Grunder för beslut om umgängesbegränsning och hemlighållande av vistelseort

som framträder i kammarrättsdomarna har kunnat kategoriseras in i sex olika kategorier. Som tidigare sagts är kammarrätten ibland tämligen kortfattad i sitt avgörande och hänvisar vidare till förvaltningsrättens avgörande, det har därför varit både nödvändigt och en tillgång att också analysera dessa domar. Ett exempel på en kortfattad formulering i kammarrättens domslut är:

Det som [föräldern]har fört fram och det som för övrigt har kommit fram i målet medför inte att kammarrätten gör någon annan bedömning än den som förvaltningsrätten har gjort.

Överklagandet ska därför avslås (dom 24).

De sex kategorierna presenteras nedan i tabell 2 och i den fortsatta texten med egna rubriker. I anslutning till varje kategori och dess domar följer också en redovisning av de praxisavgöranden i högsta förvaltningsdomstolen som rätten har hänvisat till i sina resonemang.

Tabell 2: Grunder för beslut enligt 14 § LVU om umgängesbegränsning och hemlighållande av vistelseort Grunder för beslut enligt 14 § LVU Antal mål

Risk att förälder ingriper i vården Barnet är negativ till att träffa förälder

6 12

En utökning av umgänget är inte till barnets bästa 6

Förälders beteende och brister 4

Beslutet upphävs 3

Övriga/ej aktuella domar 4

Risk att förälder ingriper i vården

Det kan förekomma att föräldrar griper in i vården på ett obehörigt sätt, vilket är skäl till att besluta om umgängesbegränsning och/eller hemlighållande av vistelseort (Socialstyrelsen, 2020a). Om detta handlar sex av 35 domar om. Tre domar handlar om hemlighållande av vistelseort och umgängesbegränsning, och tre domar handlar enbart om umgängesbegränsningar.

Det kan handla om att föräldern har ett aggressivt och hotfullt beteende mot personal och vill få sin vilja igenom på bekostnad av barnets bästa (dom 1). Mot bakgrund av detta bedöms det finnas en stor och konkret risk att föräldern kommer att ingripa i vården om beslutet att hemlighålla

vistelseorten hävs. Det handlar om att freda jourhemmet från konflikter. Det kan också handla om att föräldern inte samarbetar med nämnden och tidigare har ingripit i vården, t.ex. genom att ha vetskap om var barnet befinner sig efter en rymning men inte delger det till nämnden (dom 3). Det handlar i ett fall om att en förälder har följt efter socialtjänstens personal när de skulle besöka barnet och därefter uppträtt aggressivt utanför hemmet där barnet är placerad (dom 2).

Det kan handla om förälderns hotfulla agerande och en bristande insikt i barnets behov och hur agerandet påverkar barnet (dom 14). Dessa brister i omsorgen riskerar att skada vården vid ett umgänge. Föräldern har vid upprepade tillfällen underlåtit att överlämna barnet till nämnden och genom sitt agerande utsatt barnet för trauma vid flera tillfällen. Föräldern har sagt att hen inte tänker medverka till en placering och att hen tänker hämta hem barnet igen, vilket gör att rätten bedömer att det finns en konkret risk att föräldern kommer att ingripa i vården om inte umgänget till en början begränsas.

Rätten bedömer i ett mål (dom 16) att det finns skäl att helt begränsa umgänget en tid för att förhindra att barnet utsätts för situationer där det förekommer våld och hot och för att förhindra att föräldrarna otillbörligt griper in i vården. Föräldrarna behöver visa att de över tid har förändrat sin livssituation med drogmissbruk och kriminalitet, samt att de har förmåga att samarbeta med varandra och med socialtjänsten kring barnet.

I ett annat mål (dom 24) är rättens bedömning att det finns risk för ingripande i vården med negativ inverkan på vården som följd, utifrån förälderns negativa inställning och tidigare agerande. Barnet hade rymt hem till föräldern, som inte uppgav var barnet befann sig. Därför finns det starka skäl att i nuläget begränsa umgänget på det sätt som nämnden beslutat om.

I fyra av sex domar refereras till praxis i form av HFD-domar

I dom nr 3 refererar förvaltningsrätten till HFD 2016 ref. 74. som behandlar ”frågan om beslut om hemlighållande av vistelseort kan delegeras till nämndens ordförande. HFD fann att beslut om hemlighållande av vistelseort är ett beslut av större vikt som därmed omfattas av delegations-förbudet i 6 kap. 38 § 3 kommunallagen, men att rätten att fatta sådana beslut i brådskande fall kan delegeras till nämndens ordförande i enlighet med 6 kap. 39 § kommunallagen. HFD konstaterade att vad som är ett brådskande ärende får avgöras utifrån förhållandena i varje enskilt fall, men att ett beslut om att, i samband med ett omedelbart omhändertagande, inte röja den unges vistelseort typiskt sett anses vara av så brådskande karaktär att nämndens avgörande inte kan avvaktas.”

Förvaltningsrätten beslutande i detta mål (dom 3) att beslutet om att hemlighålla vistelseorten som fattades samma dag som ett omplaceringsbeslut, vid denna tidpunkt var av så brådskande karaktär att nämndens avgörande inte kunde avvaktas. Barnet hade vid denna tidpunkt avvikit och föräldern var negativt inställd och ville inte uppge var barnet befann sig. Förvaltningsrätten konstaterar att den förordnade ledamoten som fattat beslutet alltså hade rätt att fatta beslut om hemlighållande av vistelseort. Förvaltningsrätten konstaterar vidare att det faktum att beslutet inte hade anmälts till nämnden vid nästa sammanträde enligt 6 kap. 40 § kommunallagen, inte innebär att det kan upphävas av formella skäl eftersom det inte finns någon sådan bestämmelse.

I mål 16 refereras också till HFD 2016 ref.74 i bedömningen att ett beslut från nämnden inte kunde avvaktas. Beslutet var brådskande och fattades i anslutning till att ena föräldern frigavs från

fängelse och nämnden hade fått flera telefonsamtal från föräldrarna där de begärt att få träffa barnet.

I dom 2 hänvisar förvaltningsrätten till Socialstyrelsens numera upphävda allmänna råd om tillämpningen av LVU (SOSFS 1997:15, s.71) där ett par situationer kan urskiljas när det kan bli aktuellt med ett beslut om att hemlighålla vistelseorten. ”Det kan finnas grundad anledning att tro att föräldrarna egenmäktigt kommer att bortföra den unge och att dennes hälsa eller utveckling därigenom skulle äventyras eller vården omöjliggöras. Det kan vara situationer där den unge riskerar utsättas för misshandel, psykisk skadlig behandling eller annan allvarlig fara. Det kan även gälla situationer där det kan befaras att föräldrarna kan tänkas föra den unge utomlands eller på annat sätt under en längre tid undanhålla socialnämnden barnet. Däremot kan inte varje

misstanke om att föräldrarna inte respekterar ett beslut om umgängesbegränsning leda till att

vistelseorten hemlighålls.” Enligt förvaltningsrättens mening beskriver det upphävda allmänna rådet i denna del ett synsätt som fortfarande gäller. Förvaltningsrätten hänvisar även till praxis från HFD (HFD 2017 ref. 39) av vilket följer att ”det måste ställas höga krav på den utredning som ska ligga till grund för ett beslut om att hålla vistelseorten hemlig. Endast en misstanke om att en förälder inte kommer att respektera ett beslut om umgängesbegränsning är inte tillräcklig för att vistelseorten ska hållas hemlig. Det krävs att misstanken grundar sig i konkreta förhållanden och att det finns en påtaglig risk för att umgängesbegränsningen inte kommer att respekteras. Även om en förälder inte tidigare trotsat ett beslut om umgängesbegränsning kan det finnas skäl att

hemlighålla vistelseorten om det finns ett väl underbyggt antagande om att så kommer att ske.”

Förvaltningsrätten beaktar i målet (dom 2) att föräldrarna inte visat att de är mottagliga för stöd för att påbörja ett umgänge och att de har gjort anmärkningsvärda försök att ingripa i vården. Rätten bedömer att beslut om umgängesbegränsning och hemlighållande av vistelseort för närvarande är nödvändiga med hänsyn till ändamålet med vården.

I mål 24 hänvisar förvaltningsrätten till HFD 2015 ref.36 utifrån att även frågan om placering avgörs i målet. Enligt 11 § LVU är det socialnämnden som bestämmer hur vården av den unge ska ordnas och var hen ska vistas under vårdtiden. Rätten hänvisar till att ”principen om barnets bästa är överordnad övriga för placeringen vägledande principer såsom återförenings- och

närhetsprincipen.”

Barnet är negativ till att träffa förälder

Barnets uttryckliga vilja att inte träffa en förälder kan motivera en umgängesbegränsning enligt praxis. Kammarrätter har t. ex ansett det motiverat att begränsa umgänget när barnet visar rädsla för föräldern (Socialstyrelsen, 2020a, s.168; RÅ 2005 ref. 66; RÅ 1990 ref. 97; SOU 2015:71, s.544).

Att barnet är negativ till att träffa föräldern, har visat negativa reaktioner efter umgänge och/eller att barnet explicit har uttryckt att hen inte vill träffa föräldern/föräldrarna, är det gemensamma i denna kategori och denna grund har fått vara vägledande för att domen placeras i denna kategori. I några domar förekommer även andra grunder, som att föräldern stör vården och förälderns beteende och brister påverkar vården negativt. Tolv domar finns i denna kategori, som är den största.

I ett fall handlade det om att barnen reagerat mer eller mindre kraftigt efter umgänge och telefonkontakt med föräldrarna (dom 5). Umgänget begränsas mot bakgrund av att barnen ska kunna ägna energi åt att växa snarare än att återhämta sig efter umgänge. Förvaltningsrätten fäster vikt vid att barnen är små och att mindre barn är utelämnade till omgivningens vilja och förmåga att förstå deras uttryckssätt.

I ett fall har barnen mått bättre sedan de fått möjlighet att påverka sitt deltagande i umgänget (dom 7). Förvaltningsrätten konstaterar att ett alltför tätt umgänge kan hämma barnens fortsatta positiva utveckling och välbefinnande, och är därmed inte är förenligt med barnens bästa.

Två barn har uppvisat starka reaktioner efter umgänge med förälder och det har varit svårt att få till en fungerande vård för barnen (dom 8). Förälder saknar insikt i att hen har brustit i sitt föräldraskap och hur barnen skadats av detta. Ett umgänge riskerar ytterligare skada, varför

umgängesbegränsning är nödvändig för vårdens ändamål.

I mål 17 har barnet reagerat negativt i samband med umgänge och försämrats i sitt mående efter umgänge. Föräldern har en bristande insikt i barnets behov och umgänget påverkar vården av barnet negativt. Umgängesbegränsningarna är väl avvägda utifrån vad som är bäst för barnet och

nödvändiga med hänsyn till vårdens ändamål, bland annat för att förhindra att föräldern på ett obehörigt sätt ska utöva påtryckningar och i övrigt gripa in i vården.

Familjehemmet har i ett mål berättat om barnets reaktioner, oro och rädsla inför föräldrarna och umgänget (dom 27). Barnet har vid flera tillfällen sagt att hen inte vill träffa föräldrarna, har ifrågasatt varför de ska träffas och uppgett att hen inte vill vara själv med dem. Barnet har berättat om våld och har varit rädd för att föräldrarna ska komma och hämta hen, haft oro och symtom inför och efter umgängena. Barnet har gått tillbaka i utvecklingen och mått dåligt efter umgängena.

Förvaltningsrätten konstaterar att umgängena har varit oförenliga med barnets bästa och äventyrat barnets fysiska och psykiska välbefinnande och utveckling. Att begränsa umgänget är därför nödvändigt.

Barnen har i ett mål gett uttryck för att de inte vill träffa föräldern, de vill vara kvar i familjehemmet och vill att förutsättningarna i hemmet ska förbättras. Det finns också risk för att föräldern försöker påverka barnen och störa vården. Rätten konstaterar att ett umgänge behöver planeras noga men att föräldern inte har medverkat till en planering (dom 9).

Barn har i ett annat mål uppgett att de är rädda för föräldern och detaljerat beskrivit det våld som de har utsatts för av föräldern (dom10). Föräldern har försökt ta reda på var barnen befinner sig för att söka upp dem och har tidigare ingripit i vården för ett syskon på ett allvarligt sätt.

Barn har i ett ytterligare mål berättat att föräldern har utsatt dem och den andre föräldern för våld och att de är rädda för föräldern och inte vill träffa hen (dom 28). Ett annat barn som utsatts för våld av föräldrarna har varit ambivalent till umgänge och vid ett tillfälle direkt avböjt kontakt (dom 29).

Utifrån barnets mående har umgängen avråtts.

Ett pågående missbruk hos förälder leder till att barnet är rädd för föräldern och reagerar negativt i samband med frågan om att träffa föräldern (dom 25). Situationen kräver att barnet skyddas från umgänge med drogpåverkad förälder och att barnets behov av trygghet och stabilitet behöver tillgodoses i umgänget.

Ett planerat umgängestillfälle ställdes in i ett mål då barnet var tydlig med att hen inte ville träffa föräldern (dom 30). Föräldern kunde inte acceptera detta och har varit otrevlig i telefon med barnet och familjehemmet. Barnet har uppvisat starka reaktioner, symtom och oro i samband med

umgänge och har gett uttryck för att hen inte vill träffa föräldern. Rätten anser att det är förenligt med barnets bästa att begränsa umgänget med beaktande av barnets behov av trygghet och förutsägbarhet.

En förälders psykiska sjukdom är inte det enda skälet till umgängesbegränsning i ett annat mål (dom 31). Det som blir avgörande är barnens reaktioner med anledning av umgängena och barnens inställning till umgängena. Barnen är rädda för och vill inte träffa föräldern. Ett umgänge skulle äventyra barnens välbefinnande och utveckling. Rätten anser att det bästa för barnen är att helt begränsa umgänget.

I sex av tolv domar refereras till praxis i form av HFD-domar

I fem domar refereras till samma HFD-dom: RÅ 2005 ref.66 (dom nr 7, 9, 28, 29 och 31).

I dom 7 refererar rätten till följande text: ”Vid alla beslut ska hänsyn tas till den unges vilja, med beaktande av barnets ålder och mognad. Även ett litet barn har rätt att bli hört och respekterat för sina åsikter inför beslut som rör barnet” (RÅ 2005 ref.66).

I dom 7 anges även följande angående ålder utifrån referat av förarbeten: ”Det finns ingen nedre åldersgräns för när barnet ska få komma till tals och även ett mycket litet barn har rätt att bli hört

och respekterat för sina åsikter inför beslut som rör det. Att barnets inställning finns med i beslutsunderlaget är absolut nödvändigt för bedömningen av vad som är bäst för denne” (prop.

2002/03:53, s.79).

I tre domar refereras till samma avgörande: HFD 2017 ref. 40. I dom 7 har rätten refererat till HFD 2017 ref. 40 i samband med att de anser att det ”inte har kommit fram några konkreta

omständigheter som ger anledning att ifrågasätta riktigheten i de uppgifter som familjehemmet har lämnat.” Uppgifterna om att barnen både har uppgett och fysiskt visat att de blir negativt påverkade av umgänget ska därför läggas till grund för bedömningen.

Samma resonemang förs i dom 27 som hänvisar till HFD 2017 ref. 40 där HFD uttalat bl.a. ”att familjehem är särskilt utvalda för att ta hand om barn som är placerade för att få samhällets vård.

Om det inte har kommit fram konkreta omständigheter som gör att det finns rimlig anledning att ifrågasätta familjehemmets uppgifter bör dessa därför kunna godtas.”

I dom 31 refereras också till HFD 2017 ref. 40 i följande resonemang om uppväxtplaceringar:

”Även när det är fråga om uppväxtplaceringar är utgångspunkten att barnet har ett behov av umgänge med sina föräldrar. Av betydelse för utformningen av umgänget i dessa fall är att uppväxtplaceringar främst kommer i fråga då föräldrarna har problem av allvarligt slag som påverkar umgänget med barnen. Barnets behov på lång sikt av att ha en levande och kontinuerlig kontakt med föräldrarna måste då vägas mot om umgänget på kort sikt kan skada ändamålet med vården. Avvägningen kan innebära att en begränsning av umgänget bedöms vara till barnets bästa.”

En utökning av umgänget är inte till barnets bästa

Ett skäl till att begränsa umgänget kan vara att en förälder kräver så mycket umgänge att vården blir verkningslös eller hindrar barnets anknytning till familjehemmet (Socialstyrelsen, 2020a, s.168).

Sex domar finns i denna kategori.

Ett skäl till att domen hamnar i denna kategori är att barnet är nöjd med hur umgänget ser ut och inte vill ha någon förändring (dom 11). Nämnden uttrycker att det bästa för barnet är att ha ett förutsägbart, regelbundet och begränsat umgänge med föräldern, och nämnden diskuterar

regelbundet frågan om umgänge med barnet. Förvaltningsrätten menar att barnets vilja ska tillmätas stor betydelse vid utformningen av umgänget och rätten har särskilt beaktat att barnet inte vill utöka umgänget, tillsammans med barnets mående i samband med umgänge och att föräldern har en bristande förståelse av vården.

Dom 12 utgör en av två domar där det är nämnden som har överklagat till kammarrätten.

Kammarrätten bifaller nämndens överklagan i detta fall och anser att förhållandena inte har ändrats på ett sådant sätt att det är motiverat med en så stor utökning av umgänget som förvaltningsrätten har beslutat om (dom 12). Barnet har tidigare uppvisat starka reaktioner i samband med umgänge och umgängena innebär en anspänning och påfrestning för barnet. Utifrån barnets behov av stabilitet och trygghet är en snabb upptrappning av umgänget inte till barnets bästa.

Barnets behov av trygghet och stabilitet betonas också i dom 13 och att det är viktigt att barnets positiva utveckling i familjehemmet får fortsätta. Anknytningen har förbättras och att barnet under en period får möjlighet att knyta an till familjehemmet och dess medlemmar är inte förenligt med en utökning av umgänget med föräldrarna (dom 13).

Föräldrar är inte nöjda med den umgängesplanering som upprättats i dom 18 och vill ha en utökning

av umgänget. Eftersom vården av barnet befinner sig i ett inledande och känsligt skede anser kammarrätten att det utifrån ändamålet med vården och barnets bästa är nödvändigt med en begränsning av umgänget (dom 18).

I dom 22 är förälder inte heller nöjd med umgängesbegränsningen och vill ha ett utökat umgänge.

Rätten anser att barnets behov av att knyta an till och känna en trygghet i familjehemmet är av central betydelse med hänsyn till att barnet bedöms behöva vara placerad under en längre tid och det i dagsläget inte finns någon planering för hemflytt (dom 22). Förälderns agerande vid

telefonumgänge har varit förvirrande och påfrestande för barnet. Rätten anser det vara nödvändigt att begränsa umgänget för att säkra barnets vårdbehov.

Kammarrätten har i dom 23 särskilt beaktat vikten av att barnens anknytning till jourhemsföräldrar inte ska försvåras och att det i dagsläget inte finns någon planering för hemflytt, i bedömningen att det inte är barnens bästa att i nuläget utöka det övervakade umgänget med förälder (dom 23).

I två domar refereras till praxis i form av HFD-dom

Rätten hänvisar i dom 11 till 36 § LVU och RÅ 2005 ref. 66 utifrån att ”den unge ska ges möjlighet att framföra sina åsikter i frågor som rör honom eller henne. Vid alla beslut och ingripanden som sker med stöd av LVU ska den unges åsikter och inställning tillmätas betydelse i förhållande till hans eller hennes ålder och mognad” (dom 11).

I dom 22 hänvisar förvaltningsrätten till HFD 2017 ref. 40 utifrån att ”uppgifter från ett familjehem i regel kan godtas om det inte har kommit fram konkreta omständigheter som gör att det finns en rimlig anledning att ifrågasätta uppgifterna.” Förvaltningsrätten anser att det inte har kommit fram något som ger skäl att ifrågasätta familjehemmets uppgifter om vad som har förekommit vid

telefonsamtal eller om barnets mående och reaktioner i anslutning till umgänget.

Förälders beteende och brister

Förälders beteende och brister