Dokumentsektioner

Än mer väsentligt är att kunna hantera de delar i dokument som ligger på den horisontella sektionens nivå. Också här måste vi inse att dokument är system av flera parallellt existerande strukturer, vilka var och en erbjuder skilda sektionsuppdelningar: titlar, fotnotstexter, fotnotssiffror, stycken, referenser, rubriker, förord, innehållsförteckningar, kommentarer, länkar och andra relationssignaler. Det bärande mediets fysiska material jämte tekniska och logiska struktur, den intellektuella organisationen av exempelvis text i dokumentet, det representerade verkets abstrakta struktur – alla omfattar de mängder av sektioner. Det finns inom olika forskningsområden några varierande beteckningar för sektioner av dokument, såväl inom som utanför bibliografin. Det finns förstås åtskilliga fall, där vi får låta sammanhanget avgöra huruvida en sektion skall sägas vara verk- respektive dokumentspecifik.

Några av de existerande beteckningarna på sektioner, för t.ex. litteratur-vetenskapens del lexia ²⁴² eller innehållsfält,²⁴³ gör heller ingen terminologisk

242 Landow 1997: 64, som plockar upp termen från Roland Barthes (fr. lexie). Landows lexiabegrepp (urspr. formulerat av honom 1992) har brukats flitigt i framför allt litteratur-vetenskaplig hypertextteori. Notera att Landow ser lexior som delar av text (”blocks of text”), och Barthes’ begrepp är dessutom starkt kopplat till en läsares faktiska läsning av en text (”reading units”), snarare än hur textdelarna råkar vara strukturerade i en bok.

243Svedjedal 2000: 57 respektive Gunder 2001: 118ff. Termen innehållsfält (en modifiering av writing space, som brukas i programvaran Storyspace och av Bolter 1991) förefaller särskilt fruktbar för narratologiska studier av digitala, hypertextuellt strukturerade dokument, som med nuvarande teknik manifesteras i separata fönster vilka kan ses som utrymmen där någon form av innehåll hällts ned. I Svedjedals och Gunders studier begagnas innehållsfält som ett narratologiskt instrument för identifiering av de (vanligen textuella) element som möter läsaren på presentationsnivå och som också konstrueras – och därmed också definieras – av denne under tillägnandet av verket. En implementering av termen i studier som också rör dokumentarkitektur på exempelvis lagringsnivå bör iaktta detta faktum. Termen tycks kunna spänna över både dokument- och verknivå, vilket skulle kunna skapa problem för analyser av just relationer mellan strukturer i dokument (som behållare) och verk (som dessas abstrakta innehåll).

distinktion mellan verk- och dokumentnivå, fr.a. därför att de förefaller vara anpassade för den mellanliggande textnivån. Vi gör hur som helst en ansträngning att i det här sammanhanget i första hand sysselsätta oss med dokumentnivån.

Materialbibliografisk litteratur hanterar dokumentsektioner bland annat under rubriker som preliminärer (före huvudtexten), huvudtext respektive subsidiärer (efter huvudtexten).²⁴⁴ Huvudtexten delas efter behov upp i avsnitt, kapitel, underkapitel och rubriker. Bland preliminärerna ²⁴⁵ märks fr.a. titlar, förord, företal, dedikationer, innehållsförteckningar, och bland subsidiärerna kolofo-ner,²⁴⁶ register, litteraturförteckningar, ordförklaringar, bihang, efterskrifter.²⁴⁷

244 Bibliografin är inte vidare utvecklad när det gäller terminologin här. Medan preliminärer är en etablerad term (McKerrow 1994/1927: 156 och 162, Gaskell 1995/1972: 52ff., Hagler 1997: 87), saknas en syskonterm för att beteckna de efter huvudtexten kommande partierna. Subsidiärer är därför den term DuRietz föreslår (1999: 113f.). Däremot finns inom fr.a. förlagsindustrin och i publiceringssammanhang ett alternativt termpar i form av front matter respektive end matter. Som både Carter (1972: 155) och Feather (1986: 214) påpekar, är preliminärer sektioner som kronologiskt produceras efter huvudtexten, vilket är ett av skälen till att preliminärerna ofta har en egen paginering, om någon alls. Subsidiärer trycks däremot samtidigt med huvudtexten, och detta kan förklara varför de i material-bibliografisk mening är mindre intressanta att diskutera (och därmed beteckna med term) än preliminärer. Dessa senare är vidare i dubbel mening preliminära, då de dels kan sägas vara mer efemära än huvudtexten och dels med Genettes termval fungerar som ”trösklar”

in till verket och dess huvudtext (se nästa sektion).

245 Eng. preliminaries kan vara förkortat uttryck för både preliminary pages (även: leaves, sections eller gatherings) och preliminary matter. Det senare betecknar det innehållsliga material som tryckts på det förra, fysiska, materialet. Här avses med preliminärer preliminary matter.

246 En kolofon är ett slags ”syskon” till titelbladet. Den placeras vanligen i slutet av en bok och kan bland annat ge uppgifter om bokens tillkomsthistoria och grafiska utformning, t.ex. använda typsnitt. Om vi tar fasta på materialbibliografins större intresse för grafiska dokuments materialitet, skulle vi kunna drista oss till att göra en distinktion mellan titel-bladets referensbibliografiska metadata och kolofonens materialbibliografiska metadata.

Bibliografins preliminärer och subsidiärer kan emellertid betecknas som närmast aristoteliska begrepp, där syftet i första hand är att identifiera givna empiriska sektioner enligt deras relativa placering i tryckta skrifter, fr.a.

böcker, och först i andra hand att eventuellt tilldela dessa någon primär funktion. Om en sektion över huvud taget förekommer och i så fall var inom den tryckta boken den är placerad, är dock något som rymmer mycket stark grad av variation, och som har varierat avsevärt under historiens lopp.²⁴⁸ Till yttermera visso skvallrar termerna om den fixerade sekventialitet som är den tryckta bokens: först kommer en uppsättning preliminärer, därefter bokens huvudtext och sist subsidiärerna, därför att sådan är helt enkelt bokföremålets natur. Dokumentsektionerna kan läsas – och läses – i andra, valfria ordningar än denna, men de ligger ändå för gott i en fixerad sekvens. För digitala dokument är dock termernas koppling till fysisk och logisk placering olycklig också i detta fall, eftersom digitala medier i sig dels medger betydligt flera ordningsprinciper än den horisontella sekvensen,²⁴⁹ dels möjliggör för användaren att själv påverka inte bara den lästa lineariteten, utan också formulera uppsättningen av dokumentsektioner samt den sekventialitet med vilken de framträder. Det kan förefalla som om bibliografisk terminologi skulle behöva specialskrivas till varje mediefamilj. Finns det något sätt att komplettera den bibliografiska terminologin för dokumentsektioner med begrepp med anspråk på större medial generaliserbarhet? Det skulle i så fall

247 DuRietz (1999: 117) väljer att förena titel och kolofon under samlingsbegreppet bibliobas, bokens ”identitetskort”. Han påpekar också att det finns tryckta element i en bok som ligger utanför huvudtext, preliminärer och subsidiärer: paginering, foliering, huvudrader, arksignaturer med flera ”konstruktionsdetaljer”. DuRietz’ beteckning på dessa detaljer är bibliostruktur (Ibid.: 130). DuRietz presenterar ett ytterligare begreppskomplex för att beteckna olika sektioner: biblioformer, bibliosfärer och bibliosegment. Bibliosfärer respek-tive bibliosegment är, grovt översatt, ”böcker” respekrespek-tive ”artiklar” eller ”delar”. En biblio-sfär är en ”trycksak i codexform”, medan ett bibliosegment är ett rent litterärt, innehållsligt och på traditionellt ”bibliografiskt” sätt tydligt och otvetydigt av- eller urskiljbar enhet (en artikel, ett bidrag, en autonom text, i vissa fall ett separat signerat och titelförsett ”kapitel”) ingående i en bibliosfär (Ibid.: 150).

248 På så sätt har exempelvis den till synes givna subsidiären kolofonen ”flutit runt” i den tryckta boken och hamnar stundom bland preliminärerna, medan en förmodat given preli-minär som innehållsförteckning inte sällan återfinns bland dess subsidiärer.

249 T.ex. axial form, låst monosekvens, hierarkiskt träd, nät eller cirkulär, cyklisk modell. Se Bernstein 1998.

vara en begreppsfamilj som utgår från funktion. Det som är gemensamt för en digital respektive tryckt dokumentsektion oavsett dess fysiska eller logiska placering relativt en huvudtext, är nämligen dess funktion och relation till huvudtexten. Även bibliobasen går på tvärs mot den fysiskt-logiska place-ringen som bärande princip och tycks föreslå en mer funktionsorienterad princip för dokumentsektioner.