Begränsande frågor, yttrandeinledningar och

Begränsande frågor liknar omstöpningarna i det att de utgör ett yttrande som omformuleras på nytt sätt. En viktig skillnad är att den begränsande frågan alltid får ett smalare innehåll än den ursprungliga och att den nya frågan inne-håller ett möjligt svar på den öppna frågan (Long 1983a:182, Noyau 1984:28–

29, Pomerantz 1988, Bremer & Simonot 1996b:191, Svennevig 2002:112, Linell, Hofvendahl & Lindholm 2003, Svennevig 2012:2). I Utdrag 8:3 (här upprepat som 8:10) frågar Benny om Marinas betyg.

Utdrag 8:10 Begränsande fråga

1 B: hur ä de mä din (.) dina betyg ifrån irak dom där (1.8) har du dom här i sverige

Marina svarar inte och efter en paus ställer Benny den begränsande frågan.

Efter en kort förhandling svarar Marina jakande och lägger till att betygen finns hemma.

Begränsande frågor är ofta en del av en reparation som Benny initierar när det ursprungliga yttrandet inte har tagits upp. En smalare fråga kan göra det lättare att svara eftersom den begränsar och tydliggör vilket möjligt yttrande andraspråksbrukaren kan komma med. Å andra sidan kan ja-/nej-frågor orsaka missförstånd i sig just därför att ett enkelt ja- eller nej-svar inte tydliggör hur den svarande har förstått frågan, vilket svaret på en öppen fråga oftare gör.

I en vardaglig samtalsstil brukar ja-/nej-frågor formuleras så att de projicerar ett positivt svar (Houtkoop-Streenstra & Antaki 1997:286–287). Frågan om Marinas betyg ovan inbjuder i sin konstruktion till ett ja-svar. Ett ja-svar är det föredragna också för att det skulle bekräfta en optimal situation för Marina, eftersom hon då snabbt kan använda betygen. Av Marina krävs därför förutom att hon har förstått Bennys fråga, ett viss interaktionellt mod för att svara nej.

Ett nekande svar skulle också kräva någon sorts förklaring (Hutchby & Wooffitt 2008:47) vilket skulle vara språkligt krävande.

Begränsande frågor följs ibland av ett ”eller”. Det kan orsaka problem genom att andraspråkstalaren ibland inte hinner svara snabbt nog på den första delen av frågan och därför uppfattas svara på den del som kommer efter ”eller”.

Inte heller uppmuntrar ja-/nej-frågor till aktivt deltagande i interaktionen på samma sätt som en mer öppen fråga kan göra (se Bremer & Simonot 1996a:165). Tidigare forskning visar att begränsande frågor är mer frekventa i samtal med andraspråkstalare än med förstaspråkstalare (Long 1984). Vidare antyds att de skulle vara vanligare med nybörjare på andraspråket (Svennevig 2012:13), men mina data visar snarare det motsatta; flest frågor av denna typ gör Benny i samtal med Marina och Mohammed som jag bedömer som de två mest avancerade andraspråkstalarna. Antalet belägg är dock alltför litet för att man ska kunna dra säkra slutsatser (se tabell 8:5). Mina resultat tyder på att de begränsande frågorna inte främst är en språklig stötta, utan en ”motor” som driver samtalet framåt.

De begränsande frågorna innehåller ett svarsalternativ och de kräver bara ett enstavigt svar. De liknar därför förstaspråkstalarens formuleringsförslag, det vill säga när Benny inleder eller avslutar andraspråkstalarens yttrande. Utdrag 8:11 innehåller ett sådant formuleringsförslag. Benny har frågat om Ward fortsatte studera efter gymnasiet och vid tre tillfällen i sekvensen förlänger Benny sitt yttrande med några ord som kan utgöra en inledning till Wards kommande yttrande.

Utdrag 8:11 Yttrandeinledning

10 W: nej ((suckar)) nej ja är fru hemma [hemmafru 11 B: [du jobbade inte nej

Sekvensen visar att Bennys inledningar kan inbjuda eller uppmana andraspråkstalaren att förtydliga eller gå vidare med sitt tidigare yttrande. Ofta uttalar Benny yttrandeinledningen med en fortsättningston och med blicken fäst på den andra, vilket är en stark signal till samtalspartnern att gå vidare. Min uppfattning är att yttrandeinledningarna stöttar interaktionen och hjälper andraspråkstalaren och därmed samtalet vidare. Men av utdraget ovan syns också att de begränsar andraspråkstalarens möjliga repliker betydligt.

Gemensamt för begränsande frågor, yttrandeinledningar och yttrandeavslutningar är att allra högst frekvens finns i samtalen med Mo-hammed. Det kan tyckas lite förvånande, eftersom Mohammed är en driven samtalare och även i de tidiga samtalen en relativt kompetent andra-språksbrukare. Gaies (1982:80) föreslår att en andraspråkstalare som visar tecken på att hon tar gemensamt ansvar för att strukturera samtalet, till exempel genom att initiera samtalsämnen, tydliggör behovet av stöttande handlingar.

Mohammed tar tydligt ett sådant ansvar, vilket kan förklara frekvensen. Dessa handlingar stöttar samtalets relationsaspekt i samtal med en mer avancerad talare som Mohammed.

Mohammeds aktivitet framkallar alltså ett ökat engagemang i form av stöttande handlingar hos Benny. Denna tolkning finner stöd hos Gass och Varonis (1985) som redovisar en högre frekvens av reparationer gentemot de säkrare andraspråkstalarna ”as a result of the ongoing conversation” (Gass &

Varonis 1985:46). Vidare konstaterar Long (1983a:184) att det finns stor variation mellan hur olika förstaspråkstalare kommunicerar med andra-språkstalare och att vissa förstaandra-språkstalare gör fler anpassningar tillsammans med mer avancerade andraspråksbrukare. Long specificerar dock inte om-ständigheterna eller vilka samtalsdrag som avses.

Inte heller när Benny inleder Mohammeds yttranden tycks det vara med syftet att stötta ett haltande samtal. Bennys inledning får främst effekten att samtalstempot ökas. Inledningen kan också engagera och visa engagemang.

Generellt i hela materialet används heller inte inledningar och avslutningar i samma sekvenser som andra stöttande handlingar (se Bilaga 5). Det tyder på att de stöttar relationen mer än problematiska sekvenser i kommunikationen.

Min slutsats är att yttrandeavslutningarna och yttrandeinledningarna kan stötta både samtalets uppgiftsdimension och relationsdimension. För en mindre avancerad andraspråksbrukare utgör avslutningen främst ett stöd för hennes språkliga produktion och den gemensamma kommunikationen, uppgiftsdimensionen. För en mer avancerad andraspråksbrukare stöttar det främst hennes deltagande och befäster ett gemensamt engagemang i samtalet, relationsdimensionen.

En annan iakttagelse i samband med yttrandeavslutningar är att man överhuvudtaget skulle kunna förvänta sig ett högre antal. Det finns ett stort antal tillfällen i samtalen då andraspråkstalaren talar dröjande och tveksamt och det uppstår en paus. I dessa situationer har förstaspråkstalaren möjlighet att gripa in och föreslå ett ord. Det sker vid enstaka tillfällen (se exempelvis rad 23–27 i utdrag 8:23a). Men det vanligaste är i stället att Benny ger innehållslig respons på det oavslutade yttrandet som i utdrag 8:12, rad 2.

Utdrag 8:12 Respons på oavslutat yttrande

1 M: och finns inte ää (1) kurs som ää dagis som barn-2 B: alltså nej

3 M: barnskötare 4 B: barnskötare finns inte 5 M: finns inte

Marina tvekar på ”barn” och utan att komplettera hennes yttrande svarar Benny på frågan (rad 2). Marina kompletterar själv sitt yttrande och Benny upprepar sitt svar och återanvänder Marinas ord. Ordet ”barnskötare” hade förekommit tidigare i samtalet och gjorde det möjligt för Benny att göra en säker tolkning utan att komplettera. Möjligheten att själv avsluta yttrandet ger Marina större självständighet och, som detta utdrag visar, tillfälle att själv utveckla det hon vill säga. Att det är Marina som introducerar ordet i sekvensen och vägledaren som upprepar det ger henne en starkare ställning i samtalet. I det här fallet ger frånvaron av en stöttande samtalshandling bättre förut-sättningar för delad förståelse eftersom andraspråkstalaren ges en större handlingsfrihet.

En möjlig förklaring till att förstaspråkstalaren i detta och andra fall inte bryter in och föreslår en formulering är att han kan vara rädd att dels ta över samtalet för mycket, dels språkligt ”omyndigförklara” sin samtalspartner. I

några studier beskrivs hur förstaspråkstalaren, inte sällan en forskare i samtal med en försöksperson, är överdrivet tillmötesgående med täta uppbackningar, ständiga upprepningar och snabba formuleringsförslag (se exempelvis Vasseur et al. 1996). En sådan ”över-ackommodation” (Vasseur et al. 1996:95–96) kan begränsa eller stressa andraspråkstalaren och hindra henne från att uttrycka sina tankar.

Jag tolkar Bennys beteende i samtalet som en strävan att upprätthålla en balans mellan ett ”vanligt” sätt att samtala, vilket sänder signaler om jämlikhet, och ett anpassat som gör det möjligt för andraspråkstalaren att delta i samtalet på ett meningsfullt sätt, eller, för nybörjaren, att delta överhuvudtaget.

Även andra studier har visat att interaktionella anpassningar och förhandling om betydelse inte förekommer vid varje problemtillfälle (Vasseur et al. 1996, Wagner 1996a, Svennevig 2009). Deltagarna är i första hand upptagna av samtalets övergripande syfte. Det kräver inte att varje yttrande alltid är begripligt i stunden. En annan viktig faktor är att en förhandling om betydelse i ett naturligt samtal kan vara ansiktshotande på ett helt annat sätt än i ett klassrumssamtal, där ju deltagarna samtalar just i egenskap av inlärare och lärare. Att föra språkliga problem till ytan kan understryka rollerna av första- och andraspråksbrukare (jfr Wagner 1996a:230), snarare än de för interaktionen viktigare rollerna av vägledare och sökande. Detta är i de flesta fall inte önskvärt eftersom det förstärker samtalets asymmetri och därigenom kan ge sämre förutsättningar för delad förståelse.