Historisk tillbakablick på samhällets ansvar för barn och unga i Sverige

Den tidigast kända anstalten för ”vanartade” barn var Barnhuset i Stockholm från 1624. Barnahuset skulle fungera som en ”förbättringsanstalt” för vilseförda och vanvårdade barn och ungdomar. En naturrättslig syn på barnavården dominerade under 1700- och 1800-talen. Uppfattningen var att samhället hade en plikt att hjälpa nödställda barn och att barnen hade en motsvarande rätt till vård.

Syftet var att skydda samhället genom att leda in ungdomarna på rätt väg (Bramstång, 1964; 1985, refererad i Svensson, 2012). Uppfostringsanstalter och räddningsinstitut upprättades under

1800-talet där barn och ungdomar omhändertogs på mycket lösa grunder. Rättssäkerhetsgarantier var ovanligt, t.ex. skiljde man inte alltid mellan brott och lösdriveri (Svensson, 2012).

Den svenska barnavårdsregleringen tillkom i början på 1900-talet i strävan att ta hand om och hjälpa utsatta barn genom en ökad social och ekonomisk trygghet. Strävan har varit att stärka barnets familj genom insatser i hemmet, ekonomiskt stöd eller genom att komplettera med en annan familj under kortare eller längre tid för barnet. Det har funnits ett vitt spann av åtgärder, från stödinsatser i hemmet, öppenvårdsinsatser, placering i familjehem och i vissa fall adoption.

Samhällsansvaret har förverkligats genom de sociala kommunala nämnderna (Mattsson, 2010).

Den första lag som angav förutsättningarna för samhällsingripanden mot barn och ungdomar var 1902 års lag angående uppfostran åt vanartade och i sedligt avseende försummade barn. Varje kommun gavs möjlighet att tillsätta en särskild barnavårdsnämnd, annars fullgjordes arbetet av folkskolestyrelsen eller skolrådet. Lagen gällde barn under 15 år. Två kategorier gjordes gällande, barn som var i sedligt avseende försummade men inte ännu hade utvecklat någon vanart, och barn som redan var så vanartade att hemmets och skolans uppfostringsmedel var otillräckliga. I den första kategorin kunde försummelsen bero på föräldrars lastbarhet, vårdslöshet eller oförmåga att ge barnet nödvändig tillsyn och en förmaning kunde ges till föräldrarna. Till barn i den andra kategorin kunde en allvarlig varning ges, eller aga i ojäviga vittnens närvaro. En övervakare kunde utses till båda kategorierna. Om åtgärderna inte hade rätt verkan kunde nämnden skilja barnet från hemmet och lämna över det till annan för vård och uppfostran. Om föräldrarna inte samtyckte kunde ärendet prövas av länsstyrelsen, då kallat Konungens befallningshavare (KB), och efter 1909 hos

Regeringsrätten. I praktiken kunde dock ett ärende i Regeringsrätten ta flera år (Svensson, 2012).

Samtida lagar var lagen om fosterbarns vård och lagen om fattigvården. Kritik riktades mot dessa och vanartslagen, då barn inte kunde omhändertas för att ge skydd och då organisationen var splittrad i kommunerna. Bestämmelserna ersattes med 1924 års barnavårdslag och det blev obligatoriskt att ha barnavårdsnämnd i varje kommun (Svensson, 2012; Mattsson, 2002).

Omhändertagande för skyddsuppfostran kunde ske om ett barns liv eller hälsa utsattes för fara för att skydda barnet. Tre kategorier gjordes gällande: ”barn under 16 år som i föräldrahemmet misshandlades eller utsattes för allvarlig vanvård eller annan fara för liv eller hälsa, barn under 16 år som på grund av föräldrarnas lastbarhet, vårdslöshet eller oförmåga att fostra barnet var i fara att bli vanartat, samt barn under 18 år som befanns vara så vanartade att särskilda uppfostringsåtgärder krävdes” (Svensson, 2012, s.32 f). Möjligheten till aga behölls ända fram till 1942 och gällde

”vanartad gosse under 15 år och vanartad flicka under 12 år”. Begreppet omhändertagande för samhällsvård introducerades, vilket förutsatte ett skriftligt samtycke från föräldrarna. Det handlade om barn under 16 år som utsattes för nöd på grund av föräldrarnas sjukdom, liknöjdhet eller

oförmåga, eller om barnet på grund av sjukdom eller funktionshinder var i behov av särskild vård och detta behov inte kunde tillgodoses av föräldrarna (Svensson, 2012, s.34).

Barnavårdslagen fick under 1940-talet kritik bl.a. för att samhällets omsorg om den enskilde inte enbart var av godo utan också innebar en ökad kontroll över den enskildes livsföring. Efter översyner tillkom 1960 års barnavårdslag. Den gav möjlighet att ingripa vid två situationer som med dagens terminologi motsvarar de s.k. ”miljöfallen” och ”beteendefallen”. Termen var omhändertagande för samhällsvård. En ökad satsning på förebyggande åtgärder gjordes, dessa bestod av hjälpåtgärder som rådfrågning av sakkunnig, förmaning och varning, föreskrifter och övervakning. Krav på samtycke av den unge om denne fyllt 15 år infördes också. Från och med 1971 övergick den högre prövningen av ärendet till länsrätten och möjligheten att överklaga till kammarrätten infördes 1972 (Svensson, 2012).

Samhällsdebatten var livlig under de år 1960 års barnavårdslag tillämpades. Kritik riktades mot de befintliga socialvårdslagarna (även socialbidragslagen och nykterhetsvårdslagen) och det

patriarkaliska synsätt de förmedlade, där den enskilde med tacksamhet skulle ta emot de hjälpinsatser som myndigheterna erbjöd. Krav ställdes på en annan ideologisk grund i

sociallagstiftningen med respekt för människans självbestämmande och personliga integritet.

Socialutredningen från 1967 la fram en reform där service och frivillighet var viktiga begrepp.

1980 års socialtjänstlag kom att präglas av en helhetssyn och blev en målinriktad ramlag. Reglerna om tvångsvård samlades i 1980 års LVU och beslutanderätten för tvångsvård förläggs till länsrätten redan i första instans, med vissa undantag som kvarstår idag. Regler om öppenvårdstvång infördes 1985 för att undvika ett omhändertagande i beteendefallen (Svensson, 2012).

Kritik riktades mot att 1980 års LVU hade för vag och allmän utformning gällande förutsättningarna för tvångsvård. Socialberedningen presenterade nya förslag 1986 som inte godtogs och en

utredningsman fick i uppdrag att göra en begränsad översyn av LVU, vilket resulterade i 1990 års LVU. Situationer där barnet typiskt sett far illa och barnets vårdbehov preciserades i den nya lagen.

Rättssäkerheten ökade, förutsättningarna för omhändertagande preciserades och begreppet

”påtaglig risk för skada” infördes. Risken ska vara påtaglig och ha en sådan inverkan på barnets hälsa och utveckling att det föreligger ett vårdbehov (Svensson, 2012).

2002 trädde den nya versionen av socialtjänstlagen i kraft och innebar ökade möjligheter att överklaga biståndsbeslut. En anpassning till barnkonventionen har skett och barns rätt att komma till tals har stärkts, liksom det betonas att barns bästa skall vara vägledande i alla beslut (Ponnert, 2007). Ytterligare anpassningar infördes 2003 genom lagändringar i LVU för att stärka

barnperspektivet: vid alla beslut enligt LVU ska vad som är bäst för den unge vara avgörande, den unges inställning ska klarläggas så långt möjligt, och hänsyn ska tas till den unges vilja med beaktande av hans eller hennes ålder och mognad. Det tydliggörs att såväl fysisk som psykisk misshandel kan utgöra risk för barnets hälsa och utveckling i miljöfallen, och när ett barn har varit placerat i samma familjehem i tre år ska nämnden överväga om det finns skäl att ansöka om överflyttning av vårdnaden (prop. 2002/03:53; Svensson, 2012). 2008 infördes bestämmelsen i 1 § LVU att socialnämnden ska ge relevant information till barnet utifrån barnets ålder och mognad (Socialstyrelsen, 2009). 2013 genomfördes en reform av socialtjänstlagen för att förstärka barns ställning i samhällsvården och det infördes bl.a. en bestämmelse om att barn som är placerade i familjehem, stödboende och HVB-hem ska ha en särskild utsedd socialsekreterare som ansvarar för kontakterna med barnet (Singer, 2019b, s.273).

Nya bestämmelser i socialtjänstlagen och LVU trädde i kraft den 1 mars 2021 för att öka tryggheten för placerade barn. Bestämmelserna innebär bland annat att socialnämnden har en skyldighet att, efter det att barnet varit placerat i samma familjehem i tre år, överväga frågan om

vårdnadsöverflyttning årligen. Det ställs särskilda krav på lämplighet hos offentliga biträden i mål och ärenden enligt LVU. Endast den som på grund av sina kunskaper och erfarenheter och även i övrigt är särskilt lämplig för uppdraget får förordnas som offentligt biträde. Regeringen anser att sådana krav för offentliga biträden i mål och ärenden enligt LVU kan förbättra barns och ungas förutsättningar att få sina rättigheter tillgodosedda (Regeringen, 2020; Socialdepartementet, 2021).

Sammanfattningsvis har samhällsvården gått från en naturrättslig syn på barn och uppfostran där samhället skulle skyddas från vanartiga barn och där kontroll, bestraffning och övervakning var vanliga inslag, till mer förebyggande åtgärder och ökade krav på rättssäkerhet, där barnets skydd och vårdbehov fått avgöra omhändertagandena. Lagstiftningen har anpassats efter

barnkonventionen och barnets rättsliga ställning har stärkts genom olika reformer de senaste årtiondena.