Filosofen Bengt Molander skriver att i reflektion tillsam- mans med andra krävs att man sammanför både själva handlingen och sitt jag. Det är ett skeende där praktikern konfronteras med just den handlingen och sin person. Mo- lander beskriver vikten av »inlevelse och distans» i ett sam-
65
tal där också eftertanke måste rymmas.11 Jag stannar vid
begreppet reflektion. Molander skriver om reflektion som ett tillstånd som inte kan pressas fram, där man får perspek- tiv på vad som har skett och där man inte har några direkta krav på att agera. Det krävs en viss distans till det som ska ske.12 Jag vill ha möjligheten att reflektera i mitt arbete, både
enskilt och tillsammans med kollegor. Det är grunden för mitt yrke och mitt yrkeskunnande.
I mina tankar, i mötet med andra och i mitt skrivande reflekterar jag. I dokumentationens skapande sitter vi ofta vid datorn och skriver, ensamma eller med barnen. Risken finns att reflektioner tillsammans med kollegorna inte kom- mer till uttryck. Man ser en dokumentation på väggen som en kollega har satt upp, kanske en dokumentation som man inte ens hinner läsa. Gemensamma reflektioner finns det väldigt lite utrymme för.
Idéhistorikern Bernt Gustavsson beskriver Platons kun- skapsbegrepp episteme, en teoretisk-vetenskaplig kunskap som bygger på det sanna tänkandet, det allmänna logiska resonemanget hos individen. Vi kan inte förlita oss på män- niskans alla sinnen, ansåg Platon. Han myntade också begreppen techne, en annan kunskapsform som är en typ av produktiv kunskap som berör praktisk kunskap och det individen skapar med handen och kroppen.13 Dessa båda
kunskapsformer kan liknas vid teori och praktik. Aristo- teles mer komplexa kunskapsbegrepp fronesis beskriver dygd och en form av kunskap som har en mer etisk hållning och riktning. Aristoteles förespråkade måttligheten, det goda omdömet och den praktiska klokheten, det vill säga fronesis.14
66
Gustavsson refererar till sjätte boken i Aristoteles Den
nikomachiska etiken och beskriver vad han tolkar som kär-
nan i fronesis:
Hur ska man i praktiken veta vad som är ett gott handlande? Det goda kan endast göras i relation till rätt person, i lämp- lig utsträckning, vid rätt tidpunkt, med ett riktigt syfte på ett lämpligt sätt.15
Fronesis betyder praktisk klokhet och kan beskrivas som »ett tillstånd hos karaktären, förvärvat genom goda va- nor».16 Jag tolkar fronesis som ett tillstånd hos människan
där hon har balans i sitt handlande, ett tillstånd som rör hur hon använder sitt omdöme i nuet.
Mina tankar går till den händelse där Sofia berättar om bilden hon ser. Just när hon står och betraktar bilden och samtalar om den, blir dokumentationen fylld av mening. Hon uppmärksammar den, hon reflekterar kring den och hon har tid att samtala tillsammans med sina kamrater. Däremot är mina egna tankar i den situationen mer som ett episteme, ett allmänt rationellt och logiskt tänkande från en något stressad pedagog.
Gustavsson skriver om den starka tradition som vi har i vårt samhälle angående värdering av kunskap som foku- serar på att uppnå ett mål. Han belyser människans förhål- lande till kunskap och uttrycker vikten av reflektion och att vi ställer frågor om just kunskap. »Frågan är om själva vetandet gör oss klokare som människor?» skriver han.17 Det
fastnar hos mig. En praktisk klokhet är en väsentlig del av pedagogens arbete och de kloka handlingarna är avgörande för hur barnet, kollegan, föräldern, chefen tas emot och hur
67
de uppfattar verksamheten. I ett fronesiskt tänkande är handlingen ett mål i sig, inte ett sätt att nå ett mål. Närvaron i samtal med barn, kollegor och föräldrar och närvaron i en lek med barnet, har ett värde i sig.
Det uppstår ett nära samspel och en känsla för hur mycket man kan improvisera i en viss situation. Det fordras praktisk kunskap och ett gott omdöme, tänker jag. Du är i händelsernas centrum och handlar efter vad du ser som det mest riktiga och rätta just då i den stunden. Jag går Viktor till mötes för att han vill att jag kommer och fotograferar honom när han klättrar på den stora stenen. Jag släpper andra hän- delser i skogen för att uppmärksamma och lyssna på honom. Leken är dynamisk och inte lika lätt att dokumentera som händelser i ett projektskapande. Där kan vi samla in och analysera material på ett helt annat vis än i en lekpro- cess. Det krävs en absolut närvaro i lek. För att fånga lekens kärna och de olika lärandeprocesserna krävs ett lekintresse och en nyfikenhet hos pedagogen för att överhuvudtaget se samspelet mellan lek och lärande. Detta visar sig i hög grad i situationen där Samira, John och Viktor leker i byggrum- met. Lek är liv brukar vi säga på förskolan. Lenz Taguchi skriver att barnets fantasi och kunskap är tätt samman- flätade i en läroprocess och med hjälp av fantasin prövar barnet olika vägar till kunskap. Synen på vad handen kan skapa tillsammans med tanken har en central roll i Reg- gio Emilia. Författaren menar att »handens erfarenhet ger tanken mening».18
Mitt stora intresse för att dokumentera leken kan ha sin förklaring i att i den situationen kan ingenting tvingas fram. Jag bär med mig erfarenheten att leken sker i skapandepro-
68
cessen, i nuet. Barnets och pedagogens fantasi är en central mittpunkt i en skapandeprocess och det är också barnet som äger den unika processen i leken, sin läroprocess. Barnet är delaktigt med sin kropp, sina tankar och åsikter i leken. Kanske är min strävan att dokumentera leken något som egentligen bara har med mitt intresse att göra. För barnet själv är närvaron av en pedagog mer betydelsefull än att vara delaktig i en dokumentationsprocess.