Hemlighållande av vistelseort och umgängesbegränsningar vid LVU-placeringar
– en rättsfallsstudie med fokus på barnets bästa
Heléne Kristoffersson
Institutionen för socialt arbete Masteruppsats i socialt arbete, 45 hp
VT 2021
Handledare: Urban Markström
Titel: Hemlighållande av vistelseort och umgängesbegränsningar vid LVU-placeringar - en rättsfallsstudie med fokus på barnets bästa
Title: Secrecy of residence and restrictions of contact at CYPA placements - a case study focusing on the best interests of the child
Abstract
The aim of this study was to investigate what characterizes cases and decisions according to § 14 in The Care of Young Persons Act (CYPA). The study focuses on secrecy of residence and restrictions of contact for parents of children at CYPA placements, based on the concepts of the best interests of the child, the child's needs, the child's interests and parenting ability; and to investigate which practice from the Supreme Administrative Court that is important and whether the Convention on the Rights of the Child is concretely expressed. The essay is based on a knowledge and literature overview, and a case study through a qualitative and quantitative content analysis of judgments from an Administrative Court of Appeal. The child and the law are contextualized on the basis of history and current Swedish legislation and information on placed children and CYPA-cases. The analysis of the grounds for decision according to § 14 CYPA, resulted in six categories: risk of parent intervening in care, the child is negative to meet parent, an extension of contact is not in the child's best interests, parent's behavior and shortcomings, the decision is revoked, and others/
dismissed cases. Practice, in the form of five judgments from the Supreme Administrative Court, has gained importance. I describe how the central concepts of the best interests of the child, the child's needs, the child's interests and parenting ability are represented in the judgments, as well as how the Convention on the Rights of the Child and the European Convention are represented. The child's role in the legal process is discussed based on various aspects. The best interests of the child must be decisive, which means taking care of the child's needs and interests. Also, the child´s age should be stated in the judgment from a leagal security perspective, considering both a child rights perspective and the child's position based on the childs age and maturity. Furthermore, a right to public assistance for children and their parents in these cases would increase legal certainty.
Keywords: secrecy of place of residence, restriction of contact, § 14 CYPA, the best interests of the child
Abstrakt
Syftet med studien var att undersöka vad som karaktäriserar ärenden och beslut enligt 14 § lagen med särskilda bestämmelser om vård av unga (LVU) om hemlighållande av vistelseort och umgängesbegränsningar för föräldrar till LVU-placerade barn, med utgångspunkt i begreppen om barnets bästa, barnets behov, barnets intressen och föräldraförmåga; samt att undersöka vilken praxis från Högsta förvaltningsdomstolen (HFD) som har betydelse och om barnkonventionen konkret kommer till uttryck. Uppsatsen bygger på en kunskaps- och litteraturöversikt samt en rättsfallsstudie genom en kvalitativ och kvantitativ innehållsanalys av domar från en kammarrätt.
Barnet och rätten kontextualiseras utifrån historik och aktuell lagstiftning och uppgifter om placerade barn och LVU-mål. Analysen av grunder för beslut enligt 14 § LVU resulterade i sex kategorier: risk att förälder ingriper i vården, barnet är negativ till att träffa förälder, en utökning av umgänget är inte till barnets bästa, förälders beteende och brister, beslutet upphävs, samt övriga/ej aktuella domar. Praxis i form av fem HFD-domar har fått betydelse i domarna. Hur de centrala begreppen om barnets bästa, barnets behov, barnets intressen och föräldraförmåga kommer till uttryck, samt hur barnkonventionen och Europakonventionen kommer till uttryck beskrivs. Barnets roll i rättsprocessen diskuteras utifrån olika aspekter. Barnets bästa ska vara avgörande, vilket innebär ett tillvaratagande av barnets behov och intressen. Utifrån ett barnrättsperspektiv och då barnets inställning ska beaktas utifrån barnets ålder och mognad, bör barnets ålder framgå av domen utifrån ett rättssäkerhetsperspektiv. En rätt till offentligt biträde för barn och föräldrar i dessa mål skulle också öka rättssäkerheten.
Nyckelord: hemlighållande av vistelseort, umgängesbegränsning, 14 § LVU, barnets bästa
Innehållsförteckning
Abstract/Abstrakt... 2
Innehållsförteckning... 3
1. Inledning... 5
Syfte och frågeställningar... 6
Avgränsningar... 6
Disposition...6
2. Metod och tillvägagångssätt...7
Kunskaps-och litteraturöversikt... 7
Empiriskt material/Rättsfallsstudie...8
Tillvägagångssätt/Kvalitativ innehållsanalys... 8
Giltighet, tillförlitlighet, delaktighet och överförbarhet... 11
Etiska överväganden...11
3. Centrala begrepp... 12
Barnets bästa...12
Barnets behov...12
Barnets intressen...13
Föräldraförmåga... 13
BBIC... 14
4. Barnet och rätten... 14
4.1 Historisk tillbakablick på samhällets ansvar för barn och unga i Sverige... 14
4.2 Europakonventionen... 17
Artikel 8, Rätt till skydd för privat- och familjeliv... 17
Rätten till familj...17
Olika familjebegrepp... 17
Principerna om återförening, proportionalitet, delaktighet och barnets bästa... 18
4.3 Barnkonventionen...18
Principen om barnets bästa, artikel 3...19
Rätt till delaktighet och inflytande, artikel 12... 20
Rätt till likvärdiga villkor, jämställdhet och förbud mot diskriminering, artikel 2... 21
Rätt till livet, överlevnad och utveckling, artikel 6... 21
Övriga artiklar relevanta för barn som är placerade enligt LVU... 22
4.4 Socialtjänstlagen och Lagen med särskilda bestämmelser om vård av unga... 23
SoL och LVU... 23
Vård med stöd av LVU... 23
Beslut enligt 14 § LVU om umgängesbegränsning och hemlighållande av vistelseort... 24
Delegationen vid beslut enligt 14 § LVU... 25
Barnet i rättsprocessen, överklagande och offentliga biträden... 25
Muntlig förhandling...26
Gällande rätt ... 27
Aktuella lagförslag för barn och unga... 27
4.5 Placerade barn, LVU-mål i domstolen & studier om tvångsvård och LVU-mål... 28
Placerade barn... 28
LVU-mål i förvaltningsrätten, kammarrätten och Högsta förvaltningsdomstolen... 28
Högsta förvaltningsdomstolens avgöranden...29
Tidigare studier om tvångsvård och LVU-mål... 30
5. Resultat från rättsfallsstudien...34
5.1 Kammarrättsdomar... 34
5.2 Grunder för beslut om umgängesbegränsning och hemlighållande av vistelseort... 36
Risk att förälder ingriper i vården...36
Barnet är negativ till att träffa förälder... 38
En utökning av umgänget är inte till barnets bästa...40
Förälders beteende och brister... 41
Beslutet upphävs...42
Övriga/ej aktuella domar...43
5.3 Centrala begrepp som kommer till uttryck …...43
Hur barnets bästa kommer till uttryck i domarna ... 43
Hur barnets behov kommer till uttryck i domarna...44
Hur barnets intressen kommer till uttryck i domarna... 44
Hur föräldraförmåga kommer till uttryck i domarna... 46
Barnkonventionen och Europakonventionen kommer till uttryck...47
6. Diskussion...49
6.1 Resultat- och metoddiskussion... 49
Vilka är grunderna för beslut enligt 14 § LVU om hemlighållande av vistelseort och umgängesbegränsningar i domar från en kammarrätt?...49
Vilken praxis i form av Högsta förvaltningsdomstolens avgöranden har betydelse i domarna?...50
Hur kommer begreppen om barnets bästa, barnets behov, barnets intressen och föräldraförmåga till uttryck i domarna?...51
Har barnkonventionen konkret kommit till uttryck i domarna?... 52
Barnet i rättsprocessen... 53
6.2 Slutsatser... 55
6.3 Avslutande kommentar...56
Referenslista...57
1. Inledning
Samhället har ett särskilt ansvar att skydda barn och unga som far illa från olika typer av utsatthet.
Barn som omhändertas och placeras i samhällsvård har ett särskilt skydds- och vårdbehov.
Samhällets tvångsvård har varit omdiskuterad på olika sätt i vart fall de senaste hundra åren.
Kriterierna och formerna för hur samhället bör ingripa är kontroversiella och har medfört
diskussion, revidering och omfattande lagstiftningsarbete de senaste årtiondena (Mattsson, 1998).
Det svenska barnavårdssystemet och systemen i många andra länder är ständigt uppe för debatt.
Reformer har ofta skett efter uppmärksammade samhälleliga misslyckanden och i takt med att nya grupper av barn och unga i behov av skydd och stöd uppmärksammas (Leviner & Lundström, 2017).
Barnkonventionens 42 första artiklar blev svensk lag den 1 januari 2020 och har alltsedan den ratificerades 1990 på olika sätt gjort avtryck i den svenska lagstiftningen. Barnets bästa är ett begrepp som ska vara både vägledande och ibland avgörande i ärenden inom socialtjänsten. Vid intressekonflikter är det barnets bästa som ska vara avgörande. Utredningen Framtidens socialtjänst lämnade i augusti 2020 förslag på en ny socialtjänstlag. Ett eget kapitel om barns rättigheter
föreslås, där det ska finnas bestämmelser om barnets bästa och barns rätt att framföra sina åsikter.
Det ska också framgå att när en åtgärd rör ett barn har barnet rätt att få relevant information. Den som lämnar informationen ska så långt det är möjligt försäkra sig om att barnet har förstått.
Förslagen bereds nu inom Regeringskansliet (SOU 2020:47 s.75, i SOU 2020:63, s.209).
Tryggheten för placerade barn och unga behöver stärkas, anser regeringen, och flera åtgärder och lagändringar har nyligen vidtagits. Socialstyrelsen har fått i uppdrag att under perioden 2020–2022 genomföra kunskapshöjande insatser inom familjehemsvården om bl.a. nationella adoptioner, och Inspektionen för vård och omsorg (IVO) ska stärka tillsynen av socialtjänstens handläggning av ärenden som rör barn och unga. I mars 2021 presenterades nya lagförslag på fyra områden i utredningsuppdraget Lex lilla hjärtat, som fick i uppdrag att utreda hur principen om barnets bästa kan stärkas i samband med beslut om LVU-vårdens upphörande (Socialdepartementet, 2021; Ds 2021:7). Lex Lilla hjärtat tillsattes efter att en liten flicka som var tre år och kommit att kallas ”Lilla hjärtat” hittades död hemma hos sin biologiska förälder, en tid efter att tvångsvården av henne upphört. Lilla hjärtat hade omhändertagits på BB och varit LVU-placerad i ett familjehem i över två år, när en dom i kammarrätten upphävde placeringen mot socialtjänstens vilja.
Ett beslut enligt Lagen (1990:52) med särskilda bestämmelser om vård av unga (LVU) innebär ett stort ingrepp i ett barns och en familjs liv och samhället har ett särskilt stort ansvar för de barn som omhändertas mot föräldrars och barns egen vilja (Leviner & Lundström, 2017). Det är vidare viktigt med kunskapsbaserade och rättssäkra bedömningar rörande omfattningen och utformningen av umgänget mellan barn som har omhändertagits med stöd av LVU och deras föräldrar
(Socialstyrelsen, 2019).
Beslut enligt 14 § LVU om umgängesbegränsning och hemlighållande av vistelseort kan ibland bli nödvändiga för placerade barn. Om det är nödvändigt med hänsyn till ändamålet med vården får socialnämnden besluta om umgängesbegränsning eller att den unges vistelseort inte ska röjas för föräldrar. Bestämmelsen ska tillämpas restriktivt och ett beslut om att inte röja vistelseorten är så ingripande att det inte bör gälla längre än nödvändigt (Socialstyrelsen, 2020a). Tidigare ansågs det vara möjligt att delegera beslutanderätten i dessa fall, men 2016 uttalade Högsta
förvaltningsdomstolen (HFD) i en dom att beslut om att inte röja den unges vistelseort omfattas av delegationsförbudet i 6 kap. 38 § kommunallagen, KL (HFD 2016 ref.74). Därefter kom uttalanden och beslut av Justitieombudsmannen (JO) och flera kammarrättsdomar om att detta även gäller
beslut om umgängesbegränsningar, då besluten har stora likheter med varandra (Socialstyrelsen, 2020a, s.249). Dessa praxisavgöranden medförde att många kommuner fick ändra sina
delegationsordningar och att en del beslut har upphävts i underrätterna för att de inte tillkommit på rätt sätt.
I vilka typer av ärenden fattas beslut om umgängesbegränsning och hemlighållande av vistelseort enligt 14 § LVU? Besluten ska fattas restriktivt och i undantagsfall, vilket bör beröra ett mindre antal av de LVU-placerade barnen. Vilka förhållanden och omständigheter är gällande för dessa barn och föräldrar där beslut enligt 14 § LVU ses som nödvändiga? I genomgång av tidigare studier har jag inte funnit någon studie som har studerat beslut enligt 14 § LVU om både hemlighållande av vistelseort och umgängesbegränsningar. Det innebär att det finns en kunskapslucka och att det är av intresse att närmare undersöka dessa beslut och vad som karaktäriserar dem.
Syfte och frågeställningar
Syftet med studien är att undersöka vad som karaktäriserar ärenden och beslut enligt 14 § LVU om hemlighållande av vistelseort och umgängesbegränsningar för föräldrar till LVU-placerade barn med utgångspunkt i begreppen om barnets bästa, barnets behov, barnets intressen och
föräldraförmåga. Vidare är syftet att undersöka vilken praxis i form av avgöranden från Högsta förvaltningsdomstolen som har betydelse och om barnkonventionen konkret kommer till uttryck.
Följande frågeställningar har formulerats:
- Vilka är grunderna för beslut enligt 14 § LVU om hemlighållande av vistelseort och umgängesbegränsningar i domar från en kammarrätt?
- Vilken praxis i form av Högsta förvaltningsdomstolens avgöranden har betydelse i domarna?
- Hur kommer begreppen om barnets bästa, barnets behov, barnets intressen och föräldraförmåga till uttryck i domarna?
- Har barnkonventionen konkret kommit till uttryck i domarna?
Avgränsningar
Jag kommer inte att närmare behandla frågan om socialnämndens möjlighet att ansöka om skyddad folkbokföring för barn som vårdas enligt 2 § LVU som anges i 14 § 4 st LVU, mer än att denna möjlighet finns och i vilka situationer som bestämmelsen gäller. Besluten enligt 14 § LVU som behandlas i uppsatsen är alltså umgängesbegränsningar (14 § 2 st punkt 1) och hemlighållande av vistelseort (14 § 2 st punkt 2) gentemot föräldrar som är vårdnadshavare eller föräldrar som genom avtal eller dom har rätt till umgänge med barnet (Socialstyrelsen, 2020a, s.172-173).
Disposition
Uppsatsen har sex kapitel. Efter detta inledande kapitel kommer ett metodkapitel där jag beskriver mitt tillvägagångssätt för den kunskaps- och litteraturöversikt samt den rättsfallsstudie som
uppsatsen bygger på. I kapitel tre presenterar jag de centrala begreppen barnets bästa, barnets behov, barnets intressen och föräldraförmåga som sedan utgör basen i min analys. I kapitel fyra kontextualiserar jag sammanhanget barnet och rätten utifrån historik och aktuell lagstiftning, uppgifter om placerade barn och LVU-mål samt tidigare studier på området. Resultat från rättsfallsstudien utgör kapitel fem. Där beskriver jag det empiriska materialet i form av
kammarrättsdomar, analysen av grunder och praxis för beslut enligt 14 § LVU om hemlighållande av vistelseort och umgängesbegränsningar och hur de centrala begreppen och barnkonventionen kommer till uttryck i domarna. I det avslutande sjätte kapitlet för jag en resultat- och
metoddiskussion utifrån uppsatsens frågeställningar och olika aspekter på barnets roll i rättsprocessen och sammanfattar vilka slutsatser som kan dras av studien.
2. Metod och tillvägagångssätt
Uppsatsen bygger på en kunskaps- och litteraturöversikt samt en rättsfallsstudie genom en kvalitativ och kvantitativ innehållsanalys av domar. I detta kapitel beskriver jag mitt tillvägagångssätt.
Kapitlet avslutas med en beskrivning av de för kvalitativa studier relevanta begreppen giltighet, tillförlitlighet, delaktighet och överförbarhet, samt en beskrivning av etiska överväganden.
Kunskaps- och litteraturöversikt
För att sammanställa det aktuella kunskapsläget på området har en kunskaps- och litteraturöversikt gjorts. Litteratursökningen har visat på både nationell och internationell forskning, men fokus i min framställning ligger på den nationella forskning som har relevans för min studie och det nationella kunskapsläget utifrån gällande rätt. Detta material innefattar lagtext, förarbeten, riktlinjer och kunskapsstöd samt domar av betydelse på området. Översikten visar på gällande rätt och policys, vägledningar och riktlinjer för de beslut som fattas enligt 14 § LVU och exempel på vad tidigare studier och forskning funnit gällande LVU-placerade barn och LVU-mål.
Sökningen av litteratur och vetenskapliga artiklar har gjorts i Umeå universitetsbiblioteks databas/söktjänst. Söktjänsten innehåller böcker och e-böcker, avhandlingar, uppsatser, artiklar, tidskrifter och databaser. Sökningar har gjorts med sökorden LVU, LVU-domar, LVU domar, LVU överklagande, 14 § LVU, LVU barnets bästa, LVU barnets intressen, LVU barnets vilja, LVU umgänge, LVU vistelseort, tvångsvård av barn och barnrätt. Den inledande sökningen med sökordet
”LVU” resulterade i 1669 sökträffar. En genomgång av de nyaste sökträffarna gjordes och de artiklar som valdes ut var ”peer-reviewed”, det vill säga granskade och från vetenskapliga tidskrifter. Kriterierna var att artiklarna skulle finnas tillgängliga i fulltext, på svenska eller engelska, och att de bedömdes relevanta efter en läsning av (i förekommande fall) den
bibliografiska posten, rubrik och sammanfattning (Friberg (red.), 2017). En av artiklarna fanns i Nordisk socialrättslig tidskrift och en sökning i hela tidskriften med ”LVU” resulterade i 20 träffar, varav tre artiklar valdes ut och lästes i sin helhet. Ett par avhandlingar och övriga böcker valdes också ut. De övriga sökorden fick mer begränsade sökträffar. T.ex. visade sig en sökning på ”14 § LVU” bara resultera i två träffar, både ”hemlighållande av vistelseort” och ”umgängesbegränsning”
resulterade i noll träffar vardera.
En sökning på ”LVU” i forskningspublikationer i DiVA (digitalt vetenskapligt arkiv) resulterade i 134 sökträffar. Härifrån valdes en del sökträffar ut. En sökning på ”14 § LVU” fick noll sökträffar,
”hemlighållande av vistelseort” fick noll sökträffar, och ”umgängesbegränsning” resulterade i två träffar (samma rapport): Bergman, Sandahl, Mellberg & Engwall (2018) ”Bedömningsstöd för familjehemsplacerade barns umgänge. En utvärdering ur socialarbetares perspektiv”.
En sökning på ”LVU” i studentuppsatser i DiVA resulterade i 260 sökträffar. Samtliga rubriker lästes och vid intressanta abstrakts lästes uppsatserna i sin helhet. Det gav mig en bild av olika metoder och studiedesigner som har genomförts utifrån LVU-domar. Här var mitt fokus vilka närliggande frågor som har studerats i relation till mitt syfte och frågeställningar. Vidare gav en sökning på ”14 § LVU” tre träffresultat, en sökning på ”umgängesbegränsning”resulterade i noll träffar och ”hemlighållande av vistelseort” resulterade i en sökträff: Skoglunds (2017)
”Hemlighållande av barns vistelseort. I ljuset av rätten till familjeliv”, Juridiska institutionen, Örebro universitet.
Den övriga litteratur som valts ut kommer från sekundärsökningar i olika referenslistor, med fokus på offentligt tryck och på senare årtal på 1990- och 2000-talen gällande LVU.
Empiriskt material/Rättsfallsstudie
Uppsatsen bygger på en rättsfallsstudie genom en kvalitativ och kvantitativ innehållsanalys av domar. Det empiriska materialet utgörs av kammarrättsdomar, ett urval som varit strategiskt. Utifrån valet att göra en kvalitativ innehållsanalys behövde antalet studerade domar inte vara för stort samtidigt som materialet inte skulle vara för litet. Genom att rikta in mig på kammarrätten minskades antalet avgjorda mål jämfört med förvaltningsrätten som första instans och jag fick tillgång till två domstolars bedömningar i samma ärende, kammarrättens dom och den överklagade förvaltningsrättsdomen. Jag valde kammarrätten i Stockholm utifrån att den är den största av Sveriges fyra kammarrätter och det är ett storstadsområde som kan inbegripa ett brett representativt urval avseende grunderna till beslut. Det geografiska området (domkretsen) avser Stockholm, Uppsala, Gotlands och Västmanlands län. Jag började med att undersöka hur många domar enligt 14 § LVU som hade avgjorts under ett år och valde 2019 utifrån att det var det närmaste
kalenderåret innan uppsatsen påbörjades. Eventuella påverkanseffekter utifrån coronapandemin undveks därmed också. Antalet domar och beslut enligt 14 § LVU under 2019 visade sig vara 35, vilket efter övervägande (se nedan) bedömdes vara ett rimligt stort urval för uppsatsens omfång.
Det empiriska materialet består således av samtliga domar avseende 14 § LVU från kammarrätten i Stockholm under 2019. Det är ett material som visar på den faktiska rättstillämpningen (Svensson, 2012) under denna tidsperiod när det gäller beslut om umgängesbegränsning och hemlighållande av vistelseort.
Kammarrätten i Stockholm hade under 2019 35 domar och beslut gällande umgängesbegränsning och hemlighållande av vistelseort. Det totala antalet LVU-domar och beslut under 2019 hos kammarrätten i Stockholm var 689 enligt Domstolsverkets (2019) statistik, vilket också har bekräftats genom telefonsamtal med personal från kammarrättens arkiv. De 35 domarna utgör således 5,1 procent av samtliga LVU-domar under året. Domstolen skriver in en ärendemening för varje mål i sitt datasystem och genom fritextsökningar på ”hemlighållande” respektive
”umgängesbegränsning” kunde domarna enligt 14 § LVU ringas in. Personalen informerade att det kunde finnas fler domar men att de då inte hade skrivit in dessa ord i målets ärendemening.
Domarna begärdes ut via mejl och skickades med vändande e-post från domstolen med säker e-post i form av ett skyddat meddelande, mot en hanteringskostnad för allmänna handlingar enligt
Avgiftsförordningen. Det skyddade meddelandet innebar att en länk i mejlet gick till pdf-filerna och att en tidsbestämd tillgång gavs till filerna, då meddelandet raderades efter 30 dagar. Jag laddade ned pdf-filerna till ett USB-minne och skrev ut samtliga domar. Domarna numrerades från 1 till 35.
I hänvisningar används denna siffra istället för målnumret.
Jag hade inledningsvis en idé om att göra en komparativ studie genom att jämföra domar från en mindre stad/glesbygd med en storstad. Förvaltningsrätten i Härnösand valdes ut som källa tillsammans med kammarrätten i Stockholm. Det visade sig dock att de bara hade tre domar och beslut under 2019 som gällde 14 § LVU, av totalt 340 LVU-domar under året. Därför har detta material inte tagits med i uppsatsen. En bedömning gjordes att de redan inhämtade domarna från kammarrätten i Stockholm var ett tillräckligt stort material för uppsatsens tidsanspråk och omfång.
Ett totalurval med domar och beslut från alla fyra kammarrätter under 2019 skulle t.ex. inte vara hanterbart utifrån tidsaspekten för uppsatsen. Det handlade om att välja ett material som skulle vara hanterbart.
Tillvägagångssätt/Kvalitativ och kvantitativ innehållsanalys
Rättsfallsstudien baseras på en kvalitativ och kvantitativ innehållsanalys. Kvalitativ innehållsanalys är användbar på olika slags texter och tolkningen av text kan göras på olika nivåer med avseende på djup och abstraktion. I huvudsak är det texternas manifesta (faktiska) konkreta innehåll som varit i fokus i min studie (Henricson (red.), 2012). Jag gör inte någon djupare tolkning av texten med
fokus på det latenta innehållet, där den subjektiva tolkningen blir mer framträdande och exempelvis styrs av på förhand bestämda teman. Den tolkning av materialet som görs baseras på framtagande av kategorier och de centrala begreppens uttryck. Textmaterialet utgörs av domar, dvs. dokument producerade inom rättstillämpningen. Det innebär att texten redan har producerats och finns tillgänglig och att rättstillämparen redan gjort en tolkning i framtagandet av dokumentet.
Uppsatsen baseras på en abduktiv ansats genom att jag både utgått från innehållet i domarna och tagit intryck från innehåll i kunskapsöversikten, när jag gjorde de första stegen i analysen och utarbetade den matris som riktade mitt fokus på vissa aspekter av domarnas innehåll. En abduktiv ansats kan sägas vara en kombination av och en rörelse mellan deduktion och induktion (Lundman
& Graneheim, 2017, s.221). Det innebär att jag inte har utgått från någon bestämd teori eller modell när domarna kategoriserades i olika grupper utifrån grunderna till besluten. Kunskapsöversikten och de teoretiska avsnitten i uppsatsen har färdigställts efter den inledande analysprocessen, även om läsning av litteratur har skett parallellt under hela skrivprocessen. De teoretiska perspektiven har delvis formats av empirin, samtidigt som analysen av empirin har grundats främst på de centrala begrepp som jag ville titta närmare på och som går igen i materialet i kunskapsöversikten.
Att ha ett kvalitativt synsätt innebär att se omvärlden som komplex, kontextberoende, konstruerad och subjektiv. Det innebär att se texten som analyseras, domarna, i sitt sammanhang. Delar av textens innehåll måste förstås utifrån den text som kommer före och efter (Lundman & Graneheim, 2017, s.221). Domarna i min studie är till stor del uppbyggda på samma sätt. På första sidan står formella uppgifter och rättens avgörande beslut. Domen inleds därefter med målets bakgrund och parternas yrkanden, sedan presenteras skälen för rättens avgörande, som ibland delas in i olika rubriker: utgångspunkter för prövningen, utredningen i målet och slutligen rättens bedömning/
domslut. Kammarrättsdomarnas omfång varierar mellan 2-10 sidor och förvaltningsrättsdomarna mellan 4-10 sidor, de längsta domarna med bilagd förvaltningsrättsdom är 16 sidor. Ett kvalitativt synsätt innebär även att förhålla sig till att texten som analyseras kan ha flera olika tolkningar. Den tolkning som jag gör är subjektiv utifrån min position. En matris utarbetades inledningsvis som stöd i analysarbetet. Matrisen innehåller faktorer som framkom som betydelsefulla att undersöka utifrån det material jag tog del av i kunskaps- och litteraturöversikten och har utformats utifrån min
förförståelse. Resultatet från den kvalitativa innehållsanalysen har hanterats kvantitativt, på så sätt att domarnas karaktäristika, grunderna till beslut och de centrala begreppens förekomst och uttryck har beskrivits med kvantitativa mått.
Graneheim och Lundman (2004) är influerade av hermeneutik och beskriver innehållsanalysens olika delar. Nu följer en beskrivning av den kvalitativa innehållsanalysen och dess analysbegrepp enligt Lundman och Graneheims (2017) beskrivning. Kvalitativ innehållsanalys handlar om att beskriva variationer genom att identifiera likheter och skillnader i textinnehållet. Likheterna och skillnaderna uttrycks genom teman och kategorier på olika nivåer. Den analysenhet jag har i min studie är de 35 domarna från kammarrätten. Domäner är delar av texten som handlar om ett
specifikt område och som lätt kan identifieras med en låg grad av tolkning, t.ex. parternas yrkanden och rättens bedömning. En meningsenhet är delar av texten som är meningsbärande utifrån sitt innehåll och sammanhang. Meningsenheterna kondenseras och abstraheras under analysarbetet och förses med koder, som sammanförs till kategorier eller teman på olika nivåer. En kod beskriver kortfattat meningsenhetens innehåll. Flera koder med liknande innehåll sammanfogas till en kategori, som svarar på frågan Vad? Kategorierna tas fram genom att dess innehåll är närbesläktat och skiljer sig från innehållet i andra kategorier. Kategorier bör vara uttömmande och ömsesidigt uteslutande, och de kan bestå av underkategorier på olika abstraktionsnivå. Det underliggande innehållet i ett antal kategorier kan sammanfogas i teman och eventuella underteman, som svarar på frågan ”Vad handlar det här om?” (Lundman & Graneheim, 2017, s. 225-226).
Mitt analysarbete började med att jag först läste igenom alla domar en gång och gjorde
understrykningar i texten. I marginalen skrev jag stödord som kännetecknade stycken och innehåll, exempelvis ”omfattning”, ”barnkonventionen” och ”barnets bästa”. Matrisen fylldes i vid
genomläsningen för att få ett bättre grepp om materialet. Redovisningen av det empiriska materialet inleds med deskriptiv statistik från rättsfallsstudien utifrån den information som togs fram genom matrisen. Matrisen avslutas med ”grunder för 14 § LVU” och dessa skrevs även in på framsidan av varje dom. En andra genomläsning av domarna gjordes för att kontrollera att uppgifterna i matrisen stämde och vissa justeringar gjordes. Därefter lyftes grunderna för rättens avgöranden ut i ett enskilt dokument och sorterades in i grupper efter kategorier. En tredje genomläsning av domarna gjordes med fokus på rättens avgöranden och den kategori som domen placerats i, för att kategorierna och grupperingen skulle bli överensstämmande. Ytterligare justeringar gjordes. Efter de tre första genomläsningarna av det empiriska materialet hade jag en uppfattning om innehållet och valde att närmare undersöka Europakonventionen, barnkonventionen och HFD:s avgöranden utifrån att dessa omnämnts i domarna. Jag har i kunskapsöversikten också redogjort för den kontext, historiskt och lagstiftningsmässigt, som omgärdar beslut enligt LVU och 14 § LVU.
Inte alla kategorier har blivit ömsesidigt uteslutande, det vill säga att den huvudsakliga grunden bara förekommer i en kategori. I två fall har en kod i en kategori tillåtits vara vägledande för domens placering i kategorin, det gäller två av de största kategorierna ”risk att förälder ingriper i vården” och ”barnet negativ till att träffa förälder”. I dessa kategorier kan andra grunder också förekomma, som t.ex. ”förälders beteende och brister”, men det förekommer alltid att det finns en risk för ingripande i vården respektive att barnet uttryckt att hen inte vill träffa sin förälder. Denna avvägning har i det senare fallet gjorts utifrån vikten av att barnet får komma till tals och beakta vad barnet säger har tillåtits avgöra innehållet. Det är välkänt att det i en kvalitativ innehållsanalys kan vara svårt att få enbart om varandra uteslutande kategorier (Lundman & Graneheim, 2017).
Textmaterialet i form av domar och domskäl kan innehålla flera grunder till besluten. Jag menar dock att de kategorier som jag tagit fram visar på de karaktäristika som domarna baseras på, även om kategorierna i några fall innehåller samma koder, eftersom jag redovisat hur jag tänkt i placeringen av dem i en särskild kategori.
Analysen av grunderna till besluten resulterade först i sju kategorier. Efter en fjärde genomläsning i samband med att jag beskrev domarna och dess kategorisering landade jag efter vissa justeringar slutligen i sex kategorier. De sex kategorierna är: Risk att förälder ingriper i vården, Barnet är negativ till att träffa förälder, En utökning av umgänget är inte till barnets bästa, Förälders beteende och brister, Beslutet upphävs, samt Övriga/ej aktuella domar. Den sista kategorin innehåller fyra beslut som kunde ha uteslutits från början eftersom det handlar om avskrivna mål, men de tilläts vara kvar i materialet.
Lundman och Graneheim (2017, s.222) beskriver att en viss grad av abstraktion och tolkning behövs för att resultatet ska bli begripligt och meningsfullt och att tolkning ökar förutsättningarna för att se sammanhang och mönster. Jag har valt att också analysera domarna utifrån begreppen om barnets bästa, barnets behov, barnets intressen och föräldraförmåga. Tolkningen av hur begreppen kommer till uttryck i domarna gjordes genom att undersöka begreppens förekomst i texten och genom en kodning av textavsnitt. Genom dessa centrala begrepp framträder materialet på ett ytterligare sätt. Jag har fokuserat på hur begreppen framträder, på vilket sätt och vilka sorters representationer som förekommer i domarna. Sammanställningen i uppsatsen baseras sedan på kvantitativa mått gällande förekomst och uttryck (Esaiasson, Gilljam, Oscarsson, Towns &
Wängnerud, 2017, s.231).
Giltighet, tillförlitlighet, delaktighet och överförbarhet
Hur trovärdigt resultatet är beskrivs ofta i kvalitativa studier med begreppen giltighet, tillförlitlighet delaktighet och överförbarhet enligt Lundman & Graneheim (2017). Trovärdigheten handlar om sanningshalten i resultaten och hur ens förförståelse och erfarenhet har präglat analysarbetet.
Giltighet handlar om att resultaten lyfter fram karaktäristika som är representativt och typiskt för det som beskrivs. Citat kan t.ex. ge läsaren en ökad möjlighet att bedöma giltigheten. Giltigheten i tolkningar liksom tillförlitlighet innebär att noggrant beskriva det analysarbete som gjorts.
Tillförlitlighet handlar om att verifiera sina ställningstaganden under analysprocessen. Delaktighet handlar om deltagande och att det bör finnas tillräckligt med data för att få med betydelsefulla variationer, eftersom kvalitativ innehållsanalys fokuserar på variation i innehållet. I vilken
utsträckning resultatet kan överföras till andra grupper eller situationer handlar om överförbarhet eller generaliserbarhet. En studies överförbarhet ökar med en noggrann beskrivning av urval, datainsamling, analys och kontext för studien (Lundman och Graneheim, 2017). Jag skulle säga att min rättsfallsstudie har en viss grad av överförbarhet, då en studie av andra kammarrättsdomar om beslut enligt 14 § LVU möjligen skulle kunna resultera i ett liknande resultat. Textmaterialet om 35 domar kan anses vara ett lämpligt stort urval för att fånga variationer i materialet. Främst innebär dock studien ett nedslag i en kammarrätt i Sverige under året 2019 och visar på hur den faktiska rättstillämpningen då såg ut.
Etiska överväganden
Bryman (2018, s.170-171) tar upp de fyra etiska principer som gäller för svensk
samhällsvetenskaplig forskning. Konfidentialitetskravet innebär att behandla uppgifter om de personer som ingår i studien med största möjliga konfidentialitet. Domarna rör uppgifter av personlig och känslig karaktär och har därför avidentifierats. Inga namn eller personuppgifter används utan jag refererar till ”föräldern” och ”barnet”. Domarna har getts ett nummer från 1 till 35 och hänvisningar i texten görs till detta nummer. Domarna har förvarats på ett sådant sätt att
obehöriga inte kunnat komma åt dem. Nyttjandekravet innebär att de uppgifter som samlats in endast får användas för forskningsändamålet. Textmaterialet i form av domarna kommer bara att användas i denna studie.
Jag har dock inte beaktat varken informationskravet eller samtyckeskravet. De är mer aktuella när andra metoder används, såsom vid intervjuer, enkäter eller observationsstudier. Informationskravet innebär att berörda personer ska informeras om studiens syfte och att deltagandet är frivilligt.
Samtyckeskravet innebär att deltagarna i en studie har rätt att själv bestämma över sin medverkan.
Det skulle vara omöjligt att försöka kontakta var och en av de personer som berörs i domarna för att informera dem om studien och det skulle vara oetiskt. Det skulle kunna upplevas som
integritetskränkande och föra mer skada än nytta med sig. Utifrån att domar är allmän handling enligt offentlighetsprincipen kan de begäras ut av var och en. Jag har dock beaktat
konfidentialiteten genom att avidentifiera domarna och använder inte uppgifterna om domarnas datum och målnummer i hänvisningar eller i referenslistan.
3. Centrala begrepp
Nedanstående centrala begrepp är betydelsefulla inom den sociala barn- och ungdomsvården utifrån lagstiftning, handläggning och ett kunskapsbaserat socialt arbete. De hänger ihop och jag har valt att närmare undersöka hur de kommer till uttryck i teorin likväl som i empirin i form av de
studerade domarna.
Barnets bästa
Principen om barnets bästa är frekvent använt i den svenska familje- och socialrättsliga
barnlagstiftningen. I barnkonventionen återfinns principen om barnets bästa i artikel 3 (se vidare avsnittet om barnkonventionen). Principen om barnets bästa återfinns även i en rad olika
bestämmelser i den svenska lagstiftningen (Regeringen, 2020, Schiratzki, 2019). Principen om barnets bästa har diskuterats och analyserats i en rad svenska studier de senaste åren. Vad som är barnets bästa avgörs av förhållandena i det enskilda individuella fallet. När det ska fastställas vad som är barnets bästa är det det unika barnets situation och barnets personliga behov och intressen som ska beaktas. Det enskilda barnets bästa är den samlade bedömningen av förutsättningarna och förhållandena i varje enskilt fall (Mattsson, 2010). Vad som är det bästa för ett barn behöver inte vara det bästa för ett annat barn. I bedömningen av vad som är barnets bästa kan socialtjänsten beakta aktuell forskning, rådande praxis, beprövad erfarenhet samt vad det enskilda barnet har uttryckt och tycker är sitt eget bästa (Swärd, 2020). Barnets bästa är såväl en tolkningsprincip som en norm som kräver tolkning (Schiratzki, 2019, s.41). Barnets bästa ses ofta som en överordnad princip (Mattsson, 2002, s.35).
Principen om barnets bästa återfinns i socialtjänstlagens portalparagraf 1 kap. 2 § SoL:
Vid åtgärder som rör barn ska barnets bästa särskilt beaktas. Vid beslut eller andra åtgärder som rör vård- eller behandlingsinsatser för barn ska vad som är bäst för barnet vara avgörande. Med barn avses varje människa under 18 år.
Och i 1 § 5 st LVU är lydelsen följande:
Vid beslut enligt denna lag ska vad som är bäst för den unge vara avgörande.
Att barnets bästa ska vara avgörande innebär att SoL- och LVU-paragraferna går längre än vad som anges i barnkonventionens artikel 3.1, där vad som bedöms vara barnets bästa i första hand ska beaktas (se vidare avsnittet om barnkonventionen). Barnkonventionen ställer upp en miniminivå och det är därför inte oförenligt med barnkonventionen att SoL- och LVU-bestämmelserna ställer upp högre krav (SOU 2020:63, s. 245).
Barnets behov
Barnets behov är ett begrepp som innebär att andras kunskap och aktörskap framträder såsom vad vuxna anser att barn behöver (Mattsson, 2010). Barns behov kan fastställas objektivt med hjälp av vetenskap och beprövad erfarenhet utifrån beslutsfattarens kompetens och handlingsförmåga och handlar om en uppfattning om typiska behov, behov som barn i allmänhet har, och specifika behov, behov som utgår från det enskilda barnet. Barns behov kan också fastställas med hjälp av en subjektiv bedömning som utifrån barnets egna upplevelser och åsikter om sina behov (Mattsson, 2002; 2010).
En definition av barns välbefinnande och den familjerättsliga normen för barns behov och rättigheter finns i 6 kap. 1 § föräldrabalken (FB) (Mattsson, 1998; 2002):
Barn har rätt till omvårdnad, trygghet och en god fostran. Barn skall behandlas med aktning för sin person och egenart och får inte utsättas för kroppslig bestraffning eller annan kränkande behandling.
Barnets intressen
Barnets intressen är ett begrepp som innebär ett aktörskap av barnet. Här är barnets vilja, egna uppfattningar, åsikter, inställning och samtycke viktiga beståndsdelar. Internationellt har
Europadomstolen tagit en ökad hänsyn till barns upplevelser och åsikter, särskilt när det gäller äldre barn t.ex. när det gäller barnets uppfattning om vilket familjeliv som barnet ser som sitt (Mattsson, 2010).
Att betrakta barnet som subjekt innebär att se till barnets egna rättigheter, att se barnet som människa och medborgare, beakta barnets behov av skydd och omsorg och att tillgodose barnets rätts- och integritetsskyddskrav. Barnet uppfattas som en aktör vars demokratiska rättigheter såsom rätten att komma till tals och påverka sitt liv är i fokus. Barnets rättsliga ställning innebär ett behov av att balansera barnets rätt till autonomi och barnets rätt till skydd (Mattsson, 2010, s.20). Barnet som aktör utgår ifrån barnets handlingsförmåga och handlingsfrihet. Barnrättighetsutredningen har förtydligat vikten av att se barn som rättighetsbärare med rätt att vara delaktig och uttrycka sina åsikter i frågor som berör dem (SOU 2016:19). Delaktigheten kan vara aktiv eller passiv (Mattsson, 2006a, s.24). Att få ta del av information och rätten att få avstå från att uttrycka sin åsikt kan i detta sammanhang betraktas som ett passivt deltagande. Ett aktivt deltagande innebär t.ex. att få komma till tals och att få vara delaktig i planeringen av insatser. Barnets med- och självbestämmande ska öka med ålder och mognad (Singer, 2019a; Schiratzki, 2019).
Barnets rätt till information och att framföra sina synpunkter finns fastslaget i 11 kap. 10 § SoL och en liknande beskrivning finns i 36 § LVU:
Den unge ska få relevant information. Den unge ska ges möjlighet att framföra sina åsikter i frågor som rör honom eller henne. Om den unge inte framför sina åsikter, ska hans eller hennes inställning så långt det är möjligt klarläggas på annat sätt. Den unges åsikter och inställning ska tillmätas betydelse i förhållande till hans eller hennes ålder och mognad.
Om den unge har fyllt 15 år, har han eller hon rätt att själv föra sin talan i mål och ärenden enligt denna lag. Den som är yngre får höras i domstol, om han eller hon inte kan antas ta skada av det.
Föräldraförmåga
Begreppet föräldraskap är fokuserat på de vuxna som har ansvar för barnet och vilka rättigheter och skyldigheter som de har. Rättsligt föräldraskap är kopplat till rollen som vårdnadshavare, ofta utifrån ett biologiskt föräldraskap. Som vårdnadshavare ansvarar du för att dina barns behov och intressen tillgodoses enligt 6 kap. 2 § 2 st FB. Den faktiska omsorgen om barnet kan dock utövas av någon annan än vårdnadshavaren (Mattsson, 2010 s.41 ff). Föräldraskapet har främst tre centrala funktioner för barnet: att känna familjetillhörighet, att få veta sitt biologiska ursprung och att ge någon ansvar för försörjning av och omsorg om barnet (Singer, 2000, refererad i Mattsson, 2010, s.44). Singer (2000) konstaterar att föräldrabalkens föräldraskapsbegrepp inte behöver
överensstämma med barnets bästa i praktiken. Den faktiska föräldraförmågan, viljan att utöva vårdnaden och barnets reella omsorgssituation kan vara en annan än vad det biologiska
föräldraskapet stipulerar. Därav riktar Singer kritik mot lagstiftningens stora fokus på biologiskt föräldraskap när det är barnets bästa som ska vara vägledande för beslut som rör barn (Mattsson, 2010, s.46). Föräldrarnas förmåga är vidare ett begrepp som används i socialtjänstens
dokumentationsstruktur, BBIC, som presenteras nedan.
BBIC
Barns behov i centrum (BBIC) är en enhetlig och evidensbaserad struktur för handläggning, genomförande och uppföljning som används inom den sociala barn- och ungdomsvården
(Socialstyrelsen, 2015). BBIC är resultatet av ett utvecklingsarbete mellan Socialstyrelsen, praktiker och forskare som syftar till att främja ett kunskapsbaserat socialt arbete. Ytterligare ett syfte är att öka rättssäkerheten genom att skapa nationell enhetlighet (Socialstyrelsen, 2009). BBIC är anpassat efter socialtjänstens regelverk och innebär ett stöd i handläggningen. Användningen av BBIC kräver en licens från Socialstyrelsen som de flesta kommuner har skaffat sedan införandet 2006
(Socialstyrelsen, 2015).
BBIC bygger på nio grundprinciper som knyter an till barnkonventionen: utgå från barnets
rättigheter, låta barnets bästa vara avgörande, sträva efter likvärdiga möjligheter för varje barn, ha ett helhetsperspektiv på barnet och dess situation, göra barnet, familjen och nätverket delaktiga, ske i samverkan med andra professioner och verksamheter, bygga på en evidensbaserad praktik,
motverka svårigheter och förstärka resurser, och systematisk följa barnet och insatserna (Socialstyrelsen, 2009, 2015).
BBIC-triangeln är vidare en modell för att utreda och följa upp barns behov. Triangelns tre sidor består av: Barnets utveckling, Föräldrarnas förmåga och basen Familj och miljö. Genom att väga samman dessa tre sidor görs en bedömning av vad som är barnets behov (centrum av triangeln).
Barnets utveckling består av områdena: hälsa, utbildning, känslor och beteende, samt sociala relationer. Föräldrarnas förmåga består av områdena: grundläggande omsorg, stimulans och vägledning, känslomässig tillgänglighet, och säkerhet. Familj och miljö består av områdena:
nuvarande familjesituation, familjebakgrund, boende, arbete och ekonomi, socialt nätverk och integrering. Områdena består i sin tur av 37 delområden som utgår från vad forskning visat är av särskild betydelse för att identifiera risk- och skyddsfaktorer för utveckling av psykosocial problematik och signaler på att barn kan fara illa (Socialstyrelsen, 2015, s.24).
4. Barnet och rätten
Kapitlet inleds med en historisk tillbakablick på lagstiftningen och samhällets ansvar för barn och unga i Sverige. Därefter presenteras internationell och nationell rätt i form av utvalda artiklar från Europakonventionen och barnkonventionen som berör barn i samhällsvård. Rätten till familj är en central rättighet och olika familjebegrepp behandlas. Fyra principer som behöver uppfyllas för att en kränkning av rätten till familjeliv inte ska ske avslutar avsnittet om Europakonventionen.
Barnkonventionens fyra grundläggande principer presenteras samt ett urval relevanta artiklar för barn som är placerade enligt LVU. Därefter presenteras gällande rätt utifrån centrala paragrafer i socialtjänstlagen och LVU, barnets roll i rättsprocessen samt aktuella lagförslag. Kapitlet avslutas med ett avsnitt om placerade barn och LVU-mål, samt tidigare studier om tvångsvård och LVU-mål.
4.1 Historisk tillbakablick på samhällets ansvar för barn och unga i Sverige
Den tidigast kända anstalten för ”vanartade” barn var Barnhuset i Stockholm från 1624. Barnahuset skulle fungera som en ”förbättringsanstalt” för vilseförda och vanvårdade barn och ungdomar. En naturrättslig syn på barnavården dominerade under 1700- och 1800-talen. Uppfattningen var att samhället hade en plikt att hjälpa nödställda barn och att barnen hade en motsvarande rätt till vård.
Syftet var att skydda samhället genom att leda in ungdomarna på rätt väg (Bramstång, 1964; 1985, refererad i Svensson, 2012). Uppfostringsanstalter och räddningsinstitut upprättades under 1800-
talet där barn och ungdomar omhändertogs på mycket lösa grunder. Rättssäkerhetsgarantier var ovanligt, t.ex. skiljde man inte alltid mellan brott och lösdriveri (Svensson, 2012).
Den svenska barnavårdsregleringen tillkom i början på 1900-talet i strävan att ta hand om och hjälpa utsatta barn genom en ökad social och ekonomisk trygghet. Strävan har varit att stärka barnets familj genom insatser i hemmet, ekonomiskt stöd eller genom att komplettera med en annan familj under kortare eller längre tid för barnet. Det har funnits ett vitt spann av åtgärder, från stödinsatser i hemmet, öppenvårdsinsatser, placering i familjehem och i vissa fall adoption.
Samhällsansvaret har förverkligats genom de sociala kommunala nämnderna (Mattsson, 2010).
Den första lag som angav förutsättningarna för samhällsingripanden mot barn och ungdomar var 1902 års lag angående uppfostran åt vanartade och i sedligt avseende försummade barn. Varje kommun gavs möjlighet att tillsätta en särskild barnavårdsnämnd, annars fullgjordes arbetet av folkskolestyrelsen eller skolrådet. Lagen gällde barn under 15 år. Två kategorier gjordes gällande, barn som var i sedligt avseende försummade men inte ännu hade utvecklat någon vanart, och barn som redan var så vanartade att hemmets och skolans uppfostringsmedel var otillräckliga. I den första kategorin kunde försummelsen bero på föräldrars lastbarhet, vårdslöshet eller oförmåga att ge barnet nödvändig tillsyn och en förmaning kunde ges till föräldrarna. Till barn i den andra kategorin kunde en allvarlig varning ges, eller aga i ojäviga vittnens närvaro. En övervakare kunde utses till båda kategorierna. Om åtgärderna inte hade rätt verkan kunde nämnden skilja barnet från hemmet och lämna över det till annan för vård och uppfostran. Om föräldrarna inte samtyckte kunde ärendet prövas av länsstyrelsen, då kallat Konungens befallningshavare (KB), och efter 1909 hos
Regeringsrätten. I praktiken kunde dock ett ärende i Regeringsrätten ta flera år (Svensson, 2012).
Samtida lagar var lagen om fosterbarns vård och lagen om fattigvården. Kritik riktades mot dessa och vanartslagen, då barn inte kunde omhändertas för att ge skydd och då organisationen var splittrad i kommunerna. Bestämmelserna ersattes med 1924 års barnavårdslag och det blev obligatoriskt att ha barnavårdsnämnd i varje kommun (Svensson, 2012; Mattsson, 2002).
Omhändertagande för skyddsuppfostran kunde ske om ett barns liv eller hälsa utsattes för fara för att skydda barnet. Tre kategorier gjordes gällande: ”barn under 16 år som i föräldrahemmet misshandlades eller utsattes för allvarlig vanvård eller annan fara för liv eller hälsa, barn under 16 år som på grund av föräldrarnas lastbarhet, vårdslöshet eller oförmåga att fostra barnet var i fara att bli vanartat, samt barn under 18 år som befanns vara så vanartade att särskilda uppfostringsåtgärder krävdes” (Svensson, 2012, s.32 f). Möjligheten till aga behölls ända fram till 1942 och gällde
”vanartad gosse under 15 år och vanartad flicka under 12 år”. Begreppet omhändertagande för samhällsvård introducerades, vilket förutsatte ett skriftligt samtycke från föräldrarna. Det handlade om barn under 16 år som utsattes för nöd på grund av föräldrarnas sjukdom, liknöjdhet eller
oförmåga, eller om barnet på grund av sjukdom eller funktionshinder var i behov av särskild vård och detta behov inte kunde tillgodoses av föräldrarna (Svensson, 2012, s.34).
Barnavårdslagen fick under 1940-talet kritik bl.a. för att samhällets omsorg om den enskilde inte enbart var av godo utan också innebar en ökad kontroll över den enskildes livsföring. Efter översyner tillkom 1960 års barnavårdslag. Den gav möjlighet att ingripa vid två situationer som med dagens terminologi motsvarar de s.k. ”miljöfallen” och ”beteendefallen”. Termen var omhändertagande för samhällsvård. En ökad satsning på förebyggande åtgärder gjordes, dessa bestod av hjälpåtgärder som rådfrågning av sakkunnig, förmaning och varning, föreskrifter och övervakning. Krav på samtycke av den unge om denne fyllt 15 år infördes också. Från och med 1971 övergick den högre prövningen av ärendet till länsrätten och möjligheten att överklaga till kammarrätten infördes 1972 (Svensson, 2012).
Samhällsdebatten var livlig under de år 1960 års barnavårdslag tillämpades. Kritik riktades mot de befintliga socialvårdslagarna (även socialbidragslagen och nykterhetsvårdslagen) och det
patriarkaliska synsätt de förmedlade, där den enskilde med tacksamhet skulle ta emot de hjälpinsatser som myndigheterna erbjöd. Krav ställdes på en annan ideologisk grund i
sociallagstiftningen med respekt för människans självbestämmande och personliga integritet.
Socialutredningen från 1967 la fram en reform där service och frivillighet var viktiga begrepp.
1980 års socialtjänstlag kom att präglas av en helhetssyn och blev en målinriktad ramlag. Reglerna om tvångsvård samlades i 1980 års LVU och beslutanderätten för tvångsvård förläggs till länsrätten redan i första instans, med vissa undantag som kvarstår idag. Regler om öppenvårdstvång infördes 1985 för att undvika ett omhändertagande i beteendefallen (Svensson, 2012).
Kritik riktades mot att 1980 års LVU hade för vag och allmän utformning gällande förutsättningarna för tvångsvård. Socialberedningen presenterade nya förslag 1986 som inte godtogs och en
utredningsman fick i uppdrag att göra en begränsad översyn av LVU, vilket resulterade i 1990 års LVU. Situationer där barnet typiskt sett far illa och barnets vårdbehov preciserades i den nya lagen.
Rättssäkerheten ökade, förutsättningarna för omhändertagande preciserades och begreppet
”påtaglig risk för skada” infördes. Risken ska vara påtaglig och ha en sådan inverkan på barnets hälsa och utveckling att det föreligger ett vårdbehov (Svensson, 2012).
2002 trädde den nya versionen av socialtjänstlagen i kraft och innebar ökade möjligheter att överklaga biståndsbeslut. En anpassning till barnkonventionen har skett och barns rätt att komma till tals har stärkts, liksom det betonas att barns bästa skall vara vägledande i alla beslut (Ponnert, 2007). Ytterligare anpassningar infördes 2003 genom lagändringar i LVU för att stärka
barnperspektivet: vid alla beslut enligt LVU ska vad som är bäst för den unge vara avgörande, den unges inställning ska klarläggas så långt möjligt, och hänsyn ska tas till den unges vilja med beaktande av hans eller hennes ålder och mognad. Det tydliggörs att såväl fysisk som psykisk misshandel kan utgöra risk för barnets hälsa och utveckling i miljöfallen, och när ett barn har varit placerat i samma familjehem i tre år ska nämnden överväga om det finns skäl att ansöka om överflyttning av vårdnaden (prop. 2002/03:53; Svensson, 2012). 2008 infördes bestämmelsen i 1 § LVU att socialnämnden ska ge relevant information till barnet utifrån barnets ålder och mognad (Socialstyrelsen, 2009). 2013 genomfördes en reform av socialtjänstlagen för att förstärka barns ställning i samhällsvården och det infördes bl.a. en bestämmelse om att barn som är placerade i familjehem, stödboende och HVB-hem ska ha en särskild utsedd socialsekreterare som ansvarar för kontakterna med barnet (Singer, 2019b, s.273).
Nya bestämmelser i socialtjänstlagen och LVU trädde i kraft den 1 mars 2021 för att öka tryggheten för placerade barn. Bestämmelserna innebär bland annat att socialnämnden har en skyldighet att, efter det att barnet varit placerat i samma familjehem i tre år, överväga frågan om
vårdnadsöverflyttning årligen. Det ställs särskilda krav på lämplighet hos offentliga biträden i mål och ärenden enligt LVU. Endast den som på grund av sina kunskaper och erfarenheter och även i övrigt är särskilt lämplig för uppdraget får förordnas som offentligt biträde. Regeringen anser att sådana krav för offentliga biträden i mål och ärenden enligt LVU kan förbättra barns och ungas förutsättningar att få sina rättigheter tillgodosedda (Regeringen, 2020; Socialdepartementet, 2021).
Sammanfattningsvis har samhällsvården gått från en naturrättslig syn på barn och uppfostran där samhället skulle skyddas från vanartiga barn och där kontroll, bestraffning och övervakning var vanliga inslag, till mer förebyggande åtgärder och ökade krav på rättssäkerhet, där barnets skydd och vårdbehov fått avgöra omhändertagandena. Lagstiftningen har anpassats efter
barnkonventionen och barnets rättsliga ställning har stärkts genom olika reformer de senaste årtiondena.
4.2 Europakonventionen
Europakonventionen, den europeiska konventionen angående skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna (EKMR), gäller som svensk lag sedan 1995. Europakonventionen tillåter att stater ingriper och omhändertar barn om vissa förutsättningar är uppfyllda. I artikel 8 behandlas rätten till skydd för privat- och familjeliv, hem och korrespondens (Lundgren &
Sunesson, 2020, s.365).
Artikel 8, Rätt till skydd för privat- och familjeliv
1. Var och en har rätt till skydd för sitt privat- och familjeliv, sitt hem och sin korrespondens.
2. Offentlig myndighet får inte ingripa i denna rättighet annat än med stöd av lag och om det i ett demokratiskt samhälle är nödvändigt med hänsyn till den nationella säkerheten, den allmänna säkerheten eller landets ekonomiska välstånd, till förebyggande av oordning eller brott, till skydd för hälsa eller moral eller till skydd för andra personers fri- och rättigheter.
Europakonventionens krav på respekt och skydd för det existerande familjelivet ska beaktas när frågor om omhändertagande av barn ska avgöras av domstol och socialnämnd. Det är
socialtjänstens skyldighet att ingripa när ett barn behöver skydd. Tre villkor ska vara uppfyllda för att ett omhändertagande ska vara förenligt med konventionen; ingreppet ska vara lagligt, ägnat att tillgodose något av de i artikel 8.2 uppräknade intressena, t.ex. barnets fri- och rättigheter, och det ska vara nödvändigt i ett demokratiskt samhälle för att tillgodose dessa intressen (Lundgren &
Sunesson, 2020, s.365). Den främsta grunden för prövningar i Europadomstolen rörande familjehemsplacerade barn är artikel 8 om rätt till skydd för privat- och familjeliv (Mattsson, 2006b).
Rätten till familj
Rätten till familj är en grundläggande rättighet som återfinns som ovan nämnts i artikel 8 i Europakonventionen och i flera artiklar i barnkonventionen. Begreppet är grundlagsstadgat i Sverige i regeringsformen där det framgår att det allmänna ska värna om den enskildes privat- och familjeliv (1 kap. 2 § 4 st RF; Mattsson, 2010). Rättsfall i Europadomstolen behandlar regelbundet rätten till familjeliv. Genom rättsfall har konstaterats att i respekt för familjelivet innefattas också en skyldighet för staten att aktivt ingripa för att tillvarata en individs rätt till familjeliv och att ingripa om en förälder brister i sin omsorg om barnet (Mattsson, 2010).
Från att ha betraktat barn som objekt har ett modernare synsätt vuxit fram allteftersom, där en familj ses som en grupp individer som har egna specifika rättigheter. Detta synsätt synliggör att
motsättningar kan finnas mellan olika individers rättigheter i en familj och olika synsätt kan förekomma på familjen och dess förutsättningar. Socialtjänsten behöver på olika sätt arbeta för barns rätt till familjeliv, när barn av olika anledningar inte kan bo i sin ursprungsfamilj på grund av hemförhållandena. När olika synsätt kolliderar är det bedömningen av barnets bästa som får en avgörande betydelse för de beslut som fattas inom socialtjänsten (Mattsson, 2010). Både föräldrar och barn kan hävda rätten till familj men anspråken kan se olika ut. När barn är omhändertagna enligt LVU på grund av omsorgsbrister kan dessa intressekonflikter synliggöras. Vårdnadshavare kan hävda sin rätt att få tillbaka sin familj och omsorgen om barnet, medan barnet och dess ställföreträdare kan hävda barnets rätt att få vara kvar i familjehemmet och barnets rätt att ha ett regelbundet umgänge med ursprungsfamiljen (Mattsson, 2010, s.49).
Olika familjebegrepp
Som rättslig term är familj inte särskilt vanligt i Sverige. Ett synonym som används är hemmet. Den svenska rättsvetenskapen har istället fokuserat på begreppet föräldraskap. Den sparsamma
användningen av familj som begrepp i civilrättsliga sammanhang kan ha att göra med de alltmer rörliga familjeformerna i samhället, med ombildade familjer och nya familjeformer (Singer 2000, refererad i Mattsson, 2010, s.41). I ett barnperspektiv är dock familjebegreppet centralt. Familj innefattar både vuxna och barn, deras relationer och miljö. Internationellt visar rättsfall att begreppet familj håller på att breddas och innefatta andra konstellationer än enbart de biologiska och rättsliga relationerna. Syskon liksom mor- och farföräldrar anses många gånger ingå i barnets familjeliv. Familjeliv kan föreligga även utifrån de faktiska förhållandena och relationerna. Då ska tillräcklig kontinuitet och omfattning på annat sätt ha förelegat. Det är de faktiska omständigheterna tillsammans med individernas särskilda kulturella, religiösa och etniska tillhörighet som ska ingå i helhetsbedömningen om ett familjeliv finns. Varje stat har handlingsutrymme att skapa egna regler utifrån sedvanor och kultur, och de lokala övervägandena som görs i olika bedömningar respekteras ofta av Europadomstolen (Mattsson, 2010, s.41 f, s.56 f).
Mer avlägsna familjerelationer och anhöriga kan åberopa artikel 8 i Europakonventionen om rätten till familjeliv, men ju mer avlägsen relationen är desto mindre långtgående rättigheter kan åberopas.
Det kallas för att rättighetsskyddets kraft avtar (Danelius 2007, refererad i Mattsson 2010, s..60).
Internationell rättspraxis och doktrin har tydligt uttalat att familjehemsföräldrar bör kunna ingå i barnets familjeliv enligt artikel 8. Det är då viktigt att beakta barnets rätt att tillhöra två familjer och barnets rätt till familjeliv med både familjehemmet och ursprungsfamiljen (Mattsson, 2010).
Principerna om återförening, proportionalitet, delaktighet och barnets bästa
Europadomstolen, Europeiska domstolen för mänskliga rättigheter, i Strasbourg har till uppgift att övervaka att Europakonventionen efterlevs. Europadomstolen kan anse att samhällsvård innebär en kränkning av familjelivet om myndigheten inte verkar för en återförening av ursprungsfamiljen och när ingripandet är oproportionerligt stort i förhållande till den aktuella situationen. Dessa båda förhållanden utgör återföreningsprincipen och proportionalitetsprincipen. Myndigheten ska alltid överväga de mindre ingripande åtgärderna och arbeta för en återförening. Bara när ett barn har varit omhändertagen under en längre tid kan barnets intresse av att få behålla sin nuvarande situation som familjehemsplacerad ta över intresset av att ursprungsfamiljen återförenas. Återföreningsprincipen grundas på synen på det biologiska föräldraskapets särskilda värde. Delaktighetsprincipen är ett tredje krav som behöver uppfyllas. Det innebär att parterna ska ha möjlighet att vara delaktiga i processen som rör ett samhällsingripande. Delaktigheten handlar om att individens intressen ska kunna skyddas. Det kan t.ex. handla om att tilldelas ett juridiskt biträde under processen och att få göra sin röst hörd. Det fjärde kravet för att en kränkning av rätten till familjeliv inte ska ske är att barnets bästa har beaktats i bedömningen och att det finns en ändamålsenlighet med åtgärden (Mattsson, 2010).
Barn och föräldrar ska inte separeras mer än nödvändigt vid samhällsvård och åtgärder som kan anses vara mindre ingripande ska alltså först prövas. Vid en konflikt mellan barnets rätt till familjeliv och föräldrars rätt till familjeliv kan en helhetsbedömning av barnets bästa innebära att barnets rätt till familjeliv får avgöra frågan om innehåll och tidsramar för återföreningen (Mattsson, 2010, s.55, s.59).
4.3 Barnkonventionen
Internationell forskning visar att länder har kommit olika långt i implementeringen av
barnkonventionen som lag. I Norge och England har man i princip realiserat barnkonventionen som lag till fullo, i USA har man överhuvudtaget inte gjort detta. USA och Sydsudan är de enda länder som inte har ratificerat barnkonventionen (Swärd, 2020). Sverige ratificerade (godkände)
barnkonventionen 1990. Den 1 januari 2020 trädde Lag (2018:1197) om Förenta nationernas
konvention om barnets rättigheter i kraft i Sverige. Barnkonventionen består av 54 artiklar, varav de 42 första artiklarna har blivit lag och definierar vilka rättigheter som barnet har. De övriga artiklarna handlar om hur staterna ska arbeta med barnkonventionen (Swärd, 2020). Den nya lagen innebär ett förtydligande om att domstolar och rättstillämpare ska beakta de rättigheter som följer av
barnkonventionen (Regeringen, 2020, s.7).
Enligt barnkonventionen är ett barn en människa under 18 år (artikel 1). Konventionen kan sägas ha fyra grundläggande mål (Singer, 2019, s.16): att främja barns deltagande i beslut som rör dem, att ge barn skydd mot diskriminering och alla former av vanvård och utnyttjande, att förebygga att barn kommer till skada och slutligen att tillhandahålla bestämmelser som gör det möjligt att tillgodose barns grundläggande behov. Samtliga artiklar kan sorteras in under dessa fyra huvudrubriker, enligt Singer (2019). Barnkonventionen har också fyra grundläggande principer som anges i artiklarna 2.1, 3.1, 6 och 12 (SOU 2020:63, s.127). Dessa presenteras nedan med egna rubriker tillsammans med kommentarer från Barnkonventionsutredningens (SOU 2020:63) kommentarer utifrån Sveriges implementering av konventionen.
Principen om barnets bästa, artikel 3
Principen om barnets bästa är en av de grundläggande principerna i barnkonventionen och ska beaktas i socialtjänstens arbete med att respektera, skydda och säkerställa övriga rättigheter i barnkonventionen (Swärd, 2020, s.29). Artikeln lyder:
1. Vid alla åtgärder som rör barn, vare sig de vidtas av offentliga eller privata sociala välfärdsinstitutioner, domstolar, administrativa myndigheter eller lagstiftande organ, ska i första hand beaktas vad som bedöms vara barnets bästa.
2. Konventionsstaterna åtar sig att tillförsäkra barnet sådant skydd och sådan omvårdnad som behövs för dess välfärd, med hänsyn tagen till de rättigheter och skyldigheter som
tillkommer dess föräldrar, vårdnadshavare eller andra personer som har juridiskt ansvar för barnet, och ska för detta ändamål vidta alla lämpliga lagstiftningsåtgärder och administrativa åtgärder.
3. Konventionsstaterna ska säkerställa att institutioner, tjänster och inrättningar som ansvarar för omvårdnad eller skydd av barn uppfyller av behöriga myndigheter fastställda normer, särskilt vad gäller säkerhet, hälsa, personalens antal och lämplighet samt behörig tillsyn.
Begreppet barnets bästa innehåller tre centrala delar: “En faktisk rättighet – en rättighet att barnets bästa blir bedömt när olika intressen vägs mot varandra i beslut som gäller barnet, samt en garanti att denna rättighet alltid tillämpas när ett beslut ska fattas som rör ett barn, en grupp barn eller barn i allmänhet. En grundläggande rättslig tolkningsprincip – om det finns mer än en tolkning ska den tolkning som bäst tillgodoser barnets bästa ha företräde. Det ska vara en försäkran att barnets perspektiv inte prioriteras bort för t.ex. vårdnadshavarens eller socialtjänstens bästa. Ett
tillvägagångssätt – en beslutsprocess måste innehålla en bedömning av konsekvenser för barnet eller barnen i fråga. Bedömningen och fastställandet av barns bästa ska ske på ett rättssäkert sätt.
Det ska vara tydligt hur hänsyn till barnets bästa har tagits i beslutet, vilka kriterier detta grundas på, samt hur barnets bästa har vägts mot andra hänsynstagande” (Swärd, 2020, s.29-30; SOU 2020:63).
Socialtjänsten ska utreda och bedöma barnets bästa och dokumentera denna bedömning. Om beslutet blir något annat än vad som anses vara barnets bästa, bör skälen till detta redovisas för att visa att barnets bästa särskilt beaktats. Om det företagits kompensatoriska åtgärder utifrån barnets bästa ska också dessa dokumenteras (Swärd, 2020, s.162). FN:s barnrättskommitté har understrukit att en bedömning av barnets bästa ska ske med utgångspunkt i barnets specifika omständigheter
