Centrala begrepp som kommer till uttryck …

I det förra avsnittet beskrevs karaktäristika om kammarrättsstudien och på vilka grunder som beslut enligt 14 § LVU om umgängesbegränsningar och hemlighållande av vistelseort har fattats. I detta avsnitt undersöks hur begreppen om barnets bästa, barnets behov, barnets intressen och

föräldraförmåga kommer till uttryck i domarna. Därefter beskrivs hur Barnkonventionen och Europakonventionen har kommit till uttryck och fått betydelse i domarna.

Hur barnets bästa kommer till uttryck i domarna

I en konflikt mellan barnets behov och andra intressen ska hänsynen till barnets bästa alltid ges företräde. Enligt 1 § 5 st LVU ska ”vad som är bäst för den unge vara avgörande” vid alla beslut enligt LVU. Bedömningen av vad som är barnets bästa måste göras utifrån de individuella

förhållandena i varje enskilt fall. Barnets bästa brukar beskrivas som ett tillvaratagande av barnets behov och barnets intressen (Singer, 2019b). Vid bedömningen måste hänsyn tas till allt som rör barnets fysiska och psykiska välbefinnande och utveckling. Så långt det är möjligt ska såväl kortsiktiga som långsiktiga effekter för barnet beaktas (prop. 2002/03:53 s.77). Principen om barnets bästa utgör artikel 3 i barnkonventionen och är en av de grundläggande principerna.

I samtliga 31 domar förekommer begreppet ”barnets bästa” på något sätt (fyra avskrivna mål undantagna). I 18 domar har föräldrarna uttryckt vad de anser är barnets bästa och i 17 domar har socialnämnden gjort det. Barnets bästa nämns av rätten i åtta kammarrättsdomar och i 24

förvaltningsrättsdomar. Det saknas alltså en formulering om barnets bästa från rättens sida i domslutet i 23 kammarrättsdomar och i sex förvaltningsrättsdomar. Det kan betyda att det framkommer av domen i övrigt hur hänsyn tagits till barnets bästa.

Ibland skriver rätten inte mer om barnets bästa än att rätten bedömer att de beslutade

begränsningarna anses vara väl avvägda utifrån vad som är bäst för barnet (dom 2). Ofta är en sådan formulering den sista meningen i skälen för rättens avgörande innan beslutet meddelas.

En vanlig formulering kan vara att ”den umgängesbegränsning som nämnden har beslutat om är enligt förvaltningsrätten nödvändig med hänsyn till ändamålet med vården och beslutet är förenligt med [barnets] bästa” (dom 14). Liksom formuleringen att ”vid en sammantagen bedömning finner förvaltningsrätten därmed att det får anses vara bäst för barnen att ...” (dom 24).

Hur barnets behov kommer till uttryck i domarna

När ett barn vårdas med stöd av 1 och 2 §§ LVU på grund av brister i omsorgen finns det brister hos en eller båda föräldrarna som måste beaktas vid utformningen av umgänget. Umgänget bör äga rum i den utsträckning som är lämpligt för barnet och dess omfattning ska bedömas utifrån barnets behov i det enskilda fallet (prop.1989/90:28, dom 24). I en konflikt mellan barnets behov och andra intressen är det den unges behov av umgänge som ska beaktas i första hand, inte föräldrarnas behov.

Barnets behov kan bedömas objektivt utifrån vetenskap och beprövad erfarenhet och det enskilda barnets situation, och det kan bedömas subjektivt med hänsyn taget också till barnets egna

upplevelser och åsikter (Mattsson, 2010).

En ”objektiv” bedömning av barnets behov kan sägas finnas med på något sätt i samtliga 31 domar (fyra avskrivna mål undantagna). I 18 domar har föräldern anfört en objektiv bedömning av barnets behov och i 28 domar har socialnämnden gjort det. I de tre domar där socialnämnden inte har angett en objektiv bedömning av barnets behov har fokus i stället varit på barnets bästa och

föräldraförmågan, och i ett av fallen också på en subjektiv bedömning av barnets behov. I en kammarrättsdom och i 15 förvaltningsrättsdomar har rätten tagit hänsyn till en objektiv bedömning av barnets behov. Det måste betraktas som ett underbetyg gällande rättens bedömning av barnets behov, men följer tendensen att förvaltningsrätten oftare än kammarrätten redovisar sin bedömning.

En ”subjektiv” bedömning av barnets behov kan sägas vara när bedömningen grundas på en aktiv delaktighet från barnens sida, där barnets intressen, uttryckliga vilja, inställning och uppfattningar har tagits tillvara, och där även barnets reaktioner och mående har beaktats. Det förekommer en subjektiv bedömning av barnets behov i 11 av 31 domar och i samtliga av dessa domar finns också en objektiv bedömning av barnets behov. I två domar har föräldern grundat sitt resonemang på en subjektiv bedömning av barnets behov och i åtta domar har socialnämnden gjort det. Inte i någon kammarrättsdom förekommer det en subjektiv bedömning av barnets behov, däremot i sju

förvaltningsrättsdomar har rätten tagit hänsyn till en subjektiv bedömning av barnets behov.

Tendensen är fallande i förhållande till en objektiv bedömning av rätten, här bara 7 domar hos FR.

Förvaltningsrätten beskriver däremot ofta vad som framgår av nämndens utredning om barnets behov och hur nämnden har gjort sina bedömningar. Förvaltningsrätten framhåller i ett mål också att den inte finner skäl att ifrågasätta vad som framgår av nämndens utredning (dom 35).

I flera av domarna yrkar föräldrar på ett utökat umgänge med hänvisning till att umgänget är en central del för att en återförening ska vara möjlig, utan att något om barnets behov av ett utökat umgänge nämns av dem. Det syns vara föräldrarnas behov och intresse av umgänge som förs fram även om ett umgänge och en återförening förstås kan ligga i både barnets och föräldrarnas intresse.

Det kan vara ett tecken på en bristande föräldraförmåga att förstå barnets behov. Samtidigt ska man beakta att rätten i flera (andra) mål betonat förälderns intresse av att få saken prövad även om förhållandena för det överklagade beslutet kan ha ändrats.

Hur barnets intressen kommer till uttryck i domarna

Vid beslut enligt 14 § LVU ska barnet ges tillfälle att uttrycka sin åsikt. Barnet ska ha möjlighet att

påverka det beslut som fattas och få känna sig delaktig i utformningen av vården och de åtgärder som många gånger är avgörande för barnets liv och utveckling. Barnets åsikter och hur hänsyn tagits till dessa ska dokumenteras av nämnden (Socialstyrelsen, 2020a, s.171-172). Barnets delaktighet kan vara aktiv eller passiv (Mattsson, 2006a, s.24) och barnets med- och

självbestämmande ska öka med ålder och mognad (Singer, 2019a). Av 36 § LVU framgår att barnets åsikter och inställning ska tillmätas betydelse i förhållande till barnets ålder och mognad. Det betyder att en bedömning ska göras utifrån ålder och mognad när ställning tas till barnets intressen.

Jag har i tidigare avsnitt nämnt att det framgår något om barnens vilja och/eller mående i 22 av 31 domar. Barnens åsikt och vilja redovisas helt eller delvis i 15 domar och i sju domar framgår det hur barnen reagerar vid umgängen och/eller hur deras mående är. Barnets intressen och delaktighet har också klassificerats som ”aktivt” i 22 av 31 domar. I 13 domar har föräldrar anfört barnets intressen och en aktiv delaktighet och i 17 domar har socialnämnden gjort det. I en dom har barnet rymt från vården, vilket får anses vara en form av aktiv handling. I två domar har kammarrätten beaktat barnets intressen utifrån en aktiv delaktighet och i nio domar har förvaltningsrätten gjort det.

Barnets intressen och delaktighet har klassificerats som ”passivt” i sju av 31 domar. I en dom har förälder anfört barnets intressen utifrån en passiv delaktighet och i tre domar har socialnämnden gjort det. I två domar har kammarrätten beaktat barnets intressen utifrån en passiv delaktighet och i två domar har förvaltningsrätten gjort det. Sammantaget har barnets intressen och deltagande inte alls benämnts i sex av 31 domar, varken genom ett aktivt eller ett passivt deltagande. Av fem av dessa sex domar framgår att barnens ålder är mellan fem månader och åtta år.

I vilken grad barnen beskrivs vara aktivt delaktiga i besluten varierar. I ett mål beskrivs att

planeringen inför varje umgänge tas fram i samråd med barnet och familjehemmet (dom 12). I ett mål har barnens berättelse om umgänget inneburit att nämnden beslutat att det är nödvändigt att en umgängesperson ska närvara vid umgänget (dom 35). I två mål har barnets vilja helt tillåtits styra umgängena (dom 6 och 30). I båda fallen sker umgänge, fysiskt och per telefon, bara om barnet vill det och i det ena fallet har barnet rätt att avbryta umgängena när hen vill.

Barnets passiva deltagande kommer till uttryck på olika sätt. I ett mål har ett litet barns passivitet och avstängdhet tolkats som negativt och bedömningen är att barnet far illa vid umgängena (dom 20). I ett annat mål om små barn sägs det att brev- och telefonkontakter inte har verkställts utifrån barnens ringa ålder och mognad (dom 4). Barnets passivitet har framhållits positivt av en förälder i ett mål, då hen påtalar att barnet inte har uttryckt något negativt om umgänget (dom 14). I ett annat mål har nämnden valt att inte inhämta barnets uppfattning om beslutet om umgängesbegränsning utifrån barnets bästa, då barnets vilja redan är känd (dom 17).

Barnets ålder framgår som tidigare nämnts inte alltid av domarna vilket får anses vara

anmärkningsvärt utifrån ett barnrättsperspektiv. Som förvaltningsrätten beskriver det i en dom:

”vid bedömningen om umgänge måste den unges egen inställning i umgängesfrågan utredas och tillmätas betydelse i relation till barnets ålder, mognad och övriga omständigheter” (dom 22).

I 16 av 32 domar finns barnens ålder inte med, vilket utgör hälften av målen (tre avskrivna mål undantagna).

En bedömning av barnets ålder och mognad görs i några av målen. I ett mål har ett barn som är två år uppgetts vara för litet för att kunna uttrycka sin åsikt (dom 10). Barn som är fem och sex år gamla har man lyssnat på vad de har att säga, rätten säger att annat inte har framkommit än att deras vilja bör tillmätas betydelse. När det gäller ett barn som är 14 år har rätten uttryckligen sagt att barnets vilja ska tillmätas stor betydelse vid utformningen av umgänget. I ett mål klagar förälder på

att socialnämnden inte utrett barnets uppfattning tillräckligt (dom 22). Nämnden anser att det delvis är klarlagt och förvaltningsrätten bedömer, med hänsyn till barnets ålder (10 år) och till de uppgifter om barnets uppfattning som ändå framgår, att det inte föreligger sådana brister i utredningen att det på den grunden finns skäl att upphäva det överklagade beslutet. I två mål anför föräldrarna att barnen inte kan anses ha uppnått en sådan ålder och mognad att de självständigt kan få fatta denna typ av beslut (dom 28) och förstå konsekvenserna av besluten (dom 7). Barnen är mellan 7 och 12 år gamla. Förvaltningsrätten framhåller i det ena målet att barnen mår bättre sedan de fått möjlighet att påverka sitt deltagande i umgänget och i det andra målet att barnens vilja bör tillmätas betydelse.

Hur föräldraförmåga kommer till uttryck i domarna

Föräldraförmåga handlar om förälderns förmåga att tillgodose barnets behov. I socialtjänstens dokumentationsstruktur BBIC, barns behov i centrum, delas föräldrarnas förmåga in i områdena:

grundläggande omsorg, stimulans och vägledning, känslomässig tillgänglighet, och säkerhet, vilket är aspekter av ett föräldraskap som alla barn anses ha behov av (Socialstyrelsen, 2015).

Rättens avgöranden innehåller ofta olika beskrivningar av föräldraförmåga även om själva

begreppet föräldraförmåga inte används. Brister i föräldraförmågan utgör grund till beslut om vård enligt LVU och brister i omsorgen är anledningen till att samtliga 51 barn som berörs i domarna har ett vårdbehov och nu är placerade. I samtliga 31 domar finns föräldraförmågan med på något sätt.

Ofta presenterar föräldrarna i både kammarrätten och förvaltningsrätten underlag till att deras föräldraförmåga är bättre än vad nämnden menar är fallet. Föräldrar anför något om sin

föräldraförmåga i 19 domar och socialnämnden anför något om föräldraförmågan i 27 domar. När föräldrarna inte anfört något om sin föräldraförmåga har de istället t.ex. fokuserat på anföranden om barnets bästa, barnets behov och intressen. I två kammarrättsdomar och i 16 förvaltningsrättsdomar har rätten berört föräldraförmågan.

I en dom refererar kammarrätten till nämndens användning av begreppet föräldraförmåga genom meningen: [föräldern] behöver i samarbetet med socialtjänsten uppvisa en insikt i sin bristande föräldraförmåga och anledningen till omhändertagandet av [barnet] (dom 14).

Kategorierna Risk att förälder ingriper i vården och Förälders beteende och brister kan båda i sin helhet sorteras in under begreppet föräldraförmåga. Det handlar om sammanlagt 10 domar.

Domarna handlar om att föräldrarna beter sig på ett sådant sätt att vården om barnet äventyras och att beslut om hemlighållande av vistelseort och/eller umgängesbegränsning behövs. Bedömningarna om den bristande föräldraförmågan manifesteras på olika sätt och baseras också på den ursprungliga bedömningen om varför barnet behövde beredas vård från början. Det har sammantaget funnits sådana brister i omsorgen hos föräldrarna att barnets hälsa och utveckling utsatts för påtaglig risk att skadas och att barnet därmed nu har ett vårdbehov.

Det kan handla om att föräldrar utsatt barnet för våld, men inte vidgår detta och att det bedöms utgöra en risk för att barnet kan bli bestraffad för sin berättelse (dom 2). Föräldrarna har inte visat sig vara mottagliga för stöd och öppenvård i den omfattning som krävs för att förbereda ett umgänge. Det kan vara så att familjebehandling inte har fungerat eftersom föräldern inte har medgett sina brister och svårigheter med föräldraskapet (dom 24). Det kan handla om att

föräldrarna, förutom att inte otillbörligt ingripa i vården, behöver visa att de över tid har förändrat sin livssituation med drogmissbruk och kriminalitet, och att de har förmåga att samarbeta med varandra och med socialtjänsten kring barnet (dom 16).

Föräldraförmågan behandlas också i domar från de två andra kategorierna Barnet är negativ till att träffa förälder och En utökning av umgänget är inte till barnets bästa. Det handlar ofta om föräldrar

som inte samarbetar och inte tar emot behandling (dom 29). Exempelvis anför nämnden i en dom att det inte varit möjligt att ge föräldern stöd och hjälp i föräldrarollen eftersom föräldern inte anser sig behöva det (dom 12). I en annan dom behöver ett umgänge noga planeras men föräldern har inte medverkat till en planering (dom 9). I ytterligare en dom är planeringen att initiera umgängen utifrån framsteg i familjebehandlingen (dom 10).

I ett mål uppvisade inte föräldern nödvändiga förändringar när det bl.a. gällde känslomässig omsorgsförmåga. Samtal har skett för att få föräldern att sätta barnets bästa i fokus men föräldern har hittills inte kunnat inta barnets perspektiv (dom 11). En förälder beviljas familjebehandling men dyker inte upp och visar varken vilja eller förmåga att ta till sig insatsen. En annan förälder förnekar det våld som skett och sina brister i föräldraskapet och kan inte reflektera över sin del i att skapa trygga umgängen för barnen (dom 28). Det kan också handla om föräldrar som i nuläget helt bedöms sakna förmågan att tillgodose barnets behov (dom 18). Föräldraförmågan, även om just själva begreppet föräldraförmåga inte används, är något som behandlas på ett eller annat sätt i samtliga domar.

Barnkonventionen och Europakonventionen kommer till uttryck

Barnkonventionen blev lag den 1 januari 2020 (SOU 2020:63, s.112). Även om de studerade domarna är från 2019 är det relevant att titta närmare på om och i så fall hur barnkonventionen kommer till uttryck i domarna. Det visar sig att även Europakonventionen kommer till uttryck vid sidan av barnkonventionen. Sammantaget görs Europakonventionen och barnkonventionen gällande i sju av 31 domar. I samtliga fall är det föräldrar som i sin överklagan hänvisar till konventionerna, till namngivna artiklar, till mänskliga rättigheter och till rätten till familjeliv. Nedan följer en beskrivning av föräldrarnas anföranden och rättens bedömningar i dessa sju domar.

I ett mål med total umgängesbegränsning anför föräldern att nämndens beslut med tydlighet brister i nödvändighet och proportionalitet utifrån de krav som finns i artikel 8 i Europakonventionen (dom 1). Artikel 8 handlar om rätt till skydd för privat- och familjeliv. Förvaltningsrätten bedömer att besluten varit nödvändiga och proportionerliga i förhållande till begränsningarna i barnets och förälderns rätt till umgänge med varandra.

I ett annat mål med total umgängesbegränsning har föräldern inte träffat sitt barn på två år (dom 29). Föräldern anför att hen har förändrats under dessa år och vill träffa barnet. Föräldern hänvisar till artikel 8 i Europakonventionen enligt vilken rätten till familjeliv skyddas. Kammarrätten anser, med hänvisning till RÅ 2005 ref. 66 angående barnperspektivets betydelse i mål av nu aktuellt slag, att bedömningen om umgängesbegränsning inte strider mot rätten till skydd för bl.a. familjeliv i artikel 8 i Europakonventionen.

I det tredje målet anför en förälder i sitt yrkande att beslutet om total umgängesbegränsning inte är proportionerligt med hänsyn till artikel 8 i Europakonventionen samt artikel 9 och 16 i

barnkonventionen (dom 16). Artikel 9 i barnkonventionen handlar om separation från föräldrar enbart om det är för barnets bästa och artikel 16 handlar om rätt till privat- och familjeliv.

Kammarrätten anser att det är nödvändigt att tills vidare helt begränsa umgänget och att det som föräldern fört fram och det som i övrigt framgår av utredningen inte ändrar den bedömningen.

Förvaltningsrätten bemöter förälderns yrkande i sitt avgörande och bedömer att

umgänges-begränsningen är nödvändig och proportionerlig och till barnets bästa, varför den inte strider mot de nämnda artiklarna.

I ett fjärde mål anför föräldern att det strider mot mänskliga rättigheter, barnkonventionen och artikel 8 i Europakonventionen när nämnden inte låter förälder och barn träffa varandra (dom 17).

Förvaltningsrätten bedömer sammantaget att det finns förutsättningar att begränsa umgänget på det sätt som skett.

I ett femte mål menar en förälder i kammarrätten att det som anförs är förtal och att ett umgänge skulle kunna äga rum (dom 10). Föräldern anför att det hela strider mot barnkonventionen och kränker hens mänskliga rättigheter. I förvaltningsrätten anförde föräldern att det gått över ett halvår sedan hen träffat barnen och att det kränker deras mänskliga rättigheter. Rätten uppger att

ingripanden för barns bästa, i detta fall en umgängesbegränsning med stöd av LVU, inte utgör ett otillåtet ingrepp i mänskliga rättigheter.

I det sjätte målet yrkar föräldrar på mer umgänge med barnen och anför att enligt barnkonventionen har barn rätt att vara med sin familj och bestämma själva (dom 34). Föräldrarna menar att barnen har behov av att träffa föräldrarna och nätverket och att det inte är förenligt med barnens bästa att inte få träffa sin familj. Kammarrätten bemöter inte yrkandet utifrån barnkonventionen utan uppger bara att de inte gör någon annan bedömning än den som förvaltningsrätten gjort. I förvaltningsrätten presenterade inte föräldrarna sitt yrkande med hänvisning till just barnkonventionen och rätten har således inte heller behandlat den frågan. Däremot har rätten bedömt det vara nödvändigt och för barnens bästa att begränsa umgänget på det sätt som nämnden gjort.

I det sjunde målet menar föräldern att totala umgängesbegränsningar, med hänsyn till barnens och förälderns rätt till familjeliv, endast kan motiveras under exceptionella omständigheter (dom 31).

Föräldern yrkar på ett umgänge och menar att det begärda umgänget är till barnens bästa.

Förvaltningsrättens dom är enligt mig den mest exemplariska av de studerade domarna (förutom att barnkonventionen saknas) utifrån den motivering som ges av den lagstiftning som gäller. Rätten hänvisar i sitt resonemang till artikel 8 i Europakonventionen, till 6 kap. 1 § SoL, 1 och 14 §§ LVU samt förarbeten som beskriver att vid en konflikt mellan barnets behov och andra intressen ska barnets bästa ges företräde (prop. 2002/03:53, s.77), den restriktivitet (prop. 1979/80:1 del A s.602) och de starka skäl som ska känneteckna beslut om umgängesbegränsning nämns och att ett sådant beslut inte ska bestå längre än nödvändigt (prop. 1989/90:28 s.74). Vidare nämns två HFD-domar i

Förvaltningsrättens dom är enligt mig den mest exemplariska av de studerade domarna (förutom att barnkonventionen saknas) utifrån den motivering som ges av den lagstiftning som gäller. Rätten hänvisar i sitt resonemang till artikel 8 i Europakonventionen, till 6 kap. 1 § SoL, 1 och 14 §§ LVU samt förarbeten som beskriver att vid en konflikt mellan barnets behov och andra intressen ska barnets bästa ges företräde (prop. 2002/03:53, s.77), den restriktivitet (prop. 1979/80:1 del A s.602) och de starka skäl som ska känneteckna beslut om umgängesbegränsning nämns och att ett sådant beslut inte ska bestå längre än nödvändigt (prop. 1989/90:28 s.74). Vidare nämns två HFD-domar i