslås även nya bestämmelser om offentlighet och sekretess bl.a. för att möjliggöra sekretess hos kommuner och regioner för adresser till skyddade boenden och hem för vård eller boende som bedriver verksamhet i form av skyddat boende (Ds 2020:16).

Regeringen lämnade ett uppdrag till utredningen Framtidens socialtjänst att analysera och se över socialnämndens möjlighet att delegera beslutanderätt i ärenden som rör LVU och LVM, men även socialnämndens delegationsmöjlighet i andra avseenden (Socialstyrelsen, 2019; Dir. 2018:69).

Utredningen (SOU 2020:47) föreslår i augusti 2020 bland annat att möjligheten att delegera

beslutanderätt till utskott utvidgas till att även omfatta ärenden som rör umgängesbegränsning och hemlighållande av vistelseort enligt 14 § andra stycket och 31 § lagen med särskilda bestämmelser om vård av unga (SOU 2020:47 del 2, s.930).

I mars 2021 presenterades förslagen i utredningsuppdraget Lex lilla hjärtat, som hade i uppdrag att utreda hur principen om barnets bästa kan stärkas i samband med bedömningen av om vård enligt LVU ska upphöra. Samtliga lagförslag syftar till att säkerställa trygghet, säkerhet och stabilitet för placerade barn. Förslagen skickas ut på remiss i mars med en remisstid på tre månader och

målsättningen är att lämna en proposition till riksdagen under hösten 2021. Förslagen föreslås träda i kraft 1 mars 2022 (Socialdepartementet, 2021; Ds 2021:7). Förslagen omfattar fyra områden:

1. Principen om barnets bästa stärks i samband med att vården upphör, genom att tvångsvård av barn inte får upphöra förrän de omständigheter som föranledde vården har förändrats på ett varaktigt och genomgripande sätt, och socialnämnden ska vara skyldig att överväga om det finns skäl att ansöka om flyttningsförbud när nämnden överväger om vården ska upphöra.

2. Socialnämndens skyldighet att överväga vårdnadsöverflyttning tidigareläggs från tre till två år, senast när barnet har varit placerat i samma familjehem i två år ska socialnämnden särskilt överväga om det finns skäl att ansöka om vårdnadsöverflyttning.

3. Det införs en skyldighet att följa upp alla barn efter att tvångsvården har upphört. I dag finns det endast en möjlighet att i vissa situationer följa upp barn efter en avslutad placering. Vid

uppföljningen får socialnämnden ta de kontakter som behövs, konsultera sakkunniga och även samtala med barnet utan vårdnadshavarens samtycke eller att vårdnadshavaren är närvarande. En uppföljning får pågå under högst sex månader, vilket innebär en förlängning av uppföljningstiden med fyra månader jämfört med vad som gäller i dag.

4. Socialnämnden får möjlighet att i vissa situationer besluta att en vårdnadshavare eller en förälder ska lämna drogtest inför umgänge och för vårdnadshavare inför prövning av om tvångsvården ska upphöra. Ett beslut om att lämna drogtest ska kunna överklagas till förvaltningsrätten.

Något lagförslag som innebär att barnets bästa ska vara ensamt avgörande vid bedömningen av om vård enligt LVU ska upphöra, det som ibland har kallats för ett självständigt rekvisit, lämnas dock

Något lagförslag som innebär att barnets bästa ska vara ensamt avgörande vid bedömningen av om vård enligt LVU ska upphöra, det som ibland har kallats för ett självständigt rekvisit, lämnas dock