Begreppet omformulering

I detta avsnitt ges en definition av vad jag i min undersökning menar med omformulering. Den föregås av en genomgång av hur man definierat och använt begreppet i andra studier. Omformuleringar avser när en talare formulerar om den andras tal. I viss annan forskning används termen också för den situation då en talare formulerar om sina egna yttranden (se exempelvis Svennevig 2003a). Att formulera om det egna yttrandet kallar jag omstöpning.

Det behandlas i analysen av förstaspråkstalarens roll, se kapitel 8.

Min utgångspunkt för en definition är en i sammanhanget välkänd studie av Drew (1998). Här förklaras en omformulering som en samtalsdeltagares verktyg att uttrycka sin uppfattning av ”what we are talking about” eller ”what was just said” (Drew 1998:32). Drew och andra forskare inom conversational analysis, CA, väljer termen ”formulation”, eller på svenska formulering, för det som uttrycks en gång till av den andre (se diskussion i Kurhila 2006:154ff.).

Användningen av termen formulering är således begränsad till CA-studier.

Omformulering har en mer allmän spridning inom språkvetenskapliga studier och rymmer därför ”a wider range of rhetorical conjunctive relations such as clarifying, generalizing, particularizing, exemplifying and justifying” (Muntigl 2010:445). För min studie har jag valt omformulering.

Heritage & Watson (1979:130) skiljer mellan omformuleringars karaktär som gist respektive upshot. Medan gist betecknar en formulering av samtalets innehåll vid en viss punkt, utgör upshot en slutsats eller en konsekvens av det omtalade.

I Drews (1998) studie beskrivs omformuleringar och deras funktion i olika samtalsverksamheter. Det kan handla om förståelse av ett ord eller ett enstaka yttrande, eller om förståelse i större skala, t.ex. vad som slagits fast ditintills i samtalet. Dessa två motsvarar närmast lokal respektive global förståelse (se 4.1).

Gunlög Sundberg (2004a) undersöker bland annat en rekryterares omformuleringar av arbetssökandes yttranden. Det centrala i hennes definition

är omformuleringen som ”en tolkning av ett yttrande gjord med betydelseord som semantiskt kan varieras” (Sundberg 2004a:85). Hon, liksom Arminen (2005), betonar därmed den tolkande dimensionen av omformuleringen.

Linell & Gustavsson (1987:139) definierar en omformulering på ett liknande sätt som ”en replik i vilken en talare explicitgör sin tolkning […] av ett viktigt, ofta långt och innehållsmättat inlägg från motparten”.

Såväl Sundberg som Linell & Gustavsson begränsar således omformuleringen till tolkningen av ett yttrande och dess innebörd. Deras definitioner av omformuleringar berör vad jag benämner lokal förståelse. I mitt material omformuleras såväl enstaka yttranden som längre stycken av samtalet. Dess-utom förekommer omformuleringar av slutledande karaktär, varför jag behöver en definition som täcker både lokal förståelse, global förståelse och slutsats. En preliminär definition av en omformulering är därmed ett yttrande som utgör en tolkning av den andra talarens tidigare yttrande(n).

Men i materialet finns flera typer av yttranden som delvis fungerar på samma sätt, det vill säga visar upp och kontrollerar förståelsen, utan att jag vill kategorisera dem som omformuleringar. Med hjälp av några exempel på yttranden som jag inte kategoriserar som omformuleringar ska jag förklara hur jag avgränsar och definierar omformuleringar i studien. Avgränsningen styrs av både form och funktion hos yttrandet.

Det första utdraget är hämtat från Mohammeds första samtal med Benny.

Mohammed har berättat att han inte tror att han kan hitta något bra jobb, eftersom han inte har ”bra betyg”. Benny ställer då en fråga för att kontrollera sin förståelse av Mohammeds ”betyg”.

Utdrag 9:1 Kontrollfråga

1 B: när du säger bra betyg va menar du då menar du ifrån (.) utbildningen som du gick i irak 2 eller (.) menar du från (1.2) sfi

3 M: (1.8) bra betyg 4 B: ja

5 M: bra betyg de betyder inte från sfi 6 B: nej

7 M: kanske från gymnasieskolan eller (.) högskolan 8 B: mm

9 M: de (.) [betyder (.) de ä bra betyg

10 B: [dä ä bra betyg bra utbildning tror ja att du menar

Sekvensen fortsätter med att Benny utvecklar betydelsen hos ”betyg” respek-tive ”utbildning” med hjälp av exempel. Även om frågor av den här typen kan ha samma effekt som omformuleringar, det vill säga tydliggör den ena samtalspartens uppfattning och genom förhandling bidrar till delad lokal förståelse, hamnar de utanför gruppen omformuleringar av två skäl: de är tydligt frågeformade, medan omformuleringarna är påståendeformade i

syntaktiskt och/eller prosodiskt avseende, och, viktigare, kontrollfrågor utgör inte en direkt tolkning av ett tidigare yttrande. I samtal är dock gränserna mellan olika samtalsfenomen som regel suddiga, och i materialet finns yttranden som syn-taktiskt ser ut som omformuleringar men där samtalskontexten gör dem till något annat. Utdrag 9:2 innehåller ett sådant yttrande.

Utdrag 9:2 Avrundning

1 B: jaha (1.1) du trivdes mä å jobba som (.) kurator 2 E: ja

3 B: dä va ett bra jobb 4 E: ja

5 B: jaha

6 E: jätteb- jättefint den här (1.1) fyra år [jag har arbetat ja

7 B: [fyra år ja mm (1.6) hur ä de nu då tycker du (.) i 8 sverige ((fortsätter att fråga om framtiden))

Evin har pratat länge och engagerat om sitt arbete och Benny har ställt frågor och antecknat. Därefter säger han ”jaha”, vilket brukar fungera som en signal om ämnesbyte, gör en paus och ställer frågan om hon trivdes med sitt arbete (rad 1). Pausen tillsammans med ämnesbytessignalen visar att Benny avser börja tala om något annat. Det visar sig också i hans nästa fråga som handlar om Evins framtid i Sverige (rad 7–8). Hans yttrande är en avrundning som gör det möjligt att inleda ett nytt samtalsprojekt och pekar i högre grad framåt än bakåt. Därför hamnar denna typ av yttranden utanför gruppen omformuleringar.

Bennys andra yttrande i utdrag 9:2 är en omformulering (rad 3). Men här formulerar han närmast om sitt eget yttrande i en så kallad omstöpning, vilket alltså faller utanför ramen för detta kapitel och, som nämnts, behandlas i kapitel 8. Slutligen finns det en typ av yttranden som till sin form ibland ligger nära omformuleringar, nämligen upprepningar. Ordagranna upprepningar fungerar som en kvittering på att det föregående yttrandet är uppfattat, men inte nödvändigtvis förstått (Svennevig 2004). Vidare finns modifierade upprepningar. De innehåller något ytterligare element i förhållande till den andra talarens yttrande alternativt uttrycker det sagda i en mer idiomatisk eller fullständig form. Utdrag 9:3 innehåller en modifierad upprepning. Här har Ward berättat att det var svårt för henne att börja förvärvsarbeta som ung.

Utdrag 9:3 Modifierad upprepning

1 W: ää in- inte stora (5.1) ((suckar)) äää 2 B: en liten stad menar du

3 W: aa (1.5) ja ja bor i lite stad 4 B: du bodde i en liten stad ja

5 W: ja å tradition där äm när flicka går å jobba det är my- samma svårt till till tradition

Ward gör en lång paus och suckar (rad 1) vilket får Benny att föreslå ett språkligt uttryck, ”liten stad”. Uttrycket bekräftas av Ward. Benny svarar med att upprepa Wards yttrande i modifierad form vilket här innebär att han realiserar det enligt språknormerna. Därefter går Ward vidare med sin berättelse.

Svennevig (2002:114) menar att modifierade upprepningar och omfor-muleringar befinner sig på en glidande skala (även Kurhila 2006:172), men jag gör skillnad mellan dem i fråga om funktion och deras respektive samtalskontext:

de modifierade upprepningarna kräver ingen respons, vilket illustreras av utdrag 9:3. I materialet följs de aldrig eller sällan av en bekräftelse eller ett avvisande. De fungerar i stället som en kvittering på att den första talarens yttrande är uppfattat och accepterat, och att hon kan fortsätta sin redogörelse.

(Upprepningar som stöttande samtalshandlingar undersöks i kapitel 8.) Utdrag 9:1, 9:2 och 9:3 ovan visar prov på samtalshandlingar som inte faller inom gruppen omformuleringar. Med utdrag 9:4 nedan vill jag beskriva vad som är kännetecknande för en omformuleringssekvens. För att tydliggöra hur omformuleringar bidrar, eller inte bidrar, till delad förståelse, har jag funnit det lämpligt att beskriva omformuleringar ingående i en sekvens. Den består oftast av tre steg.

Det första steget är själva omformuleringen då en talare uttrycker sin förståelse av vad den andra talaren har sagt. Såväl vardaglig erfarenhet av samtal som forskningsresultat visar att en omformulering inte är fullständig och fungerande utan en relevant återkoppling (t.ex. Heritage & Watson 1979, Sundberg 2004a, Kurhila 2006), varför det andra steget utgörs av att primär-talaren bekräftar eller avvisar omformuleringen i sin svarstur. Min avsikt är att se om omformuleringar bidrar till delad förståelse och därför finns det skäl att undersöka omformuleringens funktion i ett ytterligare steg, även med tanke på att materialet består av andraspråksbrukare i samtal. Om omformuleringen inte uppfattas som överensstämmande med det primärtalaren har sagt, kan hon eller han behöva försöka revidera den andras uppfattning genom att förklara och lägga till rätta som ett tredje steg.

Utdrag 9:4 illustrerar de tre stegen i en omformuleringssekvens. Det är taget från Wards tredje samtal där hon beskriver sina upplevelser på språkpraktik-platsen. Steg 1, omformuleringen, är gråskuggad.

Utdrag 9:4 Omformuleringssekvens

1 W: för att ja pratar inte (1) så mycket [och inte så bra (1) med andra personer 2 B: [nä okej okej 3 W: mm

4 B: kände du dig lite utanför då 5 W: mmm ((tittar ner, skrattar lite)) 6 B: dä va svårt å komma in

7 W: ää inte svårt men ääm (1.2) när ja vill prata 8 B: mm

9 W: ääm de kommer inte kanske från (.) rädd (.) eller ää 10 B: mm blyg

11 W: ((slår ut med armarna)) ja vet inte ((båda skrattar lite)) de ä lite svårt

På rad 6 omformulerar Benny Wards tal, steg 1, och i det följande yttrandet avvisar Ward omformuleringen, steg 2 (rad 7). Hon förklarar sedan igen, mer konkret, vad som inte fungerade på praktikplatsen, vilket utgör omformul-eringssekvensens steg 3 (rad 7 efter pausen och rad 9 och 10). (Sekvensen diskuteras ytterligare i 9.4.4, utdrag 9:16.)

Såväl förstaspråkstalaren som andraspråkstalarna gör omformuleringar. För andraspråksbrukaren kan något eller alla steg vålla problem. Det kan vara krävande att uppfatta vad vägledaren säger och att hinna formulera den egna förståelsen av vad man har uppfattat. Omformuleringen görs per definition med andra ord och uttryck än primärtalaren använt, och i de fall vägledaren omformulerar något, kan det utgöra en svårighet för en andraspråksbrukare med begränsat ordförråd. Vägledaren väljer i egenskap av förstaspråkstalare och yrkesperson ibland ord som den sökande inte är bekant med. Att avgöra om omformuleringen stämmer överens med det hon har sagt kräver därför mer tid för en andraspråksbrukare än för en förstaspråksbrukare. Som ett andra steg krävs en pragmatiskt lämplig respons som bekräftar eller avvisar omfor-muleringen. Om den förståelse vägledaren uttrycker i sin omformulering inte stämmer överens med andraspråkstalarens uppfattning, behöver hon revidera den med en förklaring, steg 3. Att säga emot är krävande språkligt och möjligen kan också den upplevda rollen eller positionen som andraspråkstalare och sökande i samtalet försvåra för henne. Det är med andra ord flera krav som måste uppfyllas och flera potentiella svårigheter som ska övervinnas om om-formuleringar ska bidra till den delade förståelsen i samtal mellan första- och andraspråkstalare.

De ovanstående samtalsutdragen visar att gränserna kring det jag kallar omformuleringar inte är självklara och det finns naturligtvis andra sätt att förstå omformuleringarnas roll och därmed hur de kan kategoriseras (se t.ex. Kurhila 2006). Bakom indelningen ligger noggranna, upprepade genomlyssningar av materialet, men de drag som jag betecknar som åtskiljande har jag inte alltid kunnat återge i transkriptionerna. Exemplen ovan kan ändå åskådliggöra något av materialets variation, och på grundval av ovanstående resonemang definierar jag en omformulering enligt följande kriterier:

• En omformulering har en koppling bakåt till ett eller flera av den andra talarens yttranden.

• En omformulering består av ett eller flera yttranden som utgör en tolkning av det sagda.

• En omformulering är påståendeformad med avseende på dess prosodiska, syntaktiska och/eller icke-verbala egenskaper.

• En omformulering brukar följas av en svarstur som bekräftar eller avvisar tolkningen.

Analysens syfte är att förklara i vilken mån och hur omformuleringar kan bidra till den delade förståelsen genom att explicitgöra den ena talarens förståelse.

Omformuleringar är relativt enhetliga till sin form men de är ofta fler-funktionella, som yttranden brukar vara. Därför beskriver jag också vilka ytterligare funktioner i relation till delad förståelse omformuleringarna i materialet har.