Informanter och data

Wagner (1996a) ifrågasätter dels validiteten hos de data som ligger till grund för tidigare studier, dels den rådande synen på deltagarna. Året därpå skrev Wagner tillsammans med Alan Firth en artikel i ett temanummer av The Modern Language Journal (1997, Firth & Wagner 1997) som kom att starta en livlig debatt (se även Kurhila 2006 och Wagner & Gardner 2004 som sammanfattar kritiken). Debatten handlade dels om i vilken grad språk-användning och språkutveckling hänger samman, dels om de metoder och per-spektiv som har dominerat forskningen om andraspråksinlärning. Debatten kom att pågå i tio år och ytterligare ett specialnummer av The Modern Language Journal sammanfattade debatten och utvecklingen inom andraspråksfältet (2007). Firth & Wagner (1997:286) efterlyser tre förändringar inom fältet:

större medvetenhet om kontextens betydelse för språkanvändning, inkludering av deltagarrelevanta perspektiv och tolkningar samt en bredare databas som omfattar autentiskt material.

Naturliga samtal kan ta en mängd olika former och Wagner (1996a:225) varnar därför för generaliseringar utifrån data som skapats i en experimentell miljö för forskningsprojektets skull. Wagner menar att arrangerade samtal mellan försökspersoner i en laboratoriesituation framkallar en helt egen genre av samtal som inte går att jämföra med naturligt förekommande interaktion.

Wagner har studerat hur engelska och tyska används som lingua franca i samtal mellan affärspartners där kommunikationsspråket är ett andraspråk för

8 Mackey (2007:3) är av annan åsikt och menar att de flesta studier som fältet genererat under de tre decennier som gått har visat ”some measure of support for claims that interaction benefits learning”. Gass & Mackey (2006:176) framför tanken att interaktionshypotesen börjar utvecklas mot en teori i sin egen rätt.

båda, liksom i affärssamtal mellan första- och andraspråkstalare (Wagner 1995, Wagner & Firth 1997). I dessa samtal förekommer betydligt färre anpassningar än förväntat utifrån resultat från studier av anpassad interaktion (för liknande resultat, se Clyne 1994:89). Wagner förklarar det med att samtalsdeltagarna i de tidigare, ofta experimentella, studierna förstås enbart i egenskap av första- respektive andraspråkstalare, såväl av forskaren som av de samtalande själva.

Wagner (1998:109) resonerar utifrån ett Conversation Analysis-perspektiv som lägger vikt vid hur en samtalsdeltagare framstår och uppfattas genom sina språkliga handlingar. De studier Wagner kritiserar ålägger försökspersoner att genomföra en samtalsuppgift vilket skapar färdiga roller åt dem, roller som utgår från deras egenskaper som kompetent respektive icke-kompetent talare.

Försökspersonerna, menar Wagner, interagerar i denna roll och gör just det som uppgiften kräver av dem, för andraspråkstalarens del ”being a foreigner”

(Wagner 1998:109), av vilken man inte kan förvänta sig full behärskning av språkliga eller interaktionella normer. De språkliga handlingarna framställer därmed personen bara som just en försöksperson, vilket träffande beskrivs som

”doing being a guinea-pig” (Wagner 1998:109). Detsamma gäller första-språkstalaren som agerar i samtalet i enlighet med sin roll som mer kompetent talare, eftersom andra roller inte är aktuella i den arrangerade situationen.

Wagner (1998:109) anser att de arrangerade samtalen är ”socialt tomma”, och argumenterar för att analyser ska bygga på naturligt förekommande interaktion. Naturliga samtal bygger i regel på att människor möts av en anledning med uppgifter att lösa och att samtalsparterna därmed har specifika roller i samtalet som blir viktigare än deras status som första- eller andra-språkstalare (Firth & Wagner 1997, 2007, även Bardovi-Harlig & Hartford 2005:2). Det som förhandlas är uppgifterna man har att lösa, inte språklig form (se även Kramsch 2002). De roller som hänger ihop med samtalets syfte påverkar den sociala dimensionen av samtalet, till exempel hänsynstagande, samt hur man formar och organiserar yttranden, så kallad recipient design.

Identiteten som andraspråkstalare görs sällan relevant, utan döljs oftare (Wagner 1996a, Kurhila 2003, Sundberg 2004a, Svennevig 2004, Kurhila 2006). De samtalandes kunskaper om det aktuella samtalsämnet har också betydelse för graden av samtalsaktivitet.

I kontrast till dessa kritiserade samtalssituationer kan lyftas fram under-sökningar där samtalsdeltagarnas roller inte är på förhand givna. En sådan är Inger Lindbergs (2004a) studie av så kallade konversatörssamtal där privatpersoner samtalar med sfi-studerande. De infödda konversatörerna tog sig an uppgiften på olika sätt. I många fall intog de en lärar- eller intervjuarroll och styrde samtalet genom att välja samtalsämnen, rikta frågor till deltagarna och korrigera språkfel. Andraspråkstalarnas möjligheter att delta begränsades kraftigt. Det visade sig dock att rollerna kan skifta. När konversatör och

andraspråkstalare upptäckte att de hade något gemensamt, som ett intresse eller gemensamma bekanta, uppstod en känsla av att ”sitta i samma båt” (jfr Erickson & Shultz 1982 comembership, se vidare 2.2). Detta gav andra-språksinläraren möjlighet att ge råd och synpunkter i sin roll som kunnig inom det gemensamma området. Dialogen blev mer genuin och jämlik.

I en studie av Zuengler & Bent (1991:406–407) där man undersökte samtal mellan studenter med olika mycket kunskaper inom det aktuella samtalsämnet visade det sig att andraspråksstudenter med mer ämneskunskaper än första-språkstalaren deltog mer i samtalet. Det antyder att rollen ”expert” är viktigare än rollen ”andraspråkstalare”. Att interaktionen påverkas av de samtalandes ämneskunskaper är tydligt också i Chiangs (2009) studie av andraspråkstalande lärarassistenter. Andraspråkstalarna tog genom sin yrkesroll en ledande roll i samtalet, vilket ledde till mer samtalsaktivitet.⁹ Förstaspråkstalarna, som var studenter, följde inte det mönster som beskrivits i forskningen av anpassad interaktion, utan omformuleringar, förståelsekontroller och liknande an-passningar förekom bara undantagsvis (Chiang 2009). Utöver förhållandena som omger det aktuella samtalet kan andraspråksbrukarens motivation och vilja att delta i samtal och därmed hennes grad av aktivitet förklaras av andra-språksbrukarens framtida mål och hennes uppfattning om sin tillhörighet.

Kanno & Norton (2003) använder begreppet föreställda gemenskaper (imagined communities, efter Anderson 1991). En föreställd gemenskap kan vara gruppen förstaspråkstalare, en specifik yrkesgrupp eller en kulturellt definierad gemenskap. Det är ett sammanhang eller en miljö som man tycker sig höra hemma i och som är eftersträvansvärd. En persons handlingar, exempelvis språklärande och samtalsaktivitet, påverkas av hennes önskan att tillhöra den föreställda gemenskapen.

Kurhila (2006:10–11) framför även hon kritik mot arrangerade samtal och visar att man i naturligt förekommande samtal i själva verket som regel tonar ned identiteten som andraspråkstalare och att det i stället är andra aspekter av identiteten som kommer till uttryck.

Dessa och liknande studier pekar alltså på att de kommunikativa mönster som beskrivits i undersökningar av arrangerade samtal inte återfinns i undersökningar av autentiskt material.

Forskare inom området anpassad interaktion har bemött kritiken och argu-menterat för att ”the effects of setting on interactional processes cannot simply be assumed and claimed but should be empirically demonstrated” (Gass,

9 Enstaka studier antyder dock att andraspråkstalarens språkliga begränsningar förhindrar henne att till fullo delta i exempelvis en diskussion på en arbetsplats trots att hon har tillräckliga ämneskunskaper (Vickers 2010). Den underlägsna andraspråksidentiteten kan därför sägas

”smitta av sig” på yrkesidentiteten.

Mackey & Ross-Feldman 2011:190) och visar att interaktionsmönstren i laboratoriemiljö är ungefär desamma som de i klassrumsmiljö när studenter genomför en kommunikativ uppgift. Men här jämförs alltså den experimentella miljön med klassrummet, medan Wagner och andra vill jämföra med naturliga samtal så som de förekommer i oändligt många former.

I studierna om anpassad interaktion försöker man i allmänhet renodla det fenomen man undersöker. Detta skulle kunna få konsekvenser för vad man kan säga om de data som genereras i studiernas design. Jag lyfter några exempel från de nämnda studierna ovan, med start i den tidigaste och mest inflytelserika där Ferguson (1975) karaktäriserade foreigner talk. Hans dataunderlag är svagt, som jag nämnde ovan, inte minst den del som består av eliciterade berättelser om hur man tror att en amerikan skulle bete sig språkligt i sällskap med en outbildad icke-europé (Ferguson 1975:3). Försökspersonerna är dessutom Fergusons egna studenter. Detta förhållande medför en risk att studenternas svar påverkas av det faktum att de skriver till sin lärare som i något skede ska bedöma dem.

Vidare kan man uppmärksamma den hårda styrning försökspersonerna utsätts för i Picas et al. studie (1986). Första- och andraspråkstalaren får inte interagera med varandra när de genomför sin uppgift (att ge instruktion respektive placera föremål på en bild); de får inte ens se varandra utan placeras med en skärm mellan sig. I en annan testsituation (Gass & Varonis 1985) ringer andraspråkstalande studenter upp slumpvis utvalda främmande människor och påstår att de gör en undersökning om matvanor. Forskarnas syfte är att ta reda på hur de uppringda förstaspråkstalarna reagerar på andraspråkstalarnas signaler om förståelsesvårigheter. De uppringande andraspråkstalarna är å sin sida strikt bundna av sitt manus, som bland annat tvingar dem att fråga om vid två tillfällen, oavsett om de har förstått eller inte.

Andraspråksstudenterna är också medvetna om att samtalet spelas in, att de är försökspersoner och att de egentligen inte behöver vare sig förstå svaren på de frågor de ställer eller använda dessa svar.

Liknande skygglappar för de medverkandes sociala roller verkar finnas hos Gaies (1982). Gaies undersöker om det faktum att de medverkande är bekanta med varandra påverkar interaktionen. Hans försökspersoner är alla kvinnor och alla är från Malaysia, men Gaies tar varken upp genus eller etnicitet som möjliga påverkande faktorer i diskussionen av resultaten.

Håkansson (1987) studerade lärares interaktionella anpassningar när de återberättade en text för sin elevgrupp. Jämförelsematerialet utgörs av lärarnas återberättande för en förstaspråkstalare, vilken i de flesta fall var en vän eller släkting. Att återberätta för en grupp elever eller att återberätta för en enda lyssnare som man har en nära relation till ger naturligtvis mycket skilda förutsättningar för interaktion. Dessutom är talsituationen i Håkanssons

studie påfallande monologisk; att återberätta en historia för en grupp skiljer sig betydligt från ett vanligt samtal. Håkansson (1987:108) argumenterar emellertid för att interaktionella anpassningar kan förekomma även i en huvudsakligen monologisk situation. Att parterna uppfattar samtalsämnet som tillräckligt viktigt är i stället det väsentliga, menar Håkansson. Hon bygger denna argumentation på resultat från experimentella studier. Hennes tillvägagångssätt och resultat framstår därför som svåra att jämföra med naturligt förekommande samtal. Håkansson beskriver tyvärr inte i sin avhandling hur vanliga de interaktionella anpassningarna är, i vilka situationer de förekommer, vad som framkallar dem och, mer intressant, om de verkar bidra till gemensam förståelse.

Med den här kritiken vill jag i linje med Wagner och andra ifrågasätta generaliserbarheten hos studier som bygger på data från experimentella situationer. Utifrån dessa data har forskare dragit slutsatser om hur ”första- och andraspråkstalare samtalar”, men min uppfattning är att man knappast kan generalisera så. Samtal som aktivitet är mångskiftande och komplexa och varje situation skapar data som är specifika för den samtalssituation där de uppstått.

Därför är det vanskligt att generalisera.