Conversation Analysis

Conversation Analysis (CA) är en samling väl utvecklade metoder för samtalsanalys. Genom åren har CA-forskningen genererat modeller som

beskriver hur samtal är organiserade. Tal i interaktion ses som den centrala komponenten i socialt liv och man närstuderar hur människor samspelar i naturligt förekommande samtalssituationer för att därigenom förstå hur sociala sammanhang organiseras.

CA-forskare närmar sig sitt material utan förutfattade meningar, exempelvis om vilken status de samtalande har eller vilka syften de har för att delta i samtalet. Detta angrepssätt hänger samman med det kontextbegrepp som tillämpas inom CA. Ett yttrandes kontext består främst av de omgivande yttrandena och man brukar inte ta in kännedom om de medverkande i analysen (Hutchby & Wooffitt 2008:138–140). Avsikten är att forskaren ska ta de samtalandes perspektiv och beskriva deras handlingar snarare än tolka dem.

Genom samtalshandlingar visar deltagarna vilka de är, exempelvis sin status eller vilket syfte de har med samtalet. Intresset för aktiviteten som samtalet är en del av för med sig att CA-forskare undersöker hur en viss social handling realiseras språkligt (Drew & Heritage 1992:17). Alla interaktionens detaljer så som mikropauser och ljudens längd anses betydelsefulla (Hutchby & Wooffitt 2008:71). Genom att studera samtliga genomföranden av en viss social handling i en samtalskorpus kan forskaren urskilja likheter och variation och inducera en modell (Hutchby & Wooffitt 2008:89ff.).

Heritage (1984:290) har påstått att ”institutions are ultimately and acc-ountably talked into being”, vilket innebär att tal, tur för tur, bygger större hel-heter som utgör institutioners ryggrad (även Heritage & Clayman 2010:27ff.).

”Institution” framställs alltså som ett abstrakt fenomen. Linell (2011a) liknar kommunikativa verksamhetstyper vid institutioner där tal och institution uppkommer i växelverkan: ”Institutionerna växer fram – ’emergerar’ – ur vad man säger, gör och förhåller sig till i olika situationer och praktiker ” (Linell 2011a:92). Beskrivningsmodeller för samtal kan användas för att identifiera vad som är ”institutionellt” i ett samtal och för att spåra vilka mönster som är specifika för den aktuella interaktionssituationen.

Många forskare tillämpar CA i undersökningar av institutionella samtal (Drew & Heritage 1992, Sarangi & Roberts 1999b). Ofta skiljer man mellan ren och tillämpad CA, där den första innebär ett intresse för interaktionen i sig och den andra omfattar studier av hur institutioner organiseras genom interaktion (Heritage 2004:223, ten Have 2001:4–5). Inom tillämpad CA blir det allt vanligare att forskaren vidgar den traditionella CA-förståelsen av kontext genom att ta in etnografiska data om samtalets miljö i analysen (se t.ex.

Peräkylä & Vehviläinen 2003:747). CA-begreppet vidgas ytterligare genom att forskare tillämpar (vissa) CA-tekniker tillsammans med annan teoretisk förståelse. Ett exempel på tillämpad CA i denna vidare betydelse är Svennevigs studier av institutionella samtal med andraspråkstalare (2001, 2003a, 2003b, 2004, 2005, 2008, 2009, 2012). Han använder ofta CA-verktyg för att beskriva

mönster i interaktionen, men tar in andra kunskapsfält för att förklara dem, vilket sätter samtalen i ett större perspektiv. I förhållande till striktare CA-studier innehåller Svennevigs fler tolkande och värderande inslag. Kombi-nationen av metoder gör det möjligt att jämföra hur väl olika samtalsstrategier fungerar och Svennevigs forskning kommer därmed närmare den praktik den hämtar sina data från.

CA är således väl etablerat inom forskningen om institutionella samtal.

Trots att mängden andraspråksforskning med CA-metod har vuxit sedan 1980-talet, pågår en diskussion om huruvida CA lämpar sig för forskning på andraspråksdata (Wagner 1996b, även Journal of Pragmatics 1996). Jag återger något av diskussionen här, eftersom de förekommande argumenten har betydelse för mina metodval.

Det finns indikationer på att organisationen i samtal är universell (Kalin 1995). Det är ett skäl för Kurhila (2003, 2004, 2006) att välja CA för att analysera sitt andraspråksmaterial. Hon väljer samtalsanalytiska fenomen som reparationer, annankorrigering, ordsökningar och omformuleringar.¹³ Dessa fenomen har identifierats i enspråkig CA-forskning, men fungerar väl på Kurhilas andraspråksmaterial. Detta talar för användningen av CA inom andraspråksforskningen. Nissen (2012) väljer CA-begreppet reparation för att beskriva hur upprepningar fungerar i andraspråkssamtal. Hon kombinerar detta med en analys av upprepningarnas prosodi. Nissen (2012:279–280) menar att CA-metod kan berika och bredda andraspråksforskningen genom att forskaren lägger fokus på andraspråkstalarens handlingar. Därmed tydliggörs andraspråkstalarens resurser i stället för hennes brister.

Det finns även studier där man förespråkar CA som redskap för att studera lärande i andraspråkssamtal (Brouwer & Wagner 2004, Rasmussen Hougaard 2009, Theodórsdóttir 2010). En ny benämning, CA-SLA, förekommer hos Theodórsdóttir (2010:8ff.). Den betecknar en ny gren av CA, anpassad för att hantera andraspråkssamtal. Termen verkar dock inte ha fått fäste inom forskningsfältet.

Något som talar emot användningen av CA i andraspråksstudier är det faktum att CA har utvecklats på samtalsmaterial från förstaspråkstalare.

Forskaren har oftast tillhört samma språkgemenskap som samtalsdeltagarna, vilket setts som en förutsättning för en insiktsfull analys. Dessa förutsättningar har gjort det möjligt att lägga mycket stor vikt vid varje enskilt yttrande och hur det realiseras språkligt. I andraspråksinteraktion kan språkliga till-kortakommanden begränsa människors möjligheter att uttrycka sina inten-tioner, eller med Kalins (1995:190) ord ”there is a considerable discrepancy between the speakers’ factual utterances and the actions they aim to perform”.

13 Svenska termer hämtade från Termbank CA, http://www.ofti.se/gris/termbank.html.

Språkliga asymmetrier kan därför påverka validiteten hos CA-metoden. Ett grundläggande CA-redskap är sekventiell bevisföring som innebär att en talare visar sin förståelse av föregående tur i sitt följande yttrande. Det blir ett oprecist verktyg i ett samtal där den ena eller båda ibland tvingas uttrycka vad de kan, snarare än vad de vill. Kurhila (2006:230–231) menar dock att svårigheten forskaren kan ha att avgöra vilken samtalshandling andraspråkstalaren avser med ett yttrande inte utgör ett hinder. I stället är samtalspartens, första-språkstalarens, respons och tolkning av andraspråkstalarens yttrande forskarens viktigaste resurs för en säker analys.

Inom CA är det alltså brukligt att forskare och samtalsdeltagare delar samtalsgemenskap (Wagner 1998:111). Med hjälp av dessa delade (kulturella) ramar kan forskaren göra riktiga inferenser och förstå de samtalandes handlingar. Kurhila (2006) problematiserar detta. Hon anser att det kanske inte är nödvändigt att dela just språket för att förstå varandra i social inter-aktion, eller för en forskare att förstå interaktionen. Förståelse av andra förhållanden som rör interaktionen, som institutionella rutiner, visar sig värdefull. Hennes studie är i sig ett bevis på att CA-tekniker fungerar väl på andraspråksdata som kombinerats med vissa etnografiska data.

Något annat som skulle kunna tala emot CA och studier av andraspråkssamtal är CA:s ovilja att kategorisera talarna på förhand. En kategorisering bygger på att grupper är mer eller mindre homogena (Norrby & Håkansson 2007:183) och därför finns risken att man drar slutsatser om interaktionen på basis av vad man tror sig veta om gruppen snarare än vad som sker i interaktionen. När det gäller studier av hur första- och andraspråkstalare lyckas förstå varandra, som Kalins studie (1995) eller min, är ju kategoriseringen själva grunden för forskningsfrågan. Om vi förnekar kategorierna finns inte frågan. Samma prob-lematik finns i studier av klassrumsinteraktion (se t.ex. Mondada & Pekarek Doehler 2004), där ju rollerna av elev och lärare är på förhand givna och också en förutsättning för studiens syfte.

Ett viktigt inlägg i debatten utgör Gardner & Wagners (2004) samling CA-studier av andraspråksinteraktion. Man vill visa och bevisa att samtal med och mellan andraspråkstalare är normala samtal (Wagner & Gardner 2004:3), och att man därför kan undersöka dem med samma verktyg som utvecklats för förstaspråkssamtal.¹⁴ Värt att notera är att samtal mellan förstaspråkstalare här får representera ”normal” interaktion.

14 Samma Wagner (1996:232) menade dock några år tidigare att CA inte är lämpligt som forskningsmetod i andraspråksstudier eftersom man där tar de samtalandes språkliga kompetens för given. I en artikel från 1998 framhåller han i stället att CA-metoder behöver testas på andraspråksinteraktion så att de kan utvecklas.

Normaliteten uttrycks hos Wagner & Gardner (2004:3) som att inget interaktionellt fenomen är unikt för andraspråkssamtal, utan skillnaden mellan första- och andraspråkssamtal ligger i hur vanliga olika samtalsdrag är. Det handlar om fenomen som upprepningar eller fördröjning efter en fråga. Kalin (1995:185) delar denna ståndpunkt, och framhåller också den ordning samtalen uppvisar i form av turtagning och närhetspar. Hon visar också att det finns skillnader inte bara i frekvens utan också vilken påverkan ett visst samtals-fenomen, exempelvis reparationer, har på interaktionen. Kalin (1995:190) är dock tveksam till om CA-metod är tillräcklig för att analysera samtal där talare med mycket begränsade kunskaper i andraspråket deltar, och föreslår att CA kombineras med andra metoder.

Det finns följaktligen skäl som talar såväl för som emot användningen av CA på andraspråksdata. Jag låter sista ordet gå till Emanuel Schegloff, en av CA-traditionens grundare. I en intervju fick han frågan om CA kan användas på samtal med icke infödda talare (Wong & Olsher 2000). Schegloff vidhåller att en forskare arbetar bäst med material vars språk och kultur man delar (Wong & Olsher 2000:113), men framhåller samtidigt att allt tal i interaktion är ”fair game”; det handlar bara om att göra analysarbetet väl (Wong & Olsher 2000:112).