den goda pedagogen

Jag återgår till händelsen där jag berättade för mina arbets- kollegor att jag inte kände mig väl till mods när jag höjde rösten till Micke under samlingen och att jag inte var den pedagog som jag ville vara. Hur borde vi då göra när barn inte vill eller inte klarar av att vara med på samlingar? Guvå skriver om pedagogen som hamnar i en situation där ett barn får honom eller henne att bli irriterad och hur peda- gogen kämpar för att hålla tillbaka sina känslor för att inte tappa behärskningen. Guvå frågar hur det egentligen slutar, ska man som pedagog få ett utbrott, eller ska vi undvika det? Kan alla situationer mötas med »vanlig pedagogik»? Om vi kan tillåta oss att bli arga så kanske vi lär oss något av det. Att våga ta en konflikt kan ibland vara grunden till något bra.15

156

Svåra situationer som när jag blev irriterad på samlingen kommer att uppstå. Om jag är trygg i min roll som pedagog så kan jag motivera mitt agerande, försöka förstå hur och varför vissa situationer uppkommer och hantera det oför- utsedda. Arbetslaget har som uppgift att arbeta för att alla barn ska känna sig som en i gruppen och inte känna sig utanför i form av återkommande tillsägelser, på det sätt som hände med Micke.

Är det mina kunskaper som gör att jag handlar på ett visst sätt i en viss situation? Jag tror att med erfarenhet så kommer kunskap om hur jag ska förhålla mig i olika sam- manhang. Det betyder att jag inte behöver handla likadant varje gång, utan efter vad som är rätt att göra i den specifika situationen. Jag knyter an till händelsen när Måns var orolig på samlingen. Jag kom in på samlingen och kände instink- tivt att jag skulle sätta mig bredvid honom och hur jag skulle handla. Av erfarenhet vet jag hur han kan reagera i vissa omständigheter, därför tog jag mig an honom och strök ho- nom på ryggen. Det brukar lugna honom och kan fungera i en situation som denna. Vi står varandra nära då jag har varit den som han har tytt sig till sedan han började hos oss på förskolan. Det är också oftast jag som har varit den som har tagit hand om honom under hans vredesutbrott.

Då jag tolkar Ingers och Marias förhållningssätt tänker jag att det är exempel på olika erfarenhets- och teoretiska kunskaper. Båda kan ha relevans för förskolans pedagogik. Det viktiga är hur vi tar till vara på våra kunskaper och att vi har ett gott omdöme. Som pedagog måste jag vara uppmärk- sam och dagligen göra kloka bedömningar utifrån vad jag finner är för barnets bästa.

157

Förskolläraren Ann Granberg skriver om pedagogiska frustrationer. Innehållet på förskolans verksamhet har ökat kravmässigt. Den ska vara välplanerad, det ska dokumente- ras och utvärderas skriftligt och det har även blivit vanligt att förskolor ska profilera sig. Fler arbetsuppgifter läggs på oss pedagoger och mycket tid går åt till att hålla sig uppda- terad inför alla de förändringar och omorganisationer som åläggs oss. Detta medan vi pedagoger önskar arbetsro och mer tid till barnen. Förskolepersonal beskriver ofta käns- lan av att vara som en bläckfisk, man ska ha ögon och öron överallt.16

Frustrationerna som Granberg beskriver tror jag alla vi som arbetar i förskolevärlden kan känna igen sig i. Det är inte konstigt att vi fastnar i mönster och rutiner som vi känner oss trygga i när det finns så mycket runt omkring oss som förändras och när det gäller de krav som ställs på oss pedagoger. När mitt arbetslag hade reflektionsmöte lyfts nya frågor som vi vill ska förändra verksamheten på något sätt. Reflektioner är en förutsättning för att ett arbetslag ska kunna planera och se över hur förhållningssättet till barnen ser ut. Det känns som att jag kastas mellan de olika per- spektiven kring lek och lärande och inte riktigt kan få fatt på vad det är jag vill. Det ena sättet kan kännas för styrt och det andra för fritt. Jag vill finna en balans mellan dem och hoppas kunna göra det med tid för reflektion och genom mitt engagemang.17

159

pedagogens makt

TuIJA PIEnIMäKI

linus

Ur Tove Janssons »Berättelsen om det osynliga barnet»: Plötsligt hördes några lätta slag på rutan och utan att vänta klev Tooticki in på verandan och ruskade vattnet av regn- rocken. Sen höll hon upp dörren och lockade ut i regnet: Kom, kom.

Vem har du med dig? frågade Mumintrollet. Det är Ninni, sa Tooticki. Ungen heter Ninni. Hon höll fortfarande upp dörren och väntade. Ingen kom. Nåja, sa Tooticki och ryckte på axlarna. Hon kan ju hålla sig där ute om hon är blyg. Men blir hon inte våt, frågade Mumintrollets mamma. Jag vet inte om det gör så mycket när man är osynlig, svarade Tooticki och kom fram och satte sig.1

En byggkloss av trä träffar Ann i ansiktet då hon böjer sig ner för att uppmärksamma Linus i hans bygge. Det händer utan förvarning och både Ann, som har arbetat två månader på avdelningen, och Linus, snart tre år, som nyss hållit klos- sen i handen ser oförstående ut. Ann tar sig för ansiktet och Linus tittar på med en blick som jag tolkar som »vad var det

160

som hände?» Ann säger: »Jag förstår att jag kom för nära dig Linus. Du vill bygga ifred.» Det här är Linus som vi upplever aldrig gör något väsen av sig.

Det får mig att tänka på en varm och solig augustidag för ett och ett halvt år sedan. Fem nya barn börjar på avdelning- en denna dag. På grund av invänjningen bestämmer vi oss för att vara inne. Linus kommer med sin mamma. Han ser allvarlig ut och håller mamma hårt i handen. De fortsätter inte vidare in på avdelningen utan sätter sig ner vid bilarna i lekrummet där flera barn leker. Annika, en kollega, sitter i rummet bredvid och har hittat ett tillfälle att informera in- vänjningsföräldrarna om verksamheten, medan deras barn utforskar sin nya förskolemiljö. Jag går bort till Linus och hans mamma som nu blivit ensamma kvar vid billeken med undantag av två treåriga pojkar som leker med tågbana en bit bort. Jag tar en traktor och börjar köra med den på golvet. Efter ett tag puttar jag brummande iväg traktorn mot Linus håll och efter att jag fått hämta den själv några gånger ser jag att han börjar köra med en bil som han har i handen. Efter ytterligare ett tag skickar han iväg den mot mig. Vi fortsät- ter denna lek mestadels under tystnad. Samtidigt försöker jag samtala med Linus mamma. Jag upplever henne som tystlåten och försiktig och får en känsla av att samtalet mest liknar en monolog.

Leken avbryts då det är dags för samling. I samlingen sitter Linus, liksom de andra invänjningsbarnen, tillsam- mans med sin förälder. Han sitter stilla medan några av de andra nya barnen försvinner iväg från samlingsringen för att undersöka omgivningen.

161

fram då invänjningen är över. Karin tar fram en balja med vatten som vi bestämmer att vi ska introducera vårt vatten- projekt med. Hon låter barnen en och en känna på vattnet i baljan som skickas runt. Några barn plaskar förtjust i vatt- net medan andra är mer försiktiga. Linus följer uppmärk- samt det som händer i samlingen. Jag observerar att han vid ett tillfälle noga iakttar då ett annat barn känner på vattnet och att han gör en rörelse åt vattenhållet. När det sedan blir hans tur att känna på vattnet kniper han ihop munnen och tittar ner. Karin säger »Linus vill du känna på vattnet?» och väntar in honom. Han rör sig inte ur fläcken och hon fortsät- ter efter en stund med baljan till nästa barn.

Efter att alla barn har fått möjligheten att känna på vattnet ber jag Karin skicka vattnet till mig för att skicka runt den en gång till. Jag går fram till Linus och lockar ho- nom med både kroppsspråk och röst, samtidigt som jag för vatten baljan ännu närmare honom. Jag uppfattar rörelser i Linus kropp och tror ett tag att han kommer att känna på vattnet, men han lyfter varken handen eller blicken. »Du vill kanske känna på vattnet en annan gång», säger jag.

Denna vattensamling får mig i sin tur att minnas en vatten lek ute på vår gård. Det är förmiddag och solen vär- mer skönt utan den olidliga hetta som annars kan komma mitt på dagen. Jag kommer efter lite pappersarbete, ut sist av alla på gården som sprudlar av aktiviteter. Min blick fast- nar vid Linus som står närmast mig. Han står helt stilla och jag följer hans blick till två barn som fyller ketchupflaskor och litermått med vatten. De öser i och ur olika behållare vid diskbänken. De leker sida vid sida koncentrerade på sitt undersökande och experimenterande med vattnet. Jag

162

går fram till Karin och uppmärksammar henne på Linus. Hon säger: »Ja, han har stått och tittat på vattenleken hela utevistelsen. Jag har försökt locka honom till den, men han vill inte.»

Några barn ropar på Karin och samtidigt hörs skrik från gungorna. Jag skyndar dit. Två barn är oense om vem som ska ha vilken gunga. Vi löser konflikten, men jag bestäm- mer mig för att finnas i närheten. Tiden går fort och det är hög tid att gå in för att äta lunch. Barnen springer in och då jag börjar gå från gungorna ser jag Linus sakta närma sig diskbänken. Då jag kommer fram till honom står han vid diskbänken och tittar på sakerna, som ligger i diskhon som är fylld med vatten. »Linus skulle du ha velat leka med vattnet?» frågar jag. Han svarar inte. »Nu måste vi gå in och äta. Du kan leka med vattnet någon annan dag.» Jag känner mig olycklig över att inte kunna ge Linus möjlig- het att leka nu när han vill. Vi är redan sena till lunchen och Karin och jag är dessutom ute ensamma med alla våra arton barn.

Åter till invänjningen. Vid lunchen uppmärksammar jag att Linus äter fint med gaffel, nästan utan att spilla. Hans rörelser är lugna och försiktiga, medan han äter med god aptit. Jag observerar att han ser sig omkring och uppmärk- sammar det som sker runt honom. Hans mamma sitter tyst bredvid honom och även hon observerar omgivningen. Ibland vänder hon sig till Linus för att fråga om han vill ha mer mat.

Efter lunch är det vila och det är dags för föräldrarna att lägga sina barn att sova i vagnar ute på gården. Linus mamma frågar försiktigt hur vi brukar göra och informerar

163

oss om att han vill bli vaggad. Jag står ute på gården med de nya barnens föräldrar och vaggar barnen. De somnar genast och föräldrarna går in, endast Linus ligger vaken och säger »vagga, vagga, vagga» med hög lite orolig röst medan hans mamma vaggar. Hon ser orolig ut.

Jag tänker att hon kanske är ängslig över att de andra barnen ska vakna och frågar därför: »Vill du att jag vaggar Linus? Ibland brukar det gå bättre om det inte är en förälder som söver barnen.» Det vill hon. Jag går fram till Linus, bö- jer mig ner för att kunna se honom i ögonen och säger med lugnande röst: »Tuija ska vagga dig. Jag står här. Blunda du och sov så orkar du leka sen.» Han fortsätter att upprepa ordet vagga och jag bekräftar varje gång. Jag klappar ho- nom lite på benen samtidigt som jag vaggar hans vagn. Han somnar till slut.

Vid ett annat tillfälle sover Linus inne. Vi har precis kla- rat av lunchen och barnen vid de andra två borden börjar duka av sina tallrikar. Jag ser att Linus inte är riktigt klar med maten, trots att vi suttit vid matbordet ovanligt länge idag. Vi brukar försöka vänta på att alla ätit klart, men en snabb blick på klockan säger mig att det är dags att börja låta barnen duka av om vi ska hinna med att ha våra raster. Fast avdukningen tar tid är Linus fortfarande inte klar. Det är ris och kycklinggryta idag och jag ser att han försöker få fatt på alla riskorn med gaffeln och kniven. Jag tittar på honom och säger: »Linus du kan duka av din tallrik när du är klar och komma in och lägga dig.»

164

Jag lämnar Linus vid bordet och går in i rummet bredvid tillsammans med de andra barnen. Det är svalt och lite mörkt i rummet. Solen sipprar in i rummet genom de små persienngluggarna. Barnen lägger sig ner och lugn musik hörs lågt ifrån cd-spelaren. Lugnet lägger sig då jag börjar dela ut filtar till barnen. Jag sätter mig mellan två pojkar som behöver lite massage på ryggen för att komma till ro och lutar mig mot väggen. Min blick far över barnen som ligger ner och konstaterar att några håller på att somna. Jag blundar, slappnar av och börjar lyssna på den lugna musi- ken samtidigt som jag rör mina händer i små cirklar i takt med musiken på barnens ryggar.

Plötsligt griper en oro tag i mig och jag får känslan av att något inte stämmer. Jag öppnar ögonen och ser mig om- kring. Några barn sover redan och andra är på god väg att somna in. Insikten om vad som är fel drabbar mig som ett slag i magen. Linus är inte här. Jag krånglar mig upp från min plats. Det är trångt och jag vill inte väcka barnen som precis somnat. Med snabba steg kliver jag in i matrummet och ser både till min lättnad och till min förtvivlan att Linus sitter kvar på sin plats vid matbordet, med sin tomma tallrik framför sig. Jag konstaterar snabbt att han inte verkar led- sen, men mitt hjärta blöder. Hur kunde jag glömma honom? Efter klossincidenten inser vi att vi måste uppmärksam- ma Linus mer än vad vi brukar göra. Ann tolkar det som hänt som att han måste lära sig att bli bekväm med henne, i sin egen takt. Karin menar att Linus saknar mig då jag är ledig två dagar i veckan. Hon berättar att han upprepar mitt namn både vid mat- och sovsituationerna. Ingenting de gör eller säger kan avleda honom från att säga mitt namn hela

165

tiden vid dessa situationer. Jag förstår att detta är mycket tröttsamt för mina kollegor. Därmed känner jag mig kluven. Är det ett bra beslut att jag ger Linus kvalitetstid, eller är det kanske Karin som ska finnas till hands för honom?

Jag upplever det inte som att Linus knyter an speciellt till mig. Han hänger mig inte i hasorna, utan håller sig för sig själv. Han kommer inte fram till mig när jag kommer in på avdelningen, men ändå finns där något. Det kanske handlar om att jag förstår honom bättre än mina kollegor. Nu är det iallafall klart att det är jag som ska ge Linus kvalitetstid. Jag är fortfarande inte säker på att det är det bästa beslutet för hans del. Mina tankar är att vi tillsammans skulle kunna arbeta för en närmare kontakt mellan en av mina kollegor och Linus.

* * *

Jag går fram till Linus som står med ryggen mot fönstret och tittar på barnen som flockar sig runt Karin som sitter på golvet mittemot honom. Hon har en sagobok i handen som hon bläddrar i tillsammans med barnen. Jag går fram till Linus och säger: »Hej Linus. Vad gör du?» Han går förbi utan att titta på mig. Jag stannar kvar på den plats där jag befinner mig och tittar på Linus i mitt tycke planlösa för- flyttningar från böckerna i backen på golvet till ritstaffliet på golvet nära mig. Han går fram till staffliet och tittar på papperet som är fastsatt med två klädnypor. Han betraktar detta en stund och böjer sig ner för att titta på färgpennorna som står i olika glasburkar på staffliet.

166

han ska göra. Han tittar snabbt upp för att sedan ignorera mig, men jag förstår att han i ögonvrån ser att jag är kvar. Sittande på huk och utan att säga något studerar jag en stund hans förströdda pysslande med färgpennorna. Det är som att han väntar ut mig för att se vad jag tänker göra. Jag sätter mig ner på golvet med benen i kors för att markera att jag kommer sitta kvar en stund. Jag sitter tyst och väntar.

Maria, snart tre år, kommer fram till mig och kikar över från staffliets andra sida. »Vad gör du?» »Jag sitter här och tittar på vad Linus gör», svarar jag och fortsätter med lock- ande röst för att hon inte ska ta över min uppmärksamhet: »Gå och titta på vad Karin gör.» Karin som nu har upptäckt att Maria kommit fram till staffliet ber henne komma och titta i boken som hon har i handen, varmed Maria går iväg. Jag tänker att om jag låtit henne vara kvar vid staffliet skulle det ha kunnat uppstå ett samspel mellan barnen. Vi vill att Linus ska börja ta för sig och hitta kamrater att leka med. Missade jag ett bra tillfälle för att jag var fokuserad på min möjlighet att vara där för Linus? Kanske var det just här vändningen skulle skett, men nu är det för sent. Linus fort- sätter med att pilla på färgpennorna och jag får känslan av att han väntar och ser om jag ska resa mig från golvet och gå därifrån.

Plötsligt hörs surret av barnröster ackompanjerat av min kollegas röst. Anders bankar med ett plåtlock på en tom kon- servburk som är ämnad att ha som byggmaterial. Det metal- liska ljud han åstadkommer skär i öronen. Jag sitter den här gången lugnt kvar förvissad om att Karin tar hand om detta. Linus tittar på mig och rör sig från fot till fot framför staffliet. Han stannar upp och jag tänker att han kommer gå

167

någon annanstans. Plötsligt med en nästan impulsiv rörelse tar Linus tag i ena klädnypan som håller fast ritpapperet på staffliet och drar loss pappret från den andra klädnypan samtidigt som han med bestämd röst, något som jag inte tidi- gare hört, säger: »Nytt papper.» Omtumlad, säger jag snabbt »jag kan ta papperet» och pekar ivrigt på att tomma papper finns bakom honom på hyllan. En sekund känns det som att han ser igenom mig och har möjligheten att förinta mig genom att bara gå därifrån, men han står kvar. Linus axlar faller ner och rörelserna blir mjukare. Han tar ett papper från hyllan vänder sig om mot staffliet och försöker fästa papperet i ena klädnypan. Jag ser att han har förstått prin- cipen för hur den fungerar men att det är svårt att hålla i ett ritpapper och trycka ihop klädnypan samtidigt. Framåtböjd trycker jag med handen pappret mot staffliet för att Linus ska kunna använda båda händerna i arbetet med klädnypan. När det gått en stund frågar jag om han vill ha hjälp. Han skakar på huvudet. Efter ännu en stunds väntan börjar jag verbalt att beskriva hur han ska gå till väga för att öppna klädnypan. Jag märker att han lyssnar på mina instruktio- ner och till slut sitter pappret där det ska. Linus ser nöjd ut och jag berömmer honom. Han böjer sig ner och tar en