Bastext

När det gäller hur en vetenskaplig utgåva manifesterar och presenterar klustret av startdokument kan principiellt två övergripande strategier urskiljas: den ena premierar en etablerad huvudtext medan den andra sätter verkets versionalitet i fokus. En av utgåvans mest utmärkande egenskaper är med andra ord att agera i spänningen mellan det utgivna verkets unicitet och multiplicitet, att i det första fallet försöka presentera det som förenar en grupp startdokument och i det andra det som skiljer dem åt.⁴⁹³ För den första strategin har den tryckta kodexboken fungerat väl som behållare, för den andra mindre väl.

4.2.1 Bastext

Den dominerande strategin för gestaltning av ett verk med dess versioner och varianter är emellertid att sätta en enskild text i centrum. Detta görs vanligen genom att utgivaren väljer en existerande och för ändamålet lämplig versionstext, en bastext,⁴⁹⁴ och etablerar denna genom emendation utifrån andra textlydelser av verket, så kallad eklekticism (mer om variation och emendation nedan). Att termen lyder bas-text beror på att det i framför allt intentionalistisk utgivning har varit den lingvistiska texten som stått i fokus för intresset. Annars skulle man också kunna tänka sig att resonera i termer av basdokument, om fler komponenter än själva textsekvensen är av intresse.⁴⁹⁵ Notera att bastexten inte avser den slutliga text utgivaren efter arbetet med etablering och emendation lämnar till exempelvis tryckeriet. Bastexten och det dokument den ingår i utgör en del av den vetenskapliga utgivningens startdokument, inte dess måldokument. Transponeringens distortion förpassas i bastextutgivning till paratexter som är hierarkiskt underordnade

493 Robinson (2000) omtalar det också som valet mellan ”the one text” och ”the many texts”.

494 Alternativ term är grundtext (se Svedjedal 1999, DuRietz 1999: 77). Den engelska mot-svarigheten är copy-text.

495 Bokhistorikern Ridderstad har mycket riktigt också gjort bruk av termen basdokument i utgivningssammanhang (2003: 127), just för att poängtera vikten av att se inte bara doku-mentets text utan dess helhet, fysikalitet och allt, som potentiellt meningsbärande.

bastexten, t.ex. en variantapparat. Tillvägagångssättet brukar tillskrivas Gregs utveckling av bastextteorin.⁴⁹⁶ Det eklektiska inslaget kan också göras mer markant, om en enstaka källtext inte får den centrala roll den normalt har i bastextbaserad utgivning. Tanselle har föreslagit att utgivare bör kunna dra fulla konsekvenser av det eklektiska tillvägagångssättet, och självständigt i förhållande till en eller annan version metodiskt bygga upp en helt egen bastext,⁴⁹⁷ och vara tydlig med detta förfarande. För varje fras, ord och tecken väger utgivaren samtliga versioner mot varandra och väljer det för ändamålet mest lämpliga. Resultatet blir en deklarerat konstruerad snarare än emenderad text.⁴⁹⁸ Bastexten skulle då ta ett kliv närmare måldokumentets sfär, och utgivaren skulle förhålla sig ännu mer självständig gentemot startdokumenten än vad den eklektiska intentionalismen redan gör.

Bastextutgivning enligt Gregs metod får alltjämt sägas utgöra den viktigaste principen i framför allt angloamerikansk vetenskaplig utgivning.⁴⁹⁹ Förfarandet saknar likväl inte kritiker. Den kanske oftast framförda kritiken vänder sig mot den eklektiska, editoriellt konstruerade text som ofta blir resultatet av bastextutgivning, i synnerhet när emendationerna är tillskott från versioner som befinner sig på skilda stadier i verkets levnadslopp. Redaktionen bakom den pågående utgivningen av Søren Kierkegaards Skrifter (SKS) intar exempelvis i sina textkritiska riktlinjer en utgivningsteoretisk position för ”grundtekstens historiske autenticitet” och mot ”et begreb om forfattarens intention, som under alle omstændigheder er tvivlsomt.”⁵⁰⁰ De avfärdar vad de ser som kontaminerad text:

496 Greg 1950–51. Greg byggde i sin tur på bibliografen McKerrow.

497 Tanselle 1994, med tillägg i Tanselle 2001: 71.

498 Tanselle argumenterar så här:

The text that one would otherwise have chosen as copy-text would no doubt still often carry the most evidentiary weight as one decides on individual readings [...]. But the psychology of editing would be different because every element of the critical text would be the result of a positive action (in support of some goal, not necessarily final authorial intention); none would be the product of the passive notion of ”retaining” something. [...] I believe this shift in thinking is necessary to fulfill the underlying logic of critical editing. (Ibid.)

499 Den är exempelvis helt grundläggande för MLA:s vetenskapliga utgivning (MLA 2003).

500 SKS 1997: 17.

Er førstetrykkets tekst ikke en ”ren” Kierkegaardtekst, så er den i det mindste én tekst, hvorimod en tekst, der var fremkommet ved kombination af accidentalier [...]

fra renskrift og substantieller [...] fra såvel renskrift som tryk, ville være en kontamination.⁵⁰¹

En annan kritik påpekar att författare inte sällan arbetar med en medvetenhet och rentav förväntan att redaktörer, förläggare och andra aktörer kommer att intervenera i texten och påverka den, och att det därför är besvärligt att skilja mellan den intentionella idealtexten och den publicerade naturaltexten. Detta kan förefalla undergräva kraften i bastextteorin.

Där den editoriellt intervenerade bastexten till sin karaktär är alexandrinsk, om vi knyter an till Greethams resonemang om den antika textkritiken, finns också en pergamonsk motkraft, som också anas i SKS’ kritik ovan. Den under 1900-talet mest iögonenfallande konsekvensen av det pergamonska idealet är den best-text-utgivning vi nämnde tidigare, där utgivaren bör välja en enskild naturaltext för utgivning och i största möjliga mån avhålla sig från inter-vention i den: endast uppenbara textfel rättas. Det finns således en kritik mot eklektiska utgåvor som går ut på att de är ahistoriska: de presenterar en text som kanske aldrig tidigare existerat. Försvarare av eklektiska, ”ahistoriska”

representationer argumenterar däremot för att dessa emellanåt erbjuder det bästa eller rentav det enda sättet att lägga ett förklarande mönster över en samling dokument.⁵⁰²

Utgivarens emendationer och andra interventioner kan synliggöras i olika grad i den typiska vetenskapliga utgåvans hierarkiska dokumentsektioner.

Redovisning av rättelser, ursprungliga och alternativa textlydelser kan sprängas in direkt i huvudtexten, markerade genom exempelvis klamrar eller andra typografiska hjälpmedel. De kan också frigöras från huvudtexten och

501 Ibid. (se också en liknande hållning i Zeller 1975: 239). Trots den polemiska avsikten förefaller det något egendomligt, inte minst i ett textkritiskt sammanhang, att påstå att den teckensekvens som blir resultatet av denna kontamination inte skulle vara ”én tekst”. Mer om substantieller och accidentalier strax nedan.

502 Eklektisk metod används för övrigt allt oftare för att återskapa förlorade handskrifter genom att digitalisera och sammanfoga fysiskt spridda fragment. Ett pågående exempel är The Codex Sinaiticus Project (Parker, Robinson & McKendrick u.u.). Ett svenskt närliggande exempel är Riksarkivets projekt Medeltida pergamentomslag (MPO-projektet 2006).

förpassas till paratexter inom utgåvans volym såsom rättelselistor, variant-apparater och notvariant-apparater,⁵⁰³ eller till en eller flera separata volymer, varvid alltså huvudtexten kan ges ett renare intryck. Skälen kan vara rent praktiska, t.ex. att variantapparaten blir alldeles för omfattande, eller att utgåvans publik antas vara mindre intresserad av textkritisk information. De vetenskapliga paratexterna med sin formaliserade kodifiering stänger in texten bakom taggtråd, menar exempelvis Mumford i en beryktad artikel.⁵⁰⁴ Skälen kan också vara av mer principiell natur, t.ex. att vilja lyfta fram verket och tona ned utgivaren och dennes tolkande subjekt som en närvaro i utgåvan.

På det sättet kan man för tryckta medier göra en arbetsdelning för den vetenskapliga utgåvan mellan flera band med olika uppgifter, en arbetsdelning som också får en logisk förlängning i digitala medier som ju ytterligare öppnar upp möjligheter vad gäller lagrings- och presentationsutrymme. Det finns en tendens att i utgivningsteoretiska sammanhang reducera genren tryckta vetenskapliga utgåvor till slutna enbandsvolymer, och diskutera för- och (oftare) nackdelarna med att inom en tryckt volym pressa in ett antal dokumentdelar, och hur volymens fysiska begränsning därför tvingar utgivare att exkludera ett eller flera sådana.⁵⁰⁵ Som synes behöver det dock inte alltid vara så. Också i tryckta utgåvor kan alltså vissa editoriella eller auktoriella paratexter sprängas ut och avskiljas från den egentliga utgåvetextens volym.

Oavsett grundvalen för placeringen av redovisningen av emendationer, varianter och andra paratextuella element, kan utgivarens närvaro sägas vara mer respektive mindre framträdande i den publicerade utgåvan, men ett genomgående ideal i utgivningspraktiken är att utgivarens alla ingrepp i texten skall redovisas någonstans i utgåvan.

Om bastexten för en vetenskaplig utgåva hämtas från en existerande version – vilken bör väljas? Här finns i huvudsak tre olika principer med gamla

503 Noterna kan utformas som t.ex. marginalnoter, fotnoter, slutnoter eller, i en digital vetenskaplig utgåva, pop-upnoter.

504 Mumford 1968.

505 Så t.ex. i McGann 1991.

traditioner. Två ingår tydligt i en intentionalistisk tradition, det tredje har relevans också i ett mer textsociologiskt sammanhang. Utgivaren bör sålunda till grund för textetableringen välja

1. författarens manuskript,⁵⁰⁶ när utgivaren är mer intresserad av förfat-tarens originalintention än av eventuella ändringar, strykningar och tillägg som kan ha gjorts av andra aktörer än författaren, och när utgivaren har skäl att anta att manuskriptversionerna är ett bättre uttryck för originalintentionen än senare, publicerade versioner.⁵⁰⁷

2. den sista författarsanktionerade versionen, vanligtvis den sista tryckta utgåvan, när utgivaren arbetar med ett finalintentionellt ideal, dvs. antar att författaren kontinuerligt arbetade med verket på ett för denne kvalitetshöjande sätt. Principen har rötter i tysk utgivningsteori och förordades av Lachmann. Den benämns därför ofta, även i icke tysk-språklig litteratur, ”Ausgabe letzter Hand”.

3. den först utkomna tryckta versionen, när utgivaren är mer intresserad av att fånga den textform som först mötte den läsande publiken och som kanske också är versionen med störst receptionshistorisk resonans.

Därmed också sagt att intentionalister inte har ett uniformt intresse. Den eftersökta intentionaliteten behöver således inte med nödvändighet vara vare sig ursprunglig eller slutlig, och den kan också variera när det gäller vems eller vilkas intention vi talar om.⁵⁰⁸ Det är givetvis också på det sättet, att redan den inomeditionella variation vi noterade i avsnitt 2.3.6 kan erbjuda en

506 Manuskript är en övergripande term och avser såväl maskinskrivna som handskrivna texter, för den senare kan termen handskrift brukas. Manuskript nedskrivna av upphovsmannen själv betecknas som autografer.

507 Bowers (1964b) levererar argument för varför autografen, där den bevarats, bör premieras framför första utgåvan som bastext.

508 Intentionalismen intresserar sig alltså vanligen för den sista av författaren sanktionerade versionen, men intentionaliteten kan lika väl uppfattas som ett socialt kontrakt mellan flera inblandade aktörer. Intentionen kan med andra ord vara ”of any kind whatsoever – original, final, occasional, authorial, nonauthorial, composite, corporate, institutional etc. – depending on the purpose or aim of the editorial efforts involved.” (DuRietz 1998: 53)

vetenskaplig utgivare av en enskild version en uppsättning med flera olika alternativ att utgå från som bastext för sin utgåva.

Med det starka inflytandet från tysk utgivningstradition, har den andra, finalintentionella principen länge varit tungt vägande i svensk vetenskaplig utgivning,⁵⁰⁹ även om denna dominans kommit att luckras upp de senaste decennierna. Sålunda representerar tre stora, omskrivna svenska utgivnings-projekt varsin av principerna.⁵¹⁰ Den pågående nationalutgivningen av Strind-bergs samlade verk anlägger ett originalintentionellt ideal, och väljer därför i första hand originalautograferna (där sådana finns bevarade).⁵¹¹ Utgivningen av Almqvists samlade verk har däremot en mer litteratursociologisk utgångs-punkt, och fokuserar därför i stället de första tryckta versionerna.⁵¹² Den avslutade utgåvan av Ekelöfs Skrifter har däremot ett finalintentionellt fokus.⁵¹³ Samtidigt är det inte ovanligt att ett och samma utgivningsprojekt till följd av dess särskilda material- och textläge tillämpar mer än en av dessa principer, som vi såg ett exempel på ovan. Läget är ungefär detsamma i de skandinaviska länderna: exempelvis väljer den pågående utgivningen av Kierkegaards

509 Jfr Ståhle Sjönell 1999.

510 Landgren 1998: 20f.

511 Dahlbäck et al. 1981– .

512 Romberg et al. 1993– . Om utgivningsarbetet och vägledande principer, se t.ex. Svedje-dal 1998a.

513 Ekner 1991–1993.

samlade skrifter förstatrycket som bastext, medan tidigare utgivningar haft en finalintentionell orientering.⁵¹⁴

Behovet av bastext uppstår förstås till följd av en bestämd intagen utgivningsteoretisk position, där strävan ofta är att (re)presentera en idealtext av ett verk,⁵¹⁵ dvs. utgåvor som kan sägas vara verk- snarare än dokument-orienterade. I en dokumentorienterad tradition är det förstås inte på samma sätt relevant att tala om bastext. I en faksimilutgåva eller en diplomatarisk utgåva har en utgivare att förhålla sig till ett startdokument som skall representeras i ett måldokument, och behöver i just det avseendet vanligtvis inte bekymra sig om alternativa versioner. Fortfarande gäller dock för exempelvis diplomatarisk utgivning att etablera startdokumentets text och fastställa hur den bäst skall representeras i måldokumentet.