Jag frågar mig själv varför jag reagerar på Viktors uppma- ning att fotografera honom. Har jag inte bekräftat honom eller har jag helt förbisett honom? Jag är kanske inte när- varande som pedagog när jag har en kamera och ett block i näven. Är det Viktors sätt att möta mig? Ska det ske genom en kameralins? Var det viktigt för honom att bli fotografe- rad, eller var det en pedagogs närvaro han eftersträvade? Kanske gör jag en höna av en fjäder med detta sätt att tänka eller kanske är det ett uppvaknande att inse vikten av att vara närvarande här och nu. Mitt eget bekräftelsebehov vi- sar sig i olika situationer och det kan komma till uttryck på flera sätt. När jag sitter på ett nätverksmöte gör det sig extra tydligt. Jag vill ha bekräftelse genom att bli lyssnad på i ett samtal och få respons på det jag gör, skriver eller säger.
Jenny Gren skriver om duktighetskraven hos både bar- net och pedagogen, att de lätt berör varandras sfärer. Gren menar att prestationskravet hos pedagogen färgar av sig på barnet och vad barnet gör eller säger har betydelse för pe- dagogen som känner sig antingen misslyckad eller stärkt i sin yrkesroll.19
69
Viktor kanske ville visa mig sin glädje och stolthet över att kunna något till fullo. Han ville visa att han med stor sä- kerhet kan klättra upp och ned på den stora stenen och han ville föreviga det genom att bli fotograferad. Bakgrunden är att Viktor i sin portfoliopärm har bilder som visar honom som liten, där han kan klä på sig själv, där han skapar i atel- jén, bygger i byggrummet och andra bilder på honom i olika situationer där han klarar saker helt själv, ofta är det bilder i en hel serie. Detta har han kanske med sig som en egen inre mall. »Min egen pärm är fylld med bilder och text som visar vad jag kan och jag kan även klättra på den stora stenen». Viktor är högst medveten om pedagogernas engagemang beträffande hans olika kunskaper och hans många intres- sen. Han kanske vill visa på ett konkret sätt hur han kan klättra på stenen, genom att visa varje enskilt klättringssteg på bilderna. Jag hade kunnat ställa en direkt fråga till Viktor och även viktiga följdfrågor för att få hans bild av situatio- nen. Tyvärr var det en stressig stund just då i skogen och det fanns inte tid för samtal. När jag vid ett senare tillfälle tog fram bilderna för att visa Viktor, hade han endast några snabba kommentarer; » jag klättrade där, jag hade vantar på mig». Tiden för samtal är viktig för att få hela eller i alla fall en del av bilden klar för sig.
Förskolechefen Göran Krok och utvecklingschefen Ma- ria Lindewald beskriver pedagogens ofta försvårande och särskilda syn på barnet och dess lärande i leken som att det pedagogen söker i observationen ofta inte stämmer överens med barnets vardag och lärande i här och nu- situationer. De menar att pedagogen ofta söker efter något utöver det vanliga.20
70
Kan det vara så att jag har orimliga krav på mig att se något som är »utöver det vanliga» hos barnet? Det unika hos barnet tycks mer intressant än det vanliga och förutsägbara. Min tanke hamnar återigen i mötet med Viktor. Mitt och mina kollegors förhållningssätt, och vår syn på barnet har en avgörande roll i dokumentationsprocessen på förskolan. Det är som att jag, vi vuxna, har ett perspektiv på barnet som speciellt i sig, som exempelvis barns uttalanden och citat: »Nu sa hon så här, det måste vi skriva upp i citatboken, åh vad kul.» Förskolläraren Bente Svenning beskriver den vuxnes barnperspektiv som att barnet inte är ute efter att roa den vuxne med att vara »lustig», utan säger saker för att det är på allvar och för att det ställer frågor om omvärlden.21
Barnet har med hela sin kropp och själ rätt att tas på allvar och att få vara här och nu, i leken, i det forskande arbetet och i samvaron med vuxna och barn. Tema och projektarbeten är ett sätt att se utveckling och lärande hos barnet, men det medför också ett ansvar till pedagogen att vara här och nu och se barnet för vad det är och vilka intressen barnet har.
Svenning ställer frågan om barnet har ett privatliv på förskolan och om hur mycket vi lämnar ut om barnet till exempelvis föräldrarna. Hon menar att vi lever mitt i ett samhälle som i grunden har en ständig uppsikt, kontroll och styrning.22 Jag kan ibland uppleva att det är ett kontrolleran-
de som vi sysslar med, samtidigt som dokumentationen är ett utvärderingsunderlag i verksamheten. Med dokumenta- tionens ökade omfång ökar också ansvaret hos pedagogerna att tänka etiskt. Det är viktigt att reflektera över vilka behov som finns och vilka saker barnet ska få ha för sig själv. Sven- ning skriver att barnet måste få en chans att vara medska-
71
pande i hela processen i dokumentationen, för annars kan vi inte veta vad som är viktigt för barnet.23
Jag vill ha tid att reflektera tillsammans med barnet och jag vill ha tid att reflektera med mina kollegor. Det är som att frustrationen över att inte ha tid för detta gör att jag mis- sar att vara närvarande. Jag vet att jag inte kan vara på flera ställen samtidigt, men frågan om jag är en närvarande pe- dagog är relevant. En kollega säger till mig: »Ja, egentligen borde man fotografera och dokumentera mig vid datorn, där jag sitter och gör dokumentationen.» Det skulle ha blivit en dokumentation av den vuxnes vardag i förskolan och kanske vara ett bra diskussionsunderlag på ett pedagogiskt nätverk. I reflektionsarbetet kring en pedagogisk dokumenta- tion har jag som pedagog olika möjligheter att se barnet ur barnets perspektiv, mitt eget perspektiv och även ur min kollegas perspektiv, men det som kan vara ännu mer intres- sant är att gå längre med vidare frågor för att upptäcka fler vinklar hos både barnet, kollegan och mig själv.
Jag fastnar för orden som Anna Kåver, psykolog och Åsa Nilsonne, psykiater, skriver om mötet med andra män- niskor:
Föreställ dig att du vrider på en prisma med många fasetter som bryter ljuset så att gnistrande färger uppstår. Gör på samma sätt i möten, gör dina medmänniskor till prisman, vrid och vänd på dem så att du ser helheten. Leta aktivt efter hela färgspelet och låt dig överraskas. Alla sidor är lika viktiga, även de som för tillfället ligger i skugga och de som du inte tycker är särskilt vackra.24
72
När Sofia står och betraktar bilderna tillsammans med sina kamrater och samtalar om dem, är min första tanke att jag har missat något väsentligt i dokumentationen, men jag kan också välja att se med andra ögon. En dokumenta- tion är en levande process, den har inte slutat berätta något för att den har kommit upp på väggen. Jag tänker att det är bildens och dokumentationens styrkor att berätta något vid många tillfällen och på flera olika sätt. Dokumentationen är som ringarna på vattnet, de sprids vidare. Den skapar också glädje och tillfredsställelse över att arbetet i barngruppen blir synligt och tydligt. Vi synliggör för barnet dess egen läroprocess och deras glädje över att få synas är också en viktig aspekt. Barnet kan få lärdomar och erfarenheter som det bär med sig och pedagogen kan få en ökad insikt i vad som är viktigt och vad som borde prioriteras.
Svenning ställer frågan: »Fungerar väggarna i förskolan ibland som en utställning av personalens prestationer?»25
Det är något som jag också har funderat på. Vi vuxna styr ofta vad som ska visas upp och i vilken omfattning. Det kan vara pedagogens eget intresse och behov som dirigerat ut- formningen och innehållet. Är barnet intresserat av doku- mentationen, ja då har vi »lyckats», men om barnet aldrig intresserar sig för den kanske vi ska ställa oss frågan vilket syfte den har. Det som är viktigt är att barnet visar ett in- tresse och reflekterar över bilderna och situationen tillsam- mans med pedagogen, kamraten, föräldern eller en anhörig. Dokumentationen har som syfte att visa föräldern vad som sker i vardagen på förskolan och i utvecklingssamtal är en dokumentation ofta upplysande och en grund för me- ningsutbyte mellan hem och förskola. En dag ser jag dock en
73
förälder stå och titta på en av våra dokumentationsväggar då barnen har sin vårutställning. Allt dokumentationsmaterial som vi har samlat på oss under hela terminen finns på väg- garna. Föräldern som själv är lärare utbrister: »När har ni haft tid att göra allt detta?»