Förståelse som koordinerad samtalsaktivitet

I forskningen om interkulturell kommunikation inom såväl pragmatik som interaktionell sociolingvistik har man främst, mer än förståelse, undersökt missförstånd och hur de uppkommer som ett resultat av skilda tolkningsramar hos socialt mer eller mindre åtskilda grupper (Bailey 2004:403). Genom att studera problematisk kommunikation vill man komma åt mekanismerna bakom delad förståelse (se t.ex. Roberts 1996a, Kidwell 2000, Sametband &

Strong 2012). Dock verkar intresset för missförstånd ha minskat under det senaste decenniet; efter år 2000 är studierna om missförstånd betydligt färre (Verdonik 2010).

Man kan analysera delad förståelse i samtal antingen som process, hur det går till, eller som produkt, vad man till synes förstår av varandras tal (Roberts 1996a:9). Studier där man undersöker förståelse i ett processperspektiv (Bremer et al. 1996, Svennevig 2002, Kurhila 2003, Svennevig 2005, Kurhila 2006, Svennevig 2008, 2009, 2012) ställer frågor om hur en samtalande förstår något, snarare än om eller vad hon förstår (Roberts 1996a). I dessa studier beskriver man gemensamma handlingar och strategier som leder till delad förståelse, ofta med tyngdpunkt på förstaspråkstalarens roll. Definitionen av förståelse är inte alltid central.

En studie som är särskilt viktig i förhållande till min avhandling är Bremer et al. (1996). Studien lägger liksom flera andra tyngdpunkten på missförstånd.

Författarnas beskrivning av förståelse som process hämtas från interaktionell sociolingvistik. De menar att samtalsdeltagarna under samtalets gång kont-inuerligt drar slutsatser om interaktionen, det vill säga gör inferenser (Roberts 1996a:16, även Gumperz 1982b). Förståelse som process förutsätter att parterna är aktiva i samtalet (Gumperz 1982b:2), och för att kunna delta i samtalet krävs någon grad av förståelse (Roberts 1996a:16). Förståelse och samtalsaktivitet är således integrerade, där (viss) förståelse möjliggör deltagande och deltagande möjliggör djupare förståelse. I ett samtal mellan första- och andraspråkstalare kan förstaspråkstalaren skapa utrymme och underlätta för andraspråkstalarens delaktighet och därigenom bidra till det gemensamma arbetet mot förståelse (Roberts 1996a).

Termen intersubjektivitet används ofta i stället för eller parallellt med delad förståelse, främst inom forskning med etnometodologisk inriktning, som CA.

Inom den mer strikta CA-traditionen hör idén om intersubjektivitet hemma i samtalets sekventiella ordning och beskrivs som ”the joint construction of meaning by the participants in and through sequential order of action and talk”

(Wagner & Gardner 2004:10). I andra sammanhang betonas deltagarnas upplevelse av samtalet och intersubjektivitet framställs som samsyn samtals-deltagarna emellan (Börestam Uhlmann 1994:136), det vill säga en delad

förståelse (Norrby 2004:42). Kalin (1995:36–37) talar om intersubjektivitet som en serie sammanlänkade handlingar och lyfter alltså fram den processuella aspekten.

Dessa beskrivningar skiljer sig något åt, men det centrala i samtliga är att förståelse betraktas som samordnade handlingar. En talares svarstur uppvisar hennes förståelse av den andras föregående yttrande.

Sacks (1992:426) talar om understanding position (se även Hindmarsh, Reynolds & Dunne 2011, Mondada 2011), den plats i dialogen då det är lämpligt, möjligt eller förväntat att uttrycka sin förståelse. Denna position sammanfaller i allmänhet med slutet av en turkonstruktionsenhet, alltså en naturlig turbytesplats. Här är det strukturellt relevant att ge respons, eller att vid behov ta turen eller initiera en reparationssekvens. Att inte ta turen kan sägas vara ett sätt att visa förståelse, eller åtminstone en önskan att fortsätta lyssna på den andre.

Inom CA söker man inte efter talarens avsikt med ett yttrande. Man studerar responsen i andraturen utan att försöka relatera den till talarens intentioner, som ju är osynliga i samtalet. Andraturen visar dels vilken typ av samtalshandling man uppfattar att yttrandet är, dels vad man förstår av dess innebörd. Förenklat kan man säga att andraturen uppvisar förståelse av yttrandets funktion och dess innehåll.

Detta sätt att förstå relationen mellan två yttranden är vad som inom CA kallas sekventiell bevisföring (som nämnts i 3.3.2). Linell (2011a, Linell &

Gustavsson 1987) ifrågasätter dock ”bevisvärdet” hos andraturen på två punkter. Enligt Linell (2011a:15) visar en persons yttrande förvisso hur hon förstår ”den interaktionella meningen hos utsagan som kommunikativ handling”, men den kan bara delvis avslöja förståelse av den andras mening och avsikt. Vidare menar Linell & Gustavsson (1987:9–10) att det inte är tillräckligt att se till svarsturen, utan det är först i den tredje turen de samtalande och en utomstående kan avgöra vad eller hur samtalsparterna har förstått (även Kalin 1995:36). I detta perspektiv består en minimal interaktionssekvens således av tre turer, och genom den tredje kan man se på vilket sätt förståelse har uppnåtts (Linell 2009:183, även Fogtmann Fosgerau 2012:4–5).

Christina Fogtmann Fosgerau (2007a, 2007b, 2012) har undersökt så kallade naturaliseringsintervjuer där en polis samtalar med en person som söker danskt medborgarskap (se vidare 3.2.2.). Hennes studie får illustrera tre av de ovan nämnda aspekterna på förståelse, nämligen tredjeturens betydelse, kopplingen mellan förståelse och delaktighet i samtalet samt idén att förståelse är samkonstruerad.

Dansk lag kräver att en person ska kunna ”delta obesvärat i ett vanligt danskt samtal” (Fogtmann Fosgerau 2012:2) för att få söka danskt medborgarskap. Detta prövas i en naturaliseringsintervju då en polis i egenskap

av myndighetsperson och intervjuare ska avgöra om den sökande uppfyller språkkravet. Bland de tillfrågade poliserna i Fogtmann Fosgeraus undersökning definierades samtalsfärdigheten som förståelse: den sökande skulle kunna förstå de frågor som ställdes och svara begripligt på dem. Intervjun följde ett mönster av fråga-svar-respons och det är den tredje turen som undersöks av Fogtmann Fosgerau. I den tredje turen har den första talaren, polisen som har ställt frågan, möjlighet att ge respons på den sökandes svar på frågan.

Fogtmann Fosgerau finner att polisernas sätt att ge respons skiljer sig systematiskt mellan de intervjuer där de sökande godkändes och de där de underkändes. Med de sökande som godkändes uppmärksammades inte miss-förstånd och polisen utvecklade den sökandes repliker i sin respons. Dessa handlingar underlättar andraspråkstalarens deltagande och leder till att båda samtalsparterna upplever att samtalet flyter väl och att man delar förståelse. I intervjuerna där de sökande inte godkändes uppmärksammades varje potentiellt missförstånd, antingen genom en reparation eller genom att polisen inte gav någon respons alls. Polisens sätt att interagera bidrog till bådas upp-levelse av ett misslyckat samtal. Studien visar att förståelse tveklöst är en gemensam konstruktion. Det är också tydligt att förstaspråkstalaren/intervjuaren genom sitt agerande styr hur eller om delad förståelse skapas, varför intervjun inte fyller sitt syfte som språktest (Fogtmann Fosgerau 2012:14).

Fogtmann Fosgerau belyser samtalspartnerns stora betydelse för andra-språkstalarens möjligheter till delaktighet och förståelse. Samtalspartnern, polisen, är förutom förstaspråkstalare, myndighetsutövande institutions-representant. Det är denna roll, snarare än rollen som förstaspråkstalare, som styr hennes samtalsbeteende. Fogtmann Fosgeraus studie pekar på att poliserna gör olika tolkningar av uppgiften som språktestare inom myndighetsrollen.

Poliserna hanterar intervjuuppgiften på olika sätt och det får dramatiska konsekvenser för utfallet av intervjun och för den sökande. Den institutionella miljön och de roller den för med sig framställs alltså som begränsande för andraspråkstalarens möjligheter att göra sig hörd.

Men institutionella strukturer kan också vara en resurs för andraspråkstalaren att göra sig förstådd. I en samtalsanalytisk studie av andraspråksstudenter i möte med en receptionist på universtitetet visar Kidwell (2000) att studenterna kan utnyttja sin kontextuella kunskap om den sekventiella ordningen i mötes-situationen. Såväl studenterna som receptionisten är bekanta med samtalsrutinen som innebär att studenten brukar fråga om råd i början av interaktionen. Även med mycket knappa språkliga resurser kan studenten göra sig förstådd eftersom de delade förväntningarna på interaktionen och dess förlopp styr tolkningen i rätt riktning. Såväl den institutionella strukturen som den sekventiella inom interaktionen utgör alltså en resurs för andraspråkstalaren eftersom den skapar en delad tolkningsram.

En värdefull distinktion mellan två olika sätt att visa förståelse finns i Sacks (1992:252) begrepp uppvisad respektive hävdad förståelse (eng. exhibited resp.

claimed understanding). Sacks utgår från en situation där någon får en historia berättad för sig. Lyssnaren har möjlighet att visa, eller med Sacks (1992:252) ord bevisa, om eller hur hon förstår berättelsen. Ett sådant bevis på förståelse kan vara att berätta en liknande historia eller att återge (en del av) den med andra ord. Sacks gör en distinktion mellan det här slaget av uppvisad förståelse å ena sidan, och å andra sidan hävdad förståelse. Hävdad förståelse kan uttryckas som en metakommentar av typen ”jag förstår vad du menar”, eller ett enkelt jakande svar på en fråga som kontrollerar förståelsen. Uppvisad förståelse utgörs i stället av en handling som fungerar som belägg för förståelse.

Uppvisad förståelse i andraturen är vad CA-inriktade forskare söker. I linje med Goodwins (2010) term förkroppsligande av samtalshandlingar betonar man i flera studier att denna förståelse inte alltid uppvisas verbalt, utan ofta i handlingar som gester, blickar, kroppsställning, ansiktsuttryck eller aktiviteter som är knutna till situationen (Mondada 2011.). Även yttrandens samordning i tiden ger indikationer om förståelse. Exempelvis kan avbrott eller överlappande tal visa förståelse (Hindmarsh et al. 2011). Hindmarsh et al. visar i sin studie av tandläkarstudenter på praktik att det finns situationer då den hävdade och den uppvisade förståelsen kan vara motstridig, då studenten säger att hon förstår, men inte agerar på det sätt som hon borde. Hindmarsh et al. (2011:501) betonar att kroppen och dess rörelser är ”a central resource to exhibit and to assess understanding in real-time”. Kroppens signaler kan såväl bekräfta som försvaga ett yttrande som hävdar förståelse.

CA-baserad analys av förståelse är alltså genuint empiriskt baserad genom att man undersöker vad som faktiskt sägs och görs i samtalet. Därmed får man en möjlighet att förstå hur samtalsparterna uppfattar det. En nackdel med CA, vilken har sin grund i det begränsade kontextbegreppet, är risken att missa det som inte explicitgörs av samtalsdeltagarna. Det förekommer i alla samtal, och än mer i samtal mellan första- och andraspråkstalare (Fogtmann Fosgerau 2012:8), situationer där man tror att man har förstått varandra och fortsätter samtalet med den ”falska” delade förståelsen. För att upptäcka sådan skenbar förståelse måste forskaren ha tillgång till mer data än den omdelbara samtalskontexten, till exempel återkommande samtal mellan samtalsparterna, intervjudata eller feedbackdata.