Den sociala texten

En central kritik mot bastextmetoden och intentionalismens eklekticism dyker upp under andra hälften av 1900-talet: utgivaren bör inte bör fungera som testamentsexekutor för den med oinskränkt makt försedde författarens sista intention, samtliga versioner äger sin egen tyngd och intresse. Textsociologin – med litteraturvetare som McGann, bibliografer som McKenzie och Gaskell samt textkritiker som Peckham och Pizer – representerar en sådan kritisk

442 Vanhoutte u.u. För Ferrer (2002) ligger här en så grundläggande skillnad att han finner det motiverat att skilja mellan genetisk kritik och textkritik.

443 Så t.ex. i De Smedt & Vanhoutte 2000.

444 de Biasi 1996.

445 Dessutom menar de Biasi (Ibid.) att ett lager i sig kan rymma stora komplex av dokument. Det ligger nära till hands att med Tanselle (2001: 30) undra om det då egentligen är någon skillnad mellan en horisontell genetisk utgåva och en partiell vertikal genetisk utgåva.

riktning, där författarintentionen ses som en kraft bland flera i ett verks tillblivelse. Pendeln svänger alltså tillbaka från verkintentionen till det autonoma dokumentet, men med andra teoretiska förtecken. Den textsociologiska utgivningens uppgift är inte i första hand att spåra ett intentionellt verk av en ensam upphovsman, utan att i utgåvor försöka presentera dokument som speglar av och nycklar till en viss historisk och social miljö. Om verket för intentionalismen är författarintentionellt till sin karaktär på ett sätt som kan föra tankarna till romantikens originalitetsestetik, söker textsociologin sålunda verket i den text eller de texter som gemensamt upprättades av såväl författare som förläggare, tryckare, illustratörer, kommentatorer, kritiker och publik under ett bestämt historiskt avsnitt.

Framför allt har den monoauktoriella bilden undergrävts av utgivnings-teoretiker som Stillinger, vars argumentering för s.k. multipla författarskap,⁴⁴⁶ dvs. ett mer sociologiskt synsätt på upphovet som en social kollaboration, ligger nära textsociologins och har blivit betydelsefull. Stillinger utsträckte författarfunktionen till att omfatta fler individer än den historiskt identifierade

”författaren”, och exemplifierade med såväl John Stuart Mills fru som Keats’

medhjälpare. Ett motsvarande nordiskt exempel skulle kunna vara hur Kierkegaards sekreterare tog påtaglig del i den kreativa skrivprocessen.

Föreställningen om författaren som den ensamme, absolute upphovsmannen till ett verk ifrågasätts på det här sättet, och både McGann och McKenzie arbetar med begreppet den sociala texten, varav beteckningen textsociologi. Om man grovt sett kan karakterisera intentionalismen som en strävan att i en utgåva representera hur verket skapades, intresserar sig textsociologin också för hur verket återskapa(de)s av andra än författaren. De spår de icke-auktoriella aktörerna därför lämnat i olika framträdelseformer av verket är inte någon negativ och därför ointressant distortion som står i vägen för någon egentlig text, utan signifikanta tecken i den sociala texten och i de faktiska dokument som utgjort publikens gränssnitt till verket. Vi skulle också kunna formulera skillnaden som mellan intention och performans, eller mellan auktoritet och autenticitet.

446 Stillinger 1991.

Till yttermera visso springer textsociologin delvis ur en kritik mot den intentionalistiska eklekticismens antagande att en enskild utgåvetext fullgott kan representera verket. För en textsociolog som McKenzie är verket snarast summan av en ständigt föränderlig uppsättning versioner och dokument, tillverkade för skilda syften och publiker och med olika produktionsmetoder och verktyg. En vetenskaplig utgåva bör begränsa sina anspråk till att försöka fånga ett urval komponenter i de framträdelseformer verket haft för bestämda grupper läsare vid bestämda historiska tillfällen.⁴⁴⁷

När verk på det här sättet avskiljs från en författarintention och ses som en socialt definierad storhet vars verknings- och receptionshistoria är den styrande principen, överordnas också utgivaringreppen den tänkbara författar-intentionen.

I synnerhet McKenzie pläderade för, och bedrev själv framgångsrikt, studier av icke-auktoriell på- och medverkan i litterära verks tillblivelse och utveck-ling.⁴⁴⁸ Det finns också, menade textsociologer, en fara i att konsekvent förlita sig på en författares finalintention, åtskilliga exempel kan ges på verk som genomgått genomgripande förändringar under dess författares levnad, och där det ibland kan vara betydligt mer intressant att representera en tidig version än en sen.⁴⁴⁹ Den föränderliga, dynamiska aspekten på verk är över huvud taget något som karakteriserat det senare 1900-talets utgivningsteori. Flera projekt och strategier har lanserats för att i utgåvor söka representera denna dynamik, både i tillblivelsen och i levnadsloppet hos ett verk, även efter dess författares död.

3.4.3.1 Bibliografiska koder

Det andra området där textsociologer har levererat kritik mot den etablerade vetenskapliga utgivningen är dennas hantering av text som lingvistisk, ideal

447 Argumentationen återfinns i McKenzie 1986 och delvis i McGann 2001.

448 McKenzie 1969 respektive 1986.

449 Koncentrerad diskussion i Tanselle 1976.

sekvens. Textsociologins sätt att gestalta den sociala texten är att närma sig dess naturaltextuella framträdelseformer i dokument – textsociologin står generellt närmare dokumentnivån än vad intentionalismen gör. Både McKenzie och McGann menade sålunda, med ett förhållningssätt som kan karakteriseras som materialbibliografiskt, att inte bara idealtexten i dokument kan vara signifikant. Grafiska och materiella dimensioner i hur denna text manifesteras i olika framträdelseformer kan berätta något mer än idealtexten.⁴⁵⁰ ”Every book”, skriver McKenzie med en typisk formulering,

”tells a story quite apart from that recounted by its text.”⁴⁵¹ Den som emellertid mest kommit att förknippas med den typen av plädering är McGann. I en serie skrifter har han propagerat för att vetenskapliga utgåvor i högre grad än hittills bör inkludera representation av visuella och materiella koder i dokument och deras naturaltexter, samt också textuella och grafiska objekt som kan kasta ljus över det utgivna verkets sociala och institutionella sammanhang.⁴⁵² Han avser då företeelser som exempelvis typsnitt, satsyta, anteckningar, layout, färg och pappersegenskaper. McGanns explicita beteckning på dessa editoriellt förbisedda dokumentkomponenter är bibliografiska koder, i motsats till de lingvistiska koder vi ovan talat om som abstrakt, lingvistisk textsekvens, och som vetenskaplig utgivning enligt McGann hittills mer intresserat sig för.⁴⁵³ Själva beteckningen bibliografisk kan diskuteras.⁴⁵⁴ På vilket sätt är paratexter och grafiska, fysiska koder bibliografiska, och kan man på något sätt försvara en distinktion mellan bibliografisk och lingvistisk? Vid närmare läsning verkar det dock som om McGann använder beteckningen bibliografisk ömsom för att knyta an till en

450 Redan i McKenzie 1981 finns omfattande pläderingar för en empirisk utvidgning av textbegreppet till att omfatta dess grafiska och fysiska form. Se också utförlig argumentation i Ridderstad 1999.

451 McKenzie 1992: 8. Tanselle håller med och fyller på:

The totality of a book’s design constitutes a cultural message and is part of what the book offers for reading. (1998: 109)

452 Utförligt i McGann 1991.

453 Ibid.: 77. För särskild diskussion av McGanns begrepp, se Eggert 1994 resp. Tanselle 1998.

454 Howard-Hill (1991: 34) beklagar försiktigt att distinktionen mellan McGanns lingvistiska respektive bibliografiska koder är ”not precise”.

äldre, anglosaxisk avgränsning av termen till strikt analytisk bibliografi, ömsom för att helt enkelt avse en boks (biblion) grafiska dimension, något vi förstår av formuleringar som denna:

”[T]ext” conveys itself in two coding systems, one linguistic, the other graphic (or, more precisely, bibliographic[).]⁴⁵⁵

McGanns plädering skall inte generaliseras i meningen att komponenter som typsnitt och färgval alltid är betydelsebärande i alla naturaltexter och därför alltid måste representeras i en vetenskaplig utgåva av verket. Diskussionen avser de tillfällen då det fysiska mediet uppenbart kan konstateras ha en betydelse auktoriellt (t.ex. poeten e e cummings’ idiosynkratiska spel med textens topografi på papperets yta) eller receptionellt (t.ex. hur den alldeles särskilda grafiska och fysiska dräkt Tove Jansons Vem skall trösta Knyttet? mött sina publiker i kan antas vara signifikant). Gösta Oswald gav exempelvis mycket precisa anvisningar i sina autografer om betydelsebärande indrag, marginaler, typsnitt och gyllene snitt i textytan, medan man kan notera att utgåvor av hans verk i Svenska Akademiens klassikerserie följer en textbaserad strategi och därför bara i begränsad utsträckning tillgodoser Oswalds grafiskt orienterade önskningar.⁴⁵⁶

Delvis har den tryckta kodexboken och dess ekonomi, menar McGann, styrt bort vetenskapliga utgivare från möjligheter till representation av signifikanta bibliografiska koder. Han arbetar därför sedan en tid själv med ett uppmärksammat digitalt utgivningsprojekt av Dante Gabriel Rossettis grafiska och textuella verk, en i hög grad grafiskt orienterad utgivning.⁴⁵⁷