Varför vi har samling är en relevant fråga. När det gäller vår verksamhet har vi pedagoger menat att morgonens samling hjälper oss att se varje barn som har kommit till förskolan. Tillsammans har vi samtalat om olika saker som rör bar- nen. Det kan vara saker som de själva har uttryckt, eller som vi vuxna vill att de ska få information om. Någon form av aktivitet förekommer också, som jag har beskrivit, den initieras ofta av en pedagog som grundar den på barnens visade intresse. Huvudsyftet och kärnan är att skapa en ge- menskap där alla är med.
Förskolläraren Britta Olofsson har undersökt samlingar- nas betydelse med hjälp av sina egna och andras erfarenhe- ter. Hon kommer fram till att en form av förmedlingspeda- gogik där fokus ligger på att man ska förmedla färdigheter och förbereda barnen inför skolan finns kvar. Det kan dock vara så att samlingen på grund av tidsbrist följt med utan reflektion och då kan det lätt bli så att samlingarna fortsät- ter att se ut som de alltid har gjort.10
148
förskolor, där ibland vår, fortsätter med samlingar. Är det för att vi har fått en målstyrd läroplan? Det kan vara så att med läroplanen har förskolans verksamhet blivit mer styrd och vi pedagoger mer rädda för att barnen inte ska få med sig det de ska inför skolstarten. Jag tror att vi på ren rutin använder samlingen som en stund där vi pedagoger försöker finna en form av lärandesituation. På våra samlingar har vi med alla barn och försöker göra stunden meningsfull genom barnens delaktighet och vi pedagoger har en tanke som går ut på att väva in olika ämnen.
Det kan vara så att vi vill bekräfta för oss själva att vi har tagit med detta för att »fylla» barnen i förberedande syfte inför skolan. I Marias samling hade vi fokus på matematik och i min sagosamling på språket. Det behöver inte vara negativt att ge barnen kunskap i något som vi tror att de kan ha nytta av, varför skulle det vara fel? Det beror helt på hur och vad vi gör. Vi vuxna har erfarenheter som barn ännu inte har och som det är vårt ansvar att delge barnen. Jag kan se att barnen i »matematiksamlingen» fick kunskap förmed- lad till sig, där det benämndes vissa matematiska begrepp. Som pedagog behöver jag hitta en balans mellan förmedling och ett undersökande arbetssätt med barnen och deras eget kunskapssökande.
Jag upplever att våra samlingar är uppbyggda på ett lek- fullt sätt och att det är så ett lärande kan formas. När jag säger på ett lekfullt sätt, menar jag att samlingarna också är barnens arena där de får ta del av aktiviteter antingen utifrån sig själva, eller initierat av en pedagog. Att arbeta utifrån en saga med gestaltande material är att arbeta på ett lekfullt sätt. Men jag tror också att vi pedagoger behöver ta
149
ett steg tillbaka och se våra samlingarna mer utifrån för att få syn på hur vi gör.
I dag fokuserar vi på barns kompetenser istället för på deras brister. Jag minns Sofie som fick möjligheten att pröva att räkna och stapla med mattehattarna, hur hon först blev uppmuntrad att pröva själv, men tyckte att hon gjorde fel när stapeln välte. Det gjorde dock inget att hon misslyckades för tillsammans med kompisarna klarade hon av det och det gjorde henne glad. Med Martin var det likadant, han blev uppmuntrad till att göra på sitt sätt. Det ser jag som exempel på synen på det kompetenta barnet.
Struktur och rutiner behövs på förskolan för att det inte ska bli för kaotiskt, men som pedagoger måste vi skapa me- ning och inte bara ha en återkommande rutin. Det är som att vissa rutiner följer med genom verksamheten. Om man anser att det är viktigt att uppmärksamma barnens närvaro varje dag genom att räkna alla barn vid en samling, ser jag det Maria gjorde som ett fint exempel. Hon använde sig av matematikmaterialet för att konkretisera antalet barn som var där. Vi har försökt utgå från barnens intressen då vi vet att de flesta i gruppen tycker om att använda detta material samtidigt som vi pedagoger hade en medveten tanke med att synliggöra olika matematiska begrepp på ett lekfullt sätt. Barn blir mer delaktiga där konkretisering förekommer. Med detta menar jag att när Maria lade fram mattehattarna fick Martin på eget initiativ räkna sina kompisar. Han valde att gå runt i ringen och ta på varje barns huvud för att se- dan skapa en stapel med »hattarna» av antalet barn i ringen. Det konkreta är vid det tillfället att få röra och göra med kroppen.
150
I samlingen som inte blev som det var tänkt, beskriver jag hur Micke stör. Jag höjer rösten och säger åt honom att det inte är roligt att han förstör. Situationen är ohållbar och han saboterar för alla andra på samlingen. Det var möjli- gen så att jag hade överskattat barnens uthållighet när jag valde att berätta en saga innan lunch. Barnen orkade inte och speciellt inte de pojkar som jag beskrivit som störande. Jag skulle ha frågat vilka barn som ville vara med. En annan faktor är att det också handlar om en organisationsfråga. När några barn dukar finns det endast två rum att vistas i, byggrummet och ett mindre rum. Det visar att det inte går att utveckla så mycket som det är nu, utan att det är en fråga för en omplanering som det är vårt ansvar att genomföra.
Jag har efter min sagosamling börjat fråga barnen om de vill vara med istället för att uppmana till det. På det sättet kanske barnen känner förtroende för att de får bestämma själva. Ett möjligt arbetssätt kan vara att fråga barnen vad de vill med våra samlingar och att de får planera och leda samlingarna varje dag, istället för en dag i veckan som det har varit. För hur tråkigt blir det inte att få vänta på sin dag att hålla i samlingen om vi bara har barnens samling en gång i veckan? Däremot kanske det är svårt att genomföra varje dag, då vi pedagoger måhända anser att vi måste hålla i samlingarna på något sätt. Jag tror att alla vi peda- goger sätts i situationer som känns svårlösta och att mot- stridiga intressen ofta uppstår. Det är viktigt att vara trygg i sin roll, försöka se till barnets bästa och deras olikheter genom att se över vad vi kan göra för att inte samma sak ska hända igen.
151
lek och undervisning
Jag ska anstränga mig för att förstå Ingers inställning då hon motsätter sig samlingar och dess pedagogiska innehåll som hon själv uttryckt som »för pedagogiskt». Inger vill att barnen ska få leka mer fritt än de gör. Hon menar att vi pe- dagoger mer eller mindre stör barnen om vi deltar i deras lek eller avbryter för annan verksamhet, som till exempel samling. Hon skulle hellre vilja att vi ska agera mer som ob- servatörer än medaktörer i barnens lek. Jag upplever att vi pedagoger är ytterst målinriktade i vårt arbete med barnen och ibland att dagens förskola kan ha blivit alltför målstyrd. Jag knyter an till samlingen där Inger suckade och tittade på klockan och jag upplevde att hon tyckte att samlingen blivit för lång. Möjligen kan det ha varit så att samlingen blev för mycket inriktad på ett styrt lärande.
Är det så att samlingen tar över på lekens bekostnad? När vi kom in från parken och barnen blev uppmanade att sätta sig i ringen kan de ha blivit avbrutna i sin lek. De kan- ske hade tankar för lek och inte för att sitta på en samling. Vi vuxna ser olika på lekens betydelse. En del av oss vill att barn ska få leka fritt, andra att de ska leka med aktiva vuxna, medan ytterligare andra ser den »lärande leken». Det finns också, vilket jag har erfarenhet av, föräldrar som ifrågasätter om barnen »bara» har fått leka.
Jag vill också förstå och tolka Marias sätt att vara som pedagog. När jag tänker på hennes agerande i samlingen, tror jag att hon ser sig som en aktiv pedagog som utgår från vad barnen har visat intresse för. Till samlingen hade hon planerat att ta med ett material som hon visste att barnen tycker om och det är nog också så att hon lyfter in läro-
152
planens mål och strävar efter att barnen ska få möjlighet att använda matematik på ett lekfullt sätt. Jag kan möjligtvis se det som att Maria förmedlar eller undervisar. Jag tror att det är därför som Inger kallar det »för pedagogiskt» och vill att barnen hellre ska få leka än att skolas in i en sorts undervisningsvärld.
Dessa två förhållningssätt kan ses som uttryck för olika erfarenhet och olika teoretiska kunskaper. Både Maria och Inger har lång erfarenhet av arbete i förskola. Inger utbil- dades till förskollärare på tidigt 1970-tal då inte barns ut- veckling och lärande belystes på det sätt som vi gör idag. Det tror jag bidrar till att det uppstår olikheter i tankar om och synsätt på den pedagogiska didaktiken mellan henne och Maria.
I Förskoletidningen hittar jag en artikel av pedagogerna Elisabeth Doverborg och Ingrid Pramling Samuelsson om lärande och undervisning och hur detta betonas i den re- viderade läroplanen. Den har medfört att lärarens roll och didaktik har ändrats och författarna ställer frågan vad det får för betydelse när läraren blir en undervisande person. Didaktiken sätts i relation till mötet mellan lärarens under- visning och barns lärande. Det påverkar förutsättningarna för lärande som sker i ett samspel med varandra och all form av möten mellan barn och lärare skapar möjligheter för ett lärande. Detta förutsatt att vi pedagoger är aktiva och utmanar barnens tankar. Förskolan skall dock inte vara en skola när det gäller fokusering på ämnen. Barn behöver vuxna som lyssnar på dem, men också vuxna som kan för- medla kunskaper som kan hjälpa barnen att få erövra nya kunskaper och skapa nya erfarenheter.11
153
Maria förmedlar sina kunskaper till barnen genom att ta med sig material till samlingen som hon vet att barnen tycker är roliga att använda, men också för att hon vill följa intentionerna i läroplanen att låta barnen få pröva olika ma- terial som utvecklar deras matematiska förmågor. Barnen får göra på sitt eget vis, tar till sig nya erfarenheter och lär av varandra. Jag reflekterar över detta och tänker att det liknar hur författarna ovan beskriver förskolans undervisning. Det ska grunda sig på mål och på att man som pedagog har ett syfte när det gäller vad man vill att barnen ska lära sig.
Förskolan, är det en arena för undervisning? Pram- ling Samuelsson och Sonja Sheridan skriver att barns lä- rande sker i samspel med omgivningen och därmed ser de förskolan och den pedagogiska verksamheten som just en arena för undervisning. Vidare beskriver de hur den vuxne bedömer vad de anser att barnet ska lära sig. Det kan vara så att den vuxne, pedagogen, sätter sig in i en situation eller ett visst sammanhang och problematiserar något som barnet kan ha visat intresse för och på så sätt låter barnens tankar framträda. Varje undervisningssituation är unik beroende på upplägg och sammanhang. Det som gör att man kan be- döma den pedagogiska verksamheten som undervisning är enligt författarna att den är målinriktad och att pedagogen har en medveten tanke med vad hon eller han vill att barnen ska utveckla i ett speciellt avseende. Barns lärande kan då ske i alla möjliga sammanhang.12
Jag förstår vad Pramling Samuelsson och Sheridan me- nar med undervisning och att pedagogen ska arbeta för att utmana barnen i deras lärande, men ser också en pro- blematik i det. Jag menar att pedagoger på förskolan har
154
tolkningsföreträde när det gäller läroplanen och att det kan vara så att vi tolkar den åt ett mer skolinriktat håll än nöd- vändigt. Vi pedagoger kan möjligtvis i vissa sammanhang se oss själva som kunskapsförmedlare. Det kan vara en svår balansgång att veta på vilket sätt vi ska undervisa på, för att barnen ska få lära genom lek även om den är initierad av pedagoger.
Jag vill relatera de två perspektiven till varandra och se om de hör ihop på ett eller annat sätt. Ingers synsätt kan gå hand i hand med Marias när det gäller att sammanföra lek och lärande. Den fria leken där barnen får använda sin fantasi är viktig för barnens utveckling, men för att den ska kunna utvecklas kan pedagoger vara i närheten och ge stöd, eller som iakttagare för att se vad som behöver stödjas. Pramling Samuelsson och Sheridan beskriver hur läraren aktivt kan delta i leken för att stödja barns förmågor att kunna hålla leken levande. I samspelet med andra utma- nas barnet till nya tankar och agerande.13 Lek kan tillföras
i samlingar på initiativ från både barn och pedagoger. Det finns risk för att situationen blir för styrd av pedagogen, men om barnen får vara med som aktörer kan det både bli roligt och lärorikt, som det blev i Marias samling.
Pedagogen Agneta Simeonsdotter Svensson har inter- vjuat och filmat barn och pedagoger från förskoleklass under deras samling. Barnen berättade att de tyckte att det var roligare att leka på samlingen och inte arbeta med pe- dagoginitierade uppgifter. De uttryckte även att leken var ett sätt att komma undan svårigheter. Simeonsdotter Svensson upptäckte under en filminspelning att barnen försökte leka i smyg under samlingen, men blev tillsagda av pedagogen
155
att sluta. Barnen tycktes uppleva att aktiviteten var för svår och började leka istället. Pedagogerna upptäcker dock of- tast barnens lek vilket orsakar tillsägelser som gör att leken upphör. Pedagogerna bestämmer när det är lämpligt med lek. De barn som vill leka i samband med stillasittande aktiviteter uppfattas ofta som okoncentrerade och stökiga. Samlingen blir den vuxnes arena och för barnen blir arenan fylld av missförstånd då de blir tillsagda och heller inte får vara med och påverka innehållet.14
Jag har skrivit att Micke »stör» på samlingen i min berät- telse, men vad berodde det på? Han kanske inte var förbe- redd på vad som skulle komma på samlingen, upplevde att det vara för svårt och började därför leka med klossar och göra annat i samlingen. Jag ställer mig frågan vad jag har för förhållningssätt egentligen.