Den materiella texten

Liksom vi tidigare kommenterat en rematerialiseringstendens inom biblioteks- och informationsvetenskap och kunskapsorganisation, uppvisar som vi sett

455 McGann 1998.

456 För en typografiskt medveten författare som Almqvist ”kan man,” skriver Ridderstad (1999: 15), ”hävda att förstaeditionens typsnitt är intentionellt och betydelsebärande.”

457 McGann et al. 2000– .

även utgivningsteori ett liknande utvecklingsmönster. Både best-text-utgivningen och den rematerialiserande strömningen inom den vetenskapliga utgivningen yttrar sig nämligen också i den s.k. materialfilologin,⁴⁵⁸ som framför allt är stark inom utgivning av medeltida handskrifter. Vi talade ovan om hur textsociologin pläderade för en omorientering i riktning mot dokument och deras materialitet, och även materialfilologin ser i lägre grad än traditionell filologi och intentionalismen handskrifter som sekundära mani-festationer av ett bakomliggande verk, och intresserar sig mer för handskrifter som autonoma vittnen om sin kontext, värda studier och utgivning för sin egen skull. Alltså en rörelse från immateriella verk till materiella dokument.

Konkret resulterar detta exempelvis i dokumentorienterade vetenskapliga utgåvor som i första hand vill presentera och diskutera en eller flera reella handskrifter som historiska objekt. Fysiska komponenter i dokumenten som format, struktur, inskrivna kommentarer, markeringar, inbindningar och layout kan läsas som signaler på hur dokumentet i fråga var avsett att användas och/eller de facto användes.⁴⁵⁹

458 Orienteringens terminologi och teoribildning fick en skjuts av ett specialnummer av årsboken Speculum (65(1990)), och kallas där nyfilologi. Här uppstår emellertid ett problem. Å ena sidan används termen således som namn på en särskild orientering inom vetenskaplig utgivning. Å andra sidan är termen också hos flera utgivare av mer modern litteratur synonym med ”nyspråklig”, i allmänhet avseende språkligt material efter boktryckar-konstens genombrott. Termen markerar där en distinktion gentemot praktiker och teori förknippade med arbete med antikt och medeltida material. Den första innebörden är importerad från anglosaxisk medeltidsforskning (Nichols 1990 – denne överger senare också termen för den här använda termen materialfilologi, se även Hansen 2005: 155, n. 7), medan den andra har sitt ursprung i den tyska utgivningstraditionens uppdelning mellan (äldrespråklig) Altphilologie och (nyspråklig) Neuphilologie. Nordisk utgivningsteori har en utgivningstradition av både medeltida och modern litteratur, och har dessutom såväl ett äldre inflytande från tysk vetenskaplig utgivning som en nyare orientering mot det anglosaxiska området. Båda dessa innebörder har därför smugit sig in i nordisk utgivnings-litteratur under det gemensamma ”nyfilologi”, och det finns därför en terminologisk över-lappning. Exempel på tillämpningar av den första innebörden är Ore 1999, Carlquist 2002 och 2004: 113 samt Johansson 2004: 99ff; exempel på den andra är SKS 1997, Olrik Frederiksen 2003 och Henrikson 2005. Jag undviker den här överlappningen genom att för den första innebörden begagna termen materialfilologi och för den andra termen nyspråklig.

459 Det här blir särskilt tydligt när en materialfilologisk handskriftsutgivare som Carlquist rentav uttryckligen deklarerar (2005: 12) det ringa litterära värdet i den utgivna texten, och i stället betonar intresset för handskriften som bruksföremål.

Medeltidsutgivningens intresse för materiella dokument snarare än intentionella verk är följdriktig. När det för det första gäller medeltida skriftproduktion i handskrifter har man sällan att göra med särskilt originella och auktorsbundna verk. Tvärtom möter vi där såväl anonymitet som sammanflätande av texter och fragment i en så stor utsträckning att det intentionellt laddade verkbegreppet blir svårt att använda. Dessutom är det för det andra i den typen av litteratur ofta svårt att dra en meningsfull gräns mellan primärt, intentionellt upphov och sekundära skrivare, vilket stimulerar också materialfilologins intresse för textsociologiska betraktelsesätt. För det tredje förefaller gränsen mellan textsekvens och grafiska komponenter avsevärt vagare i medeltidshandskrifter än för de tryckta skrifter intentionalismen och bastextmetoden är utvecklad för, samtidigt som de medeltida dokumenten uppvisar en så pass ansenlig arsenal av materiella och fysiska egenskaper av intresse för historisk forskning, att behovet har visat sig väl så stort av dokumentorienterade källutgåvor som av eklektiska och emenderade lingvistiska textutgåvor. För det fjärde finns inom medeltids-utgivningen ett visst motstånd mot bastextmedeltids-utgivningens premiering av en textversion, och ett större intresse av att presentera olika handskriftsvittnen i sin egen rätt och tillhandahålla nycklar till vad dokumenten berättar för oss om den samtid de producerades i.⁴⁶⁰ Robinson är en av flera medeltidsutgivare som konstaterat hur meningslös en idealtextutgivning över huvud taget kan te sig för handskrifter vars texter är förmodat besläktade, men där den textuella överensstämmelsen ändå är så dålig att släktskapet är osäkert.⁴⁶¹

För materialfilologin är det ett viktigt mål att försöka belysa dokuments historia, användning, funktion och betydelse. Metoden för detta är en dokumentanalys som snarast är av materialbibliografisk natur. Låt oss ta

460 Robinson 1996a: 107.

461 Även Carlquist (2002) ger åtskilliga argument för sådan funktionellt dokumentorienterad snarare än intentionellt verkorienterad filologi. Rouse iakttar (1992: 57) detta materialfilologiska intresse för det enskilda manuskriptvittnet också inom klassisk filologi.

Carlquists analys av svenska medeltida handskrifter som exempel.⁴⁶² Han granskar närmare ett tjugotal handskrifter, använda inom kloster, kyrka och av lekmän. Analysen vilar på aspekter som interpunktion, ordseparation, läsinstruerande markörer i texten, kommentarer och noter, marginalia, format (storformat för recitation kontra fickformat för reselektyr), kolumn-användning, paralingvistiska markörer såsom pekande händer och andra navigeringshjälpmedel, referenser, layout, omfattning, bärande material, skrifttyp, rubriker, språkval eller uppgifter om den individuelle skrivaren.

Fokus i Carlquists analys ligger just på de tecken i dokumenten som kan antas berätta något om hur de var avsedda att användas, faktiskt användes samt hur de lästes – tyst eller högt. Handskrifterna

[...] skiljer sig åt inte bara till innehåll utan också till fysisk utformning. Detta är dels en konsekvens av skillnader mellan de olika medeltida bokproducenternas förutsättningar, dels en återspegling av den enskilda handskriftens funktion.

Eftersom varje handskrift kan antas vara skapad för en viss funktion vid en viss tid och på en viss plats möjliggörs en social tolkning. Precis som samhälle och kultur förändras med tiden, förändras också medium och text [...]. Således, eftersom vi inte kan tala om några standardhandskrifter, bör vi istället betrakta varje enskild handskrift antingen som resultatet av ett ”kontrakt” mellan producent och publik eller som en enskild persons samling av texter. Varje handskrift vittnar därför om medeltida mentaliteter, ideologier och skriftvanor.⁴⁶³

Inte minst intressant är hans materialfilologiskt drivna kritik av traditionell svensk utgivningspraxis av handskriftsmaterial:

När man tidigare givit ut fornsvenska texter så har man i första hand valt att ge ut texter, som avgränsats av litterära faktorer [...], inte av handskriftstekniska. Detta har bidragit till att tolkning av svenska handskrifter har försvårats eftersom den textuella kontexten försummats.⁴⁶⁴

Vad de allra flesta hittillsvarande vetenskapliga utgåvor således erbjuder moderna läsare är en verkorienterad presentation, där det litterära och lingvistiska innehållet premieras och där en kraftigt beskuren eller eklektisk bild av handskrifterna är det som erbjuds. Av exempelvis

462 Carlquist 2002. Han binder samman sina iakttagelser med tidigare nationell och internationell forskning om produktion och användning av handskrifter, där Saengers arbeten (t.ex. 1997) är tungt vägande.

463 Carlquist 2002: 11.

464 Ibid.: 13.

handskrifter är inte någon enda vetenskapligt utgiven i sin helhet.⁴⁶⁵ Den läsare som vill få en klar bild av hur handskrifterna i sin egen rätt faktiskt ser ut och kan antas ha använts och fungerat, får föga hjälp eller får söka sig till originalen på egen hand, om han kan.

Materialfilologin ställer på det här sättet frågor på en annan bibliografisk nivå än intentionalistiskt drivna utgivare: hur giltiga är exempelvis läsartsmarkörer som signaler om en viss handskrifts användning: är de exemplarspecifika eller har de kanske okritiskt följt med i transponering av ett original med annan kontext?⁴⁶⁶

3.5 Avslutning

Vi har ovan försökt teckna den vetenskapliga utgivningens väsen, framför allt dess teoribildning, i en historisk framställning. Vi har tillåtit oss några utvikningar av t.ex. mediehistorisk natur, men också om den vetenskapliga utgivningens relationer till bibliografi och om hur den utvecklat verktyg för att operera med bibliografiska entiteter, såsom det klustrande stemmat. Vi har således redan kommit in på frågan hur vetenskaplig utgivning arbetar bibliografiskt. Det har nu blivit hög tid att stoppa den historiska sekvensen i framställningen och i nästa kapitel gå ännu närmare in på den vetenskapliga utgivningens särskilda bibliografiska funktioner.

465 Ibid.: 39.

466 Ibid.: 131.

4 Bibliografisk funktion

One Text to rule them all, One Text to find them, One Text to bring them all and in the edition bind them.

(ur The Lord of the Texts) Nedanstående kapitel fortsätter genomgången av den vetenskapliga utgivningens teori och praktik genom att under en tematisk ordning analysera hur vetenskaplig utgivning arbetar med att klustra och transponera verk och dokument. Det breddar också resonemangen om vetenskapsideal inom den vetenskapliga utgivningen samt undersöker närmare den vetenskapliga utgåvans diskursiva karaktär. Samtidigt som vi således i något högre grad än föregående kapitel närmar oss utgivningens praktik och utgåvors framträdelseformer, kommer det att ges utrymme åt de utgivningsideal och teoretiska positioner som är förbundna med denna praktik.

Kapitlet är disponerat så att vetenskaplig utgivning och vetenskapliga utgåvor först underkastas en förhållandevis enkel typologisering som sedan får ligga till grund för resonemangen i de två efterföljande sektionerna om den veten-skapliga utgivningens bibliografiska funktion genom å ena sidan klustring och å andra sidan transponering. Kapitlet behandlar slutligen några framträdande vetenskapsideologiska positioner inom utgivningsteori (och hur sådana slår igenom i den mer konkreta utgivningen) och försöker där ge en bild av ett konfliktmönster.