Vi har reflektionsmöte. Inger, Maria och jag pratar om hur vi ska lägga upp arbetet med barnen och jag tar upp att sam-
140
lingarna ibland känns ohållbara. Jag säger att jag känner mig som en dålig pedagog om jag bara ska sitta och tjata på att barnen ska vara tysta och lyssna. Hur ska vi ha det på samlingarna? Inger tycker inte att vi behöver ha samlingar, hon förstår inte varför det ska vara så viktigt.
Jag håller inte med eftersom jag tycker att det finns många samlingar som fungerar bra, men tror jag förstår vad hon menar. Jag berättar att jag tidigare har arbetat på en förskola där vi aldrig hade samlingar, förutom en storsångsamling. En av mina dåvarande arbetskollegor tog upp gemenskapen vid lunch som ett exempel på en samling där barnen fick möjlighet till längre samtalsstunder. Hon ansåg att det var den stund på dagen som barnen fick tillfälle till längre samtal som kunde röra allt mellan himmel och jord. Samlingen kring lunchen präglades av samtal mellan barn och pedagog och inte av några uppgifter eller lekar, som brukar förekomma i en samling där man samlats på golvet på det sätt jag har beskrivit.
Återigen börjar vi diskutera syftet med samlingen, det är något som oroar oss och som får oss att ställa frågor. Varför har vi den och vad betyder den för barnen, vad är viktigt för dem? Vad kan vi göra för att samlingen ska bli betydelsefull för alla? Kan det vara så att vi har för stor barngrupp i en och samma samling, då några inte klarar av att vara med? Det kanske är så att vi måste ha mindre grupper för att alla ska få vara medaktörer. Jag tänker på när Sofie räknar under samlingen, hon brukar aldrig vilja vara aktiv i stor grupp. Om jag inte hade sett att hon verkade nyfiken och fångade upp henne vid det tillfället, hade hon eventuellt aldrig sagt något.
141
Vi kommer in på frågor kring samlingens tradition och uppkomst. Den har funnits med sedan vi tre under olika perioder började arbeta i förskolan. Syftet och innehållet i samlingarna har ofta ifrågasätts. Vi verkar eniga om att det måste finnas en meningsfullhet bakom samlingarna och om hur viktigt det är att vi lyfter fram barnens eget inflytande då de håller i samlingar själva. Vi bestämmer att vi ska fort- sätta på nästa reflektionsmöte och diskutera vårt upplägg kring samlingarna när Inger återigen argumenterar mot samlingar. »Vem är det som säger att vi måste ha det? Kan inte barnen bara få leka?»
* * *
Jag tänker på hur betydelsefullt det är vilket förhållnings- sätt och inställning vi pedagoger har till arbetet med bar- nen. Vi skolas i ett tankesätt och i en organisation som säger att vi hela tiden bör ha en tanke och ett syfte med det vi gör. Behöver vi verkligen det? Vad händer om jag »bara» är en närvarande pedagog med blick på vad som händer och sker i nuet? När jag säger organisation menar jag att vår verksam- het bygger på en grundtanke från ledningen om att vi alltid bör ha ett syfte med det vi gör och att verksamheten med barnen inte bara ska bli ett »görande». Vi måste alltid ha bar- nens lärande i tankarna när vi planerar. Att vara ansvarig för samlingen, och i samarbete med kollegor planera vad vi ska göra tillsammans, kräver ett syfte.
Våra tankar och förhållningsätt till barns lärande ser inte likadana ut. Maria arbetar medvetet pedagogiskt med barnen och får dem med sig på ett lekfullt sätt. Hon är en
142
pedagog som jag tror att fler än jag strävar efter att efterlik- na. Jag kan se att det handlar om att Maria är engagerad och närvarande i rummet då hon arbetar med barnen. Hon gör det där lilla extra för att fånga deras intresse, som när hon kommer in på samlingen trummandes på en låda. Samma sak märks när hon presenterar det material som hon har med sig. För mig som just nu befinner mig i slutet av min förskollärarutbildning är det intressant att diskutera peda- gogiska frågor tillsammans med Maria, som är en ganska nyexaminerad förskollärare.
Inger har många års erfarenhet. Hon har berättat om hur barngrupperna såg ut på 1970-talet, hur verksamheten var uppbyggd och att det inte alls var som nu när det gäl- ler allt som ligger ålagt oss pedagoger. Inger säger att förr fick man vara på avdelningen och inte sitta på möten, eller dokumentera som vi gör nu. Hon kommer ofta in på att barn inte längre får leka fritt och att man som pedagog måste vara »så pedagogisk» numera. Liknande tankar om lekens betydelse kan dyka upp hos mig. Vi har en läroplan att följa, men det finns inget i den som säger att barnen inte ska få leka fritt.
Mycket av det som sker i förskolan upprepas likt ett möns- ter och skapar traditioner som vi oreflekterat följer. Jag har flera gånger stött på frågan om huruvida vi ska ha samling eller inte, men oftast har vi trots allt fortsatt med det. Reflek- tionsmötet med mina kollegor får mig att fundera över vårt sätt att förhålla oss till invanda mönster och våra samlings- rutiner. I vårt samtal uppstår frågor som: Måste vi ha sam- ling och vad är en bra samling för alla barn? Har samlingens
143
roll ändrats genom den nya läroplanen och har förskolan blivit för mycket »skola» i synsättet på barns lärande. Glöms den »fria» leken bort? Det som kan oroa mig är att vi som arbetar på förskolan lätt följer med när något blir ålagt oss, utan att ifrågasätta det eller reflektera över varför och hur vi ska göra.