Distortionsrelevans

Huruvida denna distortion betraktas som relevant eller irrelevant beror förstås på transponeringens syfte och målgrupp (för vilken en svartvit fotostatkopia exempelvis kan ha motsvarande informationsvärde som ett tryckt original i färg), men också andra och kanske mer subtila omständigheter spelar in.

2.5.2.1 Genre

Genreforskaren Bazerman gör en distinktion mellan reducerbara och icke-reducerbara genrer,³¹⁶ dvs. mellan de som mer eller mindre tydligt kan reduceras till en specifik funktion och de som inte kan det. De senare är

315 Därför behöver inte mediakonservatism nödvändigtvis vara av irrationellt fetischistisk natur, utan kan också vara rotad i en i sig berättigad önskan att behålla en bekant distortion framför en obekant:

We need to acknowledge that the defense of any older communication system may be grounded in a not necessarily illogical desire to hold on to the noise we have in favor of the noise we may get.(Levinson 1997: 52f.)

316 Bazerman 1994: 90ff.

företrädesvis av estetisk natur, och måste ”constantly [be] reread to have continuing force.”³¹⁷ McGann skiljer på motsvarande sätt mellan estetiska och informationella litterära genrer.³¹⁸ Det är en distinktion jag anammat för den här avhandlingens undersökning och analys. Gränsen mellan de två typerna är inte särskilt skarp. En genre som essäer är exempelvis svårplacerad i den typen av uppdelning. Det är givet att det för estetisk litteratur som exempelvis historiska romaner också kan vara ett syfte att informera, bilda och kanske leverera något slags historisk ”sanning”, liksom det nästan alltid finns en mer eller mindre tydligt accepterad strävan att låta informationella verk göra bruk av estetik och retorisk stil. För estetiska genrer är själva den estetiska fram-ställningen det primära, medan en ”informerande” effekt betraktas som sekundär, hur påtaglig eller frånvarande den än må vara. För informationella genrer är förhållandet det omvända.

Om informationella genrer strävar efter att leverera sitt meddelande så entydigt och distortionsfritt som möjligt, arbetar estetiska genrer medvetet med språk och stilistik (t.ex. polysemi ³¹⁹ och tvetydighet, upprepningar och omskrivningar, allusioner och parafraser), materialitet och grafik som instru-ment för att uppnå en uttrycksrik text.³²⁰ För estetiska genrer är alltså en uttryckslig komplexitet en tillgång som bör maximeras, för informationella genrer ett meddelandehinder som skall minimeras.³²¹ Det är därför mer sannolikt att ”estetiskt” syftande skribenter använder paralingvistiska,

317 Ibid.

318 Hockey, Renear & McGann 1999 och McGann 2002. Distinktionen är inte exklusiv för litteraturteoretiker. I lingvistiken identifieras den som mellan litterärt och instrumentellt språk, medan semiotiker kan tala om öppna respektive slutna texter.

319 När ett ord har eller är öppen för flera olika innebörder.

320 McGann 1991:11. Dessa drag kommer ibland i konflikt med den strikta trädhierarkiska struktur som genomsyrar tillämpningen av ett XML-kompatibelt uppmärkningsschema som Text Encoding Initiative (TEI), som ändå är avsett just för uppmärkning av humanis-tiska, estetiska verk, och som är det dominerande uppmärkningsschemat inom avancerat digitalt utgivningsarbete.

321 I själva verket är de två emellertid inga absoluta poler. Åtskilliga ”informationella” verk arbetar aktivt med de uttrycksberikande verktygen, medan det inom estetiska genrer finns stora skillnader mellan värdesättandet av sådana stilmedel. Det är därför egentligen mer korrekt att tala om de två i termer av diskursivitet snarare än klart separerade genrer.

ella och grafiska medieegenskaper som betydelsebärande än att de ”informati-onellt” syftande gör det. Distortionen från en textorienterad (se nedan) trans-ponering är därför känsligare inom en estetisk än inom en informationell genre.

2.5.2.2 Textfångst

Ett startdokument med någon form av notation kan betraktas som primärt bestående av antingen en lingvistisk sekvens (text) eller en grafisk yta (bild).

Transponeringens objekt, verktyg och tillvägagångssätt ser tämligen olika ut beroende på vilken av dessa utgångspunkter det transponerande subjektet intar. Låt oss något fördjupa detta resonemang.

En notation är ett försök att representera de egenskaper och kännetecken som kan anses signifikanta för ett verk och dess text. Genom att transponera notationen hoppas vi att också det immateriella verket transponeras. Varje inskrivning eller framförande av en notation skapar en ny instans som identifierar verket. På det här sättet är en instans inte en kopia av ett verk, utan utgör tillsammans med andra instanser verket självt. Liksom ett fysiskt startdokument inte kan transponeras utan förlust, skulle i princip varje lingvistisk idealtext kunna reproduceras i all oändlighet utan förlust, så länge notationen återges korrekt, dvs. med exakt relativ positionering av notations-elementen. Är instansen en exakt ”korrekt” notation, identifierar den verket.³²² Är den inte det, gör den inte det. Förhållandet är emellertid mer komplicerat än så. Ett visst mått av distortion hindrar oss dock inte att anse att två skiljaktiga notationer mycket väl kan identifiera samma verk. Hur stor skillnad vi kan acceptera för att två olika notationer skall anses identifiera samma verk, är en fråga om bedömning och förhandling. Svåra fall kan uppstå. Vi är då

322 Hos Goodman (1969) är den här synen på verk och text mycket påfallande. Om notationen ändras, genereras ett nytt verk. En så pass rigid syn på verk lämnar litet utrymme för behandling av versioner och varianter, och ligger långt från bibliografins genealogiska förhållningssätt till verk.

förstås inne på den versionsproblematik som bibliografi och, som vi strax skall bli varse, också textkritiskt baserad utgivning sysselsätter sig med.³²³ Under en transponering är det därför relevant att fråga sig vilka delar av ett startdokument som kan respektive inte kan anses utgöra meningsskapande text, och därmed är att betrakta som en del av verkets text. Detta är vanligen något som måste avgöras pragmatiskt från fall till fall. Typografi, materialitet och paratexter är fenomen som agerar i gränslandet mellan dokumentet och texten.³²⁴ Vi nämnde också i sektion 2.3.4 två centrala faktorer: dels hur flera olika system och tekniker för notation kan begagnas för att representera en och samma text, dels hur texter kan uppfattas som både sekvenser och grafer.

Transponeringen avgörs därför av vilka lager och vilken notation den avser fånga samt av om startdokumentet betraktas som primärt en sekvens eller en graf. Vi kan därför tala om textorienterad respektive bildorienterad transponering, en distinktion vi får anledning att återkomma till senare i avhandlingen. Men det finns också fler kopplingar att göra här mellan transponering och olika epistemologiska förhållningssätt till medier just när det gäller hur de antas

323 En ”korrekt” notation identifierar således inte verket, utan vad referensbibliografi genom FRBR skulle kalla en manifestation av verket. Ett verks identifikation ligger i mer än dess notation.

324 Också bibliotekspraktiker röjer en osäkerhet härvidlag. Betrakta exempelvis bibliotekens förhållande till skyddsomslaget och dess texter (en aktuell studie är Robinson 1999). Medan den teoretiska litteraturen erkänner dessa paratexters potentiella historiska och funktionella betydelse för bevarandet av verket (se O’Connor & O’Connor 1999 samt DuRietz 1999:

89), trivialiseras de i praktiken som irrelevant dokumenttext och förpassas bokstavligen till bibliotekets papperskorg. Tanselle exemplifierar med bokförlagens reklamtext som paratext och dundrar:

The librarian’s disregard of advertisements springs from the belief that because they are not part of the work contained in a book they are therefore expen-dable: the biblioghrapher’s concern with advertisements stems from the recog-nition that they are part of the book and may therefore have a bearing on the interpretation of the work it contains (Tanselle 1998: 33).

Bibliotekens praktik speglar en originalestetisk inställning där det författarintentionella verket och dess text är det intressanta och det som skall bevaras. Receptionshistoriska och litteratursociologiska dimensioner, dvs. verkets mottagande och hur dess värde och status utvecklats genom olika editioner och hur detta speglas i t.ex. skyddsomslagets förlagstexter, kommer i skymundan. Detta är ett uttryck för den spänning som råder mellan bibliotekens bevarandeuppgift och resursvillkor i ekonomi, personal och utrymme.

hantera överföring och relation mellan bärare och innehåll. Nedan följer en sammanställning av några antaganden om medier och deras överföringskraft som beskrivits inom medieteori.