Diskussion

Att visa förståelse genom att omformulera den andras yttrande förekommer i alla samtal hos samtliga samtalspar och alla de samtalande omformulerar vid något tillfälle, med undantag för Marina. Vägledaren gör tre gånger så många omformuleringar som de sökande i genomsnitt, men variationen mellan de fyra sökandes antal är stort. Materialet visar att omformuleringarna främst framkallas av en situation där någon av de samtalande upplever ett behov av att göra sin förståelse explicit. Omformuleringarna stödjer därför arbetet mot delad förståelse av den aktuella frågan, det vill säga samtalets uppgiftsdimension.

Typen stödjande omformuleringar bidrar å andra sidan främst till relationen i samtalet. Analysen visar att omformuleringar utgör interaktivt stöd (Adelswärd 1995:114) genom att de bidrar till samkonstruktion och delad förståelse. Ett samtal där omformuleringar är frekventa kan alltså tolkas som ett samtal där man strävar mot ett gott samtalsklimat och en vilja att förstå varandra, snarare än ett samtal präglat av språkproblem.

Tre tidigare studier där man intresserat sig för omformuleringar i samtal mellan första- och andraspråkstalare utgör relevanta jämförelser med min undersökning: Bremer & Simonot (1996b), Kurhila (2006) och Sundberg (2004a). Hos Bremer & Simonot (1996b) drar man en skarp gräns mellan första- och andraspråkstalarnas bruk av omformuleringar. Förstaspråkstalarens

omformulering ses som ett formuleringsstöd för den mindre kunniga talaren (Bremer & Simonot 1996a:165f.), medan andraspråkstalarens omformuleringar beskrivs som hennes möjlighet att kontrollera hur mycket hon har förstått av det nyss sagda (Vasseur et al. 1996:84). Hos Bremer et al. ser man således samtalen och de interagerandes handlingar präglade enbart av språkliga förut-sättningar, medan den institutionella dimensionen av omformuleringar inte lyfts fram.

Kurhila (2006), å andra sidan, visar att omformuleringar utnyttjas främst av institutionsrepresentanten/förstaspråkstalaren, men även av andraspråkstalarna, men i lite olika syften beroende på de institutionellt formade rollerna.

Omformuleringarnas fördelning och funktion i min studie liknar Kurhilas.

I Sundbergs studie (2004a) är, som nämnts, omformuleringar institutions-representantens verktyg. Rekryterarens omformulering utgörs oftast av ett adjektiv, vilket är en form som passar för den dokumentation verksamheten kräver. Rekryteringssamtal och SYV-samtal är båda institutionella samtal, men en jämförelse mellan Sundbergs rekryteringssamtal och mitt material visar skillnader i omformuleringarnas frekvens och typ, vilket indikerar att samtalen har olika karaktär. De samtalandes behov av att skapa förståelse skiljer sig i de två samtalstyperna, framför allt med avseende på den uttalade intervjuarfunktion som rekryteraren har, där hon ska elicitera institutionellt relevant information stöpt i en förutbestämd språklig form. Också vägledaren har naturligtvis till uppgift att skaffa sådan information, men utan en språklig mall. Det finns också gott om tillfällen i SYV-samtalen då mönstret är det omvända, och det är den sökande som ställer frågorna.

Omformuleringarna är den vanligaste utbyggda responsen i Sundbergs rekryteringssamtal. De är mer frekventa där än i vägledningssamtalen. I vägledningssamtalen fördelar sig omformuleringarna med ett snitt på en var nionde minut, medan motsvarande siffra för Sundbergs material är en var sjätte minut. Till skillnad från Sundbergs samtal är omformuleringar i vägledningssamtalen bådas resurs för att visa upp förståelse, även om den används mer av institutionsrepresentanten. Av de totalt 86 omformuleringarna i föreliggande material står institutionsrepresentanten för 64.

Fördelningen de samtalande emellan kan förklaras av deras respektive roller i samtalet. Förstaspråkstalaren tar normalt det huvudsakliga ansvaret för att samtalet ska fungera väl (jfr Kurhila 2006), eller bör ta det (Bremer et al. 1996).

Ett sätt att ta ansvar är att då och då kontrollera den delade förståelsen. Andra-språkstalarnas förståelsekontroller är mer inriktade mot den egna förståelsen av någon fråga som är särskilt viktig för dem, som utdrag 9:8 där Ward försäkrar sig om regler kring studiemedel.

Vad gäller formen förekommer i mitt material en enda adjektivformad omformulering (se utdrag 9:16 ”blyg”), medan det i vissa delar av Sundbergs

rekryteringssamtal är den vanligaste typen av omformulering. I väglednings-samtalen finns till skillnad från i rekryteringsväglednings-samtalen inte några institutionella krav på att de sökande ska lämna berättelser eller fakta som ska passa i en viss form. Det förklarar att omformuleringarna här har fler och varierande former, och utdragen ovan visar att de fungerar i första hand som kontroll av förståelsen.

Sundbergs rekryteringssamtal (2004a) är intervjuer och omformuleringarnas frekvens och karaktär speglar intervjuns syfte och de roller som uppstår i en intervjusituation. Omvänt skulle man på grundval av omformuleringarnas annorlunda frekvens och typ kunna säga att SYV-samtalen inte är intervjuer, och naturligtvis är vägledningssamtalet inte heller avsett att fungera eller upplevas som en intervju. Omformuleringarnas typ och frekvens verkar alltså vara avhängiga den verksamhetstyp i vilken de förekommer (Drew 1998;

Sundberg 2004a).

Eftersom de sökande i vägledningssamtalen har en förhållandevis låg språkfärdighet på svenska skulle man kunna förvänta sig att såväl den sökande som vägledaren skulle behöva kontrollera sin förståelse ofta, och att omform-uleringar skulle vara ett lämpligt verktyg. Men även om andraspråksbrukare behöver fler möjligheter att kontrollera sin egen och den andras förståelse har de samtidigt som just andraspråksbrukare svårare både att själva omformulera och att förstå den andras omformuleringar. Det föreligger alltså ett paradoxalt förhållande där andraspråkstalarens svårigheter att förstå och formulera samtidigt både skapar och förhindrar möjligheterna till detta. Svårigheterna ligger inte minst i samtalets tempo. Ofta hinner inte den sökande både uppfatta, förstå och kontrollera. Även i de fall vägledaren omformulerar krävs tid att uppfatta och eventuellt säga emot.

Att avvisa är språkligt mer krävande än att bekräfta på så sätt att en bekräftelse i regel bara kräver ett jakande svar, medan ett avvisande också kräver ett till-rättaläggande. Ett avvisande är mer problematiskt än en bekräftelse också där-för att det kan uppfattas som kritik mot samtalspartnerns uppmärksamhet eller förmåga att förstå eller uttrycka sig (Heritage & Watson 1979). Dessutom är ett jakande svar det förväntade, medan ett avvisande är en ”disprefererad respons” (Londen 1995:33, Hutchby & Wooffitt 2008:46). Heritage &

Watson (1979:143) slår fast att bekräftelser efter omformuleringar är ”massively preferred”. Deras förklaring till det är att talare generellt antar att samtalet bygger på ”a-world-essentially-known-in-common” (Heritage & Watson 1979:144), det vill säga på delade tolkningsramar. Tolkningsramar i vägled-ningssamtalen innebär till en del den lokala samtalskontexten, det som just har sagts, men det omfattar också en vidare kontext som utbildningssystemet och samhällets regler, det vill säga faktorer långt utanför den omedelbara samtalssituationen. Men i samtal mellan talare med olika kulturell och språklig bakgrund kan man inte ta för givet vad som utgör den gemensamma världen